Talita koum!

"Men Jesus fäste sig inte vid deras ord utan sa till föreståndaren: "Var inte rädd. Tro endast... och de kom till föreståndarens hus. Där såg han en orolig skara människor som grät och klagade högt.  Han gick in och sade till dem: "Varför skriker ni och gråter? Flickan är inte död. Hon sover" Då hånskrattade de åt honom. Men han drev ut allesammans, tog med sig barnets far och mor och sina lärljungar och gick in där barnet låg. Och han tog barnets hand och sade till henne: "Talita koum!" Det betyder: "Lilla flicka, jag säger dig, stig upp!" Genast steg flickan upp och började gå omkring - hon var tolv år - och de blev utom sig av häpnad. Men han förbjöd dem strängt att låta någon få veta detta. Sedan sa han åt dem att ge henne något att äta.  Markus 5:40-43.

Synagogsföreståndarens dotter hade avlidit under tiden man vände sig till Jesus, för att få hjälp. Det är mångas svåra erfarenhet. Den fullständigt bottenlösa sorgen i att en flicka på tolv år hade dött, ställde allt på ända. Döden var naturligtvis absolut också på denna tid.  Och här har vi en flicka som bara hade börjat sitt liv och gett föräldrarna mycket kärlek. Förlusten av en sådan relation är oersättlig och tröstlös. 

Men bibeln säger något om Jesus som han själv inte uttryckte. Det är en underbar, vad skall vi kalla det, hållning hos Jesus. " Men Jesus fäste sig inte vid deras ord." Vilka ord? Beskedet och det faktum att flickan var död. Var hon inte död? Jo, hon var död. 

Vi kan genom denna bibliska berättelse, utan att för den skull framhärda i att ignorera allt som sägs omkring oss, förstå att när Jesus bryter in i den mänskliga hopplösheten så äger Han ett kapital av kraft och liv som inte låter sig fångas av det närvarande. Sådan är Han än idag! Han tillför oss någonting. Och det är inte vi som förtar Honom något. Det är så signifikativt för Guds rike. Tänk så många omdömen som gör anspråk på vår undergivenhet.  Men Han fäste sig inte vid deras ord.

 Vi känner igen samma hållning hos de tre männen som blev kastade i en brinnande ugn i Babel. De framhärdade i att inte tillbe andra gudar än deras egen Gud. Tron förringade med döden som insats - de konungsliga dekreten. De blev hotade om att bli slängda i en brinnande ugn. "Vi tänker i alla fall inte tillbe dig, o Konung." De fäste sig inte vid orden! Vilka karaktärer. Säg mig: vad är fanatism i sin genuina betydelse - även om det i detta sammanhang är ett sakfel ? Jo, det är hängivenhet. Hängivenhet för Guds sak. Fanatism... Standardiserade klicheer som tar heder och ära av en kristens övertygelse och varudeklarera något man inte känner till. Den kristne är hängiven! Inte fanatisk. Hängivenhet är en del av identiteten. Guds ande är sådan. Identitet är ingen prestation. Identitet är bara ett faktum om någon man är. Guds rike bryter fram och skapar de utrymmen som det behöver. Också under hånskratt som i texten. 

Jesus ber i berättelsen  de handfallna i familjen att ge flickan något att äta.  Det Jesus gör innefattar hela människan. Och blir till befrielse, liv och hälsa. 

Det finns rationella ord talade i omdömeslöshet som står i strid med det Gud kan och vill göra. Orden behöver inte vara osant relaterat till situationen men i det sammanhang där Gud skall uppenbara sig blir de till ett hinder. För hade Jesus "fallit till föga" hade flickan förblivit död. Tron tar ett bättre sikte och övervinner den hjälplösa mänskliga tanken. Också  i en fientlig miljö under hånskratt. De visste ju inte bättre. Vanmakten har många förklädnader. Skrattar bäst. Men ingen skrattar sist. Flickan kom till liv och Guds rike bredde ut sig!

En kristen karaktär måste tränas i att erövra tro på Gud - för det omöjliga. Så lite vi prövats på det området. Så ofta vi dukat under för omständigheterna, istället för att invänta trons resultat. Varför sätta ord på omständigheter? Jesus har fortfarande en övermäktig makt att förändra förhållanden. Det borde åtminstone vara vår bekännelse!

-Talita koum!