2011

" HERRE, jag har hört budskapet om dig och jag bävar. HERRE, låt ditt verk få liv igen i våra dagar, låt det bli känt i vår tid. I din vrede må du tänka på att förbarma dig".

"Gud kommer från Teman, den Helige från berget Paran. Sela. Hans härlighet övertäcker himlen, av hans lov är jorden full. Hans glans är som ljuset, strålar går ut från hans hand, där är hans styrka dold".

"Framför honom går pest, och brinnande feber följer i hans spår. Han träder fram och jorden skakar, för hans blick bävar hednafolket".

"Urgamla berg splittras, eviga höjder sjunker ner. Hans vägar är eviga." Hab. 3.

 

Habackuk är en nästan helt okänd profet. Detta är hans bön. Behöver sådana bedja? Ja. Hur skall de annars kunna höra? Bönen är deras hörselorgan. "Herre, jag har hört!" Så börjar han. "Och jag bävar", som resultat. Gudsmannen hade hört om Herren och fattats av oro. Ja, jag kan skönja att det rister i mannen, för Herren fattas honom i hans samtid. Gapet är för stort! Hans själ kan inte rymma Gud och i hans omgivning syns inget av Guds gärningar. Guds resurser pockar på mannen. Och mannen på dem! De "retar" honom. De eggar honom. Bibeln kallar det för att Gud "uppväcker" profeter och nasirer. De blir retade i en positiv bemärkelse. Habackuk är havande med Gud och finner ingen ro. Där har du en gudsmans stora tjänst: att dra ner himlen över sin samtid! Jesaja ropar: "Oh att du lät himlen rämna och kom hit ner, så att bergen skakade inför dig".  Jes. 64:1. 

 

"Herre låt ditt verk få liv igen i våra dagar", så skriver Habackuk. Profeten tar sikte på Gud och inte på omständigheter. Att vara omständig är att vara krånglig, inte sant? Det är synonymt med omständigheter. Omständig och omständigheter. Jag gör dem härmed till singularis och pluralis. Inför Gud är det så! Inför den allsmäktige finns ingen begränsning. Tron den ser möjligheterna i Gud, inte omständigheterna. Tro på Gud, människa! Det behöver vi också få hjälp med.

 

Vad säger Habackuk? "Strålar går ut från hans hand, där är hans styrka dold".

 

Vilken ljuvlig beskrivning. Och viktig! Har Gud dolt sin styrka i sin hand? Javisst! Det ser du väl? I omständigheterna!! Omständigheter och i vår omständighet. Gud vill gemenskap. Det förutsätter något mer än "ett mellan mänskligt" kallprat i ett alltmer sakralt kyrkoliv och förvriden kultur. Gud kan göra allting nytt! Det förväntar vi, det förbidar vi, det påskyndar vi, intill hans tillkommelses stora dag. 

 

"Strålar går ut från hans hand, där är hans styrka dold". Påminner inte det om Jesus spikmärkta händer? Det är ett ord att vila på. Det är ett ord att gå på. Det är mer än en förtröstan. 

 

Det är en väldig utmaning!

 

Läs hela inlägget »

Jag måste få tala om Gud och Jona. Igen. Det släpper mig inte. Profetens Jona från boken med samma namn. Den hör till de skriftprofetiska böckerna. Det är lätt att glömma bort det. För det är en enda mening som tvingar in den i det facket. En enda mening. Gud sa hur det skulle bli, men Gud avvärjde också domslutet. Det är tillsynes Jona problem. Jona vet hur Gud är. Är inte det stort? Vet du något om Gud? Vad är dina erfarenheter av och med honom? Är de så vittgående så att du kan stå på livets reling i stormande hav och ändå hålla fast vid din bekännelse? Och tro på en lycklig utgång – alla odds till trots!? Öva dig i det lilla. Det lilla kan vara den sten som får ett helt världsrike att falla samman. Så säger Guds ord. Gud är inte marginaliserad i en kaotisk och okontrollerad värld. Han blåser och det blåser upp. Han ber stormen tiga och den bedarrar.

 

Än en gång. Jona bekänner, ja han predikar där på båten – trots att han är på flykt undan Gud. Det är mer än uppseendeväckande. Den yrvakne profeten som är hämtad ur kajutan bekänner sin tro så enastående. Mitt i stormen. Djupt ur djupet. Omgiven av tång i en stor fisk.

 

"Men Herren sände en stark vind ut över havet. och en våldsam storm uppstod och skeppet var nära att krossas." Jona 1:4.

 

HERREN sände. Är det inte samma Herren som refererar till Jona tecken? "Inget annat tecken skall ges än profeten Jona tecken. "Män från Nineve skall vid domen träda upp mot detta släkte och bli det till dom, eftersom de omvände sig vid Jona predikan. "Och se, här är mer än Jona." Matt.12:41.

 

Om det är någon gudsman som Jesus konfirmerar så är det Jona. HERREN sände en stark vind. Av den blev en våldsam storm. När Gud handlar blir utslagen förmerande. Det är hans välsignelses gebit. Har du inte hört att universum fortfarande expanderar i det oändliga!? Man har i år kommit på det. Gud har allt i sin hand. Han är mäktig att skapa livskraft också i dig. Till dig och ut till andra i din omgivning.

 

Låt mig få gräva ner mig i dessa textfragment. Jag finner uppåtvindar i texten. Jona står på relingen. Det är orkan. Medpassagerare och besättningsmännen frågar Jona "Vad skall vi göra med dig, så att havet blir lugnt? "Tag mig och kasta mig i havet, så skall havet bli lugnt. " Jag vet att det är för min skull som denna starka storm har kommit över er." Jona.1:12.

 

Var hittar vi sådana här karaktärer idag? Kasta mig i havet! Det är för min skull. Hur hade Jona tänk överleva havets vågor? Snorkel och flytväst? Eller andra mänskliga försäkringar och lösningar? Han spekulerade inte. Han var villig att som en man rädda besättningsmännens liv, för han visste att det var han som var orsaken till deras sjönöd. Han var väl också i sjönöd... Gud har inte ruggat tillbaka för det vågstycket. Han har allt under kontroll. Men vi ser inte allt! Gud lät en man rädda en hel besättning, genom Jona. Hur mäktigt har inte Gud sänt sin Son som räddade oss alla? Genom Jona tecken.

 

Har du läst den bön som Jona ber i havets djup? Inne i en val eller en stor fisk? Den röjer inte med ett enda ord konflikten han hade med Gud. "Du kastade mig i djupet", säger han till Gud. Du! Fastän det var Jona eget förslag till sjömännen att bli ikastad... Här räcker inte mitt tangentbords alla utropstecken till, Steve Jobs. Detta är inte ord för text. Det är en predikan. Och den rungar.

 

Eftersom Jona visste att Herren var bakom katastrofen kunde han vila tryggt i att bli kastad i vattnet. Han var ju på flykt undan Herrens uppdrag, men ber likväl som en gudfruktig. Gudsfruktan har också en annan sida: den vet om att Gud är barmhärtig. Bönen är inte plötsligt uppkommen eller påkommen i ett desperat tillstånd, så Gud får rycka ut till den nödställde. Nej. Jag finner här en stor personlighet i att ha umgåtts med Herren. Han litar fullständigt på att Gud skall hjälpa men inte på vilket sätt. Vilket enastående exempel för dig och mig att finna tillit, förtröstan och hopp till Gud! Han sviker aldrig. Han bereder dig en utväg.

 

Jag skriver av den bön Jona uppsänder här nedanför, i några brottstycken. Tänk dig in i hans situation. Den är trängre än din. Den är omöjligare än min. Men Gud hörde honom! Fisken spottade upp profeten på land. Där han skulle vara. Hans egna ord röjer en hög och enastående ande. En trons ande! Och han luktar tonfisk. Och tång. Vi får ju inte glömma fisken.

 

"Jag ropade till HERREN i min nöd, och han svarade mig. Från dödsriket buk ropade jag på hjälp, och du hörde min röst. Du kastade mig i djupet, mitt i havet, och strömmar omslöt mig, alla dina brottsjöar och vågor svepte över mig. Jag tänkte: Jag har drivits bort från dina ögon. Men jag skall åter få skåda ditt tempel. Vatten omslöt mig ända upp till halsen, djupet omgav mig, sjögräs snärjde in mitt huvud... Och Herren talade till fisken och den kastade upp Jona på land." Jona 2:3-11.

Läs hela inlägget »

Om tre dagar skall Jesus barnet födas. Igen. Jesus föds varje år och läggs i en krubba. Och han verkar inte bli äldre. För vid påsken tar äggen vid och pingst vet vi inte längre varför vi firade... Innan nyåret inträtt har vi alla glömt bort Jesusbarnet, tills nästa år då vi gör om samma procedur igen.

 

Varför följer vi inte det lilla barnet genom livet – också i våra egna liv? Han, Jesus, kom som en frälsare för Dig och mig. Han är en personlig frälsare. Han kan aldrig mötas kollektivt. Han kan inte heller ersättas av sakrament, om än aldrig så många.  Frälsning är på ett relationsplan, med Jesus på tu man hand.

 

Jesus kom från himlen. Han var Gud och blev människa. Därför tror många inte på honom. Gud kan inte stiga ned och bli människa. Det är för primitivt. En Gud skall vara uppburen av sin höghet. Men Jesus steg ner till oss.

 

Jesus föddes som en oäkting. Växte upp med en fosterfar. Hans mamma blev säkert många gånger utpekad som... ja, du vet. Under sådana omständigheter väljer Gud sitt inträde för att närma sig Dig och mig, genom sin ende son. Så tillsynes ovärdigt en Gud.

 

Jesus fick rymma som en flykting. Landets högste ledare ville dräpa honom. Så föräldrarna fick fly utomlands. Han var knappt född. Vilken oro det måste ha skapats i familjen. Sådant präglar väl barn?

 

Jesus stannade vid ett tillfälle som tolvåring kvar bland främmande skriftlärda och följde inte med sina föräldrar hem. Han ville vara hos sin himmelske Fader. Vi kan ana en ensamhetskänsla hos grabben, för han var en människa och Josef - hans pappa, var inte hans riktiga pappa... Det fanns något högre som han tidigt sökte efter. Sin Fader i himlen. Det kan vi också känna redan i tidiga år. Det kallas för gudslängtan.

 

Jesus var en arbetarpojk med den sociala tillhörighetens alla attribut. Och avsaknad av andras status symboler. En snickarson. Träarbete. Korset gjorde sig påmint hela livet, om du så vill. Och han kunde tidigt ha sagt nej till det.

 

Jesus hade bara halvsyskon. Jesus var ful. Ja, det står så. I våra ögon var han det. Och Jesus var arbetslös. Varför skulle han annars lära oss att be till Gud om mat för var dag? Han förstod. Och förstår! Jesus var hemlös. Varför skulle han annars tala om rävarna som har kulor men om en Människoson som inte har någon plats att vila sitt huvud? Jesus blev hungrig utan tillgång på mat. Jesus blev frestad att göra stenar till bröd men avstod för ett högre syfte, trots att han kunde.

 

Jesus blev övergiven. Jesus hade ångest. Jesus svettades blod. Jesus blev slagen. Spottad på. Jesus blev förrådd. Jesus dog slutligen juridiskt oskyldig och syndfri på ett kors. Ett träd-kors som hade vuxit till sig under hans levnad... Där har du hela hans uppdrag, för Dig! Bibeln har uttryckt denna livsgärning på ett väldigt fint sätt. Det är en kärleksförklaring. En kärleksförklaring till Dig och mig:

 

" Ty så älskade Gud världen, att Han utgav sin enfödde son, på det att var och en som tror på honom, inte skall förgås, utan ha evigt liv." Joh. 3:16.

 

Om det finns en Gud värd namnet att bevisa sin kärlek till Dig, skulle det finnas något annat sätt han skulle kunnat ha identifierat sig på, än på det sätt som Han valde att göra det? Jag tror du kan hålla med mig; Tillvägagångssättet är identifikation. Och kärlek. Gud identifierar sig med dig genom Jesus som går in under så allmän mänskliga och bristfulla förhållanden. Kan du känna igen dig i hans omständigheter? Han kan känna in sig i dina!

 

Vilken enastående frälsning som erbjuds oss! Ta upp Jesus barnet ur krubban, bildligt talat. Ta emot Jesus i ditt liv. Låt Honom växa till genom en livsförvandling i ditt liv. Annars blir julfirandet bara ytterligare en ritual på ett religiöst plan, med alla kommersiella förtecken. Å andra sidan ett utanförskap som är så ohyggligt stort och svårt för många, att Jesus lider sig igenom vart och ett av sina födelseår. Förstå mitt uttrycksätt.

 

Bjud in Jesus i Ditt liv. Han föddes inte för julevangeliets egen skull.

 

Han föddes för Din skull!

 

Läs hela inlägget »

Låt mig ta dig med till Jona bok. Till gudsmannen som även är omnämnd i 2 Konungaboken 14. Det säger oss att det är en gudsman som tidigare tjänat Gud. Jona som annars framställs som en som inte ville gå Guds ärenden överhuvudtaget. Det är fel.

 

Jonaboken består av två blad i fyra kapitel, i skriften. Jag dras till den här boken. Inte för att Jona var på flykt eller för att han är frispråkig med Gud. Men mannen är misskrediterad. Den bestående bilden av Jona är att han flydde från Gud och åkte val. Så felaktigt framställd. Han är tillsammans med Noa de mest omtalade i söndagsskolorna, som fanns förr i tiden. Jona kom med ett nådens budskap som togs emot i Nineve. Nahum i sin tid predikar de domslut Jona ville frambära. En tjänare måste vara i fas med Gud. Det säger sig själv. Men det är ett annat studium.

 

Jona fick alltså uppdraget att predika för den stora staden Nineve. Men han flydde undan Herrens ansikte. Bibeln säger att han "erlade betalningen för resan". Vad menar bibeln? Han fick betala för sin flykt. Flykten var mer än en båtresa. För alla betalar väl för sina båtresor? Påståendet är retoriskt. Här är bibeln strikt saklig men också mycket gentil. Gud behöver inte skandalisera sina tjänare. Det gör vi medmänniskor med varandra av de skandaler vi själva skapat. Gud verkar ändå i sin nåd och gör det bästa, "för den som älskar Gud, för honom samverkar allt till det bästa, för de som är kallade efter hans rådslut". Men det är inte detsamma som uteblivna konsekvenser. Han fick betala för resan.

 

Vad är det som är så intressant med Jona? Hans starka tro! Ja, jag vill kalla den för det och jag attraheras av en sådan. Han äger en bergfast tro på sin Gud. Den är minst av allt belyst och iakttagen i mannens liv. Jag har aldrig hört någon predika om mannen Jona, bara om hans flykt. Han står där som en olydig och tjurig antihjälte som inte vill "Rädda Villy" eller en patetisk figur intill "Mobby Dick". Han kräver ett bättre eftermäle! Följ med mig.

 

Jona ligger längst ner i båten och sover. Och sover djupt, står det. Det är orkan. Sjömännen ropade i den svåra stormen "var och en på sin Gud". De väcker Jona och är förvånade över hans likgiltighet inför katastrofen som håller på att ta livet av dem alla. Här är det första gången i bibeln vi hör Jona säga något. Men där dömer vi ut honom som mest! Vad säger han när han själv och alla tillsammans med honom håller på att gå under för hans olydnads skull? "Jag är en hebre, jag dyrkar HERREN, himmelens Gud, som har gjort havet och det torra". Var inte Jona på flykt...? Varför predikar du, Jona? Du har väl ingen rätt till det.

 

Jag tycker det här är enastående. Han är på flykt undan Gud. Båten kastas minst lika hårt som den gjorde för de förskräckta lärljungarna med Jesus i båten, då Jesus och lärljungarna skulle över till andra sidan sjön. De var å sin sida vettskrämda – trots att de hade Jesus med sig i båten. Men Jona är i samma sjönöd på flykt undan Gud, ensam med främlingar och han har Gud emot sig i en väldig storm regisserad av Gud. Och Gud är inte med i båten. Värre kan det inte bli! Sätt dig in i situationen. Ändå uppvisar Jona en stark tro. Jona svarar inte besättningen med att han tjänar Gud. Bara att han dyrkar Honom. Det är ju sant i detta läge! Och vem dyrkar han? "Himmelens Gud som gjort havet och det torra". Havet som höll på att dränka dem. Och fast mark de alla drömde om! Profeten sätter elementen i fokus och kopplar ihop dem med Gud. Var det inte det som var det allt överhängande problemet just då? Havet och brist på land - det torra? Och att det var Gud som hade sänt stormen. Vem hade sagt det till Jona!?

 

Här kommer trosmänniskan Jona karaktär fram. Men inte främst hans karaktär utan hans troslivs karaktär. En bergfast tro! Jag tycker så mycket om den. Han sover djupt - fastän han borde ängslas. Han själv var upphovet till stormen, för det säger han själv. Sedan börjar han predika utan att han vet om det, med sig själv pantsatt inför levande Gud. Jag kan då postumt känna värme för mannen å Guds vägnar. "Jag blyges inte för evangelium, det är en Guds kraft till frälsning"!

 

Jona förklarar att stormen är på grund av honom och inte på grund av en vred Gud. Så sant! Jona ber sjömännen kasta honom i havet. Varför kunde han inte göra processen kort och hoppa i själv? Här lägger Jona allt i Guds hand. 

 

I slutet på första kapitlet står det att när Jona kastats i havet och stormen bedarrat, då betogs sjömännen av stor fruktan för HERREN, och de offrade åt Honom och gav löften. Vem skulle annars ha nått dessa sjömän med budskapet om Herren? Gud, han har sin väg genom havet. Det har Han haft förr!

 

Gud får sin väg genom havet och kallelsen når Jona med överbevisning.

Läs hela inlägget »

Herrens hand kom över mig, och genom Herrens ande fördes jag bort och sattes ner mitt i en dal med ben. Han förde mig fram bland dem, och se, de låg där i stora mängder utöver dalen, och se, de var alldeles förtorkade. Han sade till mig: "Du människobarn, kan de här benen få liv igen?" Jag svarade: " Herre, Herre, du vet det." Hes. 37:1-3

 

Hesekiel skriver att Herrens hand kom över honom. Vad betyder det? Hade Hesekiel varit trög på någotvis, så att Gud var tvungen att knuffa till honom med en kyrkstöt i sidan? Hade han varit ohörsam? Nej. Att Herrens hand kom över honom betyder att Guds mäktiga kraft kom över mannen. Vilken mäktig manifestation. Vilken inverkan! Gud själv kom till honom. Hur upplevs det? Det vitaliserar och skärper människan för något särskilt. För Hesekiel betydde det att Guds mun blev hans mun och hans mun blev Guds. Han börjar profetera. Hur fungerar det? Det fungerar i andekraften. Ingen annanstans. Gud bor i ett ljus dit ingen kan komma. Men Gud kan lyfta dig dit! Det gjorde han med Hesekiel.

 

Hesekiel beskriver det som om en andekraft lyfte honom. Det är en korrekt beskrivning. Det rister i begränsningarna när Herren så mäktigt ruvar över en människa. Kroppens celler vet inte vart de skall ta vägen. Gud själv kommer till och ord blir givna. De sätter tingen i en annan ordning. Och i rörelse. Det kan undanröja hinder och nyskapa! Herrens hand kom där över mig. Så säger Herren! Ett rassel och ett sorl hördes. Bland benen!

 

Hesekiel kom tydligen till en kyrkogård. Eller kanske rent av till en av historiens massgravar för ett utrotningshotat folk. Guds folk är både Israel men också Hans församling. Är de utrotningshotade? Än värre! Benen talar här om en total undergång och vittnar om en forntid. Ack Herre!! Kan dessa ben få liv igen? Ja. Dödsrikets portar skall inte bli dig övermäktig!

 

Vilken missär för en ensam Herrens tjänare. Utspridda människor skilda från varandra - ja till och med från sig själva. Stelnade leenden vid ohöljda tandrader, utan hud, senor, själ eller ande. Sönderbrutna kotor och frilagda skallar med brutna ryggar vid gamla högtidskläder och trashankar. Är detta ditt forna folk, Gud? Ja. Utspridda värre än i en diaspora och overksamma. Mer förskingrade än vid förföljelserna i Jerusalem, där inte ens några apostlar längre finns kvar. Ingen exodus. Inget intåg, inget uttåg. Ack, Herre!! Vilken katastrof i en sekulär värld där ondskan florera fritt och Guds rike rekryterar proselyter vid G12 koncept och alfa kurser. De infångade lämnar det genomgångna konceptet med nya proteser, oförlösta. Alfa kurser, dessa protesverkstäder vid andefattig förkunnelse. - Herre var är Andekraften!? Den Helige Andes kraft. Var är ditt ord? På ditt ord! Rasslet och gnyt. Ett rassel och ett gny och Guds folk reser sig. Hela, helade och i sin fulla längd.

 

Så säger Herren, Herren till dessa ben: "Se jag skall låta ande komma in i er, så att ni får liv. Jag skall fästa senor vid er och låta kött växa ut på er och övertäcka er med hud och ge er ande, så att ni får liv. Och ni skall inse att jag är Herren". Hes. 37:5-6.

 

"Jag profeterade som jag hade blivit befalld. Och när jag profeterade hördes ett rassel, och se, det blev ett sorl, och benen kom åter tillsammans, så att det ena benet fogades till det andra."

 

Så säger Herren. Profetera, människa!

Läs hela inlägget »

"HERRENS nåd är det, att det inte är ute med oss, ty det är inte slut på hans barmhärtighet. Den är var morgon ny, ja, stor är din trofasthet. HERREN är min del, det säger min själ mig; därför vill jag hoppas på honom. HERREN är god mot dem som förbida honom, mot den själ som söker honom. Det är gott att hoppas i stillhet på HERREN." Klagovisorna 3:22-26.

 

Klagovisorna. Skribenten har en sämre period. Det kan vara så i livet. Han skriver "Herren" med versaler. Med stora bokstäver. Han liksom vill höja upp Herren över allt annat. Av erfarenhet. Och som ett rop. Tillförsikt kallas det. Kan du känna igen skribentens inre värld? Oyvigheten i en stukad själ. Inte missmodig men stukad. Herren är nära den som har ett förkrossat hjärta. Han skyndar också till dig! 

 

Det enda vi ibland har kvar av kraft, av tro, av tillförsikt, det är vår bekännelse. Bekännelsen kan vara så svag att endast Herrens namn står där i ensam rubrik. Sedan står där inget mer. Herren i versaler. Kanske till och med i gemena bokstäver eller som initialer.


Författaren i Klagovisorna beskriver i tredje person sin själ och påminner om att; "Herren är min del. Det säger mig min själ." Korresponderar inte det med leviterna i gamla förbundet? De fick ingen arvslott i landet. Det betyder sämre omständigheter än andra. Ett faktum. Men inte i missunsamhet eller i klagan. Levi stam skulle vara avskilda åt Herren. De hade inga framtida kibutzer att sköta, vårda, plantera och underhålla. Herren var uteslutande deras lott och del.  Jag kan känna en tilltagande glädje i det faktumet. Kan du det? Det känns rikt och eftersträvansvärt. Att få äga Herren. Att Han äger mig! "Herren är min del, det säger min själ mig." Närheten till Gud. Inget umgänge är så rik som den - omständigheter till trots! Nuet är ändå övergående. Herren förbliver!

 

Det är inget mantra. Det är inget profylax för döende trosmänniskor i missmodets träsk. Det är inga kryckor för troshjältar på väg att förlora hoppet. Det är en verklighet! Grip tag i det. Han vill vara din del!

 

Jag blir så glad av att få skriva det i vår tid, när vi har allting annat utom just Jesus, som han är. Herren är min del!  Herren vill vara din del där du är.


För det är gott att hoppas i stillhet på Herren. 

Läs hela inlägget »

Det är skillnad på bön och tillbedjan. Eller bön och lovsång. Bönen är en kommunikation med Gud om saker och ting i livet. Men tillbedjan är att upphöja och dyrka Honom. Bönen utgår ifrån ett jordiskt perspektiv där mycket av det mänskliga står i fokus. Behov, svårigheter och problem är bönens pådrivare. Och Gud han hör bön!! " Ty var och en som ber, han får, och den som söker, han finner, och för den som bultar skall det öppnas." Matteus 7:8.


Det finns böner av olika intensitet. Gud hjälp... Gud hjälp! Gud hjälp!!! Men tillbedjan skiljer ut sig. Den bryr sig inte om omständigheterna. Den trotsar problemen och ställer sig på dem! Är du omgiven av problem? Ställ dig på dem! Då kommer du lite högre upp. Fäst din blick på Honom och tillbed. Upphöj Honom! Ge Honom din hyllning. Prisa Honom för den Han är. Din själ kommer att lätta. Din ande får vingar och du uppfylls av Honom. För vad är psykologiska trix i kurser för en bättre självkänsla, annat än ett krampaktigt försök till mental levitation? Mentala knipövningar kan inte frälsa dig. Du kommer ner fortare än du steg upp.


Så är det inte med tillbedjan. Den befriar människan från allt navelskåderi och för människan upp på ett bättre plan. Den fyller din själs tomma burk med innehåll. Vi människor är som kärl. Fulla eller tomma. Fyll på människa! Det sinar. Lyft upp namnet Jesus. Tillbe Honom. Han kommer att lysa upp din stund. Ge Honom din tron. Han kommer att sätta sig på den. Han kommer att kringstråla dig med sin kärlek. Ställ dig på dina problem och låt dem inte tynga dig. Du når en bit upp.


Upp! Upp! Upp mot den hinderfria himlen. Där får du svängrum och utrymme. Där lämnar dig själafienden ifred. Han hatar lovsång. Den dög inte för honom. Det element som Gud tronar på.


Din lovsång!

Läs hela inlägget »

"Ty Guds ord är levande och kraftigt och skarpare än något tveeggat svärd och tränger igenom, så att det åtskiljer själ och ande, ben och märg; och det är en domare över hjärtas uppsåt och tankar". Heb. 4:12


Vilken innehållsrik förklaring av Guds ord i denna lilla vers. Guds Ord är levande och kraftigt. Vidare står det att Guds ord är "skarpare än något tveeggat svärd, så att det åtskiljer ande, själ, ben och märg".


Ingen opererar normalt sett med svärd. Och operera måste man om man skall skilja ben från märg. Det går för övrigt inte. Än mindre med tveeggade svärd. Det vore livsfarligt. För sådant finlir använder människohänder små skalpeller. Vilka begrepp författaren rör sig med; "levande, kraftigt, skarpare än något tveeggat svärd, så att det tränger igenom". Guds ord har en kirurgisk kapacitet och precision. Det når djupare än goda mänskliga intentioner. Det kan separera ande och själ, märg och ben från varandra. Det klarar inte en läkare av. Patienten skulle i överförd mening dö på operationsbordet vid ett sådant ingrepp. Ingen läkare skulle heller ge sig i kast med en sådan uppgift. Den mänskliga faktorn skulle snart påkalla förbjud för en sådan verksamhet. Beteendevetenskapen hittar inte skarven - om du så vill, till själen och människoanden vid särbehandling. Men Guds Ord hittar!

Därför är Guds ord andens svärd och inte förkunnarens. 


Vad vill det lära oss? Lev av Ordet! Lev i det! Ge ditt förtroende till Ordets ordalydelse och att det är verksamt. Hänge dig åt det. Predika Ordet. Förkunna det. Undanhåll inte folket Guds ord som har en förvandlande och skapande kraft i sig. Egna tankar föder inget liv. De kan om möjligt reta eller egga någons intellekt. Eller verka kultiverat. Det kan på sin höjd trigga igång reformistiska eller revolutionära handlingar hos massan. Eller tjusa med välformulerade beskrivningarna i litterär form. Men det föder ingen till liv! Här räcker inte verbal estetik. De överröstas snart av andra mer intressanta och självkloka människor på drift i tiden.


Vi behöver mer av predikans form med levande ord - som är Guds ord.


Läs hela inlägget »

Jag har alltid förmånen att börja min arbetsdag tidigt om morgnarna. Det är när vargatimmen inträder. Det är den tidpunkt då de flesta sägs avlida inom sjukvården och då man sover som skönast och djupast. Börjar man dagen

tidigt, så slutar man också tidigt. Det är det fina.


Imorse hade Gud gått över gräset där jag bor. Tydligt. Han hade till synes hållit andan. Under en mille sekund. Då vitnar gräset av rimfrost. Gud ropar inte och frågar var jag är. Han vet det. Gud vet också om mina rutiner och infall. Och dina. Han känner varje rörelse innan de är utförda. Och Han möter upp på vår väg. Han breder ut sin mantel framför våra steg och lyser upp så att vi inte faller. Mina steg knastrar då till Hans ära.


Idag lyste Han upp min väg över de ytor där jag genar på morgonen. Med vinterns sena rimfrost. För vem kan få en grön gräsmatta att lysa upp av kylslagen dagg, om inte Han? Med månen under dimmer.


Min själ, den rister av tacksamhet mellan stor salighet och stark tyngdlag. Sela.

Läs hela inlägget »

"Hustrun blev havande och födde en son. Hon såg att det var ett vackert barn och höll honom gömd i tre månader. Men när hon inte kunde gömma honom längre, tog hon en korg av papyrus och strök på jordbeck och tjära, lade barnet i korgen och satte den i vassen vid Nilens strand." 2 Mos. 2:1-2.


Det är mamman till bibelns Mose vi läser om och som agerar i texten. Vi får veta att Mose är åtminstone tre månader gammal, när Jokebed tvingas lämna bort sin son åt ett okänt öde. Rakt ner i krokodilnilen. Sätt dig in i situationen! Här upphör alla normala reaktioner. Mammor som fått ta beslut som inte är önskade men som är den enda utvägen. Är det Guds folk som får genomgå sådana svårigheter? Ja det är det. Karaktärer hos Gud växer inte som bambu. Den som är buren av en levande tro på Gud kan få vara med om svåra passager och livsvillkor här i tiden. Svårigheter som himlens Gud en dag skall bekänna sig till.


Jag vill i anslutning till det här berätta om en missionärs familj som åkte till Afrika. Det var under kriget på tidigt 40 - tal. Makarna hade en kallelse över sina liv. Vad är en kallelse? Det är en helt överväldigad dragning till ett arbete man skall utföra för Gud, i något avseende. Man drabbas. Det finns inget bättre ord. Den drabbar någon och är en ynnest att få utföra. Den som bär på en kallelse och flyr undan den, blir aldrig lycklig. Att utföra ett kall blir för den människan själva meningen med livet. Men det är alltid Gud som kallar.


De här makarna hade fått en rastlös, outsläcklig kärlek och nöd för ett afrikanskt folk. Gud hade talat till dem, menade de. Så de ville åka iväg och vinna människor för Honom. Vi befinner oss också i en tid då kommunikationerna var annorlunda. Det blivande missionärsparet hade inte heller någon organisation som backade upp dem ekonomiskt. Och på den tiden var man hänvisad till en lång och farlig båtresa på obekväma lastfartyg.


Men paret hade småbarn...


Här vill jag stanna upp och legitimera mig. Jag har också empati och ett hjärta i kroppen - precis som du. Det hade dessa föräldrar säkert också. Varför ska vi betvivla det? Men de beslutade ändå att barnen inte kunde följa med till Afrika. Resan dit var för farlig. Och tillvaron därnere var minst lika utsatt som resan. Så de beslutade att skydda barnen och låta de stanna hemma. Malaria tog vid den här tiden resolut livet av människor i Afrika. Men även andra sjukdomar. Särskilt missionärer från Norden med en helt annan bakterieflora. Så de lämnade sina barn till ett barnhem i Sverige för en tid. Och reste till Afrika.


Man kan inte berätta sådana här verklighets berättelser. De framstår så hemska. Och fanatiska. Måste jag legitimera mig igen? Okey. "Nej, jag tycker inte det var ett rätt beslut att lämna bort barnen!" Jag bär på samma känslor för de här frågorna som du. Och som missionärsparet. Det är jag övertygad om. Men vad är då en kallelse? Är det barbari med gudomligt ansikte? Nej. När makarna kom ner till det land dit de upplevt att Gud hade sänt dem till, stötte de på tusen problem. Tror inte du att de led i sina beslut att lämna barnen hemma? Beslut som var en följdverkan av deras kallelse. Vad är en kallelse från Gud, för någonting?


Det berättas att de vid ett tillfälle blev attackerade av illasinnade stamfolk med spjut och pilbågar. Situationen var riktigt allvarlig. De var hotade till livet. Deras missionsstation blev omringad och slutet var oundvikligt. Då berättar mannen i missionärsparet att de såg en ring av väldiga änglar ställa sig runt missionsstugan, med dragna svärd. De hade slagit en beskyddande ring mellan krigsfolket och missionärerna. Missionären berättar att det var änglar som var olika höga. Fullt synbara. En del var omkring 180 cm långa andra var 4 meter höga.


Men vänta lite...borde inte Gud på ett tidigare stadium förebrått föräldrarna i sina planer genom åtminstone en av änglarna, istället för att legitimera deras flytt från barnen? Barnen som var kvar i Sverige grät säkert sig till sömns många gånger... Jo det tycker säkert du. Och det tycker jag! Men vi ser inte alltid ur ett evigt perspektiv. Det gör Gud. Gud som visste om alltsammans beskyddade missionärsparet som vann afrikaner för evigheten. På barnens bekostnad, kan tyckas. Vem kan förstå något sådant? Vem vill gå i god för liknande? Ingen. Likväl finns det profiler som genomlidit sådana omständigheter. Varför? De har burit på en kallelse!


Jokebed, Mose mamma hade också en smärtsam kallelse. Kallelsen att vara mor till Mose. Mose som blev upptagen ur Nilen och tvångs adopterad av faraos dotter. Hur känns det för en biologisk mor?! Gudsmannen Mose, å sin sida, behövde smärtsamt skiljas ut från allt och alla för att bli ensam med Gud i öknen. Bibeln bekänner sig till dem. 


En dag skall Gud kalla fram de som lidit för Hans sak. Då skall Han avtorka alla tårar. Och det som är brutet kommer att helas. Där kan jag se Jokebed stå. Mose mamma. Hon gråter av samma djupa deltagande. Dessa gestalter har något att säga oss om vad det vill säga att följa Gud - med konsekvenser. Det vet de flesta av oss ingenting om. Vår tro är oftast konsekvenslös och ytlig. Guds vägar är inte människovägar. Men Hans vägar har i mörkret ett alldeles utomordentlig ledljus.


Det är Hans härlighet till pris!

Läs hela inlägget »

" Tänk på din menighet, som du i fordom tid förvärvade, som du förlossade 

till att bliva din arvedels stam; tänk på Sions berg, där du har din boning.


Vänd dina steg till den plats, där evig förödelse råder; allt har ju fienden fördärvat i helgedomen. Dina fiender hava skändat inne i ditt församlingshus, de hava satt upp sina tecken såsom rätta tecken. De hava sagt i sina hjärtan; "Vi vill alldeles kuva dem."


Alla Guds församlingshus har de bränt upp här i landet. Våra tecken ser vi icke; ingen profet finnes mer, och hos oss är ingen som vet för huru länge."      

                                                                                                             Psaltaren 74.


En sång av Asaf. En urgammal sång med utmejslade ord och meningar som med pusselbitens precision passar in här och nu. Det är ett rop från Guds folk. I tider av avfall. Av, av, av. Av vaddå? Vad är avfall? Renodla ordet. Avfall är av samma genuina produkt - fast den är för gammal och ohälsosam. Bäst före datumet är över. Rekommendabelt oätbar och kasserbar. Härligheten från Gud är tillbakadragen. Inte i alla tider. Men i svåra tider. Minnet av härligheten från Gud efterlängtas och efterfrågas från de intensivt arbetande utskotten som konstaterar; "Ingen profet finnes och hos oss är ingen som vet för huru länge." Endast bönemänniskorna verkar hålla liv i Gud, på jord. Ja, det kan tyckas så. Du saliga bönerespirator! Fortsätt din kamp. Den är inte fruktlös. För Guds lampa slocknar aldrig. Inte överallt du ljumme. Bed - så skall du få! Sök - så skall du finna! Klappa på - och det skall öppnas!! För dig.


Kan du fånga intensiteten i Asafs sång? Missmodets refräng; "Ingen som vet för huru länge!" Det är en rop. Ropet ekar och slår hårt i kyrkväggen - utifrån. Ingen vet. Bristen på Guds närvaro - fastän Han inte är långt ifrån en enda av oss. "Ingen profet finnes och hos oss är det ingen som vet för hur länge." Vi saknar Guds röst. Gud saknar röst. Vi saknar den överbevisande kraften i ordet. Nu i den yttersta tiden då Gud talat till oss genom sin Son.


Texten andas uppgivenhet. "Hos oss finns ingen som vet för hur länge." Vi behöver inga kristna "kick - off:er" med en nyrenässans för kyrkofäderna. De är fler än hela Skogskyrkogården kan härbärgera. Låt de döda tala med de döda. Kristus framstå - du levande!


Herre, vi trånar efter din närvaro. Vi vet att du finns och att du är densamme. Låt dina gärningar bli uppenbara som i forna dagar - långt bortom kyrkofäders brister och fromhet. Vi behöver inte kyrkofäderna tillbaka. Må de vila i frid.


Vi längtar efter den levande Gudens Son. Han som är mäktig i både ord och gärning.

Läs hela inlägget »

Paulus skriver om tron i Efesierbrevet i Nya Testamentet.


"Och att Kristus genom tron skall bo i era hjärtan och ni skall bli rotade och grundade i kärleken". Ef. 3:17.


Det är skillnad på att gästa och att bo. Att bo är tillsvidare. Att gästa är för en stund. Paulus inbjuder i sin metafor oss att låta Jesus få ett rum i våra hjärtan. Det är mer än ett talesätt. Det är en verklighet. Men allt sker genom tro.


Vi människor vill veta. Men det vi måste veta är att det räcker med att tro. Tro på vad? Att Jesus lever och att Han kan bo i våra hjärtan genom tron. Om vi inte tycker det är tillräckligt rationellt, missar vi hela besöket - ja den finaste vän vi kan ha i livet - Jesus.


Att Han vill bo där skiljer ut de korta biktstunderna på en söndag. Det är ju endast ett besök. Han vill vara inneboende i ditt liv! Tänk att ge rum för Honom i ditt liv?! Han kan storstäda hela ditt hus från allt som gör ont i själen. Utan rotavdrag eller andra motprestationer. Och om du vill, för det handlar om din vilja, så kan Han ordna med både bygglov och lagfart för ett större boende. Tron kan få växa och Han blir allt betydelsefullare i ditt liv.


Bjud in Honom i ditt hjärta och liv. Låt Honom bildligt få komma som en gäst. Bjud in Jesus i ditt liv. Du kommer att trivas i Hans sällskap. Om Han skulle knacka på ditt hjärtas dörr, så öppna. Han bryter sig inte in som tjuven gör. Han är nobel och vill ditt eviga väl. Bjud in Honom och säg Honom allt. Då får du en vän för livet och evigheten.


Har du tänkt på att din längtan, kan vara just den där lilla knackningen på dörren?


- Säg Jesus, då kommer Han in i ditt liv.

Läs hela inlägget »

I Apostlagärningarnas början summerar Petrus händelserna kring Judas bortgång. Petrus hade funnit eller blivit påmind om en Psalm, i skrifterna. Det var psalm 109:8. Där står det;"Hans gård skall bli öde, ingen skall bo där, och hans ämbete skall en annan få". Petrus tillämpar denna psalm på Judas förskräckliga slut. Och det är säkert riktigt. Ordet ger alltid svar på närvarande händelser. För nutid och framtid. Så kommer det alltid att vara. Profetian rör sig i det elementet. Guds ord.


Petrus ser också att psalmversen rymmer en åtgärd. Han tar initiativet. Petrus säger nämligen till sina bröder att de borde insätta en ersättare för Judas. Man finner då två möjliga kandidater. Josef Barsabbas och en Mattias. De var fromma män. De hade de kriterierna att de hade varit med från början av Jesus framträdande. Petrus var till och med så petig, att den som skulle utväljas skulle uttalat ha varit med i verksamheten och kretsen från det att Jesus döptes, till Hans himmelsfärd. Insatta män för att insättas, enligt människors sätt att bedöma. Så typiskt.


Men är det inte att tillsynes bakbinda Gud? Tänk om Gud bara kan välja mellan "Kreti och Pleti", bland människors fromma skara!? Om det nu bara finns två stycken som uppfyller de mänskliga måtten och kraven. Förstå mig rätt. Man beslutar att dra lott om vem som skulle bli den tolfte av apostlarna. Psalm ordet understödde genom sin hänvisning. "Hans ämbete skall en annan få". Och man börjar efter mänskliga värderingar att utse en ny apostel. Lotten föll på Mattias. Men jag tror att man hade för bråttom. Gud hade redan blickarna på den man som skulle insättas. När människor insätter blir det funktionärer. Men Herren genom tjänsterna! Det har jag skrivit i min bibel marginal. "Funktionärer genom människor. Herren genom tjänsterna". Mattias den nye aposteln syns inte till något mer efter det. Han skriver inget brev. Inte ett enda ord finns upptecknat av honom. Det står att Mattias "räknades som apostel".


Men att räknas är inte detsamma som att vara. "Att räknas som" är en alldeles för ynklig kallelsemedvetenhet. Kallelse är att drabbas. Drabbas av en kärlek till något. Och för något. För Gud.


Herren hade sina ögon riktade på en annan man. En skriftlärd från Tarsus. Han hette Saulus. Han ryker av hat och vrede vid den tidpunkten. Det står skrivet att han andades mordlust. Så långt ifrån lärljungarnas rekryterings manual man kan komma. Det är inget problem för Gud. Gud är inte hänvisad till en minsta gemensamma nämnare, prydd av fromhet. Han gör en apostel av ett lejon. Slår honom med blindhet och ger honom en ny syn på saker och ting. Och kallar honom för Paulus. Sådana urval gör inte människor.


Men så gör Gud! Gå inte före Gud. Men gå åt Honom!

Läs hela inlägget »

Hesekiel var knappast visionär när han såg alla benen i dalen. Herren frågar honom: "Kan dessa ben åter bli levande"? Hesekiel svarade : "Herre, Herre, du vet det." Ingen kan se ner på Hesekiel för det. Det är inte normalt att en hel kyrkogård kan byta inriktning och bli till en förlossningssal, där ett helt folk åter reser sig. Men vad är normalt inför Herren?! Han som skapat allt efter naturens lagar kan göra ett under genom att frångå desamma. Inte sant?! Vi människor kallar det då för ett under. Undrens Gud, se till oss.


Jag kan bara på två ställen i bibeln läsa om benpipor. Ben finns beskrivet mer frekvent men inte benpipor. Står inte benpipor för något ännu mer tragiskt än ben? Ben med totalt förlorad funktion! Jo. Men det var inte så många år sedan duktigt folk kom på DNA tekniken. Forskare som genom mikrofragment kan spårbestämma en individ. I det sammanhanget är en benpipa ett universum i sig. Vad kan då inte Gud göra med ett par benpipor?!


Profeten Amos ser sin tids orättvisor och andliga förfall. Han lider och klagar. Han talar om benpipor. " Så säger Herren: Liksom när en herde ur lejonens gap räddar endast ett par benpipor eller snibben av ett öra, så skola Israels barn bliva räddade, desamma som nu i Samaria sitta i sina soffors hörn och på sina bäddars sidendamast." Amos 3:12.


Vem är herden i texten? Herren! Har inte han tidigare bevisat sig vara en mästare på att skapa!? Titta på kvinnan intill dig. Är inte hon tagen från ett ben? Gud tog ett revben och formade kvinnan till mannens hjälp. Gud är skapande - om så bara genom en enda benpipa och kan göra det till ett helt folk. Han kan resa dig upp till ditt forna jag. Misströsta inte i dalen. Tåredalen gör Han rik på källor. Också regnet är till för att vattna jordens framtida grönska.


Texten sätter fingret på en annan mycket viktig detalj i vår utrustning. Det är vårt öra. Den som har öron - Han höre! Här är det lika illa som med benpiporna. För kan väl en öronsnibb höra?


Om så bara en öronsnibb och Gud kan tala in i ditt liv. Om så bara ett par benpipor och Gud kan göra något nytt. Gud är mäktig att ge liv åt de döda benen.

Läs hela inlägget »

Det rapporteras att EU ländernas utrikesministrar idag samlats för att komma överens om sanktioner mot Syrien. Sverige fällde förslagen till förmån för mildare sanktioner. Svearnas hållning var att den teleteknik - som Sverige är ledande i, kommer den syriska oppositionen tillgodo genom den rapportering som når yttervärlden. Videosekvenser, mms, sms och andra bevingade forum. Det främjar oppositionen när vi får en inblick i de övergrepp som utövas mot befolkningen, menar man.

 

Parantetiskt. En profetia kan man känna aversion mot. Om den är negativ. Och man kan försöka omöjliggöra den genom de olika valmöjligheter man har. Men det Gud har sagt är förutbestämt. Kvar står delikata avvägningsfrågor  - som när vi väljer de mest rationella till förmån för vår avsikt, ändå kommer att bana väg för det Gud sagt. Det är likväl inget upprop till fatalism. Det är därför bibeln är så enastående! Den vet om.

 

Jag vill återkoppla än en gång till Jesaja bok. Historikerna uppger att Assyrierna intog Damaskus ca. 730 år före vår tideräkning. Men när man läser bibelordet kan man se att Damaskus, enligt Jesaja, skall upphöra att vara en stad. Upphöra. Damaskus är en stad något mindre än Stockholm. Vad betyder ordet upphöra? Sluta att vara. Sluta att vara är att upphöra. Den skall bli en ruinhög. "Skall bli", det är språkligt sett futurum.

 

FN formulerar att Syrien är på väg mot inbördeskrig. Mer än 4.000 människor har redan fått sätta livet till i oroligheterna. Kanske fler.

 

Nu har jag radat upp de fakta som nyhetsförmedlingen bistår med. Låt oss se vad Jesaja skriver och ta in texten i sin omutlighet. Damaskus är en miljonstad. Det väntar ett fruktansvärt lidande för människorna i regionen.  Jag profeterar inte. Jag spekulerar inte. Men det står så. Och vi hör och ser vad som sker.

 

" Se Damaskus skall upphöra att vara en stad, det skall bli en ruinhög".  Jesaja 17:1.

Läs hela inlägget »

Så länge vi lever finns det utrymme för Gud att använda var och en av oss. Det gör livet rikt och spännande. Jag kan inte sluta betrakta bibelns människor och finna principer och svar från Gud i hans handlande.


Strax innan Jesus föddes till vår jord, fanns det ett par som himlen särskilt uppmärksammade. De var gamla och barnlösa. Tänk att Gud ofta har valt barnlösheten som grogrund för Hans plan med en individ. Det verkar vara ett gott utgångsläge för Gud.


Paret jag tänker på är Sakaria och Elisabet, som blev Johannes döparens föräldrar. Den som är bibelkunnig vet att Johannes var Elia som skulle komma tillbaka för att fullfölja ett annat uppdrag men som till karaktär och i tjänsten var så lik Elia. Tänk efter. Föräldrarna som hela livet levt med tanken att aldrig få barn, skulle få fostra Elia den andre om du så vill. Det går inte att greppa och förstå fullt ut. Det är så stort. Johannes döparen som himlen hade en sådan enastående uppgift för. Sakaria var präst. Han kunde skrifterna. Han visste med största säkerhet hur Gud hade uppenbarat sig för gudsmän genom tider. Han kände absolut också till att Gud inte sällan hade en särskild plan med ofruktsamheten. Det hade han läst om ur Abraham, Isak och Jakobs liv. Nu är han själv bortom alla möjligheter till föräldrarskap. Och han resignerar likt en torr buske på heden som väntat på regn.


Så hände det sig det året att han fick i uppdrag att gå in i Herrens tempel och tända rökelsekaret. Det hände prästen en gång i livet. I bästa fall! Uppgiften tilldelades genom lottning och många var de aspiranter som ville få den ynnesten. Lotten kunde ju falla på kollegan. 


När Sakaria står inne i templet och skall offra rökelse, då får han besök av en ängel. Det var inte vem som helst. Det var ärkeängeln Gabriel. Sakaria blev förskräckt. Ängeln berättar att han skall få en son och han skall kalla honom Johannes. Kallelsens stund var inne. Men Sakaria var full av resignation. Så mänskligt. Och här kan vi lägga många aspekter på varför han följdriktigt borde vara sur i tron. Och är det. Den sura tron ger upp. Den väntande tron - den hoppas! Det är skillnaden. Trons väsen är att vänta om så behövs. Tron som inte behöver se men som "visste om", när det sker.


Sakaria insisterar. "Hur skall jag kunna vara säker på detta? Jag är själv gammal och min hustru är till åren". Luk 1:18


Tänk, när Guds tid är inne då är redskapet inte i fas. Så hemskt med denna otro. För det är vad inställningen representerar. Sedan kommer det intressanta. Ängeln börjar inte själavårda otron. Gud bekräftar inte alla svåra år då bönesvaret uteblivit. Han gör inte heller en pedagogisk avledningsmanöver med himmelska effekter för att övertyga Sakaria om att Gud är Allsmäktig eller försöker göra prästen på bättre humör. Istället slår ängeln honom med stumhet... Prästen blev stum över ett år. Han kunde inte säga ett pip.


Hur ofta har vi inte en förbundlig attityd mot Gud, där vi pekar på våra  oöverkomliga problem? Men i själva verket försöker vi mota upp ett berg av omöjligheter inför Gud.


Sakaria blev stum intill den dagen då ett namn skulle ges till pojken. Då löstes hans tunga. Gud stängde in mannen i hans egen oförmåga att säga ett enda otros ord. Fängslad i en prästerlig skam som inte hade med annat att göra, än den mångåriga erfarenheten av barnlöshet. Jag kan gott förstå honom på ett mänskligt plan. Gud hjälp oss att vara väntande. Att gå när Gud kallar. När GUD kallar! Han har alltid underbara ting i beredskap.


Jag tror fortfarande prästen Sakaria skäms över sin otro. Han som levt ett helt liv under Guds övervakande översyn. Han skulle bli pappa åt en profet som fick bereda väg för Jesus. Och när manteln faller över hans hus, då är han i ofas.


Är du i en situation där du i överförd mening är fruktlös? Vi kan ha sådana tider, då vi inte tycker någonting händer i vårt liv och vi föder inga andliga liv. Min vän, håll fast! Vänta och invänta. Bida och uthärda. Gud har i sitt ord fullt av exempel där det var stört omöjligt. Men Gud hade en särskild plan med det hela.


Läs hela inlägget »

Profeten Jesaja levde nära hovet på sin tid. Hovpredikant kallas det för. Så kan ske då Gud kallar en människa. Idag är det många kristna politiker som drömmer om en ministär i den svenska regeringen eller att få en plats i riksdagen. Några har också lyckats ta sig in där. Många ser i det profeten Daniels liv som mönstergivande. Någon legitimerar sitt politiska engagemang i just Daniels exempel.


Men jag har ännu inte hört någon talat sig varm om ett liv likt profeten Jeremias. För vem var en hovpredikant om inte han? Jeremia som blev inlåst i kungens egen vaktgård. Dit rände kungen titt och ofta för att höra om profeten fått något ord från Herren. Det är väl om något att vara en hovpredikant? Vart vill jag komma? Till Jeremia och hans Guds relation. Vad annars? En röst med Gud kan uträtta mer än en votering i Sveriges riksdag. Alla är inte hovpredikanter som Jesaja. Och ingen vill egentligen utföra det som Jeremia fick vara med om.


Jag har fascinerats av hur öppenhjärtligt Jeremia beskrivit hur Gud talade till honom, vid ett tillfälle. Följ med mig! Bakgrunden är den att Babels kung med sina trupper var på väg att invadera Israel. Det hade Jeremia redan innan varnat för. Och särskilt till kungen. Det var bland annat därför han blev en hovpredikant. Så uppkommer i Jeremia sinne att hans kusin Hanamel skulle komma till honom i fängelset och be honom köpa en åker av honom. Hur fick han den tanken? Allt är inte religionspsykologi. Det var Gud som talade!


Rent rationellt går man inte och köper en åker då en ockupationsmakt är på intåg. Det är varken framsynt eller förståndigt. En ockupationsmakt skall säkert ta egendomen vid konfiskering.


Polletten hade antagligen trillat ned hos kusinen Hanamel. Och Jeremias plötsliga trovärdighet hade säkert genom hans förutsägelser, fått en ny pålitlighet hos släkten. En främmande makt var på väg att inta landet. Ryktet hade säkert nått Anatot och kusinen springer för livet och söker upp Jeremia. Det var inte alltid självklart. Nu var det så. Det är en gudsmans lott. Profeten beskriver redan innan att Gud talade till honom, om att kusinen var på väg. Jeremia bok : "Och Hanamel, min farbrors son, kom till mig på vaktgården, som Herren hade sagt, och sade till mig; Köp min åker i Anatot i Benjamins land, för du har inlösningsrätt att köpa den. Köp den därför åt dig." "Då förstod jag att det var Herrens ord." Jeremia 32:8.


När profeten såg Hanamel komma till honom förstod han att det var Herrens ord. Jeremia förstod inte på en gång att det var Gud som talade. Logik, rationellt tänkande, mänskliga omständigheter, oro för andra, omtänksamhet - ja allt vad mänsklig reflektion kan ge ljud åt kan uppkomma i en människas tankevärld. Men här var det Gud som talade! Och profeten verkar lite osäker på det. Lite likt Samuel. Den unge Samuel. Men Samuel har sitt alibi. Han var ju så ung. Inte Jeremia. Han är en vuxen man.


Att höra Guds röst är inte alltid så givet. Men vad ljuvligt det är när den bekräftas! Jeremia köpte åkern. Han bad sin vän Baruk stoppa i köpavtalet och lagfarten i en kruka. Den krukan skulle sedan gömmas undan. Krukan skulle vara ett tecken på att Gud långt in i framtiden skulle låta sitt folk åter få  köpa sitt land, långt bortom fångenskapen. Därefter vänder sig Jeremia i vånda till Gud. Landet var på väg att intas. Jeremia började inte bygga ett hus till sig själv på tomten. Han var mer bekymrad över Guds sak.


Läs hela kapitel 32. Lägg märke till Jeremia böneord. Jag menar orden och formuleringarna han använder. Gud använder samma ord i sina svar! Är inte det stort?! Är inte Gud bönhörande, så säg? Förvisso.


Han är intill ordval bönhörande!!

Läs hela inlägget »

Josef blev Faraos närmaste man. Han kom som en obetydlig slav och främling ur ett intet, men fick genom Guds ledning rädda en hel nation. Han blev också ett redskap i Guds plan med sitt egendomsfolk Israel. En navelsträng, om du tillåter jämförelsen. Ett folk i vardande.


Familjen Jakob som kom till Egypten genom familjetvisten fick en tillflyktsort i området Gosen, i norra Egypten. Där fick de leva i fred under 430 år och växa till sig från att ha varit 66 personer, till att bli ett folk lika många som danskarna idag. Vad viktigt att Gud får sin vilja igenom i varje människas liv! Vad viktigt att Gud får handlingsutrymme och så stort det är att Han tar sig det. Gud arbetar genom omständigheter och människor. Han skapar genom vår överlåtelse till Honom. Han verkar genom vår vilja och det vi gör. Det kan vara svårt att se vad Gud gör i det vardagliga. För även det naturliga är ju i sig ett under. När Gud kommer in i det naturliga, föder Maria en Son som får namnet Jesus. Trots att hon inte hade varit med någon man. Det naturliga får bli en livmoder för det övernaturliga eller rättare sagt - det gudomliga. Guds Son Jesus Kristus.


Vi kan också läsa om Jaebes, han vare en släkting till Josefs broder Judas. När vi tröskar den knapphändiga informationen i hans biografi, är Josef för länge sedan begravd i Kanaans land - Israel. I det släktregistret som bibeln staplar upp, står det att den ena födde den. Och den andre födde den och så vidare. Ett anonymitetens register likt en slarvigt förd kyrkobokföring.


Plötsligt stannar bibeln upp i sitt katalogiserande. Och det kommer ett "men"... "Men Jaebes var mer ansedd än sina bröder; hans moder hade givit honom namnet J a e b e s, i det hon sa; Jag har fött honom med smärta". 1 Krönikeboken 4:9.


Bibelns författare stannar upp vid Jaebes. För hans mor hade fött honom med smärta. Föder inte alla mödrar sina barn med smärta?! Varför betonar bibeln att hon födde honom med smärta? Han led. Det är med den största självklarhet så, att alla mödrar föder med smärta. Men vem har kunnat frambära en beskrivning om hur det är att födas? Barnets upplevelser vid födseln... Inget barn har kunnat vittna om den totala omvälvning det är att komma ut ur ett moderliv med livet i behåll. Men i detta fall får vi veta att Jaebes föddes med smärta och det var hans mor som gjorde det. Så retoriskt och så flerbottnat! "Jag har fött honom med smärta". Omständigheterna är inte omtalade men något smärtade Jaebes. Varför är de inte mer preciserade? Därför att omständigheterna är underordnade det Gud gör och för att inkludera också dina kval - du i vardande! 


Josef är ett enastående exempel för varje kristen. Han uppvisar en särdeles fin karaktär. Han är oförvitlig. Men han fick betala ett pris för det som Gud gjorde genom honom. Vi avläser det också i namnen han gav sina söner. Det är nog det enda man kan utläsa av Josefs inre värld, där han genomgår de värsta av anklagelser och genomlider svåra dagar. När han skall ge namn åt sina två söner får de heta; Manasse och Efraim. De namnen betyder "Gud har låtit mig glömma all min olycka och hela min fars hus." och "Gud har gjort mig fruktsam i mitt lidandes land." Hur man nu kan komma ihåg något som är glömt... Spåren var djupa och förädlande. Glöm inte att också Jakob haltade efter mötet med en ängel.


Josef kallade Egypten för sitt "lidandes land". Manasse och Efraim. Varje gång han ropade på sina söner var de betydelsen av hans lidanden. Lidandets land och det glömda "faders huset". Separationen och utanförskapet. Vilken deklaration! Vilket exempel för dig och mig, i en tillvaro som inte alltid är så blid. Du övervinnare, övervinn!! Och vilken enastående plan av Gud. Han räddade Egypten och lånade en liten plätt av Nilens land, för att familjen Israel skulle bli ett folk till numerären. Med hjälp av Josef som blev en vicekonung.


Djävulen vill alltid bli nummer ett. Över allt och alla. Så annorlunda med Jesus. Jesus har alltid "upplevt sig" som nummer två. Och underställt sig Gud. En gång gjorde Gud Honom ringare än änglarna. Men Han fann sig i det. Han blev lydig intill döden på ett kors. Karaktärernas karaktär. Därför har Gud upphöjt Jesus över allting. Han har därför fått all makt. Inte tagit den.



Snart skall Han göra bruk av den!

Läs hela inlägget »

Kung David skriver en sång. Jag refererar till Psaltaren 16.

 

Rubriken är på någotvis privat. "Den frommes tillit till Herren." Och psalmen fortsätter i samma anda. Frommes tillit? Kan man benämna sig så på egen hand? From? Ja tydligen. David liksom betraktar sig själv och sin egen Guds relation. Vem kan mäta den? Vem kan rätt definiera hur man har det ställt med Gud? Många kanske istället kommer fram till blandade slutsatser med brister hos sig själv eller en tillsynes frånvarande Gud.

 

"Jag har haft Herren för mina ögon alltid; ja, han är på min högra sida, jag skall inte vackla. Psalm 16:8.

 

David uppvisar en helgjuten relation till Gud. Jag har HAFT, Han ÄR, Jag SKALL inte, skriver han. Alla tidsrymderna. Igår, idag, så och i evighet. Är inte det en underbar deklamation? David som hade ett brokigt liv. Han förvägrades äran att bygga Herrens tempel, likväl har få fått det erkännandet av Gud som David. Han med ett hjärtelag likt Honom. Men David hade blod på sina händer och striden i hans hus tog inte slut.

 

"Jag har haft Herren för mina ögon alltid". Det kan rent faktiskt förklaras med att Herren inte lämnade David. Det är också sant. Men det är David som skriver och det är hans egen erfarenhet. Herren följer inte med på allt, likväl triumferar heltonerna vid g-klavarna – "Jag har haft Herren framför mina ögon". Alltid! Vilken ljuvlig ställning.

 

Vidare så skriver han; "Han är på min högra sida, jag skall inte vackla".


Vi vet av bibelorden att Jesus sitter på Guds högra sida. Den högra sidan som är den alldeles särskilda platsen för Jesus som har all makt i himmel och på jord. Men här säger David att Herren är på hans högra sida. Hur går det ihop? Då sitter ju David mellan Jesus och Gud... Är det ett myteri på gång? Nej. Och det är ingen felaktig bordsplacering. Positioneringen har sin betydelse.

 

Jesus skall i allt göra sin faders vilja – på den högra sidan. Hur är det i förhållande till David? Skall Herren göra Davids vilja utifrån Davids högra sida? Ja det skall Han! Och det gör Han. Han skall bortta världens synd. Också Davids synder. Det är Jesus enastående position inför Gud och

människor! Där uppfyller Herren den absoluta positionen på den högra sidan. Bortaga världens synd.

 

Just nu sitter Jesus på Gud faderns högra sida och manar gott för oss. När vi vänder oss till Honom, intar Han den betjänande platsen på din högra sida och gör din själ ren. 


Läs hela inlägget »

Att gå Guds väg är inte lika för alla. För Abraham handlade det om att själv gå ut ifrån sitt land och sin släkt. För Josef handlade det om att bortföras från sitt land och från sin släkt. Temporärt men lika omvälvande. Gud stöper inte sina ljus i formar. De är alla handstöpta. Särskilt handstöpta.


Josef kommer till Faraos hus och blir betrodd med allt. Guds hand var med honom och bara hans närvaro där välsignar hela Faraos hus. Vilken skillnad mellan honom och Mose. Mose som får vara den som leder Israels folk tillbaka från Egypten till Israel, i ett senare skede. När han sätter sina fötter i Faraos hus, då börjar olyckorna. Josefs och Moses inverkan var diametralt motsatta. Din kallelse är inte en annans kallelse. En annans uppgift är inte din. Vi har alla ett arbete att utföra och Gud skall till slut föra fram det, som Han har tänkt det. Och det får kosta vad det vill. Så tänker Gud. Han genomför det och Han frågar om vi vill gå. Jämför dig inte med de som till synes har en mycket mer framgångsrik tjänst. Den kan vara av Gud ordnad så. Förhäv dig inte över att just du får skörda extrema framgångar. Gud kan bara ha ordnat det så. Varför gör Han olika? Gud har ett syfte. Ditt intåg blir en annans uttåg. Det kräver sin man och sina förhållanden. Gud stöper ljusen för hand. I sin hand. Men brinn, människa !


Josef blir misstrodd. Hamnar i fängelse. Konungens fängelse. De är nog inte särskilt mycket bättre. Den konungen är vred på får det troligen sämre än andra fångar. För varför skulle det annars heta konungens fängelse? Det var Faraos hustru som försökte fälla Josef - på kvinnors vis. Det gick inte. Karaktären var bättre. Och visionen bar honom. Lillgrabben som var på drift men hade blivit en man. Tyvärr hade Farao - som alltid, ett anseende han måste upprätthålla och då var han under stora svårigheter tvungen att slänga Josef i fängelse. Rikets första dam var Farao tvungen att rädda ansiktet på. I det fängelset började Gud att låta Josef få tyda drömmar åt andra. Men vart hade han lärt sig det?


Efter en lång tid står Josef igen hos Farao. Gud har ingen klocka. Men Han verkar under tiden och Han kommer aldrig försent. Farao har haft en dröm som handlade om sju svåra år av torka och hungersnöd, i hela mellanöstern. Den skulle föregås av en lika lång period av rik skörd. Ingen kunde tolka drömmen. Den var för kryptisk till sitt utförande. En från fängelset benådad fånge tipsar Farao om den bortglömda Josef, som fortfarande satt kvar i fängelset och han hade ryktet om sig att kunna tyda drömmar. Kommer du ihåg vad hans bröder sa; Där kommer drömmaren! Det står i bibeln att Gud var med honom. I fängelset!? Ja, i fängelset. Vem hade lärt honom tyda drömmar? Och vart hade han lärt det, han som själv tydligen drömde drömmar med innehåll? Kan du säga mig det, du som upplever att du lever i en becksvart tillvaro, betydligt komfortablare än Josefs tillvaro. Allt är relativt. Jag bugar mig ändå inför dina problem. De är naturligtvis dig övermäktiga, förstå min tanke...


Josef lyftes upp med ännu större befogenheter. Han får vara den som upprättar ett skattesystem för att hamstra för de svåra tider som skulle komma. Han blir en mäktig finansminister med vittgående befogenheter. För nu hade Gud satt Josef i den position där drömmarna han haft i ungdomen, skulle realiseras. Det var också hungersnöd i Kanaans land där hans familj bodde. De sökte sig ner till Egypten där det fanns säd och bröd. Där hade nu Josef en nyckelroll. Stjärnan i mitten av de andra som bugar sig. Och kärven i mitten som blir upphöjd av de andra kärvarna. Synen som väntade på sin uppfyllelse. Men inte som ett självändamål.


Vad får plats att sägas mitt i denna slarvigt schematiska framställning över Josefs liv, gjord på en bloggs minimala utrymme? Ja, Jakob profeterar över sin son lite senare, vid slutet av sin levnad. Han säger; " Ett ungt fruktträd är Josef, ett ungt fruktträd vid källan: dess grenar nå upp över muren. Bågskyttar oroar honom, de skjuta på honom och ansätta honom; dock förbliver hans båge fast och hans händer och armar spänstiga genom dens händer som är den starke i Jakob, ..... välsignelser från djupet som utbreder sig därnere. 1 Mos. 49.


När en annan konung, Kores, får uppdraget av Gud - i en annan tid, att släppa Israels folk ut från ett annat förtryck, då beskriver bibeln det så här; Jag skall ge dig skatter som är dolda i mörkret." Det korresponderar väl med det som Jakob talar över Josef. Djup. Mörker. Mörker och djup! Välsignelser från djupet. Skatter i mörkret.


Vad vill jag säga och peka på bland alla metaforer och bilder?


Guds vägar är oöverskådliga. Och de är inte alltid smärtfria. Är livet överhuvudtaget smärtfritt för någon? Nej. Men lyckan, glädjen och friden du får när du tar emot Jesus i ditt liv, överglänser allt. Tveklöst. Men skall du följa Jesus så finns det också ett pris att betala. Och det är värt priset! Vi vill gärna välsigna och bli välsignade. Vi vill gärna ha skatter och ge allmosor. Jag talar naturligtvis om andliga skatter och välsignelser. Djup och mörker. Vad är detta för motsägelser i ett rikt kristet liv? Det är inga motsägelser. Skatterna i mörkret. Gud har gömt dem där. För vad är lidande, om inte ett absolut erfaret mörker? Och vad är skatter om inte en uttydning av en förvirrad regents mardrömmar, där miljontals människors överlevnad står på spel? Det är Guds ära att gömma en sak. Men det är konungars ära att utforska en sak . Ordspråksboken 25:2.


Är det en tröst för dig? Ger det dig ny kraft i din situation? Kan du känna att Gud trots allt inte har övergivit dig - som människor gör? Har du glömt att du lämnade ditt liv åt Honom och ville tjäna Honom brinnande? Han är med dig. Han kanske är med dig just som Han var med Josef. Hårt trängd. Kanske din närvaro och samvaro får tillvaron att haverera och du likt Mose inte kan se någon välbehagligt omkring dig? Gud stöper sina ljus. Lys och skin människa! Var ett ljus och ett salt i denna värld. Ha tålamod! Ät inte upp allt tålamod. Behåll lite. Du behöver den för att få vad som är utlovat. Och Gud verkar under tiden. Han kommer att leda dig rätt.


Det gjorde Han med Josef.

Läs hela inlägget »

"Men de tog Josefs livklädnad och slaktade en bock och doppade klädnaden i blodet. Därefter sände de den fotsida livklädnaden hem till sin fader och sa; Denna har vi funnit. Se efter om det är din sons livklädnad eller inte. Och han kände igen den och sa; Det är min sons livklädnad; ett vilddjur har ätit upp honom, förvisso är Josef ihjälriven. Och Jakob rev sönder sina kläder och svepte säcktyg om sina länder och sörjde sin son i lång tid. ... Men Midjaniterna förde honom till Egypten och sålde honom till Potifar, som var hovman hos Farao och hövitsman för drabanterna." 1 Mos. 37.


Vilka svek. Vilka lögner. Tänk dig in i familjetragedin. Att försvinna på denna tid som slav var oåterkalleligt. Lögnen och sveket var en sak men nu är situationen cementerad för familjen Jakob. Men bibeln skjuter in ett litet "men"... Men!! " Men Midjaniterna förde honom till Egypten." Bibeln gömmer på hopp och "men" är vår rekvisition på det.


Bibeln är späckad med tro. Vad är tro för någonting? Jag tror, jag tror på sommaren... Nej, naturligtvis inte. Det är inte "jag tror det blir vackert väder imorgon". Tro är något annat. "Tro är en fast tillförsikt om det man hoppas, en övertygelse om ting man inte ser.", säger bibeln. Fast tillförsikt. Övertygelse om ting man inte ser. Vilka komponenter! Det är mer än en skakig inbilskhet. Det är mer än ett mediums spekulationer om meningslösheter. Det är istället en trygg tillit till något som man vet. Tro fastän man inte ser det. Sådan är den tro vi behöver för att komma till Gud. Du måste tro att Gud finns och att Han lönar dig, dvs. att Han ger dig något när du kommer till Honom. Det är trons karaktär. Vill du äga den tron? Den finns inom räckhåll.


Om du slår upp din bibel - eller skaffa dig en, så kan du läsa om alla förvecklingar kring Josef liv. Det skapar tro. Läs in dig och sätt dig in i hans position, så skall du få se att Gud hela tiden leder Josef. På samma sätt kan Gud komma in i ditt liv, även om du inte just nu ser det eller din situation är identisk med Josefs.


Vid det här stadiet i Josefs liv, så är han obönhörligen skild från sina syskon och föräldrar. Vägen bakåt är totalt stängd. Slavar har ingen retur biljett. Men det ser värre ut än vad det är. Människans perspektiv är grodans. Vi ser bara horisontalt och det är inte speciellt långt. Men Gud ser uppifrån obunden till tid och Han är arkitekten i Josefs brokiga bortförande. Hans familj är splittrad. Bibeln andas hopp och tillförsikt.


Det borde kanske stått "Tyvärr" fördes Josef eller "Beklagligtvis" fördes Josef till Egypten. Intag ett antidepressivt piller och läs om Josef... Nej. Men!! Bibeln talar trons språk. Den sänker dig inte. Den lyfter dig ur orsakerna och vaccinerar dig mot ofriden. Den lyfter människan ur alla brunnar. Tror du att det fanns en enda människa vid det tillfället som såg framtiden med förväntan med avseende på Josefs liv? Tror du att Josef gjorde det? Nej. Möjligen på skakiga ben. Tror du bröderna gjorde det? Nej, än mindre. Och fader Jakob var knäckt. Men bibeln andas tro och tillförsikt. Men! Det kan vara så i ditt liv att du är totalt bortförd och utlämnad i fullständig övergivenhet och ensamhet. Det finns en som vet om dig. Men det finns en som vet om dig!! Han heter Jesus. Han kan fylla ditt liv med nytt innehåll, oavsett dina särskilda omständigheter.


Det är det som är hoppfullt med Gud uppenbarad i sin Son Jesus, för Han kan fullständigt frälsa och rädda alla dem som kommer till Honom. Du kanske aldrig hört det förut bland kyrkans alla stuckaturer och långdragna mässor. Jesus är en verklighet idag. Annars vore livet bara mödosamt vackert, men rätt så meningslöst. Ditt liv har mening, människa!


Sök Honom i din situation idag, så skall vi återkomma till Josefs liv och resa lite senare. Idag är räddningens dag för dig! Det är bara att säga namnet Jesus. Det brukar du göra med andra personligheter. Du kallar på dem. Säg Jesus med den TRON att Han lyfter av dig det som tynger ditt sinne. Och fyller dig med Sin frid. För det är något vi saknar. Frid.


Han kommer att göra det!

Läs hela inlägget »

" Då nu hans bröder såg, att deras fader hade honom kärare än alla hans bröder, blev de hätska mot honom. Och kunde inte tala vänligt till honom. Dessutom hade Josef en gång en dröm, som han omtalade för sina bröder; sedan hatade de honom ännu mer. Han sa nämligen till dem: Hören vilken dröm jag haft. Jag tyckte, att vi bundo kärvar på fältet; och se, min kärve reste sig upp och blev stående, och era kärvar ställde sig runtomkring och bugade sig för min kärve. Då sade hans bröder: Skulle du bli konung över oss och skulle du råda över oss. Och de hatade honom ännu mer för hans drömmars skull och för vad han hade sagt. Sedan hade han ännu en annan dröm, som han berättade för sina bröder; han sa: Hören jag har haft ännu en dröm. Jag tyckte, att solen och månen och elva stjärnor bugade sig för mig. När han berättade detta för sin far och sina bröder, bannade hans far honom och sa; Vad är detta för en dröm du har haft? Skulle då jag och din mor och dina bröder komma och buga oss ned till jorden för dig?" Och hans bröder avundades honom; men hans fader bevarade detta i sitt sinne. ...1 Mos.37.


Josef är på väg till Dotan. Jakob har skickat sin övervakningskamera dit. Rapportören och "skvallerbyttan"Josef som var betrodd. Han är sjutton år. När hans bröder ser honom på avstånd, sa de - " Se där kommer drömmaren!" Upp, låt oss nu dräpa honom och kasta honom i en brunn; sedan kunna vi säga, att ett vilddjur har ätit upp honom. Så får vi se hur det går med hans drömmar!"


Bröderna träffar rätt, för det är i denna stund Josef skiljs ifrån sin familj och Guds tid börjar. Och det kommer att stå dem dyrt. Även för Josef.


När Josef kommer fram till bröderna i Dotan avvärjer den äldste brodern Ruben ett mord på Josef. De andra ville döda honom. Vilka halvbröder! Istället river de av honom den förhatliga livklädnaden som var symbolen på orättvisan i familjen. Mänskliga trivialiteter. Vem har tagit er i sin tjänst? Sedan kastar de honom i en brunn. Brunn utan vatten. När det är gjort sätter de sig ner och äter. Tänk att bibeln är så detaljrik kring oväsentligheter i sammanhanget. De satte sig ner för att äta. Att de åt, är lakoniskt beskrivet. Att brunnen är tom på vatten var skillnad på liv och död och av en helt annan dignitet. Gud var gömmer du dig i dessa handlingar och detaljer? Vart är du när ynglingen som du uppvaktat i drömmarna, är illa ute? Ett Midjanitiskt följe dyker helt plötsligt upp, på väg till Egypten. Bröderna kom på att de kunde sälja Josef till dem istället. Och så sker. Vilka kast! Vilka ödets nycker med en utlämnad grabb.


Gud har föresatt sig att Jakob skall till Egypten. Tveklöst. Gud "irriterar" genom en dröm - ja två drömmar, Josef att uppväcka avundsjuka sidor hos sina bröder. " Vi strider inte mot kött och blod", skriver Paulus i ett av sina brev i Nya Testamentet. "Utan den kamp vi har att utkämpa är en kamp mot ondskan andemakter i himlarymden." Paulus lär oss flera saker; Ondskans säte sitter inte i huvudet på människor primärt. Den sitter i himlarymden hos de makter som för krig mot våra själar, men den manifesterar sig genom kött, genom människor. Genom kött och blod. Eller som i detta fall - genom blodsband. Kan det bli mer försåtligt och djävulskt? Varför skulle annars Paulus upplysa om att kampen inte är emot kött och blod? För det är där vi får utstå bråk. Allt är inte regelrätt osämja och allt går inte heller att tämja.


Josef är inte ödesbestämd åt en irrationell ondska, genom ett dussin bröders överkokta avundsjuka. Nej. Gud lät Ruben hindra att ynglingen dödades. Brunnen var tom på vatten och ett följe av Midjaniter dyker upp. Är det tillfälligheter? Hur många tillfälligheter har du i ditt liv? Har du väntat länge på Gud i din situation och blivit besviken på Honom? Ge inte upp!! Hjälpen är strax hos dig! Gud har jobbat hela din vakna natt för att lösa frågan och svaret med lösningen kommer. Kanske redan imorgon! De omedelbara faror du ser likt en vatten fylld brunn i ditt liv, som du tror strax skall dränka dig, den har Gud redan dränerat. Brunnen är tom! Josefs brunn var tom! Jag vet inte hur många brunnar profeten Jeremia besökte under sina svåra dagar, men en dag kom en man med trasor för att fira honom upp. Torrskodd brunn och trasor. Gud älskar lösningar som är så delikata att de rent av är litterära. Är inte promenaden över Röda havet också ett sådant märklig förverkligande? Bibeln beskriver dem! Josef står med torra skor på botten och synkroniseringen från Guds sida är enastående. Han för dig framåt och Han gör det med säker hand. Han är där i lugn och ro och tömmer din brunn i realtid och Han kan ge gottgörelse för de åkrar som gräshoppor och andra hoppor har bestulit dig. Tänk bara om Josef hade fått sina drömmar vid samma tillfälle. Då hade allt legat i ofas! Då hade de stoppat honom i brunnen för tidigt, med en oviss utgång, brunnen hade då varit vattenfylld och pojken drunknat i en ödestro. Allt är så finmaskigt löst av Gud. Tänk att han tar sig för att skicka en av Egyptierna förhatlig herdes son på 17 år,( jag skriver med siffror så du ser hur ung han var), för att styra upp en hel stormakt. Egyptierna hatade nämligen herdar. De var nördar och urbönder för dem. De kultiverade storegyptierna.


Men först måste Josef få sin dröm och en bärande vision att referera till. Som vi - vi måste göra vår kallelse och utkårelse fast. Han kräver bara en sak av dig och mig - att vi helt överlåter oss och blir lite stryktåliga. Denna värld är oöm. Längtar du efter att få vara i hans tjänst i en värld där balansen mellan att bygga tålamod är lika svår som att inte förbränna den. Vi måste ha tålamod för att få det som utlovat är. Hur skall det gå till att närma sig Gud, för att uppnå allt detta? Att komma i fas med Gud. Vänd dig till Honom i bön med allt! Säg Honom allt. Tala med Honom så fort du får tid och är i ensamhet. Han lyssnar oavbrutet på dig. Och när Han talar till dig, kommer de orden att vara som guld för din själ.


Karavanen tar Josef med sig och bröderna säljer Josef. Lika unket som Judas en gång längre fram i tiden skulle "lite oskyldigt GPS:a", vart Jesus befann sig. Sveket går omkring i människoskor men Gud han bereder alltid en utgång! En utväg är aldrig detsamma som en stängd dörr för Gud! Har Gud lovat dig en utgång, så är Han nobel att öppna den. Vi går in i väggar men Han öppnar dörrar.


Vilken vakande öga Gud hade för den unge Josef i brunnen. Men du kan vila tryggt i att Gud vakar lika engagerat över ditt liv.


Han är trofast som kallar!

Läs hela inlägget »

Gud kommer sällan och besöker oss med änglar. Ibland kommer han genom gudsmän. Men som oftast interfolierar Han sin vilja genom vårt praktiska liv i vardagen. Livets triviala händelser blir den arena där Gud verkar för och åt oss. Det är stort! Ordet blir kött och blir en del av oss. Det är bibelns funktion. Den är som mat för vårt inre andliga liv och den placerar våra liv på en karta på vår färd här i tiden. Vi kan så orientera oss och hitta rätt.

 

Josef är 17 år. Han är Jakobs och Rakels son. Jag skriver det med siffror så du verkligen ser hur ung han är. Hans far har ett särskilt gott öga till honom. För gott, tycker bröderna. Jag menar halvbröderna. Bibeln sticker inte heller under stol med det. Josef hade också fått en särställning av sin pappa. Han skulle se till sina bröder och rapportera allt som hände. Sådant har väckt ont blod förr. Så var det också för den unge David som hånades under kaskader av avundsjuka från de äldre. Vi är bara människor. Men Gud förädlar oss.

 

En dag berättar Josef om två drömmar han haft för sin far och inför sina bröder. Båda drömmarna exemplifierar Josef som en central figur i ett ärat sammanhang där mamman, pappan och bröderna bugar sig inför honom. Varför berättar han det? Vill han som redan hade en särställning liksom ytterligare hävda sig? Hävda sig, det behöver man ju bara när man är satt på undantag. Man borde inte. Men man gör. Eller kanske han bara var frågande inför drömmarnas intensitet och betydelse? Kanske han undrade om de hade någon relevans inför framtiden? Kanske han bara önskade överbrygga och bryta den emotionella isolering till sina bröder, som han säkert kände. För den fanns där. Hans pappa hade varit med och skapat den. Men det blev inget närmande. Halvbröderna blev än mer hatiska till honom och går upp i ett kvartsbrödraskap. Det står att de hatade honom ännu mer för hans drömmars skull. Och det står till och med att hans far bannade honom. Detta är Guds timma i Josefs liv! En allmän mänsklig konflikt är embryot till ett avskiljande för tjänst, för Josef. Avskiljande som egentligen bär isoleringens kännetecken. Den inre ensamheten. Och den yttre isolationen. Den är inte farlig men gör ont. Gud hade nu kastat sin kallelses mantel på Josef och det uppstår en glipa i gemenskapen. En ännu större. Gud är kärlek som förenar. Men Han skiljer ut också! Skiljer ut och skiljer åt.

 

Drömmarna blev för bröderna bara en påminnelse om den verklighet de levde under, där Josef var påläggs kalven och den förfördelade. Det är rent mänskligt ingen bra atmosfär i ett hem. Det står till och med att Jakob bevarade det som Josef sagt, i sitt minne - trots bannorna. Förmodligen träffade drömmarnas nakna sanning redan den felaktigt orättvise pappan i samvetet. Men det finns en annan dimension också. Drömmen var profetisk! Profetian är alltid fler eggad och skär på många nivåer. Också Jakob var en profet. Jakob blev därför djupt berörd därinne i sin själ av det han hörde, mitt under sin svåra stund att skilja ut själiskt från budskap och budskap från släktband. Drömmen tog någonstans tag i gudsmannens medvetande och bibeln skriver att "han bevarade detta i sitt minne". Tack Gud för profeter!

 

Om Abraham och Isac får vänta i tjugofem år - jag skriver det med bokstäver så du ser hur lång tid det är, på det Gud lovat dem, så är Josefs erfarenhet än mer svår att bära. För han befinner sig i en kallelse som han inte kan relatera till. Det fanns inga begrepp som Gud kunde illustrera med till en son bland herdar och djur uppfödare, som aldrig sett Egyptens prakt. Gud kunde sätta ord på hans kallelse men det fanns inget i Josefs begreppsvärld som kunde göra drömmen och visionen begriplig. Han skulle i framtiden bli en man närmast Farao i Egypten. Hur verifierar man sådant till en 17 åring? Det går inte men Gud kan inte hålla igen. Han vill säga. Varför? Det kommer en tid av djupa svårigheter för grabben. Det är inte bara att utväljas. Det är också en förfärlig väntan för en sådan som är kallad. Och ett lidande för det gäller mannen, visionen och vägen. Gud beslutar sig liksom för att lätta på framtidens slöja. Grabben spricker av visionen och rusar iväg med sin dröm till de närmaste för att få förståelse. Tvärstopp!

 

Rent sociologiskt kan vi säga att en liten familjär osämja bland halvsyskonen bygger upp en historia, som vi senare skall se ha gudomliga proportioner. En far som är ovis med sina barn lägger grunden och behandlar dem olika på ett negativt sätt. Så allmän mänskligt och dåligt. Det är ju inget renodlat kristet i det! Och de två malliga drömmarna. Dessa i och för sig mänskliga omständigheter, är de som Gud verkade igenom för att föra Jakob till Egypten. Jakob måste till Egypten via Josef. Det hade Gud bestämt. Gud såg sin plan i en framtid och Han börjar projektera i familjen Jakobs liv och krets. Märk väl att löftet till Abraham, Isac och Jakob handlade om Kanaans land som de redan befann sig i. Nu skulle de tvingas bege sig till Egypten för att vistas där i 430 år under en kommande hungersnöd. Men det visste de föga om.

 

Det är tur att Gud leder sitt folk. Vi som gör teologi av mänskliga regler och flyttar himmelens port till murens långsida, och förreglar den så att ingen har möjlighet att komma in. Guds handlande är annorlunda. För Gud är större än alla mänskliga teologier, bland kyrkor som kallar sig för Betel, men som klättrar på egen tillverkade stegar. Änglatomma!

 

Lever du under omständigheter? Så klart. Det gör alla. Bra eller dåliga. För omständigheter ser otroligt olika ut och de kan vara lika triviala som grannens, som inte känner Gud, men likväl kan det vara Gud som verkar i dina omständigheter. Min vän; kan du säga vad som är Guds handlande och vad som är helt vanliga mänskliga triviala förvecklingar i ditt liv?! Kan du det? Nej, för det är inte alltid så lätt att se Guds handlande, bildligt talat, när man är på väg till sitt Egypten under en tillfällig hungersnöd och omständigheterna kan förklaras platt mänskligt. Men om vi har tillit till Gud, så leder Han rätt! Om Josef heter det att "Gud var med honom" fastän det ibland ser ut som om han var övergiven. Men det var han aldrig. Det är inte du heller!

 

I nästa blogg skall vi följa Josefs svåra resa. Då försvinner han bort från hemmet och tvingas att aldrig mer komma tillbaka. Men Gud upphöjde honom långt mer än han kunnat ana. Det förstod han först när drömmarna gick i uppfyllelse. Allt kan du läsa om i 1 Moseboken 37 kapitlet och framåt.

 

"Ni tänkte ut ont mot mig, men Gud Han har räknat det till godo, säger Josef vid vägs ände. "Ni"... det är flera det. En sammansvärjning.

 

Vilken karaktär! Han låter som om han umgåtts med Jesus.

Läs hela inlägget »

Israels patriarker är tre. Abraham, Isac och Jakob. Det finns bara tre stycken i bibeln och de kom i nämnd ordning. De är också erkända av staten Israel som nationens fäder och grundare. För alla Guds löften kring Israel är knutna till deras livsöden.


Den förste patriarken Abraham, som kom från nuvarande Irak hade problem med att få barn. Barnlösheten gjorde honom ensam med sin fru Sara i mer än tjugofem år, innan den utlovade sonen kom. Barnlösheten som ser ut att ha tjänat Gud sitt syfte. Eller rättare sagt tjänat Guds syften. För utan den nödlösning som Abraham tog till, skulle de arabiska folken inte ha funnits till idag. Och det vore en stor förlust. Abraham tog nämligen en annan kvinna och gjorde henne gravid. Hon hette Hagar och födde åt Abraham sonen Ismael, som är stamfadern till de arabiska folkslagen. (Det är därför Israeler och Araber ofta är oense. De strider om arvet och av ren syskonkärlek.) Men efter att Abraham och Hagar fått sonen Ismael uppfyllde Gud sitt löfte till Abraham och han får en son till, med sin fru Sara. Han fick namnet Isac.


När Isac är gammal nog att skaffa familj blev också han barnlös i tjugofem år. Hans fru Rebecka födde efter deras långa väntan två tvillingpojkar. Esau och Jakob. Det Gud gör är alltid väl utfört. Och Han använder tiden som en moderkaka. Den som Gud kallar kan få räkna med långa tider av mognad. Likaså är det i naturen. De starkaste av trädslag växer långsamt. För ju smalare årsringarna är, desto fler behövs det. Se inte på att dina år är så magra och fruktlösa! Gud håller på att lägga många årsringar till ditt livs fura. Och det gör Han för att du skall bli stark och uppbära Hans verk med styrka. För din svaghet blir Hans styrka.


Abraham fick alltså vänta i 25 år på sin son. Isac fick också han vänta 25 år på det Gud lovade honom. Du väntar väl på det Gud har lovat dig, i ditt liv? Ge inte upp! När svårigheterna gastkramat dig färdig, kring ditt livs bark, skall du likt trädet få se kådan. Kåda det är din uthållighet. Ståndaktighet och uthållighet. När Isac skall dö ville han välsigna sina söner. Det är mer än ett "lycka till" eller ett farväl. Det är något av förutsägelser i en välsignelse. Drivna spikar. Så här skall det bli!


Jakob, Isacs son blev den som fick bära patriarkatet vidare. Esau försvinner i egna livsval bort och ur historien. Jakob däremot framstår som den av Gud uppmärksammade människan. Gud valde honom men Jakob valde också Gud! Gudsrelation är ömsesidigheten. Jakob födde tolv söner som senare blev tolv stamhövdingar i det kommande Israel. Israel som för övrigt är det namn som Gud bytte ut Jakobs namn till. Det namnet är nu nationen Israels äronamn. Jakob blev Israel.


En av Jakobs minsta söner hette Josef. Han blev ingen patriark. Men Gud knöt den särskilda välsignelsen över hans liv. Det är en sällsam historia. För välsignelse är inte synonymt med gräddfil i livet. Välsignelse har också ett pris. Jag tänkte skriva om Josef i ett antal bloggar framöver. Välkommen att följa med i dessa bloggar och sprid gärna till andra att man kan få lite bibel kunskap från min hemsida.


Det får vi alldeles för lite av i vårt samhälle och kyrka.

Läs hela inlägget »

Jag möter människor i min omgivning som gett upp sin gudsrelation. Släkt, vänner, arbetskamrater. Det är så tragiskt. Någon har resignerat vid vatten dopet. Det blev aldrig av. Man vågade inte för publikens skull. Man blir obekvämt blöt. Ursäkterna är lika många som vattendropparna i Nilen. Och varenda droppe är för dig en utmaning att besegra! Dopet är en välsignelse och en början på ett rikt liv med Gud.


Någon annan fick inte det andedop som kompisarna fick uppleva och som man själv längtade efter. Man blev besviken och kände sig ratad. Ratad av Gud... Oh, hemska tanke. Och så fel tänkt!! Du är aldrig ratad av Gud!! En tredje fann en annan tröskel i sin guds relation. En fjärde något annat hinder... Man hamnade på fel sida av hindret i sin guds gemenskap. Och gav upp. Det finns trösklar i en kristens liv. De måste man igenom och över! Gud har gett oss dopet som "en välsignelse"- för den som tror. Gud har också gett oss den helige andens gåva - till välsignelse. För att vi skall få kraft att bli Jesus vittnen.


Dopet till vatten är en lydnadshandling. Det är en handling DU kan göra för att komma in i en djupare gemenskap med Jesus. Till dina synders förlåtelse. Och följa Honom. Det gör inte Gud åt dig. Det måste DU personligen ta ställning till. Men andedopet, där kan du inte göra någonting, mer än att tråna efter. " Var ivriga", säger Guds ord. Dopet i den helige ande ger Jesus.


En kvinna nämnde för mig att hon blev den siste och ende av sina kamrater, som inte blev andedöpt i sin ungdom. Det tog henne hårt. Så klart. Jag förstår henne. Men vet du en sak? Det står i Guds ord att Gud inte ger anden efter mått. Gud mäter inte upp anden i centilitrar eller i hektogram. Eller portionerar ut allt eftersom vi har levt upp till en snällhets profil. Nej, men vi måste först bli tomma innan vi kan blir fyllda. Inte sant? Annars blev du ett för litet kärl och anden skulle tvingas inta ett mindre mått. Förstår du mig, något? Gud ger inte anden efter mått! Han vill uppfylla hela dig ! Du skall vara ett stort kärl! Du skall vara den personlighet du är skapad till. Och du skall inrymmas av den helige ande till bredden. Då måste du först bli tömd. Helt tom. Men om du är fylld av så mycket annat, måste Gud begränsa sin ande till ett mindre mått. Om du förstår min bild.


Hur blir man tom? Man blir tom vid att tråna, att ivra, att längta, att söka Jesus i bön. "Det har jag försökt med", säger du, men det händer inget. Då är du på rätt väg! Din längtan kommer att stå i proportion till den väldiga kraft som skall överskölja dig. Den helige andes gåva. Då har du börjat få ur proppen ur din själs badkar! Du måste bli tom så att Gud kan komma till! Bilden är rätt elementär. Fyllda kärl kan inte fyllas. Tomma kärl är de bästa. Gud kanske har väntat på att få fylla dig full. Överfull!


Får man då gåvan efter prestation? Nej! Men du är en behållare. Bli tömd! Bli tömd! Bli tömd på dig själv. Dina åsikter. Dina värderingar. Allt du förstår dig på. Tömd på allt. Låt Gud framstå i Jesus och ge Honom ditt fokus. Då blir du tömd på dig själv. Och fylld med Gud.


Dina vänner blev kanske uppfylld av helig ande - efter Guds vilja - före dig. Det är både rätt och fel sagt. Gud kollektiv ansluter ingen i sitt rike. Han möter dig efter er relation och inte efter andras. Ditt framtida andedops upplevelse blir så mycket större - för dig som har väntat. Varför har du fått vänta? Väntan tömmer dig. Varför? Jo, för Gud ger inte anden efter mått.


Ge inte upp! Sök dig närmare Jesus igen. Ditt tungotal kommer som ett åskväder och ditt andespråk kommer att slå ner som en åskknall. En väldig kraft uppfyller dig och obegripliga ord skall välla fram ur ditt inre. Då har du fått den helige andes gåva.


Bli tom för att bli uppfylld. Uppfylld av den helige ande.

Läs hela inlägget »

Det hade varit mer än intressant att göra ett noggrant studium av profeten Amos bok. Mannen från Tekoa utanför lilla Betlehem. Tekoa som lever samma blygsamma tillvaro som Betlehem i förhållande till Jerusalem. Tekoa, en obetydlig stad. Där bodde en betydelsefull jordbrukare som inte var en profet, men som umgås med Gud likt profeter. Han är som en vindpinad fjällbjörk. Härdig och han bryr sig inte om "tolvfingerboken". Ryktet går före honom och karaktären sätter sina spår. Det är omöjligt att inte få en egen karaktär när man lever med Gud. Så var det också för "icke profeten" Amos. Kanske kände han sin otillräcklighet, eftersom han inte skolats i de gängse profetskolorna. Han säger själv: Jag är ingen profet. Gud bryr sig inte om det. Inte Amos heller. Han predikar ändå. Och orden får sin stil och särprägel. De räcker långt bortom all retorik och verbal estetik. Hängivenhet, kallas det. Du gudsmänniska!


Det är påtagligt intressant att följa människor som har med Gud att göra. Och det går att mäta den enskildes närhet eller distans till Gud. Ja faktiskt. Här måste Amos ändå, trots att han kallas för en av de små profeterna i "tolvfingerboken", vad det nu är för någonting, vara en gigant likt Hesekiel och Abraham. För han ändrar på Guds avsikter. Det är svindlande! Gud ville förgöra Sodom. Abraham incisterar och stoppar Gud, ett tag. Hesekiel skulle värma sin mat på ett mindre vanligt sätt. Men han ändrar också på Gud. Att ändra på Gud!!?? Kan man leva så nära Honom?! Ja. Tydligen.


Brukar vi inte upprepa det som ett mantra att Gud hör bön? Ja det gör han. Vet du att du kan leva så nära Gud att du kan påverka Honom?! Vet du att du kan komma Gud så nära - om du lever i rätt förhållande till honom - att du blir en historie skrivare i din egen samtid? Det är inga överord. Men tyvärr kan vi som oftast konstatera, att vi inte odlar vår guds gemenskap så innerligt att vi kommer Honom tillräckligt nära, fastän Han inte är långt bort från någon av oss. Amos får tre syner i kapitel 7. Och trots att Gud har redigerat sitt ord sju gånger, så raderar Han inte denna berättelse av prestige. Inte sant? Gud har ingen prestige. Han sände sin son att dö i ditt ställe. Det är avsaknad av prestige! Och Han låter sig framstå som ambivalent. Vilken styrka!


Gud låter Amos se tre olika episoder där gräshoppor, en eld och ett sänklod är ödesdigra symboler på ett negativt gudsingripande. Det kan vara så bland människor. För att först kunna göra något gott, så måste vägen ibland gå genom något ännu värre. Vi är mästare på att ställa till det för oss. Men Gud för alltid saker och ting till den goda sidan. Alltid! Han vill bara gott för Han är god! Detta lät Herren, Herren mig se: Jag såg att Herren, Herren kallade på elden för att utföra hans sak. Och elden förtärde det stora djupet och höll på att förtära landet. Då sade jag: Herre, Herre, sluta! Hur skall Jakob kunna bestå, han som är så obetydlig? Då ångrade Herren detta. "Inte heller detta skall ske", sade Herren, Herren. Amos: 7:4-6.


Amos ber Gud sluta, som om Gud var en kompanjon. Är det respektlöshet? Nej. Det är en närhet som heter duga. Gud har tagit med det i sin bok för att vi skall se , hur nära man kan komma Honom! Amos bevekar Gud. Gud saknar människor som Amos. Vad kallas sådana? Gudsmänniskor. För de är så intimt förknippade med Honom.


Det är mer än påbjudande.

Läs hela inlägget »

Bilden från Grekland som pryder min framsida är en belönad bild av Expressen. Den tävlar nu med årets elva andra bilder om att bli Årets bild, i Expressen 2011. Det är en stor och fin merit då vinnaren kammar hem inte mindre än 71.000:-.

 

Tävlingen avgörs i början av nästa år. Det fina med bilden - om man nu skall behöva förklara en bild, är att den fint symboliserar den Grekiska finans krisen. Grekland har haft åtskilliga sittningar vid de skrangliga Europeiska förhandlingsbordet, med en ekonomi som går på fälgarna. Att sedan Apollo pryder med sitt parasoll förstärker det grekiska ursprunget.

 

Bilden är naturligtvis inte arrangerad eller skapad. Det skall påpekas i en värld av fuskare inom digital fotografering.

 

Hur som helst är bilden redan upplyft men kan bli det ytterligare.

 

Vi får se! :-)

Läs hela inlägget »

Det var en kvinna som kom till Jesus. Anledningen var att hon hade en dotter som var besatt. Besatt? Ja, besatt. Själv säger hon att dottern var "svårt besatt". Saker och ting kan också vara värre och svårare än det ser ut. Men Jesus återställer dotterns inre värld i ett ögonblick. Vem har sagt att allt elände skall vara kroniskt bara för du eller jag har våra erfarenheter av livet?! Du empiriska varelse har inte sett Herrens härlighet, ännu. Våra referenser är dåliga underlag för Gud. Han låter sig inte begränsas! Han förmår.

 

Jesus drog vidare därifrån står det i skriften - ja låt oss läsa vad som står:

 

Jesus begav sig därifrån och gick längst Galileiska sjön, och sedan gick han upp på berget och satte sig där. Mycket folk kom till honom, och de hade med sig lama, blinda, krymplingar, stumma och många andra , som de lade ner vid hans fötter, och han botade dem. Och folket häpnade, när de såg stumma tala, krymplingar bli friska, lama gå och blinda se. Och de prisade Israels Gud. Matt.15:2931.

 

Så var det. Och så är det. Du som inte tror på Gud ifrågasätter säkert berättelsen. Den är för bra för att vara sann. Dessvärre är det många kristna som menar att texten är sann men de tror inte på den. Texten har ingen motsvarighet i våra egna liv, därför blir den utopisk. Vår bekännelse blir ett slags santförhållande men tillämpningen av bibeltexten är fossil. Men låt mig få ta med dig och fånga in dig i trons mäktiga sfär, där Gud har all makt och varje tendens till vanmakt kan brytas. Tro är motsatsen till vanmakt.

 

1977 sköt forskare upp en rymdsond med en hastighet som överträffar det mesta. Sonden rör sig 14.500 mil / h. Det har den gjort oavbrutet sedan 1977. År 1989 hade rymdsonden avlägsnat sig jorden med 430 miljoner mil. Man har beräknat att sonden kommer att nå nästa stjärna om 958 000 år - trots bibehållen fart. Ändå är det bara ett litet ytterhörn av den himmel som Gud skapat.

 

Vi imponeras av forskarnas informationer. Vi tror vetenskapen också om dessa fakta. Vi litar på att hastigheten är korrekt, att avstånden är rätt definierade och att tidsaxeln stämmer - allt för att någon med auktoritet har sagt så. Vi kan ju inte vara helt säkra ...(Ironiskt sagt.) Men vi tror på det. Så gör vi inte med tron på Gud och hans existens - trots att vi drunknar av bevis. Du själv är ett bevis!

 

Finns det någon kreatör, konstnär eller producent som skapar något verk som är större än han eller henne, själv? Nej. Det är bara författare som kan överträfffa sig själva. Men det är en annan sak. Vi måste ändå på ett teoretiskt plan konstatera att Gud som gjort himmel och jord äger en svindlande kapacitet. Inte sant? Vi kan inte greppa hans verk med de snabbaste av verktyg. Inte ens med hans eget mätinstrument - ljuset. Ljuset, det snabbaste av mätinstrument, tar 100.000 - tals ljusår i anspråk för att komma till nästa lyktstolpe i universum. 

 

Låt mig ta dig med tillbaka till bibelordet. Det står i texten att Jesus, Guds son, först hjälpte en ensam kvinna med hennes svårt besatta dotter. Vidare hjälpte Jesus så många människor att författaren Matteus överger exemplifieringen och istället radar upp enskildheterna i en aldrig tillsynes sinande diagnostisering. Sedan kommer de orden som distanserar Jesus från alla i omtänksamhet. Han säger: "Det gör mig ont om dessa människor. De har redan varit hos mig i tre dagar och har inget att äta. Jag vill inte låta dem ge sig iväg hungriga." Matt: 15:32.


Du som inte tror på en Gud: vad behöver du mer för bevis för Guds existens, du som rör dig i hans väldiga konstverk, där du själv är en avbild av honom? Du som är uppburen av det mest finkalibrerade immunförsvar, för att du skall kunna vara frisk? Och vad behöver du som är sjuk av något slag, mer än den fullständigt bottenlösa inkännande som Jesus har, som då han intill trötthet botat sjuka men sedan sörjer för de som inte hade ätit mat? Jesus rör sig på "ett mål mat" nivå efter att ha botat de sjuka. Kan han möjligen vara en Guda son? Är inte det "en Guds" egenskaper att röra sig i omsorg om ALLT!? Är inte det en Gud värd namnet - Jesus Kristus?

 

Om 958.000 år når en mänsklig farkost nästa sol eller stjärna. Men du kan som mottagare av Guds kärlek, omedelbart få sätta dig i gemenskap med honom som bevisat och bevisar vara Herre över liv och död. Vi kan inte greppa parametrarna för hans allmakt.

 

Men han förmår göra långt mycket mer än vi kan tänka ut eller bedja honom om!

 

Läs hela inlägget »
Etiketter: omsorg.

Ivan Fedotov har fått hembud 82 år gammal, meddelar tidningen Ljus i Öster.

 

Fedotov som under 1950-talet var en aktiv baptist I Sovjetunionen, men som uteslöts ur gemenskapen då han blev döpt i den helige ande. Fedotov satt också av flera fängelsestraff under sammanlagt 18 år under Sovjet tiden, för sin tros skull. En tro med dubbla konsekvenser.

 

Så sent som 1981 greps han och avtjänade ett 5 årigt fängelsestraff, skild från nära och kära.

 

Jag träffade Fedotov i början på 1990 - talet tillsammans med min far som var en vän till honom. En kristen profil. Tack för ditt exempel, Fedotov.

 

"Ty allt som är fött av Gud, det övervinner världen; och detta är den seger, som har övervunnit världen : vår tro. 1 Joh. 5:4.

 

Läs hela inlägget »

Klarabergsgatan i Stockholm. En högväxt man brukar gå ett kvarter fram. Jag har sett honom förut. Den egentliga sträckan är kanske längre. Vad vet jag. Mannen skapar ett ständigt utrymme för sig där han drar fram. Han plöjer sig en zon och drar ögonen till sig. Mannen är blind. Det säger hans vita käpp.

 

Jag vet inte om det är rätt att klassificera våra olika sinnen eller leka med tanken att hellre vara halt än äga en förtvinad hand. Resonemanget går inte att pantsätta, för vi är i behov av våra förmågor för att få ett fullvärdigt liv.


Mannen ser ingenting. Hans vita reflexprydda käpp tickar likt en väldig pekpinne utan förevisning och rör sig likt en pendel. Likt armen på en vindrutetorkare i ett torrt land. Rörelsen är taktfast och skapar den skenbara trygghet för honom som gör att han kan ta nästa steg och nästa. Det är bara att försöka föreställa sig hur det är.


Jag stannar upp för att titta på mannen. Guds ord och bibelberättelserna börjar tala till mig. Om mannen vid "Sköna porten" som var lam och då Johannes med Petrus kom förbi. Men låt mig först få mejsla ut mina intryck i ord innan jag lämnar den blinde mannen vid bussen.


Mannen som jag stannat för att iakttaga har förmodligen inte varit blind hela sitt liv. Han kanske är i sextioårsåldern. Högrest och lång. Det är inte samma sak. Mannen lutar lite åt sidan med båda axlarna lite uppdragna mot öronen. Den ena sida går lite högre upp än den andra. Hela motoriken avviserar att han rör sig i ett ovisst land där varje hinder plötsligt kan överrumpla honom, som om han frös fastän han var riktigt klädd. Hans intryck på mig ger ledtrådar till att han en gång kunnat se, men nu är blind. 


När mannen kommit halvvägs sitter det en tiggare på gatan. Ansiktena i omgivningen stelnar till eftersom den blinde mannen kommer att fäkta till tiggaren med käppen, om han inte flyttar på sig. Han flyttar sig dessbättre. Och den stegrade spänningen avtar något. Den blinde verkar ha vant sig med sitt handikapp men alla som tittar på är ängsliga, oroliga över en blind mans inlåsthet i en mörk och släckt kropp, där ljuset inte når in, där ögonen - själens lykta, är släckta.


Längre fram står en cementsugga. Du vet en sådan där man sätter upp för att stänga ut bilar från gågator. Okey. Mannen slår cementsuggan med sin vita pinne med ett rapp och han får snabbt omdirigera sin färd. Plötsligt stannar han. Han känner räflorna i gatustenen man installerat som hjälpmedel just för blinda. Där vet den blinde att det finns en busshållplats nittiograder till vänster och han hittar in i busskuren och stannar där i väntan på bussen.


I Apostlagärningarna 3 kan vi läsa om Johannes och Petrus. De var på väg till helgedomen. Då passerar de en man som inte kunde gå. Mannen ropade om en allmosa eller om lite pengar. " Silver och guld har vi inte , svarade Petrus, men det vi har ger vi dig: I Jesus  Kristi namn, stå upp och gå! " Mannen fick hjälp att resa på sig och kunde sedan använda sina ben fullt ut.


Många har fastnat vid att Petrus och Johannes inte hade guld och silver - som om det överhuvudtaget har någon betydelse i denna text. Vad kan silver och guld göra åt lamhet? Mannen behöver få styrka i benen. Den blinde mannen med käppen behöver få ett vidrörande så att han kan se. Här hjälper ingen självvald asketism. Inte heller enorma rikedomar. Vad är det för kristendom jag själv representerar, som mäter allt i ädelsten men saknar kraft? Det är inte Petrus eller Johannes som helade den lame mannen i bibeltexten. Det är Jesus. I namnet Jesus. Så står det i texten.


Vår tids kristendomen har inte den närheten till Jesus att man går i hans namn för andras behov. Tänk om jag hade gjort det? Med samma inkännande medlidsamhet som jag faktiskt ägde intill den blinde mannen.

Mannen tog bussen och for iväg. Kvar stod jag med min teologi och långsynthet. 


Det är någonting som inte stämmer. Jag har själv skrivit om det och så även utmanat mig själv. Min tro må vara stark eller svag och den är mindre än ett senapskorn. Vi kluvna kristna som antagit ett bibliskt synsätt.


En tro som utan gärningar är död.


Läs hela inlägget »

Hemsidan är inte riktigt färdig men välkommen. Det är inte ovanligt att ett nybygge har sina skavanker, så håll tillgodo om något fönster skulle vara felmonterat och slå i köksskåpet. Allt går att måla om och väggar kan flyttas. 


Nyheterna med sidan är flash funktionen, RSS, facebook och många andra fördelar som kommer att knytas till sidan.


Bloggen kommer att starta upp så småningom. Jag har redan nu lagt in texterna om Simson. Det finns också en hel del bilder som ännu inte lagts i i Galleriet, så det finns en hel del att göra.


Du får mer än gärna skriva en rad i Gästboken. Eller bara kommentera en bild. Det är alltid lika roligt när någon återkopplar. 


Tipsa gärna dina vänner om hemsidan. Nu måste jag vidare.


 - Må så fint så länge!

Läs hela inlägget »

Domarboken: 16.

 

I Hebreerbrevet uppmanas eftervärlden att äga tro. Om troshjältarna heter det: " Se hur de slutade sin levnad och efterfölj deras tro." Heb. 11:8. Det står inte att vi skall efterfölja deras livsstil. Den kan för övrigt vara mycket skiftande. Tro-n den finner sina vägar genom omöjligheter. Så fungerar Gud. Och trons människor har något värdefullt att överlämna, till nästa

generation. Det är deras tilltro på och till Gud. Tro Gud om allt!

 

Tron lämnar spår i livet och kan vara nog så omväxlande. Se på profeten Daniel. Han sover bland lejon. Det gör inte Simson. Han river dem. Elia kallade ner eld från himlen, men Sebedei söner fick eldförbud. Profeten Jona färdas under vattnet i en val, medan Petrus går på vattnet. Mose går torrskodd genom Röda havet. Försök att kopiera metoderna! Trons

tillvägagångssätt. Tron har inga manualer.

 

Domarboken avslutar sitt 15 kapitel med att beskriva: "Och Simson var domare i Israel i tjugo år under filisteernas tid". Det är som om skribenten vill avsluta Simsons historia redan där. Men hans liv fortsätter i skarpa färger.

Simson beger sig till Gaza. Han går in till en prostituerad. Filisteerna är efter honom. Han lämnar oförklarligt kvinnan och tar med sig stadsporten med karmar, bommar och allt. Han bär dem upp på berget mitt emot Hebron, säger bibeln. Ett havererat möte. Herren bevare hans ingång och hans

utgång.

 

Simson blev senare kär i en kvinna från Sorekdalen. Sorek på hebreiska betyder "ädla druvor". Om det bara hade funnits en profet att hejda Simson. Eller en talande åsna. Men det gör det inte. Gud har sak emot filisteerna! Kvinnan i Timna var "rätt i hans ögon". Kvinnan i Gaza gick han bara in till. Men denna kvinna i Sorekdalen blev han kär i. Så noga blottlägger skriften mannen Simsons liv. Kvinnan hette Delila. Delila bland "äkta druvor". Det är en farlig plats för en nasir. Ett lejon i en vingård hade varit

bättre.

 

Jag vill påstå att det är Simsons fallenhet för sina gåtor som är hans svaghet, mer än hans umgänge. Delila ansätter honom hårt under flera nätter med filisteerna som påtryckare i bakgrunden. Hon får genom en affärsuppgörelse uppgiften att lirka ur Simson hemligheten till hans styrka. Pengar. Simson hemlighåller svaret in i det längsta. Det är intressant att se hur Simson parerar och hur han bakar in betydelser i sina svar, fastän han inte ger henne det direkta

svaret på hemligheten till hans styrka.

 

Första svaret är "sju friska sensträngar som inte hunnit torka" dessa skulle man kunna binda och betvinga honom med. Det andra svaret är "om man binder mig med nya rep som aldrig använts", så skulle han bli svag som en vanlig människa. Vid det tredje svaret till Delila svarar han "om man väver in mina sju flätor i varpen", så skulle han bli försvagad. Fjärde gången berättar han som det är. Klipper du av mina sju flätor förlorar jag kraften.
 

Friska sensträngar. Nya rep. Sju flätor. Simson snuddar vid sin hemlighet utan att röja den. Filisteerna hade lätt kunnat ta tillfånga prästen i Estaol och frågat honom om varför nasirer blir starka. Den hemligheten var nedtecknad i Moseböcker. Djävulen arbetar inte periferiskt. Tvärtom! Han försöker alltid ställa och förställa sig så nära som möjligt, utan att bli röjd. Han har ett särintresse att komma åt Gud via människan. Människan som Gud har kär. Hans trestegs program är att stjäla, slakta och förgöra. Kan han oskadligöra människan, går Guds plan om intet. Det är djävulens strategi. Och vi vet hur det gick med Jesus. Jesus blev dödad men Han besegrade och övervann djävulen genom sitt liv! Han tog makten över döden. Och löste

syndaproblemet.

 

Delila låter en fiende skära av Simsons flätor. Simsons kraft vek av. Herren lämnade honom. Filisteerna sticker ut hans ögon och tjudrar honom vid

åsnans plats. Där får han mala säd och bli till åtlöje, blind och kraftlös.

 

Men håret växer ut. Filisteerna har en tid senare en storfest. De tar in Simson till festen för att roa sig över honom. Simson ber en pojke ställa honom vid ett par pelare. Simson ber Gud ge honom den övernaturliga kraften, en sista gång i livet. Tretusen personer fanns på byggnadens tak och oräkneliga filisteer inuti huset. Simson river hela huset och dör med filisteerna. Simsons bröder och hela hans familj kom och begravde honom i hans fars grav. Mellan Sorga och Estaol. Vart hade de hållit hus under hela denna tid? Vid sina liv. Kött är kött. Och det som är fött av ande är ande. En kallelse är gudomlig och personlig. Därför är profeter föraktade i sitt eget hus. Det mänskliga och det gudomliga skär sig. Och skyddar profeten! Hur? Genom

lidande.

 

En gudomlig kallelse är högst personlig. Den går utom alla andra band och konstellationer och delar inte något efternamn med någon. Vilka befogenheter har Gud hos en människa då en människa blir kallad? Oinskränkta befogenheter? Eller så mycket som människan vill? Gud väcker längtan och svarar upp emot den. Verket är hans. Vi får vara redskapen.

Gud hade sak emot filisteerna. Han utväljer en man av Dans stam. Så stort! Den som går Guds ärenden får titt och ofta möta Gud. Hur skall man annars kunna gå Hans ärenden? Att möta Gud i de stunderna, fyller livet med mening och reducerar ett allmänt liv till något mycket mindre värt. Det vet

den som sett Herrens härlighet. Inget går upp emot den!

 

Håret växte ut. Och han slog fler vid sin död än under sitt liv.

 

En av bibelns märkliga profiler. En troshjälte.

Läs hela inlägget »

Domarboken 15:9-19.

 

Simson hade gått ner och bosatt sig vid en klyfta vid berget i Etam. Etam, som inte heller har någon känd betydelse. Det finns stunder och perioder i livet som inte avser någonting. Till synes. Vi ser inte allt. De perioderna är Guds tid med den enskilde. Där arbetar Gud med dem. Mose var i öknen. Paulus i Arabien. Här växer de. Vid avskildhetens skrevor. Vid Lehi inväntar Gud Simson. Gud hade där gått före med en käke. En åsnekäke. Som var

frisk.


Bakgrunden är följande:


Till Etam kommer tretusen av Simsons landsmän, från Juda område. Juda som var Jakobs son. Han hade fått löftet att bära spiran. Eller makten. Men här knädarrar Juda män inför de filisteiska hoten, trots att de själva är minst tre tusen man. Ömsom förtröstar de på Simsons förmåga, ömsom att lämna ut honom för att själva gå fria. Orsaken var att filisteerna hade dragit in mot Juda område för att leta upp Simson, för att hämnas. Nu ville Juda män uppnå konsensus. Juda män verkar vilja ha fred mer än befrielse. De var trots allt ockuperade. Juda män ber Simson att han skall låta sig bindas och utlämnas till filisteerna. Simson samtycker och räddar dem. Genom att överlåta sig, räddar han de tre tusen männen av sitt eget folk. Likt Petrus på pingstdagen, då han predikade för tre tusen personer, som blev frälsta.

Kanske tänkte Petrus på Simson den dagen.


Har du märkt hur Simsons tjänst växer? Först slår han ihjäl 30 filisteer. Sedan buntar han ihop 300 rävar. Nu räddar han 3000 av sina egna landsmän. Ett

tiofaldigt segrande i etapper. Också du skall gå från kraft till kraft!


Ett käkben av en åsna i Lehi. Den var frisk, säger bibeln. Och Simson får fatt i den genom att räcka ut handen. En märklig beskrivning. Fritt svävande åsnekäkar. Eller? Gamla kadaver är inte friska för jämnan. Och benrester efter åsnor borde väl ligga i marknivå. Bibeln säger bara att han räckte ut handen efter käken. Det står inte ens att han böjde sig ner efter käken. En underbar bild. Gud gör saker vi inte vet om. Han handräcker i striden! Och vi får i tro gripa tag efter löftet om assistans. Guds gåvor kräver ingen motprestation. Hade det stått att han böjde sig ner efter käken, då hade det

varit på sin plats att lyfta fram prestationerna. Men icke!


Simson kommer att slå tusen man med käken. Kraniet måste ha passat som hand i handske. Kanske var hans väldiga hand med pek och långfinger väl passande i ögonhålorna. Han greppar den som om det vore en pneumatisk koppling eller bajonettfattning. Så länge han håller käken var den ett med honom. Kraniet dinglar följsamt under hans handled likt en murbräcka. Var det verkligen Gud som bistod med käken? Javisst. Käken var måttad av Gud

själv. Gud ger inga obrukbara gåvor!


Har du fått en andlig nådegåva som du inte riktigt förfogar över? Räck ut din hand i tro och fatta tag i de hjälpmedel Gud gett till dig. Han vet att pryda en åsnekäke med en hel uppsättning kärnfriska tänder, till en nasir. Och Simson slog tusen man med den. I den helige Andens kraft. Det är avgörande. Den helige Ande är träffsäker och gör dina slag säkra. Tre tusen blev frälsta och tusen fiender förgjorda. Också du är satt att förtrampa fiendens härsmakt. Emancipera dig från den stora belamrade massan - likt Juda män. Res på dig! Där ligger en åsnekäke. Var? Vet ej. Men när du är i

position, räck ut din hand och utför en evangelists verk.


Lehi, det är platsen för Simsons främsta slag och seger dittills i hans liv. Och han ber sedan utmattad till Gud. Så befriande att inte stå ensam i striden. Gud är med och hör bön. Äntligen får vi höra Simsons kommunikation med himlen. Den hade nog Gud inväntat också, bland alla Simsons gåtor på ett mänskligt plan. Simson kastar åsnekäken och Gud låter vatten springa upp ur marken. Och hans ande fick åter liv. Underbart! Platsen kom att kallas för "Den ropandes källa i Lehi" och finns än idag. Gud är inte sen att svara på trons gärningar. Det är Hans livsluft. Om du går ensam med Gud, Han sviker dig aldrig! Han är inte beroende av massan. Han är bara beroende av dig. Han är mer beroende av dig än du av Honom. Fatta mig rätt. Gud är i majoritet över dig men Han har gett dig vetorätten. Använd den inte. Så att

Han kan komma till i ditt liv.


Simson är på den plats Gud förberett åt honom. För att slå fienden. Men ögonhålorna ropar från den friska käken där Simsons starka fingrar pressat tag och funnit plats. Käken som knakar och spricker av samhörighet, under trycket av en sista ofrivillig idissling. Trycket. Trycket av att vara ett par med Gud. Simson hör inte det varnande brölet. Men han kommer att se tillbaka och minnas hålorna. Senare. En åsnekäkes ögon hålor. Då är han själv fjättrad vid åsnans plats. Med utstuckna ögonpar. Det blir filisteernas förfärliga hämnd på honom. Öga för öga och tand för tand. Gamla

testamentets honnörsord.


Men bibeln deklarerar lakoniskt. Käken var frisk.


Lika frisk som Simsons ande.

Läs hela inlägget »
Etiketter: simson en nasir

" En tid därefter, medan veteskörden pågick, besökte Simson sin hustru och hade med sig en killing. Han sade: " Låt mig gå in till min hustru i kammaren." Men hennes far tillät honom inte att gå in. Han sade: " Jag var säker på att du hatade henne, och därför gav jag henne till din bröllopssven. Men hon har en yngre syster som är vackrare än hon. Tag henne istället! Men Simson svarade dem: " Den här gången är jag utan skuld till filisteerna , om jag gör dem något ont."
" Simson gick och fångade trehundra rävar. Sedan tog han facklor, band ihop rävarna med svansarna två och två och satte en fackla mitt emellan de två svansarna. Därefter tände han eld på facklorna och släppte in rävarna på filisteernas sädesfält och antände så både sädesskylar och oskuren säd, vingårdar och olivplanteringar."
" När filisteerna frågade vem som hade gjort detta, fick de svaret: " Det är Simson timnitens svärson, därför att timniten tog hans hustru och gav henne till bröllopssven." Då drog filisteerna bort och brände upp både henne och

hennes far i elden." Dom 15:6.


Simson återvänder till sitt privatliv. Där hans tjänst fått uppbära konsekvenser. Men han vet inte hur djupa konsekvenserna är och skall bli. Frugan har getts till bröllopssvennen. Och han kommer där med en killing, istället för blommor. Ett tamt djur är en vänlig hustru gåva, tänker säkert Simson. Han är en jägare ut i fingerspetsarna. Ett vilt djur vore för brutalt. Och en gåta har redan kostat honom ett merarbete med att slå ihjäl trettio filisteer, eftersom hans blivande blåste honom på gåtans svar. Så en dikt får hon inte. Det blir en söt killing. Men hustrun är given åt en annan. Det vet inte Simson om. Det blir han bryskt varse. Svärfadern föreslår lillasystern i hustruns ställe. Här ropar texten till raderna i 1 Moseboken, till oss. Det är Jakob som jobbar i sju år för sin Rakel, men han får systern Lea istället. På bröllopsnatten. Och han får arbeta ytterligare i sju år för att få den han

behövde. 


Skulle Gud använda äktenskapet, kvinnan, hjälpen som mannen fick till sitt sällskap i livet som ett medel att skapa problem med? Naturligtvis inte. Det vore barbariskt. Men livet är på flera nivåer. Och Gud har genom Simsons liv sak mot filisteerna. I patriarken Jakobs liv kan vi bara säga, att Gud måste forma den blivande patriarken. Gudsmän växer inte på träd! Hör du det? Du som bara överlever på ett ovisst personligt plan, du har ingen aning om vad Gud gör i ditt liv. Håll fast vid Gud! Han har danat profiler förut. Han kan uppväcka en gudsman i dig, om du vill ställa dig till hans förfogande. ALLT är inte som det ser ut! Varken inför dig själv eller inför andra. Gud har ett

bättre perspektiv.


"När veteskörden pågick." Varför gick Simson ner just vid skördetiden? Hur fick han impulsen att gå till sin hustru just "en tid därefter?" Varför inte efter "en halv tid"? Vad det nu kan vara för tidsmått? Hur länge varar "en tid?" Och exakt hur lång tid är "en tid därefter? " Det vet ingen. Gud vet. Och han ordnar så att Simson kommer på benen just när det är skördetid. Ner för att med en killing besöka sin hustru som inte längre är hans. Han vet inte om att han snart skall utföra ytterligare en gudstjänst genom sitt liv. Men filisteerna skall snart bli uppmärksammade på det. Och hans ex-hustru som

filisteerna bränner upp.


Gudsmannens tjänst inför Gud eller slarvighet i att skapa gåtor, får personliga konsekvenser för Simson. Var går gränsen mellan det självförvållade och det som är av Gud sanktionerat? Det är omöjligt att hålla isär. För vem kan urskilja hårstråna i sju tunga flätor? Och rada upp varje hårstrå efter längd? Förtrösta på Gud! Han har räknat alla dina hårstrån även denna morgon. Han känner kvalstrens väg på de hårstrån som ligger kvar i din omgivning. Han som alltid vakar över dig. Han som måste räkna dina huvudhår kontinuerligt, eftersom Han sagt så. Du är älskad av Jesus! Han är Guds utsände Son. Förtrösta min vän! Livet är och det känns. Och Gud är

fortfarande Gud.


Simson blir rasande. Han fångar trehundra rävar. Och binder ihop dem parvis. Sätter en fackla mellan svansarna och tänder på. Mitt i skördetid. Du har väl inte glömt hur kapitlet började? Simson fick för sig att besöka sin hustru. Just då. Men han kan omöjligt veta medan han under fredliga former slaktar sin killing, att han kommer att skicka trehundra infångade rävar med hundrafemtio facklor, rätt in i filisteernas veteskördar för att bränna ner hela det kommande årets skörd. Så destruktivt. Men Gud visste!! Gud visste från

början! Tänk att få gå Guds ärenden. Det är livets stora mening!


Fler av Simsons kaliber skulle behövas i överförd mening. Alla som är kringspridda. Fånga in dem! Bind dem vid Gud och släpp ut dem. Låt de

lysa i en mörk värld. Bilderna är många. Jag får återkomma.


Guds ord är verksamt och talrikt.

 

Läs hela inlägget »
Etiketter: nasiren simson

"Innan solen gick ner på sjunde dagen, gav männen i staden honom sitt svar: " Vad är sötare än honung, och vad är starkare än ett lejon?" Då sa han till dem: " Hade ni inte plöjt min kviga, hade ni inte gissat min gåta." Herrens ande kom över honom, och han gick ner till Askelon och slog ihjäl trettio män och tog deras kläder och gav högtidsdräkterna åt dem som hade sagt lösningen på gåtan. I stor vrede vände han tillbaka till sin faders hus. Och Simsons hustru gavs åt den av hans bröllopsvenner som hade varit hans

marskalk. Domarboken.14: 18-20.


Det är fler skiffer av sanningar i bibeltexterna. Tänk: Gud har plöjt ner allt som hela mänskligheten i alla tider behöver för att finna svar och vägledning, i sina liv. Därför är Guds ord så dyrbart och massivt. Liksom det verksamma uranet måste utvinnas och järnet smälts ur berg. Så är det med Guds ord. Det

går att utvinna rikedomar. Också guld. Bildligt talat.


Innan solen gick ner. Vi känner igen samma formulering från 1 Moseboken 15:12. "När solen höll på att gå ner, föll en tung sömn över Abram." Och han får sina tråkiga nyheter. Nyheter om en lång fångenskap. Solen hade nästan gått ner. Och nu var den på väg efter sju dagar, att gå ner över Simsons liv. Festen slutar i katastrof - på det personliga planet. Domarboken är ingen av de poetiska böckerna. Den är realistisk. Krass och omutligt konsekvent. Gud har sak mot filisteer. Och Simson är en nasir. Gud behöver också tjänare.

Rent mänskligt kan man undra: Varför står det att Guds ande kom över Simson, där vi förstår att han blev ursinnigt vred? Är det synonymt med Guds ande att bli vred? Det står ju också: "I stor vrede vände han tillbaka till sin fars hus." Borde inte Guds ande vara skön och vänlig, förbindlig och förstående till den havererade gemenskapen? Nej. Gud hade sak emot. Mot

och emot.


Man vill buga mig som människa inför Simson. Han bär ensam ett nasirat. Ingenting på denna tid kunde legitimera honom. Inget! Möjligen Mose tal, långa tider innan, om ett nasirat som företeelse. "Men inte Manoas son." "Denne vettvilling." "Han är som en elefant i porslinshus. Mentalt som fysiskt." Gud hade tidigare instiftat prästerskapet och tempeltjänsten. Senare uppväckte han enskilda profiler som står i bjärt kontrast till alltsammans - profeterna. Profeterna hade inte någon organisation som de kunde trygga sig till. Bara till Gud självt. Gud uppväckte individer som sina kanaler. Profeterna blev med tiden ett religiöst skrå och erkända. Men nasirer är något extra ordinärt. De har varken gesällbrev eller rekommendationer. De framstår som tillfälliga konstitutionsutskott, från Guds sida. Med långtgående befogenheter. De profeterar inte. Profeterna varnar åtminstone. Men inte nasirer. De river ner . Simson är en sådan. Det är något apostoliskt

över nasiratet. Motsagda till tusen. Simsons privatliv blir den tändande gnistan. Eller kanske bristen på ett. Förklara något annat ni religionspsykologer! "Och Simsons hustru gavs åt den av hans bröllops-svenner som hade varit hans marskalk."


Profetens Amos, han som inte är en profet enligt honom själv, säger just ifråga om nasirer; " Bland era söner väckte jag upp profeter, bland era unga män nasirer." Amos 2:11.


Amos är mannen att profetera. Han som inte anser sig vara. Gud kan använda vem han vill. Och han uppväcker. Hur går det till? Först är man

ingenting. Sedan blir man - utan att vara. Det vet bara den som är.


Ja, vad är slutet på denna sju dagars fest annat än ett bryskt uppvaknande!? Ett

uppvaknande då Gud uppväcker en son till Manoa till nasir.


En vädjan från det Nya Testamentet ekar mot väggarna i Askelon och slår hål i rappen: " Gå inte som omaka par i ok med dem som inte tror." 1 Kor.

6:14.


Men det hör inte Simson.

 

Läs hela inlägget »
Etiketter: simson och delila

" Simsons far gick ner till kvinnan. Och Simson ordnade en fest. För så brukade de unga männen göra. När de fick se honom hämtade de trettio bröllopsvenner, som skulle vara tillsammans med honom. Simson sa till dem: Jag skall ge er en gåta. Om ni under de sju festdagarna ger mig lösningen på den och gissar rätt, skall jag ge er trettio fina linneskjortor och trettio högtidsdräkter. Men om ni inte kan säga mig lösningen, skall ni ge mig trettio högtidsdräkter. De sa: " Berätta, låt oss höra din gåta!" Då sade han till dem: " Från storätaren utgick ätbart, från den starke kom sötma."     Domarboken 14:10-14.

 

Simsons far går nu ner. Ner till kvinnan. Varför uppger bibeln det? Det är samma lägre plan där Simson rör sig. Bibeln medkänslar för Simson och visar oss att Gud vet om. Vet om allt! Och tar risken. Bibeln uppger också att det var trettio bröllopsvenner. Svenner. Inte vänner. Bröllopsvenner. Det är

skillnad på svenner och vänner.

 

Simson ordnar med fest och det första han gör är att ordna till med en tävling. En fest tävling. Tävlingen går ut på att knäcka en gåta. En gåta som i sig är omöjlig att besvara eller gissa rätt på. Gåtan handlar om Simsons första gudstjänst - i förtäckta ordalag. Den handlar om när han slog ett ungt lejon och där han senare fann honung i kadavret. Varför tar Simson det som underlag för sin rebus? Rebusen som är omöjlig att lista ut för någon som inte känner till hans bedrifter. Den kan inte ens betraktas som en rebus. Och festen skall pågå i sju dagar. Hur många flätor har han? Sju. En dag för varje fläta. Än är inte tid för revision, Simson! Och allra minst i ett filisteiskt läger.

Vad gör du, Nasir?

 

Simson lider av sin ensamhet. Det är uppenbart. Det är förkunnargärningens pris. Har du ett pris att betala, min vän? I din tjänst? Var rädd om dig! För många har låtit ensamhetens kval driva smorda förkunnare i famnen

på sämre tider.

 

Kanske Simson också är en smula högfärdig. Han vill så gärna berätta, vad han hade varit med om. Han hade dolt allt för sina föräldrar men försöker nu överbrygga ensamheten och utanförskapet till filisteerna, med att så sakta berätta vad han representerar. Genom sina gärningar i anekdotform. Gud hade inte sagt att han skulle göra det. Gud hade inte sagt att han skulle

använda antalet flätor som mall i festliga lekar. För det är vad det var.

 

Simson som började så rätt hade också så nobelt delat med sig av välsignelserna till sina föräldrar, men inte berättat om sina upplevelser då han slog lejonet och hur honungen kom till. De upplevelserna behöll han för sig själv. Det är hemligheten till segrar. Integritet utåt. Men också inåt. Det är där som det brister för honom. Han slarvar med sig själv. Men nu spricker han av uppdämda verksamhets berättelser. Hans egna bedrifter. Som

egentligen var Guds. Känner vi igen oss? Ack det är blott nybörjarfel i andens skola.

 

Var går gränsen mellan det mänskliga och det gudomliga i Simsons liv? Det är inte alltid så lätt att svara på, för Gud hade sak mot filisteerna. Och alla hårstrån är inte svarta. Simson lever sitt liv och rätt som det är uppenbarar Gud sig över honom. Men här är det Simson som planerat sin fest.

" På sjunde dagen sade de till Simsons hustru: " Locka din man att ge oss lösningen på gåtan, annars bränner vi upp dig och din fars hus. Ni har väl

inte bjudit hit oss för att utarma oss?" Domarboken 14: 15.

 

Fienden är ibland mer nykter än de som går Guds ärenden. Och han utnyttjar situationen. Bröllopsgästerna kommer med gåvor men hotas med att bli utarmade. För en rebus skull! Så kontraproduktivt. Jag tror att det var Gud som låg bakom. I det stora hela. Gud hade sak mot filisteerna. Vi rör oss också i ett helt annat förbund, där ondskans representanter skulle utrotas.

Gud hade sak. Och Simson är hans redskap.

 

Men Simson han tror att han skall få sin väckelse genom talet sju. Det bästa av tal! Helighetens tal. Gud hade förordnat sju flätor. Bara så. Nu försöker Simson besvärja med en sju dagars fest. Han vill verkligen ha svennerna till vänner. Det var inte Guds avsikt att skapa gemenskap. Gud hade sak mot filisteer. Men när Guds ande föll över honom och han kastar en åsnekäke, då sprang en vattenkälla fram ur en vresig nasirs bedrift. Den ropandes källa i Lehi. Det går inte att tradera. Väckelse kommer inte genom metoder.

Simson var en människa som du och jag. Sätt dig in i hans situation. Tänk vad mycket Gud kan göra med en enda människa. Och vilket pris han fick

betala.

 

"Källa så klar. Vatten du har. Tidernas torka aldrig dig når. Oh, huru väl där är ro för min själ, vila mitt trötta hjärta där får." Ida Björkman

Läs hela inlägget »
Etiketter: delila och simson

Det finns en detalj som är intressant i det som ängeln säger till Simsons mor, när hon får beskedet att hon skall bli med barn och föda en nasir. Det är att  Simson skall vara en nasir till hans död. ( Dom.13:7. ) Ängeln säger ingenting om livslängd eller förkortad livslängd. Bara att han skulle vara en nasir

från det att han föds. Alla nasirer är väl nasirer tills de dör?


Ängeln säger att han skall "påbörja räddningen av Israel." Påbörja. Vem skall fortsätta? Vem skall slutföra? Ingen. Simsons liv står där ensamt. Men ängeln talar om ett påbörjande. Gud vet om framtiden. Och Simsons mor fick med sig kunskapen om ett hastigt och intensivt nasirat. Till hans död. En helt utomordentlig insikt för henne. Gud är hänsynsfull och det är som om den kunskapen skapar sina egna psykologiska ramar i familjelivet. En psykologi som är dold men kan skärskådas. Den är inte i fokus men den finns där som en bidragande faktor. Vi är ju alla människor. Det står att ängeln som kom två gånger till henne innan hon blev gravid, inte dök upp något mer. Så orden var viktiga för Simsons mor. Och hon fattade galoppen. Han kommer att dö tidigare än vanligt. Han skall vara en nasir tills han dör.


Simson har nu slagit ihjäl ett lejon. Men berättar det inte för sina föräldrar. Han kommer nu till Timna för att knyta en relation med kvinnan. Bibeln ger henne inget namn. För det är inte Delila det är frågan om. Det är en annan relation. Nej, hon kommer bara att kallas för "hon" eller "kvinnan". Som Lots hustru. Eller som ett synonymt begrepp för det Gud var ute efter: att skapa konflikt med filisteerna. Det finns historiska figurer som bibeln inte

ens förärar deras namn. De intar en negativ särställning.


" När han därefter en tid kom ner talade han med kvinnan, och hon var den rätta i Simsons ögon. En tid därefter vände han tillbaka för att hämta henne och vek då av vägen för att se på det döda lejonet. Och se, det fanns en bisvärm och honung i lejonets kropp. Han skrapade ut honungen i sina händer och åt av den medan han gick. Han kom till sin far och mor och gav till dem, och de åt. Men han talade inte om det för dem att han hade skrapat

honungen ur lejonets kropp." Dom. 14:7-9.


Jag älskar den noggrannhet som bibeln är skriven med. För det står att han gick ner. Gud är medveten om att han byter position och att den är farlig. Gud är inte nervös. Han kan låta den blinde uträtta mer än den seende! Han är inte beroende av våra begränsningar. Och han kan vaka över dig som han sörjde för Simson. Har du ett uppdrag? Gå! Gå vart Han än sänder dig. Han

vet vad som finns att göra! Själva livet är ditt utrymme.


Simson skall gå ner till Timna. Men han vek av. Han vek då av vägen! Det är en predikotext i sig. Alla detaljer i beskrivningen larmar att hit borde han inte gå eller befinna sig. Så din iakttagelse är riktig - honungen till trots!


Simson åt av honungen medan han gick. Gud följer med oss under vår färd. Han låter våra tidigare erfarenheter bli till välsignelser. Honung vid getingboets Sorga. Han gav åt sina föräldrar och de åt. Är det något att skriva om i bibeln? Att de råkar äta honung. Javisst! Det är en bild som rymmer så

mycket.


Det står inget om någon konversation Simson och föräldrarna emellan. Varför? Här ligger en hund begraven. För när Guds ande kom över honom och han slår lejonet, så är det naturligt att berätta för föräldrarna vad Guds ande utfört i och genom hans liv. Men han berättar inget. Nu hämtar han honungen som är Guds välsignelse i det timliga, över hans liv. Han är tyst

igen.


Bibeln säger; Han talade inte om att han hade skrapat honungen ur lejonets kropp. Denna isolering är viktig för Simson. Men den är också farlig. Farligare än Delila. Han berättar ingenting om sitt nasirats verksamhet för föräldrarna, som annars har en sådan central plats i bibeltexten. Men snart

kommer han att spricka av berättar lust. För fel människor.


"Från storätaren utgick ätbart. Från den starke kom sötma."

Läs hela inlägget »
Etiketter: simson, delila

 

Simson kommer till Timna i sällskap med sina föräldrar, dit han ska. Till det rätta Timna. "Men just när de kom fram till vingårdarna vid Timna, kom ett ungt lejon rytande emot honom". ( Varför inte mot föräldrarna?) Då föll Guds ande över Simson och han slet sönder lejonet med bara sina händer, som vore det en killing. Men han talade inte om för sin far och mor vad han

hade gjort." Domarboken 14:5-6.


Det första Simson möter när han kommer till Timna är inte en filisteisk arme. Det kanske man kunde förvänta sig. Farao kände på sin tid, tidigt till att ett Jesus barn blivit fött i Betlehem och en tidigare potentat kände också vittring av en gudsman - Moses, som gömdes i vassen. De skulle utrotas. Så

likt djävulen. Stjäla, slakta och förgöra.


Men för Simsons del står ett lejon - ett ungt lejon, intill vingården. Nasiren som inte fick dricka något från vinrankan. Inte ens genom modersmjölken, står nu inför frestelsen att förlora sin kraft. Nasiratet hade tre förbud. Klippförbud av håret, att inte komma vid en död kropp och vin förbudet. Ett enda smakprov på de sockermättade druvorna, hade varit nog för att sänka honom i kraftlöshet och en säker undergång. Det fanns säkert både röda och grönt fullmogna druvor i vingården. Och lite russin. Men det står

ett rytande lejon i bakgrunden. En tillfällighet?


Djävulen går omkring som ett rytande lejon, för att uppsluka den som han kan ta. Den gamle ormen. Skallerormen, som tjusar med sin skallra för att distrahera bytet och få bytet att fokusera på fel del av ormens kropp. "Ta några russin, människa! Gud har skapat alltihop"! "Plocka några klasar åt flickvännen också". Bakom klasarna sitter besten med rovdjurets kraftiga käftar, redo att riva gudsmannen med en förlorad kraft, slarvigt förlorad av druvsaft, redan innan han inträtt i tjänst. Det har hänt förr. Herrens tjänare

har blivit neutraliserade och gått under i kraftlöshet. Ack!


Men Simson står under Herrens andes inflytande. Han äter inga druvor och han står redo att förgöra hindret. Som en killing! "Då föll Herrens ande över honom"... Tidigare läser vi att Herrens ande hade börjar verka på honom. Men nu föll den över honom! Vilken kraftmätning. Fienden låg i bakhåll med dubbel arsenal. Men Simson hade assistens från himlen. Det är en ljuvlig läsning. "Ära vare Gud", som man utbrast förr. Jag gör det nu också. Det

passar.


Simson talade inte om för sin mor och far, vad han hade gjort. Borde de inte ha märkt något? De var ju i sällskap och ett lejon smyger visserligen tyst och stilla, men jag tror varken Simson eller lejonet var särskilt tysta under drabbningen. Men föräldrarna märkte inget. Och han sa ingenting till dem.

Vad betyder det? Det finns en hemlighet här.


Simson var naturligtvis tagen av sin erfarenhet att döda lejonet. Och upplevelser på andens område är svåra att dela. Försök får du se. Du kommer att bli besviken. För att dela erfarenheter är en sak. Att dela upplevelser är vanskligare. Det är din egen andliga upplevelse given till dig. Hade Simson berättat för sina föräldrar, då hade de säkert skickat skinnet till garvaren i det andra Timna, för beredning. Med en helt annan utgång av den framtida

berättelsen. Timna. Det andra Timna. Som betyder hinder.


Nej. Lämna istället kvar både skinn och bytet efter dig. Det är dina upplevelser. Du kan en annan dag bli förvånad över vad Gud kan göra med dem för dig! Dela dina upplevelser med Jesus. Alla! Du kommer att få ett skrovmål och Han kommer att duka ett bord åt dig, i dina ovänners åsyn.

Gud kommer att välsigna bytet med honung. En sötsur rätt.


Det gjorde Han för Simson.

Läs hela inlägget »

 

Simson gick ner till staden Timna. Gick ner... Där såg han en av filisteernas döttrar. Och han fattar tycke till henne. Men hans föräldrar avrådde. Goda råd är dyra och ännu svårare att köpa. Och det kommer att kosta. För 

Simson insisterar. Men var inte för snabb i din slutsats! För det finns två Timna. Den ena orten betyder "hinder", "vägran". Den andra betyder "lott", "tilldelat område". Simson skulle till det andra Timna. Föräldrarna ville hellre att han gifte sig med en flicka, från deras eget folk. Hur skulle föräldrarna kunna veta att det var Gud som ledde? För det är skillnad på "hinder" och "tilldelat område". Det ena bör man fly. Det andra var han predestinerad för. Så märkligt det kan vara. Gud hade "tilldelat" Simson. Gett honom en "lott" i Timna. För det var Gud som verkade i nasirens liv. Förklara det den som kan! Du som vill vara i Guds tjänst, han har en mening med allt i ditt liv. Ställ dig till Hans förfogande! Han kan leda dig bort från kvarnen och till det du nu inte kan se. Ibland har andra människor ivern att visa väg. Alla vägar kan man inte vandra på. Och Guds vägar är inte alltid våra vägar.

 

" Simson sa till sin far: "Ge mig henne, för hon är den rätta i mina ögon". Men hans far och mor visste inte att detta kom från Herren, som sökte en anledning till strid med filisteerna. På den tiden härskade nämligen filisteerna

över Israel." Domarboken. 14: 3-4.

 

Historien igenom kan vi se att Gud reser upp gudsmän under infertila omständigheter. Simson var ett mirakel i det avseendet. Samuel, som också blev en domare, blev också han utbedd ur barnlöshet. Ofruktsamheten svarade Gud på. Gud reste upp 13 domare eller frälsare under en 400 års period. Gud ödslar. 13 frälsare på 400 år är en gudsman per generation, med viss överlappning. " Bed därför skördens Herre att Han sänder ut arbetare till

sin skörd". Uppmaningen står kvar!

 

" Simson gick med sin far och mor ner till Timna. Men just när de kom fram till vingårdarna vid Timna, kom ett ungt lejon rytande emot honom".

Domarboken 14:5.

 

Gud leder alltid rätt! Hur knasigt det än ser ut. Det är en föresats huggen i sten. Gud leder till Timna och bort från "hindren". Det andra Timna. Men fienden, själafienden, försöker sätta upp sina hinder. Nasirer fick inte dricka vin. Så typiskt att mannen skall förbi en vingård. Och där kommer ett ungt lejon. Gud vet att sända de prövningar vi klarar av. Så var det med konung David. Han var modig inför mötet med jätten Goliat- just på grund av sin

träning med slungan på björn och lejon. Gud gör dig skicklig!

 

Det finns större segrar att uppnå. Mys inte över trofeerna på väggen. Det finns större prediatorer att montera. Det finns också äldre lejon att skona guds barn från. Det finns mer att utföra för Jesus i en kort tid, som är kvar. Striden är inte mot människor - men för dem! Det är skillnaden på Gamla testamentet och det Nya testamentet. Jesus kom för att vi skall älska våra fiender och bedja för dem. Det är svårare än att slå ihjäl dem. Om någon ber om en livklädnad, ge honom också din mantel. Vilka perspektiv. Om någon ber dig gå en mil med honom, var beredd att gå ytterligare en mil. Simson slår ihjäl fienden. Men vi lever under ett nytt förbund. Jesus har redan

besegrat allt det onda. Vi får övervinna det onda med det goda.

 

Det fanns vägskäl. Den ena vägen ledde till Timna. Men det fanns ytterligare en ort i Israel som hette Timna. "Hinder" eller " tilldelad lott". Simson kom

till Timna. Där hade Gud sak mot filisteerna.

 

Så ledde Gud Simson in i en dramatisk tjänst.

Läs hela inlägget »

 

Det står en man mellan Sorga och Estaol. En ung man. Hans namn är Simson. Hans vader är som andras lår. Hans underarmar mäter en överarm i omkrets. Och han är långhårig. Hans mor har flätat sju flätor av hans grova hår. Inte sex. Inte åtta. Men sju. Håret lyser som kastanj och flätorna slår som rep mot hans rygg, där han far fram. Och han är förbjuden att klippa av dom. Inte för all olivolja i Jerusalem, har hans mor sagt. De utgör hans identitet. Och mer därtill. En annan sak som är viktig i hans liv - vinet. Han får inte röra druvsaften. Två måsten. Bara två.

 

Familjen kom från trakterna kring Sorga och Estaol. Sorga som betyder "getingbo". Är det en representativ plats för Gud att uppväcka nasirer? Getingbo! Tydligen. Estaol å sin sida, har inte någon säker eller given betydelse alls. Estaol. En parantes av betydelse. Men ändå så viktig.

 

Är också ditt liv en plats eller tillvaro med osäker betydelse? Estaol. Har du inte funnit din plats eller uppgift? Var stilla. Du uppfyller ett mycket vanligt kriterium bland gudsmän. Guds män och gudakvinnor har ofta trätt fram ur anonymiteten och från öde platser, utan avisering. Och de har upplevt de enerverande små triviala getingarna. Livets getingar. Mellan Sorga och Estaol. Svårigheternas getingtäta land och meningslöshetens Estaol. I Dans land. Är det din tillvaro? Det är då ditt vardande! " Se jag sänder er som får mitt ibland ulvar", sa Jesus. Gud är inte nervös. Han vet vem Han är och vad Han representerar. Han går i god för dig!

 

Jakob profeterar över sin son Dan innan han dör. "Dan skall vara en orm på vägen, en huggorm på stigen, en som biter hästen i foten, så att ryttaren faller baklänges." 1 Mosebok. 49: 17.

 

Ormar och getingar. I ett ingemansland. Är det en barnkammare för de värdefullaste bland gudsmän? Ja. Och det förutsagda skall inte slå fel i Dans land. För bettet skall slå i hästens hov och ryttaren ramla av. Och där uppstår ett möte mellan Gud och människan. Mannen. Den unge Simson.

 

"Herrens ande började verka på honom, medan han var i Dans läger mellan Sorga och Estaol." Domarboken.13:25. Vilken inledning! Herrens ande tar initiativet och påbörjar ett verk. Hur? Det vet vi inte. Bara att. Guds ande påverkar och inverkar. Ett gudomligt inflytande. På en människa. Så stort! Domartiden som står omskrivet i bibelns Domarbok, är en tidsperiod på 400 år. Det var en tid då var och en gjorde vad honom behagade. D som i Domarboken. D som i Ditt. Och D som i Dig. Du! Avskärmning och individualitet. Men Gud är aldrig rådlös! Han reser istället upp domare eller frälsare, som de också kom att kallas, i en superindividualistisk tid. Domartiden.

 

Följ med mig, under några bloggar framöver, på en resa tillbaka till Simsons tid och historia. Den är alldeles säregen.

Läs hela inlägget »

Senaste

Arkiv

Din kommentar

  • Siri » Likformigheten:  ”Jesus vi ber..”

  • Thommy » Bär också du ditt lidande!:  ”- Så sant, Siri! När Mose mötte Gud i törnbusken - var han ensam och ännu längr..”

  • Siri » Bär också du ditt lidande!:  ”I 2 Mos 33 står det om att Mose gjorde iordning ett uppenbarelsetält långt utanf..”

  • Siri » Gå in i din Herres glädje:  ”Mer välsignat än så kan det inte bli!”

  • Märta » De säregna :  ”Frid Broder! Så befriande! Sällan utvald och bjuden kan säregenheten smärta unde..”

  • Claes » Kanal 10:  ”Kan vi komma och spela hos er. Tack på förhand// Claes Mård SOUND OF SCANDINAVI”

  • Märta » Drick vatten ur din egen brunn:  ”Välkommen hem och tack för svalkande och läskande tankar! ”

  • Märta » Kanal 10:  ”Så bra Thommy! TACK för att du säger ifrån!”

  • Susan Anderberg » Tack för mig:  ”Tack än en gång broder! Följer dina inlägg med stor behållning! Likt dig, så äls..”

  • Thommy » Andetag:  ”-Tack Lennart! Herren skall vara med dig där du behöver det som bäst. Det önska..”