Danmark

Idag antog som förväntat det danska folketinget ett förslag om att kunna beslagta ankommande flyktingars likvida medel och smycken. Man skärper också familjeåterföreningsgränsen till tre år från nuvarande ett år. Gränsen för konfiskering av kontanta medel sträcker sig från tio tusen kronor och uppåt. Det motiverar man med att Danmark tagit emot så många som 20.000 flyktingar på kort tid, vilket försätter Danmark på sjunde plats av mottagarländerna inom EU. 

Men sällan har väl bristen på förståelse för flyktingens situation bemötts med större förakt. Det här är den kollektiva egoismen i sin mest sofistikerade form. På statsnivå. Vi vet inte längre vad det innebär att var en flykting. Jag får återkomma i denna sak. Det är en ödesfråga. 

Vad skall den danska staten göra med flyktingarnas smycken? Skall de ingå i den danska statens guldreserv? Vad skall man göra med de privata, dyra minnena präglade i guld? Smycken har - om inte ett högre värde, en i högre grad särskild betydelse för den som bär dem bland orientens folk. Guldet har mer än ett affektionsvärde. Det är lätt att begripa. Arams folk - som Jesaja profeterar om skulle förlora sin härlighet. Profetian tar åtminstone symboliska proportioner på dansk mark. - Du folketing, de är ju dina flyktingar. - De är på flykt undan krig, du Dan.

Det finns kulturer där guld är den gåva som ges för livet. Man ger i långt större utsträckning guld till varandra vid födslar, vid omskärelse, brudgåvor och hemgift, etc. Det har ett djupare värde än pengar i dessa kulturer, än de magra vigselringar vi bär under någon kort tid och sedan lämnar in på någon pantbank i vår västerländska kultur, där individualism och promiskuitet blivit allas valmöjlighet. Det danska förslaget fritar vigselringar från konfiskeringsförslaget. Så humant! Likväl berövar man flyktingarna deras sista minnen från ett havererat liv. Effekten man vill uppnå är i avskräckande syfte. Det hymlar man inte om. Den danska mentaliteten är sådan. Den är rak och saknar sällan en klar och tydlig uppfattning. Det man står för, det står man upp för i Danmark. Jag generaliserar förstås och jag har inte sagt att det är något negativt. Det har också sina fördelar i ett folklynne. Dansken har ryggrad. Det måste jag få säga. Men här skulle man istället böja sig ner i förbarmande. Här går de nordiska länderna växelvis hand i hand. 

Jag blir upprörd av dessa frågor. En bok ligger på mitt bord skriven av journalisten Susanna Birgersson. Hon har bott en tid i Danmark för att förstå den danska hållningen. Den lilla skriften heter; "Det som förloras utåt ska vinnas inåt". Jag vill återkomma till den boken inom kort. Titeln är känd och det är bevingade ord. Den kan om möjligt ange tonen i hennes slutsats. 

Vi lever farligt. Vi har lagstadgat i många frågor som Gud är emot - i humanismens namn. Nu tar Gud oss på sängen i just humanistiska frågor. Den kanske mest basala och banala av dem alla - flyktingfrågan. Men vi faller fritt som genom ett såll.

Den svenske armechefen, Anders Brännström, uppger ikväll att Sverige inom några år kan vara i krig. Det är inget yrvaket tal i en militär rekryteringskampanj av en armechef, i strävan efter en högre militär befattning i karriären. Tvärtom! Det skall mycket till innan en armechef med det nyantagna policy dikretet, som talat om att ingjuta en bättre självbild hos det svenska försvaret, går tvärt emot den utstakade vägen. I ett nu kollapsade den nya imagen.

Jag vill avsluta denna blogg med Amos ord. Vi kan gardera oss för den ena faran och den andra... Men ogudaktigheten får till slut sitt pris. Gud sätter en bortre gräns. Det är jag övertygad om.

"Det blir som när någon flyr
för ett lejon, men möter en björn, och som, när han kommer hem, stöder handen mot väggen och blir biten av en orm.
"   Amos 5.


 

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Kommentarer

Bloggarkiv

Etikettmoln