_DSC7559Thommy4.MOBIL

Trosvisshet

"Tag och kasta mig i havet så skall allt bli lugnt. Jag vet att det är för min skull som denna starka storm har kommit över er." Jona 1.

Livet bjuder på stormar för alla människor. Även för trons människor. Det kan vara helt eller delvis självförvållat. För andra helt oförklarligt uppkommet. Vi drabbas alla någon gång av det övermäktiga. Stormar är en vanlig illustration på när omständigheter drar in över ett liv och kastar allt omkull och över ända.

I Jona`s liv var det en konkret och verklig storm och ingen metafor för annat. Den var självförvållad. Men Gud var trofast och han inte bara räddade de oskyldiga. Han räddade också Jona. Gud gav honom en ny chans med förnyat uppdrag. Det är det stora här.

Jona säger att stormen drabbat sjömännen och inte honom. Han säger ju inte att "denna storm har drabbat oss, på grund av mig." Nej, han ser osjälviskt till de andra och räknar bort sig själv. Men stormen var lika verklig och farlig för honom.

Det är något mycket dyrbart i denna berättelse och det ligger på trons område. Gud sa aldrig till Jona att han sände stormen. Det står visserligen i skriften att det var så. Men Jona och Gud har inget utbyte i frågan. Icke. Stormen var bara en storm och den ökade. Men för Jona var den i en överbevisande kontext.

Är det inte så i allas våra liv att där tron vill göra sig gällande så finns det också naturliga förklaringar som otron brukar hänvisa till? I Jona`s fall var det en kraftig storm, ett naturfenomen, men som var ett tydligt Guds finger för Jona. Men ändå inte helt självklart sänd av Gud. En storm är en storm. Är inte det stort? Stort att kunna se det så.

Hur är det i våra liv när det ser ut att vara förklarbara omständigheter bakom en tragedi, kan vi då som Jona tro att bakom alltsammans så finns det en Frälsare som inte bara råder över den uppkomna situationen, utan också en god Gud som kan fånga upp oss om vi så än skulle falla handlöst igenom? Det kan ske på många livets områden och på många sätt.

Även om Gud skulle ha talat till Jona att han hade sänt stormen för hans skull, så kunde han ändå ha tvivlat och varit ensidigt skräckslagen av naturfenomenet. Av stormen i sig. Nu sa inte Gud något om saken till Jona. Men Jona`s tro var stark! Han liksom visste om och förtröstade på Gud. Han ser Guds finger i det uppkomna och så till den grad att han är beredd att kastas i djupet.

Så agerar en människa med en beprövad tro. Vilken förebild Jona är här! Vill du som jag äga en så stark förtröstan till Gud att vad vi än möter eller genomgår så är Guds räddning större än själva problemet? Och vi får kasta oss och våra bekymmer på honom! Tänk om Jona hade gett alltsammans en naturlig förklaring, tagit på sig en flytväst, vinkat på förbidrivande skepp eller kastat i en livbåt för egen del. Då hade inte undret skett med hans liv och stormen bara varit en förskräcklig storm, naturligt förklarbar.

Har vi möjlighet att växa också i vår tro på att Gud leder oss till seger? Här visar Gud sin oerhörda nåd mot en olydig Jona. Hur hade vi gjort? Är vår tro så stark att den ser Guds handlande även om den tillfälligt ser ut att gå oss emot? Välgång, framgång och välsignelser från Herren har lite andra profilbilder än stormar, enligt gängse sätt att se det. Inte sant? Har vi tro på att Gud kan häva våra livs stormar? Det är frågan! Jag tror Gud vill föra oss dit. Till välsignelsens hav där vattnet delar på sig och vi kan gå torrskodda över på andra sidan. Det har också skett en gång.

Jona är så tydligt medveten om att det är en god Gud bakom stormen. Han tänker på de andra och han låter sig kastas överbord. Vilken troshandling! Ja, det har engagerat liberalteologer i alla tider och gjort Jona i valfiskens buk till en legend. En sagofigur. Man missar därför essensen av berättelsen och fixerar sig vid fisken, som omöjligen kan ha funnits som en farkost för en människa vid liv under tre dygn... Likväl var det så! Varför? Därför Gud är spektakulär i bönesvaren!

Tänk om Jona hade tvivlat i oförtröstan. Då hade han aldrig låtit sig kastas i vattnet. Då hade Gud aldrig kunnat gripa in som han gjorde och räddat honom. Då hade stormen bara varit som en av alla andra stormar där fartyg går sönder eller där en eller annan klarar sig med nöd och näppe i land.

Ibland låter Gud oss lägga något i andra vågskålen för att han skall gripa in. Backar vi omöjliggörs det. Här strandar tretton på dussinet. Därför blir vi inga verkliga profiler eller troshjältar. Därför blir det inga Gudsmänniskor av oss. Vi hamnar bara inom ramen för det förklarbara och där går vi under i resignation.

Vill du som jag få fatt i tron som ser Gud och där Han kan utföra sina gärningar?

Det jag kan säga om Gud är att han är mycket spektakulär. Han skapar förutsättningar där de inte finns.

Det är och har varit hans signum i alla tider.



 

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Thommy » Evangelisation vid IKEA:  ” Hej Elin, ja du påminner mig verkligen om hur kommunikation kan vara svårt, det..”

  • Elin » Evangelisation vid IKEA:  ”Hej Thommy, fick din lapp på min bil. Du undrade vart jag var på väg. Jag och mi..”

  • Siri Åkesson » Tabernaklet:  ”När Tabernaklet skulle byggas var Gud väldigt noga med vilka färger som skulle v..”

  • Märta » Tabernaklet:  ”Tabernaklet!”

  • Siri Åkesson » Välsignat!:  ”Man vandrade runt Jerikos murar 7 gånger..för Gud hade så sagt..”

Bloggarkiv

Etikettmoln