_DSC9211-2.Mobilen

Joel Halldorf

I tidningen Dagen bemöter teologen Joel Halldorf presidentkandidaten Trump och Påven Fransiscus genmäle. Pajkastningarna med ord grundar sig på Trumps bombastiska förslag att bygge en mur mot hela Mexico. Det har sin egen bakgrund, naturligtvis. USA har i årtionden haft problem med illegal invandring som varit synonymt med knarkhandel - inte minst. Ett reellt problem som presidentkandidaten försöker tillskaffa sig valröster genom sin argumentation.

Här var inte påven sen att lägga sin röst i valkampanjen inför miljoner katolska röstberättigade på den amerikanska kontinenten. Påven hade svarat att det inte är kristligt att bygga murar. "En kristen bygger broar". Trump svarade att det var "skamligt" att en religiös ledare ifrågasätter en annan människas tro. Trump framhärdade i att han är en verkligt kristen. Två herrar som uppenbarligen talar förbi varandra utifrån två olika agendor inför en andäktig världsopinion. Den kristna intellektuella eliten hakar å sin sida på ordkriget. Ordväxlingen har egentligen lågt värde. Den ene försöker ta politiska poäng. Den andre försöker slå under bältet genom att avlegitimera sin verbale motståndare. 

Till Joel Halldorf och hans artikel.

Här ett brottstycke hämtat från tidningen Dagen:

"En handling är inte kristen bara för att den utförs av en kristen människa. Samma sak gäller politiken: bara för att en politiker är bekännande kristen, så betyder det inte att dennes politik är kristen. Om någon vill förknippa sin politik med den kristna tron kan kyrkan inte tiga, utan hon måste tala. Analytiker utifrån kan inte förväntas göra teologiska utsagor om vad som är sann kristen tro, och ärligt talat bör inte heller kristna kändisar tilldelas den uppgiften. Den vilar i stället på teologerna och det kyrkliga ledarskapet.

Förr var detta självklart, men det byggde på att det fanns ett tydligt och enat kyrkligt ledarskap. En av sorgerna med kyrkans splittring är att det försvagat hennes offentliga vittnesbörd." 


Vilka är de teologer som Joel Halldorf menar skall ha tolkningsföreträde i olika politiska eller kristna frågor. Vilket kyrkligt ledarskap? Vilka maktmedel skall de förfoga över? Är det renässansen och medeltiden Halldorf refererar till då han saknar denna självklarhet under ett "förr" - för det är väl inte äldstekåren under tidigt 1900-tal då väckelsen brann i Sverige, han refererar till. De var apolitiska. Fullständigt. Men kolossalt andligt brinnande. Ur den rörelsen växte lekmannapredikanterna upp. Ostyra. Egensinniga. Men med Jesus och ordet i centrum. Så förargligt för en kontrollerande statskyrka med maktanspråk, uppburna av latiniserade begrepp med anspråksfulla intentioner. Ex cathedra.

Halldorf är alldeles för otydlig för att hans artikel inte skall betraktas som svårligen onyanserad och direkt farlig i sitt oredovisade uppsåt. Joel blåser i trumpet men har vänt den åt fel håll. Det är mina ord. Tratten skymmer sikten för hans ansiktes avsikter och det låter. Allt är inte postmodernism! Vilken kyrka är det som inte kan tiga då någon "vill förknippa sin politik med den kristna tron"? Det här är möjligen ett upprop för maktutövare eller en maktutövande institution med religiösa/politiska förtecken, som jag kan se det. Det är ett maktspråk du formulerar, Halldorf. Jag vänder mig emot det.

Joel Halldorf skriver vidare:

"Följden blir en postmodern relativisering och en privat sentimentalisering av den kristna tron: anything goes i kombination med: ”Rör inte min personliga relation med Jesus”."

Det finns värre faror än "postmodern relativisering och privat sentimentalisering" av den kristna tron. Flummiga eller bildade ord. Döm själva. Men rör inte min personliga tro på Jesus! Det är riktigt. Den kan inte institutionaliseras under auktoritära dekret eller påbud. Varken politiska eller religiösa. 

Blås i trumpeten från rätt håll. Blås i rätt tid och vid rätt tillfälle.

Så slipper vi alla otydliga missljud.


 

Etiketter: joel halldorf

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Kommentarer

Bloggarkiv

Etikettmoln