_DSC9211-2.Mobilen

2018

Stöter man i en basun i en stad utan att folket blir förskräckt? Händer det en olycka i en stad utan att Herren har vållat den?  Amos 3

Profeterna genom historien är ingen homogen grupp. Profeter äger individualitet och en integritet som inga andra. De har också ett företräde - mer än andra människor. Det har sin förutsättning i deras kallelse att vara just sådana de är. Det företrädet kan de inte saluföra eller dra nytta av för egen del. Aldrig. Men de är profeter därför att de är det. Hur kommer det sig?

Det kommer sig av att Gud har gjort deras kallelse fast. Det sker individuellt och så till den svåra grad att det inte är människan som blir profet, det är profeten som är människa. Deras kallelse är så ett med deras liv att de tänker Gud, de tänker om Gud och de relaterar till Gud. Anspråksfullt? Absolut, för vem kan med förståndet i behåll säga; Så säger Herren - utan att mena det? Vem kan säga; Så här säger Herren - utan att först ha vetskap om vad Gud tänker och avser? Profeter är egenartade karaktärer som du aldrig kommer att förstå dig på. De äger olika bildningsgrad och härkomst där den enda gemensamma nämnaren är Herren - för Herren genom tjänsterna ! Men du kommer att förnimma Guds närvaro i det som sägs. Den äger inte människan i sig själv.

Amos i bibeln, som inte ens menade sig vara något annat än en jordbrukare, anför i sin polemik med prästen i Betel att han inte var någon profet. Ändå profeterar han. Han var så ett med vad Gud gjorde och skulle göra i ett rättspatos att han tillskrev olyckor i staden vara från Gud. För honom var Guds uppfattning ett med honom. Han skriver faktiskt en stad och inte staden. Allmängiltigt, alltså.

Om Gud skyddar en stad då gör han det suveränt. Men om en olycka drabbar staden, har Gud då övermannats av någon annan starkare och destruktivare kraft eftersom en olycka inträffar? Nej, inte för Amos. Han som är positionerad bland profeterna. För Amos är Guds beskydd av staden eller fråntagna beskydd av staden synonymt. Det är Gud som verkar oavsett. Då Gud handlar, således!

Amos frågor är retoriska. Vad betyder det? Det betyder att frågan rymmer svaret på frågan. Kan det hända en olycka i en stad - utan att Herren vållat den?! För profeten är det som Herren företar sig - för bortom vad det än må vara - så är det det bästa som kan ske utifrån tidsläget. Det skiljer lyckoprofeter från sanna profeter. Sanna profeter som inte graderar Guds händelser. De bara verbaliserar dem. Grundinsikten är att Gud alltid är god och handlar rättfärdigt. Gud genom Jesus sedd i nåd!

Klicka på bilden till denna blogg. Det är en skärmdump över hemsidan för Kaknästornet i Stockholm. Stängt! En turistattraktion som låtit besökarna en vacker dag kunna se så långt som sex mil bort. Tornet är från 1967 och har rymt både festlokal och restaurang. En utomordentligt lukrativ verksamhet med inträde och kommers. Plötsligt har den nu i dagarna stängts för allmänheten. Man skyllde först på en undermålig brandsäkerhet. Motspekulationer var bland annat att företagen som huserar i tornet ville ha hjälp med finansieringen av de nödvändiga förbättringarna. En stadens angelägenhet. En chimär.

Nu har det istället framkommit att tornet är en säkerhetsrisk för främmande makt. Vem har bedömt det? Och varför? På vilken förekommen anledning? Vem har dragit den långtgående analysen efter 50 år i drift och gett det avgörande direktivet att stänga tornet? Vem har mottagit så graverande uppgifter att det teknikbeklädda tornet som rymmer både radio och TV utsändningar - helt plötsligt är ett akut skyddsobjekt som det inte skall ägas tillträde till av allmänheten och samtidigt är man villig att avsäga sig de inkomsterna och den goodwill det ger för staden? Vem utgör hotet? Hot är väl reella? Eller skojar ni?

Militärer brukar inte delge befolkningen lika mycket information som man delger statsledningar. Den politiska ledningen i ett land har att parerar mellan åtgärder och risk för uppenbar panik. Det säger sig självt. 

Vårt land har nått till vägs ände. Det har sagts länge. Jag är ingen profet men Guds handlande både i historien och i skapelsen pekar på en svår och mycket allvarlig situation för Sverige. Vi är inte ensamma om den men vi är ett föregångsland. Nådens tid är en begränsad tid.

Jag har inte profeterat om vad som skall hända med Kaknästornet. Tornet är på det viset inte intressant i sig. Men det är typiskt nog en fallossymbol. Den korresponderar med obelisker och andra hedniska uttryck av mänsklig självhävdan i historien. De har alla fallit som symboler över kulturer som gått under. Nu har tornet stängt ner pga risk för intrång av främmande makt. Har jag verkligen läst rätt? Vems beslut är det och på vilka förekommande anledningar?

Det här är inte en isolerad händelse. Det är jag övertygad om.


 

Läs hela inlägget »

Sedan den 15 oktober i år är det förbjudet enligt lag att "ha permanent hemvist på allmän plats" i Ungern. Vilken lösning på problemet!

Vart är Europa på väg någonstans? Vart leder denna inhumana hållning till slut? Utrotning av etniska grupper vi inte kan husera i våra samhällen..?

Premiärministern i Ungern Viktor Orbáns regeringsparti Fidesz hade ett liknande lagförslag för några år sedan, men det gick inte igenom i den konstitutionerande domstolen. Den ”inskränkte på människors värdighet”, hette det då. Vilken värdighet!?

Man blir bestört.

 

Läs hela inlägget »

Ty när en befallning ljuder, en ärkeängels röst och en Guds basun, då skall Herren själv stiga ner från himlen. Och först skall de som dött i Kristus uppstå. Därefter skall vi som lever och är kvar ryckas upp bland moln tillsammans med dem för att möta Herren i rymden. Och så skall vi alltid vara hos Herren. Trösta därför varandra med dessa ord.   1 Tess.4:16-19.

En av de stora frågorna för de som tvivlar på Guds existens är; hur kan vi ha evigt liv eftersom vi dör och kroppen faktiskt bryts ner och försvinner? Hur är det möjligt att leva vidare utan sin kropp som vi lärt oss vara så beroende av, för vårt liv. Ett evigt liv - finns det? Svaret på frågan går inte att bevisa - lika lite som man kan bortförklara skapelsen stora under om att det finns en Gud som placerat en enda planet med livsbetingelser i ett enda universum, men som vi ändå inte kan förklara eller bortförklara uppkomsten av. Vi kan bara förundras över hur livet harmonierar. Vår eviga tillblivelse ligger bortom detta liv vare sig vi vill tro det eller bekänner oss till det. Precis så är det också med skapelsen som hör till samma fråga - vår jordiska existens.

Att tro på evigt liv kan jämföras med fotografering - om än i missvisande proportioner. Om du för tusen år sedan hade påtalat för dåtidens människor att man i framtiden skulle kunna fotografera och än mer häpnadsväckande kunna filma människor med rörliga bilder och ljud, skulle du aldrig blivit trodd. Hur skulle det vara möjligt? Vi är så vana vid det så vi reflekterar inte över det. Men det är ett under. Maskiner vi skapat kan gestalta exakta människor. Vi kan se dem och vi kan höra dem tala fastän de kan ha dött. Vi kan spela upp och bildvisa människor på ett fotopapper eller på en skärm. Levande som döda. Så på ett vis lever de vidare i den formen, om än statiskt. Vad vet du då om vad Gud kan göra med oss, han som skapade de första människorna av jord?! Vår kropp som också blir till jord en dag fastän vi är av kött. Tvivlar vi också på det då är vi illa ute och ur förstånd.

Människan framhärdar i att förneka att Gud skapat henne med evigt liv, det vill säga existens bortom detta liv. Men människan själv kan klona och skapa kroppsdelar av det material som Gud skapat oss med. Det förnekar vi inte.

En dag skall Gud avbryta livet i den här formen. Döden är en sådan slutstation. Den Jesus som vi fått kunskap om, som vi lärt känna eller förkastat, skall komma tillbaka. Vilken fantastisk nyhet! Och så rikt detaljerat beskrivet. En befallning skall gå ut. En högt stående ängel i rang skall säga något i saken. DÅ skall Herren stiga ner från himlen. Det skall ha en sådan effekt att de som dött skall uppstå ur sina gravar. Molekylerna och blotta minnet av dig kommer att händrycka dig till liv! Men inte hos alla. Bara de som dött i en god relation till Jesus. Här handlar det om relation den enskilda människan och Jesus emellan. En god sådan. Tillhörighet och vänskap behöver inga förklaringar. Tack och lov! Bibeln beskriver det som att ha "dött i Kristus", dvs. man har trott på honom till livets slut. 

De som fortfarande lever när denna händelse äger rum skall ryckas upp bland molnen för att möta Herren Jesus. Varför är den noteringen så viktig, den med molnen? Där sker den första synliga mötesplatsen. Jesus har då kommit tillbaka som han lovade, han som försvann bland molnen efter sin uppståndelse och som änglarna berättade för lärjungarna, att hans skulle komma tillbaka på samma sätt som man sett honom fara upp. Molnen tog honom bort. Han försvann där.

Vad är poängen - du som inte kan förneka flygplan som kan stiga upp ända in i rymden och beskådar satelliter som inte tar hänsyn till jordens dragningskraft?

Det här jordelivet är tillfälligt. Vi lever en kort tid sedan skall vår kropp dö och vi går vidare i en annan skapelse. Hur är det möjligt? Ja, hur är det möjligt att filma en person som man sedan kan spela upp sekvenser av som om han eller hon fortfarande fanns och var närvarande? Själen fortlever, om du förstår min bild. Gud har skapat något bättre och han har tagit sig an formen för nästa liv. Tänk att leva ett evigt liv på denna jord under dessa förhållanden - det vore förfärligt!

Men Gud är god och han har berett en bättre tillvaro. Den väntar vi på! Det finns möjlighet för dig att göra detsamma. Gud är god och han låter sig finnas av dem som söker honom.


 

Läs hela inlägget »

Idag har Danderyds kommun utanför Stockholm aviserat att man önskar införa tiggeriförbud efter att Högsta förvaltningsdomstolen på måndagen gav Vellinge kommun i Skåne rätt att införa tiggeriförbud på vissa utvalda platser. Man vill freda återvinningsstationer och köpcentra där tiggarna verkar, heter det.

Återvinningsstationer - vår tids soptippar. Fast egentligen går det mesta i elden. Inte ens det vill vi dela med oss av. Våra sopor! Köpcentra å sin sida är den plats där vår egen konsumtion inte vill störas av andras sämre belägenhet i livet. Köpcentrat som blivit vår tids tempel. Där mättar vi vår själ efter ögonens begärelser med det som sedan kroppen smakligt väljer ut och behöver - utan några som helst existensiella begränsningar - vad beträffar förmågan att överleva. Vi som inget saknar men som ser ner på andra som inte haft turen att lyckas lika bra som vi - under förakt. Det är egoismens stora outtalade tryne. Bibeln talar om dem som levt i kräslighet på jorden. Profeten gisslar dem; - Ni har levt i kräslighet på jorden. Ni har gött er på eder slaktedag!

Förbud emot tiggeri handlar i grund och botten om djupt rotade frågor.  Det handlar om statusen på vår egen egoism. Vi vill inte bli störda i den och vi kan inte ens okontrollerat tänka oss att dela med oss av våra sopor. Är det inte märkligt vilka uttryck det kan ta sig?

Idag har jag fått på pälsen i de sociala medierna kring mitt försvar kring frågan om rätten att få tigga utan att bli en brottsling. Ja, det är patetiskt att behöva strida för en så låg sak. Då förstår du hur långt det har gått. Man spelar ut de svenska pensionärerna kontra hemlösa med inhemskt ursprung - kontra romer eller andra etniska folkgrupper som lever hand ur mun. Ja, det finns faktiskt människor som vill leva så och de skall ha rätten till det. Högmodet över detta livets goda får faktiskt hitta andra domäner att yvas över sitt eget välmående. Du har fått det du äger och är satt att förvalta det. Det innefattar också att vara en hjälpande människa.

Guds ord föreskriver många förhållanden som bör efterföljas för att det skall gå den enskilde väl. Den går så långt att den påbjuder varje människa att "älska din nästa såsom dig själv ". En omöjlighet utan kärlek. Har du provat att älska någon utan kärlek någon gång? Ett sådant förhållande räcker inte länge. Men det kan räcka så långt i alla fall, att du hinner ömka dig och dela med dig under ett ögonblick. Mer begär inte kärleken av dig, då den älskar sin nästa.

Men det står "älska din nästa såsom dig själv ". Vilken är då "den första" ? Det är de människor som inte kommer i andra hand hand utan i första hand i ditt liv, de som tillhör dig och dina närmaste. Din nästa skall du likväl älska som dig själv! Här grusas alla svepskäl om ATP poäng som hamnade snett bland årgångarna eller urholkade pensionsavtal. Guds ord för ner oss alla på samma plan där Gud själv verkar utan anseende till person. Du är sedd när du går förbi din nästa! Fråga Jesus, han som stod och kikade på de som la pengar i kistan till templet där änkan lade ner mest och han var så ofin att han också berättade om det. Henne till godo! Inte vill vi väl vara hans usla exempel, han som ser allt också under avsaknad av sann trofast gudsfruktan.

På Hesekiels tid var det tveklöst Guds sätt att pröva de rika kulturerna på deras kvalitet - hur de delade med sig. Han mätte hur man förhöll sig till de fattiga i relation till sitt eget överflöd. Då är vi farligt ute! Hesekiel anför inte samlivet som skäl till Guds vrede. Han pekar på fördelningsfrågan. Den var oetisk och omoraliskt skev. Domen kom!

Resonemanget som är förföriskt lätt att ta till sig att svenska pensionärer lever under existensminimum och det faktum att invandrare är kvickare att sno de svenska pantburkar som är slängda i det fria, är inget skäl för främlingsmotstånd. Inte heller att svenskfödda bor på gatan. Det finns alltid en bakgrund som är komplexare än så. Det är två separata frågor. Nöden i det ena fallet har ingenting med den fattiges pension att göra. Det är intellektuell ohederlighet att påstå något liknande. Politiskt sett så är det EU fördraget som orsakar skevheten bland olika folkslag, eftersom fri rörlighet gäller alla folk och länder inom unionen. Den slår så illa. Men det är den politiska aspekten.

Nej. Det finns en övergripande etik och moral som Gud turligen använder sig av gentemot alla människor. Han har inte anseende till person men han ser till alla ! Den nödställde och den fattige har ett särskilt beskydd hos Gud. Han får inte förtryckas.

Och vet du...du som vill kalkylera med Guds välsignelser eftersom också den karismatiska moderna kristenheten har släpat vinstintresset in på Guds rikes område, vet du vad skriften säger; den som ger åt den fattige, han lånar åt Herren! Har Gud en sådan omsorg om den fattige? Det kan du skriva upp.

Vad kan vi dra för slutsats av detta? Gud värnar om den fattige. Tro inget annat! Se till att inte göra honom vred över en så liten sak som att underlåta att ge av dina smulor.

När det är han som ger både växt, förutsättningarna för det och skörd.

 

Läs hela inlägget »

Det är med bestörtning man tar del av att Vellinge kommun i södra Sverige har tagit beslut om att förbjuda tiggeri på offentlig plats. Har man inte större problem i kommunen att ta itu med!? Det här är inte ett förbud mot oordning. Det är inte heller ett förbud mot företeelsen i sig - för man bortser från människan bakom en utsträckt hand. Det är i själva verket ett förbud mot människor man inte vill hjälpa. Så är det. Och om man inte vill hjälpa dem så förbjuder man dem istället  att tigga för att de skall avvika och återvända hem. Ett hem de inte har! Tror du inte att Gud  s e r  detta!?

Det här slutar aldrig väl, Vellinge. Att skylla på att de tiggande urinerar på offentlig plats...ja, men vart ska de ta vägen med sina behov? Lås upp era offentliga toaletter istället, så är saken löst. Det borde tvärtom vara förbjudet att inte ge en gåva till hjälp för de här människorna som har det sämre än era husdjur har det. Det är så beklämmande. Jag skäms å era vägnar! Vad är det för samhälle vi önskar äga?

Jag säger inte att tiggeri är en överlevnadsform som är långsiktig. Jag säger inte att det är en permanent lösning på deras situation. Nej, men det är just nu den enda möjligheten en hel del människor har att överleva. Skall de utöver det också behöva bli stämplade som brottslingar - för att de tigger!? Den skammen behöver inte ni bära!

Förkunnaren Birger Skoglund har talat om en brottsvåg som kommer att dra fram över vårt land - ett land som inte vill ta varning. Brottsvågen är redan här. Vissa områden i Stockholm vill polisen inte längre åka ut till för det har blivit för farligt. Har du inte hört från nyhetsrapporteringarna hur människor avrättas på öppen gata och hur en stöldvåg drar fram över landet. Hoten och våldet ökar. Vi har tappat bort medmänskligheten. 

En kultur i upplösning.

 

Läs hela inlägget »

En oarrangerad ögonblicksbild. En bild som talar för sig själv. 

 

Läs hela inlägget »

Men i min tjänare Kaleb är en annan ande, och han har i allt följt mig. 4 Mosebok


Ledarskap som jag sysslar med dagligen är ett stort ämne. Att få människor med sig. Det kräver förtroende, det kräver tillit, det kräver insikt, tålamod, uthållighet och så kan vi fortsätta att ringa in alla de egenskaper som i ett levande material skall harmoniera för att ha framgång. Att leda människor är verkligen en konst. Gud har alltid haft svårt att leda människan. Det beror på människans fria vilja som Gud aldrig kör över. Vilken fin hållning.

- Kom, sa Jesus, till Petrus, så skall jag göra dig till en människofiskare! Det svåraste uppdraget av alla. Ja, att fånga och leda människor.

Mose var en av de största ledarna vår värld skådat - förutom Jesus - vår Mästare. Men Jesus klagar; Jerusalem, Jerusalem, du som dödar profeterna, och stenar dem som är sända till dig! Hur ofta ville jag inte samla dina barn, så som hönan samlar sina kycklingar under sina vingar. Jesus klagar ur en position där framgången uteblev. Där han själv var ifrågasatt och där alla gick sin egen väg, likt ostyra, omdömeslösa kycklingar. Texten om Kaleb är så fin. En trofast efterföljare. Med en annan ande. 

Kaleb och Josua som var de två som ledde folket in i landet. De utmärkte sig på ett tidigt stadium. Jag undrar hur det lät den dagen då de tolv spejarna kom tillbaka och det bara var de två stycken som trodde på och var positivt inställda på ett intåg eller angrepp. Två av tolv. Tio stycken är motvals. Två är för. Vid ett styrelsemöte hade de två blivit utröstade efter demokratiska principer och fått pyssla med annat i tiden.

Men Gud var på deras sida! De var burna av en annan ande. Det var det avgörande! Nog behöver vi av den ande som är tidlös, nämligen Josua och Kalebs ande. Den är för det första övervinnande men den är också segervinnande.

Allt däremellan är ett kompakt motstånd som övervinns och besegras, efter Guds goda vilja.

 

Läs hela inlägget »
Etiketter: kaleb, josua,

"När någons vägar behagar Herren gör han även hans fiender till vänner." Ords. 16.

Om du slår på ordet fiender i bibeln så kommer du att få enormt många träffar hos kung David i psaltaren. Han verkar ha haft fler fiender än vänner. Åtminstone ser de antal fiender han har, ut att göra sig frekvent påminda. Varför skulle han annars skalda så ofta om dem?

Vi som kristna är ofta trängda. Jesus inskärper det också hos sina lärjungar och inkluderar det som ett normaltillstånd - allt för att vi inte skall ifrågasätta oss själva eller det som möter oss. Vi skulle då kunna tappa fokus och förlora kraften. 

Paulus beskriver också det här men på sitt sätt; "Vi är ständigt trängda men inte instängda, rådvilla men inte rådlösa. Förföljda men inte övergivna, nedslagna men inte utslagna". 1Kor.4

När Jesus föres mot korset och till en frivillig död, då är det Guds vilja. Det är intressant att följa varje aktion och aktör i detta drama. Jesus gärning var att ge sitt liv för oss. Men hur skulle det gå till? Förstå mig rätt; han kunde ju inte utgjuta blod genom ett självmord och det krävdes en upptrappning mellan ljus och mörker för att få det genomfört. Bevisligen var det inte i öknen när Jesus blev frestad som han kunde eller skulle dö. Det var inte djävulen som skulle ta hans liv. Då hade historiens största brott redan blivit begånget där i natten, i stallet, i Betlehem. Men visst försökte han, själens fiende. Han försöker alltid. Nej, det var människan som blev redskapet till Jesu offerdöd. För du skall taga ett felfritt offerlamm! Bestämd artikel.

Stora rådet bestod av en kategori av människor och sakkunskaper. Pontius Pilatus och de skriftlärda. Rikets första dam. Översteprästen. Folket och pöbeln. Den nära vännen och gudsmänniskan, Judas. Ja, han var en gudsmänniska. 

Vem är vän och vem är fiende när Saul driver spjuten genom draperade guld gobelänger under en ond ande uppviglad av Gud!? Spjutet som driver den smorde profeten på flykt och in i ett kommande kungadöme. Spjutet som avslutar en trubadurtjänst vid hovet. Där skall du inte sitta och nynna för jämnan! Vem är vän och vem är fiende då Gud agerar? Var följsam, du herrens tjänare. Han skall föra dig ut där du finner bete.

Vårt liv är ett skådespel. Men det kräver storsinthet och stort tålamod i att utstå lidanden. En stor portion pålitlighet till Gud att allt som sker - som utlovats, skall samverka till det bästa - för den som fruktar honom. 

Om Jesus fick lida nederlag på en nivå för att segra i ett mycket större sammanhang - då förstår vi att den väg han kan välja för våra liv kan rymma på samma tillvägagångssätt. Lidandets väg - om än inte nödvändigtvis till döds.

Hugg inte öronen av livvakterna - även om du skulle kunna. Som Petrus gjorde. Det är fel stridsfält och en alldeles för ynklig seger. Gud har bakom sin väldiga och avancerade plan tänkt att slå hela fiendens härsmakt. Då får du uthärda, min vän. Segern ligger inte i en öronsnibb.

Likväl! När någons vägar behagar Herren, gör han även hans fiender till vänner. Att vara ledd av Gud, att vara nöjd med det Gud ger, skall till slut visa sig ha varit ett oerhört stort komplext verk som han av nåd har utfört - för och igenom oss.

- Sela, du David. Ja, sela. 

 

Läs hela inlägget »

Någon har myntat att bakom ett pekande finger finns en knuten hand. Vilket nonsens. När skulle den knutna handen kunna klippa till med ett sårbart utsträckt finger, utan att det slår tillbaka på den som pekar? Är du satt att peka...Peka!!
 

Läs hela inlägget »




Jag stötte på den här boken om bibelns Simson på bokhandeln, häromdagen. Det är författaren, teologie doktor och kännaren av hebreiskan, Lina Sjöberg som har skrivit boken. En roman om Simson. Titeln gav boken legitimitet och fyllde mig med köplust. Och författarens gebit understödde mig. 

Var skall jag börja? Vad kan man vänta sig av en bok i romanform, skriven av en som påstår sig läst teologi?! Och dessutom förstår den ursprungliga berättelsen på grundspråket? Ja, det blev i alla fall incitamentet för mig att slänga köpeskillingen i sjön och köpa boken. Jag har bara läst halva än så länge och är redan uppbådad. Simson behöver upprättelse. Här och nu. Hans liv och gärning är så svårt misshandlad, att han med säkerhet hade sökt upp förlagsporten och frigjort den från gångjärnen redan på manusstadiet, om han känt till det. -  Ja, fånga rävarna, de små rävarna, vingårdens förstörare!

Hur kan man med hedern i behåll skriva en bok om en gudsman utan att knyta an till Gud i uppdraget? Att exkludera Herren från mannen? Hur kan man läsa teologi utan att äga den helige Andes lykta över bibeltexterna - till synes? Hur? Hur... Ben-Hur.  Jo, det går. Men det blir därefter.

Var är forna tiders söndagsskolelärare? De som fann guld i skriften, som underordnade sig skriften allena, som höll sig inom ramarna för det som Herren kunde uppenbara i realtid? Den helige Ande som var med då det begav sig kan lätta på slöjan och göra fakta levande och verkligt. Han som känner till behoven i detta nu och kan fylla det med sitt goda. Han som vet var källan i Lehi löper under ökensand och kan få en överkäke att finna den, vid att glappa rätt. Sela.

Jag har bara läst halva boken än. Men romanen har avancerat så långt in i berättelsen att den inte längre går att räta upp eller rädda. Det bubblar och brusar i bröstet på mig och mina ord vill bli till svärd. Ska det vara så svårt att få texttrogen förkunnelse på papper med skärpa och tydlighet - om än i romanform? Det är klart; om man läser en roman då får man vara beredd på det mesta. Romaner är den typen av litteratur som vältrar sig i mycket oväsentligt, detaljer som vi kan känna igen oss i men som till övervägande del är av ringa värde. Jag får skylla mig själv.

När jag med ivrig nyfikenhet och avtagande intresse närmar mig en bok med en sådan här hög bekännelse; dvs. att vilja framstå i att ha något att säga om Simson iförd doktorshatt, då vill det till. På sidan 106 skriver författaren och låt mig få citera specialisten på teologi:

" Raseriet är inte mitt. Det är inte jag som blir arg. Raseriet är sitt eget och kastar sig över mig, det är som grumligt vatten - sådant man skopar upp från botten av en grund pöl efter regn. Det som är jag grumlas när det sköljer över mig."

Den här meningen tillskriver Lina Sjöberg Simsons inre liv. Men står det inte på ett tidigt stadium i Domarboken över Simsons liv att "Herrens Ande började verka på gossen"... Där har du betoningen! Är det okey att dra ner den helige Andes verk på lägsta möjliga nivå som teologie doktor och författare, med den rika associationsförmågan? Det är inte okey. Refucering!

Lina Sjöberg har i realiteten beskrivit Simson som en missanpassad man med aspergers syndrom. Hon har karikierat sönder en biblisk gestalt till att bli en miserabel, asocial jätte.

I romanform kan man skriva om vad som helst. Lina Sjöberg har beskrivit ringaren i Notre Dame. Så blir det när inte skriften får råda. Då kan man hamna var som helst i analogin.

"Vakna du nordanvind och kom du sunnanvind och blås igenom din lustgård."

 

Läs hela inlägget »

Ibland vill inte livet stilla sig och sömnen uteblir. Då är det bara att gå upp igen. Ibland är allt fullgjort, ändå står förrättaren ensam kvar. Sök inte en förkunnarens väg. Den är alldeles ensam. Men har du ett kall att förkunna - gör då det. Du får ensamheten på köpet. Det är ditt säkra arvode i tiden.

Jag gick till min bokhylla för att hitta något trösterikt. För man blir inte starkare av att njuta av svagheten. Men då fann jag trösten för de moderlösa som låg i parameter med mina egna ord, de dagar som gått. Kan väl något vara mer moderligt än när Gud stryker en medhårs?  Jag fann en bok av F. B Meyer. Jag citerar honom här nedan:

" Vår Konung (läs Gud) måste ofta slå det inre livets gräs - våra erfarenheters smörblommor och tusenskönor, som vi är så stolta över, de styva stjälkarna, det blomrika gräset. Om han lämnade dem i fred, skulle alltsammans bli för strävt och för grovt för att användas. Fältet, där han älskar att vandra, skulle snart få sin mjuka matta förstörd.

Slåttern betyder död. Alla de vackra blommorna och de oräknerliga bladen ligga där i långa strängar för att strax föras bort till skräphögen. Myriader döende blommor andas ut sin sista suck i den milda vårvinden. Vi måste bereda oss på att dö från vår självbelåtenhet; från våra ljuvliga känslor och stämningar; från vår klagan och våra tröstekällor - om något av allt detta kommer emellan oss och vår Konung (läs Gud).

Men efter kungsslåttern följer en efterskörd. Det sägs, att det finaste och saftigaste gräset förekommer på sådana fält, som ofta slås. Sådant är det de späda lammen älska, om de får smak på det. Och visserligen är det kristna livet aldrig bättre, än när Guds lie gått fram över det upprepade gånger. När vi förlorat hälsan, vänner, pengar, och goda omständigheter, då växer det finaste skotten fram, kärlek, bön och helgelse. Var inte rädda för lien!  Konungen (läs Gud) älskar dig för mycket för att skada dig. Var vid gott mod; där skall bliva en efterskörd. 

 -Vad tänker du nu om Gud ?, frågade en bekant fritänkare en from man, som i tjugo år lidit svåra plågor. Svaret lydde:  - Om Gud förmår att mitt under sådana lidanden som mina bevara mig i full frid, så har jag högre tankar om honom än förr. Här var i sanning en efterskörd.

F.B Meyer

 

Läs hela inlägget »

"Stormen kommer från sina kammare, kölden kommer med nordanvinden. Gud sänder frost med sin andedräkt, och de vida vattnen fryser till. Han lastar skyarna med sin väta och sprider sina åskmoln vida omkring." Job 37.

"Vakna, du nordanvind och kom, du sunnanvind! Blås genom min lustgård så att dess dofter strömmar ut. Kom, min vän, till din lustgård och ät dess härliga frukter." Höga visan 4.


På hösten kommer stormarna. Den tempererade sommaren drivs iväg av lågtrycken. Gradantalen på termometern vidimerar det grönskan redan vittnar om och fåglarna flyger iväg. Långt bort. Vi får vinter.

Även mörkret hör den här årstiden till. Mörkret, som står för allt det som ondskan representerar och kan prestera. Höst, kyla, storm och mörker. Vi känner igen det. De ruggiga tiderna.

Jag löpte genom ett villaområde häromdagen. Det hade fallit av mängder av päron på båda sidor om en tomt. Hela och fina. Attraktiva och tjänliga. En del päron befann sig i ingemansland - där jag befann mig. Det fanns förvisso både bra och dålig frukt. Många hade krossats och gått under till oigenkännlighet. Jag stannade till och tog ett fint ett. Det minde mig om ett inlagt saftigt, sött något övermoget päron. Det var bara sockerlaget som fattades och en skvätt grädde i flytande form. Det doftade ljuvligt när den lilla brisen som fanns i luften tog med sig väldoften av trädgårdsfrukter och höljde mig i välbehag. Träden som släpper sina frukter. Naturen gör bokslut och en cykel är uppnådd. 

Vi längtar alltid till våren. Men vi glömmer ofta att det har sin förutsättning i höstens verkan och inverkan. Vinterns ofruktsamhet och träda. Kylans och tjälens obeveklighet. Ja, hösten är destruktiv på den här sidan av våren. Men det finns otaliga fruktträd som aldrig blir omvårdade. De måste skakas! Här har höststormarna sin uppgift. Den river av de gamla löven, döda grenar, det förbrukade - ja, det som om ett tag kommer att stå i vägen för nya skott och en ny vår, sommar och skörd. Fallfrukter som maskar, fukt och mögelsporer drar ner i jorden till gödsling. Processer vi inte alltid har för näthinnan men som ändå ger förutsättningar för något bättre. En bättre tid. Så är det med naturen.

Det finns säsonger också i Guds rike. Det blommar inte jämt. Först kommer nordanvinden sedan kommer sunnanvinden, för oss som har att tyda tidens tecken. Det finns tider då kyrksalarna töms på folk och bara en lokal står kvar. Höstlika, kusliga tidevarv då fienden både sår och skördar ogräs. Då estrader fylls av spektakel och underhållning. Inte ett spirande blad finns att uppbringa i de religiösas herbarium. Historien bär ofta det vittnesbördet.

- Kom du nordanvind! Ja, vakna du nordanvind och blås genom din lustgård. Ja, det är Guds ord som ropar så. 

Vi kan inte ta emot sunnanvinden förrän vi erfarit att nordanvinden skakat av allt löst, alla döda grenar och fördrivit alla döda löv in och ned i skrymslen och gömmor dit krattan osvikligt kommer att hämta upp dem. Ingen tycker om nordanvinden. Ingen. Men för att nå över till andra sidan om våren måste vi genomgå höstens verk. Ja, nordanvindens verk. Skriften säger att nordanvinden finns. Den sover. Och den kommer att vakna.

Skriften till och med uppmanar den att vakna och att komma.

 

Läs hela inlägget »

"En dag kom Elisa över till Shunem. Där bodde en rik kvinna som övertalade honom att äta hos henne. Så ofta han sedan kom förbi tog han in där och åt. En gång sade hon till sin man: ”Jag har förstått att han som ständigt kommer över hit är en helig gudsman. Vi kan väl mura upp ett litet rum på taket och sätta in en säng, ett bord, en stol och en ljusstake åt honom? Så kan han ta in där när han kommer till oss.” Så kom han dit en dag och tog in i rummet och lade sig där. 2 Kungaboken 4.


I den här berättelsen kom gudsmannen Elisa att bosätta sig hos ett rik par. De byggde ett litet rum åt honom på taket - kanske som på den här bilden jag i veckan tog i Kroatien. ( Jag kom faktiskt att tänka på Elisa när jag såg det.)

När man läser om gudsmännen i bibeln blir man verkligen stärkt. Jag har försökt sätta mig in i Elisa situation och finna stråk. Viktiga stråk och eftersträvansvärda.

Elisa var Guds rikes representant i sin tid. Han verkar här ha varit bostadslös. Så allmänmänskligt utsatt och förekommande. Ja, Jesus själv ordade vid ett tillfälle att "rävarna har kulor och himmelens fåglar har nästen... men han själv hade ingen plats att vila sitt huvud. Att bo är elementärt. Men det är inte ur Guds rikes perspektiv extraordinärt att vara bostadslöst. Det har inget med fromhet att göra. Det är inte så det skall ses. Att bo är bara elementärt. Inget mer. Men här verkar profeten ha saknat det elementära. Det medför ur en mänskligt perspektiv svårigheter. Gudsmannen var bostadslös. Det kan vi kanske i någon mån förstå vidden av.

Det är intressant att följa den här berättelsen. Elisa som uppenbarligen får sin egen sociala fråga löst, blir så utom sig att han genom sin tjänare Gehasi undersöker kvinnans situation. Vad kunde han göra för kvinnan och vad kunde hon tänkas behöva som tack för besväret? En högst medmänsklig reaktion. Inget mer egentligen. - "Vad kan väl jag göra för henne ", sa Elisa. Ibland undrar jag: var går gränsen för en människas tanke och Guds tanke hos och i en människa, när den är driven av kärlek? Och hur särskiljer vi dem åt? Jesus förebrådde nämligen Petrus en gång att han bar på sämre tankar - ja, människotankar. 

Värdkvinnan i Elisa liv var barnlös och hennes man var gammal. - Kalla på henne! , sa Elisa. När jag sedan läser min bibel så får följande ord profetisk kraft och är så välsignade. Det står nämligen att: "Hon stannade i dörren, och Elisa sade: "Nästa år vid just den här tiden skall du ha en son i famnen". Vi kan vara ganska så säkra på att gudsmannen hade blivit bostadslös senast inom ett år - om han hade haft fel. Människor är människor. Överallt.

Mina vänner det här är Guds rikes politik! Det har inga behov av majoritetsbeslut eller rationella omdömesförklaringar i politiska utskott - ändå är det dit de kristna ger sin kraft idag - till politiken. Den mänskliga förmågan hör politiken till. Och politiken är hennes. Horisontalt och platt som en jordskorpa. Men Guds rikes resurser uppenbaras ifrån himlen. Med välsignande under!

Hur var det Jesus sa... "När ni kommer in i ett hus, säg då först: Frid över detta hus. Om där bor en fridens man ska er frid vila över honom. Annars ska den återvända till er. Stanna i det huset och ät och drick vad ni får, för arbetaren är värd sin lön. Flytta inte från hus till hus. Och när ni kommer till en stad där man tar emot er, så ät det som sätts fram åt er. Bota de sjuka i staden och säg till folket: Guds rike är nära er." Lukas 10:5.

Det var precis vad Elisa gjorde! När vi blir ett med vårt uppdrag och tjänst då kommer Gud att sanktionera så påtagligt att våra ord blir ord med fullmakt. Verkställande ord. Levande ord! När jag läser texten om Elisa hittar jag ingenstans att han ber och fastar över kvinnans infertilitet. Situationen och atmosfären är nämligen så laddad att när kvinnan står i dörren så är orden omistliga. De står i direkt parameter med behoven. Jag blir så gripen när jag ser kvinnan framför mig med en mångårig sorg, där sitter profeten och hon hinner inte ens in genom dörren av den atmosfär som måste ha funnits där i rummet. Var det Elisa kraft? Nej, Guds men förmedlad genom Elisas kärlek och tacksamhet! Hon stannar i givakt och profetord går över Elisa. - "Nästa år vid denna tid...!"  Han frågar inte ens efter hennes behov. Eller önskningar. Guds rike uppenbarades i vardagen.

Guds rikes bärare med gåvor till tjänst i överflödande kärlek till människor - där måste det börja! Kvinnan gjorde något för Gud. Inte sant? Hon säger ju själv till sin make: " ...jag har förstått att han som kommer förbi här är en helig gudsman."

Läs om de människor som bibeln presenterar för oss. Använd din egen förmåga att både psykologisera och socialisera kring deras liv. Mänskliggör gudsmännen och du skall se konturerna av Guds hand. Se deras bekymmer och tillkortakommanden och hur Gud kommer dem till hjälp. Det är en litteratur högt över all annan.

Guds rike vill bli synliggjort!

 

Läs hela inlägget »
Etiketter: elisa

"Om man in­te tar emot er el­ler lyss­nar till era ord, så lämna det hu­set el­ler den sta­den och ska­ka bort dess damm från era fötter. San­ner­li­gen, det skall bli lind­ri­ga­re på do­mens dag för So­doms och Go­mor­ras land än för en sådan stad." Matt.10

Det har blossat upp en debatt kring Birger Skoglunds profetia han framförde under en konferens i sommar. Skoglund som för ett antal år sedan talade om en eld som skulle gå över hela landet - från norr till söder - har så sent som i sommar talat om "att Guds tålamod med synden i Sverige är slut ". Vad uppgiften om en eld avsåg har med väckelsens eld att göra, har vi låtit oss förstå, under en sommar med många riktiga och svåra skogsbränder.

Den svensk-kanadensiske världsevangelisten Peter Ljunggren har öppet gått emot Skoglunds gudsbild i tidningen DAGEN. Han menar att Skoglund förmedlar "en obiblisk bild av en dömande Gud " (- om han är rätt citerad, vill säga. Man vet aldrig.) Ljunggren åberopar några medeltida munkar i sitt inlägg - som om de ägde en större auktoritet än Jesu undervisning i evangelierna. I kölvattnet av Skoglunds profetia har det också uppstått diskussioner om vad profetiskt tal är eller inte skall vara. Och inte minst om vilken gudsbild vi skall tillämpa. De teologiska experterna står på tå och vinkar för att vara med och korrigera bilden.

Mina vänner, bibeln har en alldeles enastående kunskap om vem Gud är i Kristus Jesus - genom skriften, genom skriftens tjänare, genom deras förkunnelse men också utifrån hur Gud handlat i historien. Det finns en väldigt hög tillämpad standard hos apostlarna och profeterna i bibeln. De, som uppträder likt ett verkställande utskott hos Gud.

I den text som jag här refererar till från Guds ord så är det ett distinkt förhållningssätt förordat åt Herrens vittnen. Ja, det är mer än en policy. Är den avstämd efter kärleken från Gud? Frågan är fullständigt felställd och texten står där fortfarande kvar. Hur mycket mer då när hela kulturer urartar! När skriften talar på det här sättet då är nådens tid utverkad. Är nådens tid förbi i Sverige? Det har jag inte sagt. Men jag frågar; hur många huströsklar, hur många av våra städer, hur många generationer av det svenska folket har inte fått evangelium sig predikat? Hur många besökelsetider? - Och vem trodde det budskap som predikades? Och för vem var Herrens arm utsträckt? 

Hur stor är nåden? Omätlig och stor! Hur långt räcker den? Oändligt! Hur länge? Tidsbegränsat. Tider och stunder som hör Gud till. Bibeln är bekant med mått. Tidsmått i relation till att fylla sitt syndamått. Då festen är slut. Så talade Jesus också om Kapernaum, Betsaida och Korasin. Han skickade dem till dödsriket i skarpaste ordalag och gav samtidigt Sodom och Gomorra besked om förmildrande omständigheter. 

Jag känner inte till Birger Skoglund profetia i detalj. Varken den visionära eller den uppdaterade. Men jag är övertygad om att antingen måste Jesus komma mycket snart eller också måste utvecklingen hämmas. Det har ingenting att göra med hur stor Guds kärlek är på en karismatisk barometer. Kärleken rymmer på omsorg. Det gör den. Och den kärleksfulla omsorgen kan ur ett gudomligt perspektiv sträcka sig väldigt långt. Hör! Man sår inte i fördärvad jord. Där finns inga växtbetingelser - lika lite som man skördar där inget utsäde kunnat slå rot. Där hjälper inte heller trädan. Inte ens i Afrika. Fråga Noa. Men fråga inte Lot. 

Bilden av en kultur i upplösning har med förrunnelsen att göra. En biblisk bild. När föruttnelsen gått för långt är det för sent att salta. Saltet - som vi skulle vara, det är till för att motverka förruttnelse och inte att salta samtidens vägar med. Det salt som kristna politiker genom kristen etik och moral urarmat så till den grad att evangelium i sin presentation mist sin sälta och kyrkan har dragits med. Vad säger bibeln... som är Guds ord... som rymmer på levande Guds intentioner...och är ett uttryck för Hans hållning... i nya testamentet? Då duger det till intet annat än att kastas ut och bli nedtrampat av hedningarna! Det är beskedet för salt som mist sin sälta. Vägsalt istället för salt i förruttnelsen. En sekundär uppgift bland de som slirar vidare i vinterlandet på väg mot ett evigt fördärv. Livet som för övrigt är en enda lång predikan om vad man gör med förruttnade element. I Egypten balsamerades man. Nej, man gräver ner det! 

Gud välsigne dig, Birger Skoglund. Du har ringt i klocktornet och får stryk därför. Det är en förkunnares lott. Ja, det är lättare att vara skarpordad på ålderns höst än mitt i tältkampanjer då bidragsgivarna är bosatta på bränd mark. Bry dig inte om de framlidna munkarna på medeltiden. De har uträttat sitt. 
Vi behöver en väckelse som skakar om. En väckarklocka. Ibland räcker det inte att jorden får ligga i träda. Ibland måste ett större ingrepp till. Ja, det har faktiskt hänt att jorden blivit så förstörd att man varit tvungen att schakta bort den. 

Jag låter möjligen hopplös. Ja, här gör jag det. Det är jag medveten om. Men det handlar inte om en dyster inställning till några väckelsekampanjer i Tanzania. 

Det handlar om tillståndet i Sverige.

 

Läs hela inlägget »

"Ty Guds vrede uppenbarar sig från himmelen över all ogudaktighet och orättfärdighet hos människor som i orättfärdighet undertrycka sanningen." Rom 1.

Två gånger i människans historia har Gud på ett särskilt sätt varit initiativtagare till katastrofer. Bibeln framhåller särskilt dessa händelser för vår tid. Det var de olyckor som hände på Noa och på Lots tid. 

Vid båda tillfällena så kom det något från himmelen. Bokstavligen. Vatten forsade ner från himmelen över Noa samtid och elden föll från himmelen på Lots tid och förgjorde allesammans. Men låt oss aldrig glömma att Gud hade en frälsningsplan vid varje tillfälle! Däri bevisade Gud sin kärlek. En båt i Noa tid och änglars assistens på Lots tid. Men Gud har satt en bortre gräns. Varför är det viktigt att säga? Jo, för Guds vrede är inte av mänsklig sort. Guds kärlek och vrede är inte polära. Det är inte som hos oss. Antingen eller. Bibeln uppmanar oss till och med "vredgens men synda inte " - om vi skulle vredgas. Det finns alltså en legitim harm. Huru inte mycket mer då hos Gud som är helig. "Guds vrede uppenbarar sig"... Lägg märke till tempus. Det är ett pågående tempus. Ett presens. Alltså något vi just nu kan räkna med. Och låt oss skynda fram i meningen; "..över ALL ogudaktighet och orättfärdighet hos människor som i orättfärdighet undertrycker sanningen."

Hur skall vi förstå det som Gud avskyr? Ja, ogudaktighet är problemet och är vad det låter som; man följer inte vad som är rätt inför Gud och man exkluderar honom ur den mänskliga samvaron. Man räknar inte med Gud och i vår tid är all sann kunskap om honom bortskaffad. Det får direkt genomslag i att rätt förhålla sig till varandra i de mellanmänskliga tillvägagångssätten. En ogudaktig och orättfärdig människa kommer att gå över gränser, gränser Gud lagt ner som en ordning. Ligger det inte både ett aktivt och ett dolt uppsåt i begreppet "undertrycka "? Varför står det inte istället att man inte ville veta av sanningen? Nej, man undertrycker den. Man skruvar på sanningen. Tummar på den. Behandlar den efter eget gottfinnande. Godtyckligt.

Det finns ett mycket centralt uttryck i den här redogörelsen. Det är just ordet "undertrycka ". Vi använder inte oss av det ordet i vardagligt tal. Hur skall vi förstå ordet? "Förtrycka" känner vi till. Eller när vi utövar "påtryckningar". Vi kanske bättre kan förstå kraften i ordet "undertrycka " om vi speglar det i de andra uttrycken i vår begreppsvärld. Det är ord med medvetet uppsåt bakom. Men de kan likväl utföras påtagligt eller mer subtilt. Det är en motkraft till något. Mot sanningen. Guds vrede uppenbarar sig från himmelen mot allt sådant!

Fram till Noa tid hade det inte regnat på jorden. Vattenförsörjningen kom underifrån. Förmodligen genom daggen. Det var ett helt nytt naturfenomen. Men Gud följde sitt ord och sände sin uppenbarade vrede från himmelen. Inte sant? Likaså på Lots tid då eld och svavel föll från himmelen. Synnerligen ovanligt och helt oväntat. "De visste av intet ", står det. Gud har fortfarande skapelsen i sin hand...från himmelen!

Grekiskan har två snarbesläktade begrepp för vrede. Orgé och thymós. I den här texten är det ordet orgé som beskriver Guds inneboende harm. Hos Gud utesluter inte kärlek och vrede varandra. De kan samexistera. Man kan gott flika in att Jakobs son Ruben, som just därför inte skulle bli den främste, "sjuder över som vatten " - alltså kokar över. Sånt sker oplanerat. Där har du thymós. Den vreden är obehärskad. Den är plötslig, impulsiv och räknar inte med konsekvenserna. Annat är det med orgé. Den ligger i slutet på Guds tidslösa långmodighet när hans vrede uppenbarar sig från himmelen. Det finns fem olika nyanser av det grekiska ordet orgé på svenska; vrede, harm, förbittring, ovilja och vredesdom.

Det finns i den yttersta tid vi lever i ett begrepp som är helt unikt för både nya och gamla testamentet. Det är begreppet Lammets vrede. I hela skriften så framstår lammet som medgörligt och viljelöst. "Som ett lamm fördes han bort för att slaktas och han öppnade inte sin mun ", skriver profeten. Texten handlar om Jesus, mänsklighetens offerlamm. Men här bär lammet på vrede. Lammets vrede. Så tvärt emot av vad vi är vana att tro om lammet. Det är samma vrede som ordet orgé står för i grundtexten. Gud är inte schitzofren. Men han nitälskar genom Kristus!

Varför skriver jag allt det här, som egentligen skulle behöva än mer noggrant redovisas och plats i kanske fem, sex sådana här texter? Därför att Guds vrede uppenbarar sig i tredje person singular och i presens. Vi befinner oss mitt i detta presens. Den framträder från himmelen! Vilken? Vreden!

Vår kultur lever farligt. Och jag är övertygad om att den väckelse som både önskas och manas fram på sina håll inte har något fotfäste. Inte alls. En väckelse av historiska mått har inga förutsättning idag. Låt mig få illustrera det.

Noa skickade ut en korp ur sin ark för att se om den fann något fotfäste efter att jorden hade dränkts. Så lär bibeln. Det står att den flög fram och tillbaka tills jorden hade torkat upp. Därefter skickade han ut en duva ur arken. Duvan som är en bild på den helige Ande. Den har också fått stå symbol för andliga utgjutelser. Varför föregås duvan av korpens uppdrag hos Noa? Är det viktigt eller oviktigt? Har det någon som helst betydelse när han har hela båten full av fågelarter att välja mellan? Varför kunde inte en och samma fågel utföra hela uppdraget? Förslagsvis turturduvan som vi gärna föredrar. Nej. Han skickade först korpen. Korpen, olyckans fågel. Olyckans symbol. Du offrar inte heller en korp på altaret. Det vore fruktansvärt. Fel fågel vid rätt tillfälle. Duvan, väckelsens symbol med sin melankoliska vädjande ton som griper syndaren till botfärdighet den utsändes när marken är torr. När det finns grogrund för väckelse. Du kan inte utgjuta något som inte har en motsvarande mottaglighet. Profeten sände inte duvan först. Han skickade korpen. Den som först av alla påvisar dödens faktum. En kuslig fågel. Väckelsen kommer aldrig med korpen och korpen kommer före duvan. I domen utmätes straffet. De är synonyma begrepp. Nåden ligger i ett senare skede.

Jag lämnar bildspråkets värld här nu och tänker bli mer påtaglig.

Jag tror Gud sörjer över de politiskt aktiva kristna i vårt land. Jag känner till arbetshypotesen bland kristna om att vara "salt och ljus i världen". Politiken är inte den ljusstaken. Det är fel forum. Saltet är inte heller en så billig vara i Gud, att vi skall salta vår samtidsvägar för att göra kulturen mindre slirbenägen. Saltet kommer bara att förtrampas av hedningarna! Nej, vi är ämnade att vara ljus och salt i förruttnelsen i en helt annan tappning och för annat ändamål. Avskilda och heliga. Politiken - är kompromissernas forum. Det forum som dränerat Himmelriket på tjänstegåvor och gåvor som var satta i hans rike. Det går stick i stäv med evangelium som alltid är ett glatt budskap med evigheten som sitt yttersta perpektiv. Guds rike har utomvärdsliga perpektiv. Politiken är inomvärdslig och är insnöad i fördelningsfrågorna - därför att ogudaktigheten råder. Hur skall du få bukt med orättfärdigheten utan att först lösa frågan om ogudaktigheten? En omöjlighet. Nya födelsen i Gud är inget politiskt reformprogram. Evangelium är ingen surdeg. 

Låt mig få avsluta så här. Jesus kallade Herodes för räven. "Hälsa den räven att jag driver ut onda andar och botar sjuka i dag och i morgon, men på den tredje dagen når jag mitt mål." En avgörande bisats också för oss att beakta. Nå målet! Vad är ditt mål? Evigt eller så långt näsan räcker under fyra år under en mandatperiod i de horisontalas rike? Vem skall i överförd mening göra Jesu gärningar då du arbetar med andra perspektiv bland de svekfullas löften? 

Här har du en verklig kardinalpunkt. En vagel i Guds öga. De som skulle utbreda Guds rike har blivit upptagna med politisk verksamhet, som handlar om idéer som inte når över horisonten. Kärlen som skulle vara i Guds tempel befann sig under Daniels tid vara i fel sammanhang. De var tillfångatagna. Dem betraktade Gud som heliga. De ville han föra tillbaka. 

Den väckelse vi nu väntar är av ett annat slag. Ett hårdare slag.

 

Läs hela inlägget »

Mina vänner, mycket går igen från tid till annan där människor rör sig förenade. Därför finns det formulerade sanningar som till synes kan byta karaktär och med tiden bli obekväma för oss. Vi har då genomgått en process som fjärmat oss från det vi en gång var och det utan att vi själva märkt det. Illustrativt starka uttryck som degenerering eller urartning pekar på allvaret.

Följande sanningar av skriftställaren A.W Tozer kom i min hand här ikväll. Ett par stycken från hans bok här nedan; "Guds profet i församlingen." Vilken passande titel för övrigt då han själv skriver profetiskt. Det var många år sedan jag läste den här boken. Det var som om jag fick hembesök. Boken gjorde mig glad och upplyft från djup som ropar till djup.

Här två brottstycken från boken: Guds profet i församlingen;

"Rädsla för gruppens åsikter tenderar att organisera medlemmarna i samfund och församlingar och tvinga dem in i total likformighet. Vår önskan att vara omtyckta inom vår egen grupp av religiösa vänner förstör orginaliteten och gör oss till imitatörer. Olika församlingar har sina godkända erfarenheter, sina religiösa accenter, till och med sina accepterade religiösa tonfall. Dessa blir normgivande för gruppen och är för den lokala gemenskapen vad omskärelsen var för Israel, en cermoniell symbol för att bli accepterad i stamgemenskapen.
---
Vägen ur denna dubbla snara är enkel. Överlämna dig helt och hållet åt Gud. Älska honom av hela ditt hjärta och älska varje människa för hans skull. Bestäm dig för att lyda dina egna övertygelser när de utkristalliseras inom dig som ett resultat av oavbruten bön och ständigt studium av skriften. Därefter kan du tryggt bortse från dina vänners förväntningar, liksom från dina fienders kritik. Det du först kommer att möta är chockartad förvåning hos den mönstertroende skaran, därefter deras motvilliga beundran. Och om du fortsätter att vandra kärlekens och modets väg kanske de tar efter ditt exempel och kastar rädslans ok och går ut som friköpta män och kvinnor, för att vandra i den ljuva frihet till vilken Kristus frigjort dem.
" A.W Tozer

- Gud, låt mig aldrig bli en organisationsskristen som vårdar strukturerna men som i realiteten vaktar på egna domäner. Men behåll mig också ödmjuk över det faktum att den insikten inte är ett ämne till självgodhet. 


 

Läs hela inlägget »
Etiketter: a.w tozer

Något år innan Frank Mangs gick bort ringde jag honom i ett ärende. Det var då en mycket gammal och trött Mangs jag talade med. Men han tog sig tid och han avslutade vårt samtal med att be med och för mig i telefon. Det var en bön utan övertoner. Men den var full av tillförsikt. Hans meningar formade sig till böneord utan hävdelse.

Jag har många gånger satt ihop bandupptagningar och de många skrifter han lämnade efter sig och funnit att han var en oerhört ensam man. Ja, han var inte bara ensam i sitt slag men också ensam som människa. Men ensamhet är ett för ofullständigt ord. Bibeln känner till ett bättre begrepp - det är att vara avskild för Gud. Det är ett mer heltäckande ord. Att vara avskild har också ett pris. Ett mänskligt pris.

Är det verkligen normaltillståndet att en gudsman får gå i tjänst ensam? Min vän, det är mer regel än undantag. Hur skall du annars kunna vara en kanal för Gud? Den ström som kabeln rymmer kan visserligen ha olika styrka men den måste ändå vara isolerad. Oavsett volt och ampere. Tillvaron skulle snart kortsluta strömmen och kraften gå förlorad om inget kablage fanns. Kraften skall bort till lampan som skall lysa i rummet! Lys, människa. Stå upp. Var ett ljus!

Ohhh...du Herrens tjänare som vet att öppna himlens fönster för din samtid - hur skulle du kunna undgå avskildhetens ensamhet - som andra gudsmän i trohet fått bära och uppleva? Ensamheten som den definieras här, den är ju faktiskt ditt inre tempel dit bara du har tillträde. Där uppenbarar sig Herren vid sin nådastol för dig.

En annan gudsman hade, berättades det, änglabesök vid ett tillfälle. Det var en väldig sång från himlen som fyllde rummet och kvällen där han befann sig. Pastorn blev överväldigad och utom sig. Han ringde genast en nära vän för att han skulle komma och få höra samma outsägliga sång. Men så fort vännen kom fram till pastorns bostad tystnade all sång i rummet.

Det finns gudsupplevelser vi inte kan dela med någon. Det finns i överförd mening teknisk utrustning där kablaget måste vara osynligt och isolerat för omgivningen. Det finns ett arbetsmoment för översteprästen i templet att utföra, dit de andra av samma art och sort inte kan gå med. Han måste gå in och ut ensam. Det bara är så! Men väl framme vid nådastolen möter Herrens härlighet.

Jag träffade aldrig Frank Mangs. Jag var för ung. Men jag har förstått att en förkunnare alltid är ensam. Ensam med Gud. Det är ofrånkomligt så.

Man hade i ett sammanhang beslutat sig för att ha en temavecka. Man skulle utifrån olika infallsvinklar bemöta en teologisk sanning. Man fördelade mellan sig de olika rubrikerna för att temaveckan skulle bli så slagkraftig som möjligt. Åhh...min vän. Det går inte till så. Den helige Ande är en enastående regissör och kompositör på egen hand. Låt honom ta vid. Han skall nog få fram ett fullödigt ackord utan våra organisationssträvanden. Att vara avskild är ensamt - om än så bland många.

Jag kan se likheter mellan Frank Mangs gärning och översteprästens. De måste utföra sin tjänst ensamma. Och det är inga små saker det handlar om. Det handlar om andliga offer. Hur offrar man? Ja, något måste besegras och dö först. Inte sant? Självlivets död. Övervinnarens seger över legio ting i tillvaron. Det vet varje förkunnare om som bär på ett budskap. Elementen reser sig i protest och gastkramar tjänsteutövaren. Det är en strid man måste vinna själv. Inför Gud, med Gud och inför människor. Upplevelser med Herren är till för den han ger dem. De är till för att lite längre fram i en särskild situation föra himlen ner till folket. 

Tänk på Jesus. Han som varje kväll fick gå igenom det han hade varit med om under dagen - som människa. Han pratade inte oavbrutet med änglar. Han fick aldrig frestas att gå utanför den tjänst Gud gav honom. Han fick bära den själv. Han kunde inte heller delge sina vänner eller lärjungar vad han gick igenom och bar på. Dessutom visste Jesus vad som fanns i människan, därför anförtrodde han sig aldrig åt någon, står det. Vi kan av det förstå att han hade behov av det. Annars skulle det inte stå så.

Min vän, är tjänsten tung och svår? Gläd dig att du funnits vara förtroende värd! Du bär ditt efod med de tunga stenarna inför Herren på bröstskölden. Den tyngden kan ingen bära åt dig. Snart får du lämna mörkret som du upplever det och komma ut på tempelgården. Där skall stenarna gnistra i fullödig färgskala.

Gnistra, likt en Herrens härlighet.

 

Läs hela inlägget »

Forskningen inom DNA öppnar upp dörrar som ingen förr skulle kunnat tro vara möjligt. Ja, för er som är troende och läst om Hesekiel och benen i dalen - som fick liv - har väl tro för att det kan ske på ett andligt plan. Så har också skett med Israels folk i det naturliga. Frågan är om man inte snart kan väcka liv i riktiga, döda ben.

Jag har gjort ett DNA test. Jag har skrivit om det förut. Det visade sig till min stora glädje att jag hade 2 procent arabisk bakgrund, 1 procents härkomst från Storbritannien och hela 97 procents arvmassa från Norden. Men idag fick jag nya besked från Ancestry som uppdaterat mitt test. I det förra testet förelåg 3000 motträffar som gav det förra beskedet. Men den här gången har man jämfört med 16.000 DNA givare och här blir utfallet ett helt annat. 

Jag är nu istället 51 procent norrman, 48 procent svensk och 1 procent finländare. Ancestry uppger att ju fler man speglar sitt DNA gentemot - ju säkrare resultat uppnår man. Vad skall man säga. Man kan ju undra om jag åt cous-cous den dagen jag skickade in provet. Hur kan man komma till så vitt skilda resultat? 

Men att jag nu framstår till övervägande del vara norrman... det måste väl då bero på den större mängd fjordlax från Norge som jag åt till cous-cousen.

Undrar vad som blir min nästa bakgrund. Man blir lite skeptisk.


 

Läs hela inlägget »
Etiketter: ancestry, dna

Det har gått höga vågor i Island i kölvattnet av en befarad blåval som skjutits till havs. Blåvalen är fridlyst och det medför skarpa rättsliga efterspel om en sådan dödas. Men det har efter en snabb handläggning via DNA prov visat sig att det var en korsning mellan en blåval och en sillval. Nu går meningarna isär huruvida den del eller korsningen av blåvalen som är indragen i avskjutningen, juridiskt skall betraktas som ett brott. Det var ju ändå en blåval. Om än utspädd.

Jag tänker naturligtvis osökt på Jona där valfisken står som illustration på omständigheter i profetens liv. Omständigheter kan vara svårigheter. Svårigheter som vi gärna vill para ihop med en lyckosammare utgång. Ett förmildrande av omständigheterna. En hybrid. En korsning. Stormar kan vara svåra. Valar också. De är båda övermäktiga människan i Jona kläder. Vår tillvaro, uppmätt av Gud, är fridlyst. Han som valde, utvalde och kallade. Han har ensamrätten på sina vägar. Det är trosbekännelsen för den som förtröstar på Gud.

Finns det någon motvikt till förtröstan på Gud? Gör det det? Något som ger tyngd eller valör åt förtröstan. Många har gjort Jona val till en salig figur i förkunnelsen. Valen kommer liksom en gamla förbundets sagohjälte och frälser Jona. Så var det naturligtvis inte. Valen var för Jona ett lika stort hot som stormen. Den stora fisken upplevdes som slutet för Jona. Valar är nämligen inte manöverdugliga av människor. Åtminstone inte från insidan av deras väldiga käftar. Därinne råder inte viloläge under kabintryck och det hänger inga syrgasmasker längst med revbenen. Valen, det är en bild på dödsriket. En profet, med omständigheter likt till döds.

När Jona sover nere på däck så är det ingen fatalist du möter. Det är det inte. Det är en man med en djupt beprövad tro. Så har jag lärt känna Jona. För nog bevisar han det när han säger till sjömännen att kasta honom i havet; "det är för min skull ni hamnat i sjönöd."  Varför hoppade han inte omedelbart i själv, han som hade lösningen på problemet som Gud skapat för dem alla? Jona överlät fullständigt allt till Gud som var mäktig att styra omständigheterna dit han ville, så till den grad att han inte motsatte sig att vare sig bli ikastad eller att dyka i själv. Du vet; det är sådana karaktärer som bevekar Gud. De förtröstansfulla. Förtrösta också du på Gud. Han skall finna en utväg.

Gud ruskade om havsdjupen med hjälp av en storm för att få dit en trögsimmande val att hämta upp Jona. Vem kunde ana det när vågorna gick höga? Så kan det också vara för oss. I själva turbulensen har Gud gömt en lösning. Det har han gjort förr! Han som lät ett helt folk vandra torrskodda på ett annat hav. Vi har att lära oss att förtrösta. Men vi vill istället både skjuta valen och stilla stormen - för säkerhets skull. Vi ser inte Guds okonventionella lösningar, alla gånger. Vi ser inte Guds hand bakom. 

Min vän, förtröstan på Gud måste alltid ha något i andra vågskålen. Det är så svårt att stilla själen till ro utan den vetskapen. Förtröstan på Gud måste liksom en hiss ha en tyngd som åker ned då hissen skall upp, en tyngd som far ned med hast till avgrunden! Förtröstan är din hisskorg och det som jagar dig är dina omständigheter - förtröstans motvikt. Vad är förtröstan annars värd? Gud är god. Det är mer än ett santförhållande! 

Jag vill hälsa dig med dessa ord och är i lika stort behov själv av trösteorden;
Omständigheter står i proportion till förtröstan och de båda banar väg för Guds ingripanden.

Det är förtröstan till Gud och hans stora avsikt här i livet.
 

Läs hela inlägget »
Etiketter: jona, förtröstan

"Hans herre sade till honom: Bra, du gode och trogne tjänare! Du var trogen i det lilla, jag ska sätta dig över mycket. Gå in i din herres glädje! " Matteus 25.

Reduktion är ofrånkomligt i livet. Den griper in på livets många områden. Ordet har också en andlig verkningsgrad. Så är det också med reproduktion. Man förmerar något av samma sak. Man kan gott säga att när gudsmannen Mose la sina händer på Josua, då skedde en reproduktion. "Du skall lägga något av din auktoritet på honom", sa Gud till Mose. En märklig instruktion. En andlig dignitet som inte har med ledarskapsträning att göra. Josua var nog så tränad vid det laget - ur ett mänskligt perspektiv.

I den andliga striden finns det inga manualer från tidigare erfarenheter och tillvägagångssätt att tillämpa. Mose som aldrig hade gått runt en stad som Jeriko i samma syfte, skulle aldrig kunnat ge Josua det rådet. Det ligger inte inom räckhåll för fantasin ens en gång. Lika lite skulle svärfar Jetro kunnat instruera Mose där ute i öknen om hur Mose skulle ta sig över Röda havet. Genom att slå med en pinne!  Sela. 

Dagens text från en av liknelserna talar om förvaltarskap. Det handlar om mer än ett affärsmässigt förhållningssätt. Det är en liknelse. Vore jag talare skulle de många exempel som inte låter sig nämnas här av platsbrist och därför att det är så många, kunna räknas upp och nämnas. Det är alla de meningar som ligger till grund för ett troget tjänande. Gud som ser.

En arbetsgivare, hur väl ett arbete än förflyter, har alltid sina egna intressen att bevaka. Det gör i de flesta fall den enskilde umbärlig. Du är utbytbar på en kvart! Din spetskompetens ges åt någon annan. Men hos Gud är det inte så. Han har bara oumbärliga tjänare. Och han ser till deras trohet.

 - Åhhh...du som vaknade denna morgon för att utföra samma tjänst och syssla som igår, som dagen innan, som året innan, med en maskins pålitlighet, med valet att kunna avstå, med trött hand och med längtan att få slå dig ner, du som fortsätter oförtrutet - det finns en som räknar och värderar din trofasthet. Han har lovat förmera uppdraget. Den stora avkastningsdagen är inte inne ännu. Men den kommer!

Texten lovar oss att den som är trogen i det lilla, skall han sätta över mycket! Här är det inte längre frågan om en liknelse. Här handlar det om orsak och verkan. Om Guds logik. Varför? Gud är god! Det måste vi alltmer få syn på, för då skulle vi utföra vår tjänst som om vi tjänade Herren och inte människor, i allt större utsträckning.

I dagens text så har åtminstone jag nästan alltid stannat vid ordet "mycket", när jag under alla år läst den här texten. "Sätta dig över mycket ". Det ligger i livets natur och hela uppdrag att allt skall förmeras. Eller hur?

Men det finns ett slutord i liknelsen som man ofta inte når fram till i texten. - "Gå in i din herres glädje." Du får bli gudomligt glad. Gud är glad över din tjänst och arbete.

Kan det bli mer välsignat än så? 

 

Läs hela inlägget »

Jag kom idag att tänka på ett föredrag jag var på för flera år sedan med den tidigare överrabbinen för judiska församlingen i Stockholm, Morton Narrowe, när han talade om profeten Jeremia. Han hade utifrån sina förutsättningar mycket att säga om Jeremia. Han uppgav helt frankt att om han hade träffat Jeremia i verkligheten, så hade han nog inte tyckt om honom på ett personligt plan. Jag kom som sagt osökt att tänka på det idag och tyckte det var sorgligt. Jag lät därifrån fantasin skena iväg och bytte plats med Jeremia och Jesaja och lät dem utföra varandras tjänst och gärning. Det är också så att man lär känna både sig själv och andra i mötet med varandra. Därför blir en del mycket omtyckta. Andra tycker man bara om.

Nej, det gick inte att byta plats med portalfigurerna. De skulle inte klara av varandras uppgifter på ett personligt plan. Det är därför olikheterna finns. För att uppgifterna är olika. - Men, men.. om Jeremia fått tjäna istället för Natan då... inför kung David? Och vice versa... Jeremia var ju modig som Natan... Nej. Det hade aldrig David klarat av. Han hade inte lyssnat på Jeremia på samma sätt som på den djupt insiktsfulle Natan. Profeten Natan som visste att bedöva kung David genom en illustrativ anekdot innan "skottet föll". Det vore för Jeremia en sanningens omväg. 

Morton Narrowe har ett amerikanskt förflutet. De äger en öppenhet och en framåtanda i folkkynnet som inte Jeremia var bärare av. Narrowe som mycket fyndigt därför kallade Jeremia för norrlänningen. Anatot låg ju också norr om Jerusalem och hörde till annan provins. Hans karaktäristik är därför i det avseendet mycket träffande. Den kärve och oinsäljande norrlänningen från Anatot.

Är det inte så att Gud lägger ett avgörande syfte också i hur vi är beskaffade? Det måste också gälla för dig och mig, idag. Gud har i uppgiften vävt in de egenskaper som skall bära gärningen. Vi skall vara budskapet och rymma det.

Många människor blir förbisedda vid uttagningar och vid rekryteringar i livet.  De upplever sig inte vara vinnande. En del blir aldrig populära eller efterfrågade bland vänner. För en del är det alltid så. Jeremia var ingen sällskapsmänniska på det viset. Verkligen inte. Han hade inte passat för uppgiften att skriva sköna ord i konungslig närvaro. Hans tjänst var för en annan tid och syfte. Likaså, kunde inte Jesaja med all sin episka förmåga dikta fromma ord om Herren, djupt sänkt i en dyfull brunn med alla till ovänner, sett ur ett mänskligt plan. Det låter sig inte göras. Man gräver inte heller med skaftet på spaden.

Så betraktar Gud den som han utvalt för en tjänst. Den han kallar skickliggör han efter uppgiftens premisser. Vi ser ofta i relief till andra. Det är en alldeles för allmänt hållen bild.

Gud, han som ser till den särskilda bilden.

 

Läs hela inlägget »

Bäste följare av min blogg.  Jag har varit i Rom i veckan som varit. Därför har mycket legat nere. Men nu är jag tillbaka!

Det är en gång för alla så att vi har ingen som helst hjälp av vår samtid när det gäller eviga och andliga frågor. Inte alls. Tänk att det kan vara på det viset.

Nej, vi måste själva hämta upp vatten ur brunnen! Det som föll under särlaregnet. All vattenkonsumtion består ju inte av paraplyregn. Det vattnet är till för fänaden. För nutiden. Vi behöver hitta grundvatten resurserna, så att vi klarar oss för framtiden. De reservoarer som består av   s a m m a   friska vatten som paraplyregnet. Allt vatten kommer ju inte direkt uppifrån. Gud förser också med vatten i förtid men lagrar det i berggrunden. Vi kallar det för grundvatten. Gräv, drick och bjud din omgivning. Sitt inte i torka! Det är inte ens nödår ur den aspekten sett. Vid klippan Kristus finns det underjordiska sjöar. Drick dig otörstig. 

Ja, det finns både djupt borrade och grävda brunnar. De grävda kan visserligen sina emellanåt och är särskilt känsliga för omgivningar. Aktiviteter vid sidan om en grävd brunn är inte oväsentliga. De kan förorenas. Ett torrt år kan också slå hårt på en grävd brunn. Men alla kan gräva en brunn. Och hämta vatten där ur. Isac grävde upp sin fader Abrahams brunnar. Varför? Han visste att de bar på tjänligt vatten. Han grävde inte upp Lots brunnar. De var svavelbemängda. Gräv där du vet att det fanns rent, friskt vatten. Det är en god utgångspunkt.

Någon har mejlat mig och vill köpa annonsplats på min hemsidan, när jag varit bortrest. Vad skulle jag göra för de pengarna? Skulle jag ta in pengar för att min hemsida når ut, i en eller annan utsträckning? Nej, det är fullständigt oförenligt med mina intentioner. Att hamna i en tilltagande beroendeställning till ekonomiska resurser som sedan formar en helt annan verksamhet än från början, som sedan lever sitt eget liv och går under? Det har vi sett tillräckligt av i historien. Så har frikyrkorörelsen dukat under när matematik ersatt ett utgivande av bara rent och gott hjärta. Och inget annat. Det var så Judas gick under. Han tänkte på debet och kredit i allt vad Gud gjorde. Så befängt! Han som inte ens kunde hushålla med vinsten han sålde Jesus för - de dyrbaraste av pengar på jord. Han köpte en åker för pengarna som blev hans egen grav. Där brast hans buk itu och inälvorna strömmade ut. Den mänskliga krävan. Det är inte en apostels gärning. Guds rikes sämsta investering alla kategorier. Men Jesus stod upp - sveket och pengarna till trots!

Det här handlar inte om ekonomi. De frågorna har vi nog av i livet ändå. Resurserna. Eller bristen på resurser. De två mest tröttsamma parhästar människan överhuvudtaget stött på i trälgudars land. Här kommer inga postgironummer att präntas. Tiggeri, tiggera, snart tigger alla. Varför? Man har brist på olja i lampa och kärl. Och man vill bli stor. Gud har inga problem med storheten eller verksamhetsgraden. Han är störst! Vi kan tryggt slappna av.

En Frälsare dyrbar är Jesus Guds son. Han frälst mig och allting gjort väl. I urtidens klippa jag vilar så nöjd, Där svalkas min törstande själ.

I Urtidens klippa han gömmer mig väl. Och svalkar det törstande land. I  kärlekens mantel han sveper min själ. Och skyddar mig där med sin hand. Och skyddar mig där med sin hand.    

När slutligt jag får honom skåda en dag, då utom all fara jag är...     


Fanny J. Crosby




 

Läs hela inlägget »

"Då fäste de blicken på honom, och Petrus sade: "Se på oss!" Mannen såg uppmärksamt på dem och väntade sig att få något. Men Petrus sade: "Silver och guld har jag inte, men vad jag har, det ger jag dig. I Jesu Kristi nasaréns namn: res dig och gå!" Han grep honom i högra handen och reste honom upp, och genast fick mannen styrka i fötter och vrister. Han hoppade upp och stod upprätt. Sedan började han gå och följde med dem in i templet där han gick runt och hoppade och prisade Gud.  Allt folket såg hur han gick omkring och prisade Gud,  och när de kände igen honom som mannen som hade brukat sitta och tigga vid Sköna porten utanför templet, fylldes de av bävan och förundran över det som hade hänt med honom. "  Matteus 3


Den kristna TV kanalen, kanal 10, har sändningar i Sverige, Norge och i delar av Asien. En dygnetrunt verksamhet som bygger på frivilliga bidrag, partnerskap och insända gåvor. Ibland så verkar det faktiskt som om programutbudet till sitt huvudinnehåll består av själva vädjan om mer ekonomiska resurser, än av evangeliet. TV produktioner som är motsvarigheten till fågellivets gökunge. Den slukar allas resurser och engagemang. - Ger du lite mer får du en CD skiva eller en bok... Vad är det för någonting? Det liknar Cafe`kvällar från Sundsvall på 1970-talet. Guds rikes representanter av historisk dignitet rodnar och skäms över tilltagen. Det skymmer budskapet! Om man har något.

Det sägs visserligen att C.H Spurgeon sålde de främsta sittplatserna i sitt Tabernakel i London som han byggde för att få ekonomi till sitt projekt. Ja, udda grepp eller rättare sagt affärsmässiga grepp har Guds rike begagnat sig av tidigare i historien. Men jag undrar; tog den ekonomiska biten en så stor plats i det som kan kallas för gudstjänstordning hos Spurgeon? Det tror inte jag. Det haltar. Betänkligt. Månglarna och affärsmännen har bytt plats med den lame mannen - i överförd mening - och tiggeriet har startat upp efter det som man själv saknar. Silvret och guldet. 

Min vän, tiggeriet har ingen ände. Himlens resurser är inte behjälpt av de fattigas väg och lott. Tiggeriets väg. Den är patetisk. Så verkade inte heller George Muller - den kanske till omfånget störste i att vara stor i projekt... men utan resurser.

Den rike mannen hade kunnat finansiera hela Jesus och lärjungarnas verksamhet. Bröd och fiskundret hade då sluppit bli till. Nej, Jesus bad den rike mannen att göra sig av med hela sin förmögenhet och ge till de fattiga. En oidentifierad och opersonlig grupp människor, det är de fattiga. Varför? För att tappa hela det ekonomiska perspektivet. Den rike mannen satt ju fast i det.

Det är ju sorgligt och beklagligt att höra alla dessa kampanjkvällar som handlar om ekonomisk brist - som om det var själva uppdraget och förutsättningen för evangelium. Något är fel här. Ett systemfel. Ett plagierat system. Att väckelse skulle komma genom tiggeri i en outömlig vädjan i brist av ekonomiska resurser, det är inte en himmelrikets ekvation.

Det kan jag tala om för dig.

 

Läs hela inlägget »
Etiketter: kanal10

Då sade Saul till sina tjänare: ”Hitta åt mig en man som är skicklig att spela och för hit honom till mig.” En av tjänarna svarade: ”Jag har sett att betlehemiten Ishai har en son som kan spela, en djärv och duktig stridsman och en begåvad talare. Dessutom ser han bra ut och Herren är med honom.” Saul sände då bud till Ishai och lät säga: ”Skicka mig din son David som vaktar fåren.”  1 Sam. 16.

Vi vet inte hur lång tid som förflöt från det att Samuel hällde oljan från sitt horn över Davids huvud till denna tidpunkt i hans liv. Den tiden kan ha varit avsevärd. När vi blir trötta att vänta då är tiden avsevärd. Men en sak är säker och det är att David tänkte och levde i det ögonblicket oavbrutet. Kallelsens ögonblick. Guds kallelse och syften är kända av Gud långt innan de blir kända hos oss. Ja, vi som själva är näst intill osynliga innan befruktningsögonblicket, vi är då redan kända av Gud och vårt liv ligger redan då beskrivna inför honom. Och var så säker; han vakar också över dig.

Här, i dagens text, börjar egentligen Davids långa resa och han skall prövas många gånger och på många sätt. Han skall gå från att vara en oansenlig herde, ja, en pojke som vaktar får, till att bli ett konungsligt ämne. Vilken resa!

Har du tänkt på tjänarens beskrivning över David, de orden som banade väg för honom? Man kan gott kalla det för en arbetsgivares betyg efter en anställning, fast här kommer betyget innan han varit i tjänst. Han uppges inte vara jätteduktig på att spela. För då hade man sagt så. Men han kunde. Ja, så blir det också för oss ibland. Vi kanske nätt och jämt får vara med och vårt jag hålls nere av det mediokra intyget och de "äldre brödernas " invändningar. Men Gud för ändå honom fram. Genom otillräcklighet. Det är alltid Guds röda matta i tjänst inför honom. Gud är villig till att smörja men "ett huvud högre än andra " medför att Gud inte behöver sträcka sig så djupt ner mot vår jord. Det har han förkärlek till. Han som steg ner till avgrunden och tog fångar. Har du tänkt på att Jesus bästa vän förmodligen var Lasarus. Lasarus som dog men uppväcktes. Lasarus - precis som Paulus ögonsten Timoteus - inte säger ett enda jota i Guds ord. Oansenliga. Lasarus var anonym men Jesus umgicks med honom och Mariorna. Enkla och ringa människor men säkert oförställda och äkta. 

David var djärv. Varför beskriver en av Sauls tjänare honom sådan? Ja, "en djärv och duktig stridsman ". Så ovidkommande. Det hade jag inte tagit med i min jobbansökan och CV. I alla fall inte till detta jobb. För det var ett jobb. Att vara kulturarbetare och spela inför kungen kräver inga stridsmän. En speleman skall inte vara en stridsman. Det är felrekryterat. Men Gud kände Saul och hans fallenheter. Gud spelade på dem. David skulle rätt sticka ut bland de ansökande spelarna...även om David nu inte av denne tjänaren betraktades som en särskilt god trubbadur.

David var en begåvad talare... Vad har det med saken att göra, om du bara skall spela för begynnande tokig kung? Ja, säg det. Gud vet att bana väg för David. Men det är inte David som kämpar i egen kraft. - G u d    v e r k a r !

Vilka tankar rörde sig inte i Davids hjärta och sinne den här dagen. Och ändå vet vi med facit i hand att tvivelns moln strax tonade upp sig, då han fick fly hals över huvud från en mordbenägen kung. David som själv visste med sig att han skulle bli näste monark.

Min vän, dessa biografier över människor som Gud arbetat med och igenom, så ser vi inte alla enskilda pixlar i Guds väldiga arrangemang. De är alldeles för många. Guds väg med dem var och en är så komplicerade att det bara är den Helige Ande som kan vara regissören i ett sådant verk. Inte ens med facit i hand kan vi tränga in i alla Guds avsikter och moment med dem. Men en sak har vi att alltid eftersträva; det är att hur tvära kast det än kan se ut att bli från den ena stunden till den andra, så är det Guds arrangemang om vi låter oss ledas. 

Det heter om Jesus att han var lydig. Tänk ibland på det. Han som i varje ögonblick säkert visste hur man kunde göra slut på dåliga underlägen i livet. Han var lydig, ja, lydig intill döden på korset. Abraham likaså. Han är beredd att offra sin ende son. "Gud skall nog utse ett offer." Innebär inte ordet "nog " en viss osäkerhet och ett visst mått av tveksamhet? Jo. Gud lät inte heller trons fader vara tvärsäker. Varför? Gud verkar så. Genom tron som är en fast tillförsikt.

I våra liv får vi ofta veta av våra arbetgivare vilka "skyldigheter" vi har. De fackliga företrädarna lär oss å sin sida vilka "rättigheter" vi har och vill skona oss från ett orimligt hårt utnyttjande. Men i Guds skola står saken så mycket högre och härligare. Där handlar det om lydnaden. Ohhh...vad många som tappat kursen för att de inte bestod provet likt David gjorde och var följsam. Han som fick ägna sig åt att fly under hela sin konungsliga prinstid. Så bearbetade Gud hans hjärta och karaktär! Och när den stora examensdagen kom...då vägrade han att utöva en konungs rättighet, nämligen att döda sin antagonist med ett svärdslag. Han skar endast av en flik av Sauls mantel men ångrade det sedan.

Jag älskar inte Guds vägar alla gånger men jag åtrår hans höga syften. 

De är alltid goda.

 

Läs hela inlägget »

"Alla furstarna kom till Jeremia och frågade honom, men han svarade dem alldeles som kungen hade befallt honom. Då teg de och gick ifrån honom, eftersom ingen hade hört vad som sagts. Men Jeremia fick stanna på vaktgården ända tills den dag då Jerusalem intogs. Och han var där när Jerusalem intogs." Jeremia 40.

Kung Sidkia var trängd. Hans fortsatta liv var utstakat men han fick likväl själv avgöra utgången. En utgång av två. Gud hade berättat om hans framtid genom Jeremia. Profetens liv var också villkorat. Sidkia hade tagit honom till fånga och lät honom vara fullständigt begränsad och nedsänkt i en brunn. Kungen talade med honom som till en underrättelsetjänst. En underrättelsetjänst till Gud. Men Jeremia hade Gud på sin sida. Det hade inte Sidkia. Den skillnaden är total - även om den inte är synlig i det mänskliga. De mänskliga hoten är timliga. Guds löften är eviga.

Tänk på Jeremia. Vet du att han vid ett tillfälle blev hudflängd. Förklaringen till hudflängd uppges vara när man blir piskad så huden, ja, just det - huden ger vika. Det som Jesus fick erfara. Ibland blir Herrens tjänare så vindpinad av ondskan att en sådan upplever sig fullständigt hudlös på själens område. Det är enormt försvagande "Men Herren var med mig ", skrev Paulus. Blev Jeremia piskad? Det vet vi inget om. Det kan också ha varit ordagrannt. Man kanske drog av huden på honom. Du vet; det ligger i ondskans väsen att slå mot Gud där han representeras. Så förundra dig inte. Fullfölj allt och behåll fältet!

När Jeremia blev hudflängd, vad tror du han sa inför Gud? Om livet, om tjänsten, om sitt eget liv och betydelsen av sin kontext? Kan man vara så i samklang med Gud att man kan genomgå vad som helst? Som Sadrak, Mesak och Abednego. Som Daniel bland lejon. Kan man bli så helgjuten att Guds vilja blir min, ifråga om ens eget liv? Här kommer det alltid att finna en dualism. Det är här vi måste segra!! Kristus i oss vårt härlighets hopp!

Här vill det till att man också äger en karaktär med profeterna. Oxens natur. Det är därför det står att vi skall särskilt ta deras exempel som förebild "i att uthärda lidanden". Uthärda! Inte primärt undvika. Jeremia hade säkert som vi, och det framgår på flera skriftställen, en annan åsikt om olika saker. Olik än Guds. Men han stod kvar i det Gud tänkt för i hans liv. Det kan verka heroiskt beskrivet men det är något väsentligt över det.

Jag tycker den här texten är så typisk. Profeten fick plötsligt förändrade förhållanden och lindring. Han fick komma upp ur en parasitfull, kall och sölig brunn, kan tänkas. Men han skulle inte släppas fri för att ta en sommarpromenad upp vid Anatots kullar för att där leta några solmogna fikon. Nej. Han skulle vara kvar på vaktgården. Vaktgården! Och han fick i alla lägen vara beredd på allt. Hesekiel kallade det för "hjulet". Att vara ledd och lydig. Att gå dit "hjulet" går.

Jag har skrivit en egen kommentar i min bibel till bibelorden; "Men Jeremia fick stanna kvar på vaktgården." Det är i en vidare bemärkelse ett frihetsberövande i sig, i Herrens tjänst. Vad har jag skrivit i min bibel?

Var annars - du väktare?! Om inte på vaktgården.

 

Läs hela inlägget »
Etiketter: jeremia 40

"Mycket mäktig och verksam är en rättfärdig människas bön."   Jak. 5.

I den osynliga, andliga världen finns det onda strateger. Djävulska. Demoniska. De står i konstant fiendskap mot Gud. Dessa "arma makter" - som skriften benämner dem - försöker påverka och influera på den kristne. Det kan vi inte komma ifrån. Det skall vi vara medvetna om och det behöver vi inte heller sticka under stolen med. Vi kommer inom många områden i livet och på många sätt få erfara det. Djävulen är en strateg och han känner till våra svagheter. Han vill få oss på fall. Hos Gud finns kraft och nåd!

Ibland genomlider vi kamp och strid. Det kan vara inom skilda områden. Våra liv ser olika ut men vi har alla en själafiende som opererar. I den kampen är bönen en oerhörd resurs! Det är faktiskt ett vapen. En maktfaktor i striden.

Texten säger oss väldigt mycket i det sammanhang som det här brottstycket är hämtat ur. Det talas om förlåtelse, det talas om synder och om sjukdom. Men det talas framför allt om trons bön. Ibland ber vi men vi når inte fram, tycker vi. Underläget i kampen vill inte ge med sig. Vi upplever att genombrottet uteblir och siktad och avskjuten ammunition rör sig bara som en förlupen kula. Själafienden grinar åt oss. Många gånger saknar vi den rättfärdiges bön som är mäktig. "Mycket mäktig och verksam", heter det. Väcker inte den distinktionen ditt intresse? Det gör den hos mig.

Det finns en mycket viktig bestämning till den människan som beder i texten och det är att denne skall vara rättfärdig. Det talar om att människan måste vara underställd det som Jesus gjorde på korset genom sin försoning och vara helgjutet förvissad om att det är på grund av den segern man är rättfärdig. Och inget annat. Hur ber man "verksamt och mycket mäktigt"? Ja, jag skulle vilja illustrera det inom samma område, nämligen bönens område.

Har du någon gång gjort ett avsteg från att börja din bönekontakt med Gud utifrån din egen horisont? Ja, jag menar har du ägnat ditt fullständiga fokus utifrån vem Jesus är och vad han förmår - harneskt till trots - din egen situation? Det är lika stor skillnad på det mötet som om man öppnar upp en dörr i avsikt att byta rum eller att stänga samma port för att bli kvar och instängd. Vi börjar ofta med fel perspektiv. Vårt eget.

Det finns stunder i livet då man kanske inte tror sig ha förmågan att se på Jesus. Men man ber ändå till honom på grund av ett gott vetande. Då möter han oss och lyfter oss i barmhärtighet. Men det som här framställs är att bryta igenom fientliga garnisoner. Ja, bryta igenom! Då räcker det inte med vårt lilla liv med så stora problem i fokus. Då måste det till ett annat perspektiv. Ett starkt Jesus perspektiv.

De andliga segrarna driver främmande härar på flykten. Genom lovsång, genom tillbedjan och med den rättfärdige människans helengagerade bön."För mycket förmår en rättfärdig mans bön då den bedes med kraft.", står det i en annan översättning.

En verkligt menad bönekamp kan aldrig vara endast en verbaliserad suck. Det räcker inte. En mycket mäktig och verksam bön måste till sitt utförande skilja ut sig! Det säger sig själv. Den går i motsats till kontemplationen i kraftens tecken.


- Bed så skall du få, sök så skall du finna, klappa på och det skall öppnas för dig.

 

Läs hela inlägget »
Brun kärrhök            Copyright Foto:Thommy Jakobsson Brun kärrhök Copyright Foto:Thommy Jakobsson





Vet du inte, har du inte hört att Herren är en evig Gud, som har skapat jordens ändar? Han blir inte trött och utmattas inte, hans förstånd kan inte utforskas. Han ger den trötte kraft och ökar den maktlöses styrka. Ynglingar kan bli trötta och ge upp, unga män kan falla. Men den som hoppas på Herren får ny kraft, de lyfter med vingar som örnar. De färdas i väg utan att mattas, de färdas framåt utan att bli trötta.   Jesaja 40.


Den här bilden tog jag för ett par dagar sedan. Det är en skarpögd kärrhök. En brun kärrhök. Han får syn på mig i fotoögonblicket och nitar mig med sin blick. 

Varför relateras det till örnen i detta bibelord - för det står att Herren ger den trötte kraft som hoppas på honom. De lyfter sedan som örnar utan att mattas.

- Åhh min vän...om jag hade kunnat tala som F. B Meyer gjorde och dränka mina ord i honung, så skulle också du få ro i vetskap om att Herren verkar med tiden, under tiden, även om det är påfrestande för den rastlöses slitna själ, här och nu. 

Låt oss titta på örnen eller i det här fallet kärrhöken. De är likvärdigt beskaffade. Kan du se och räkna hans vingpennor? Ja, det kan man faktiskt. De stora fjädrar som skiljer luften på undersidan från ovansidan och skapar bärighet. Vingarna, de är till varje komponent och utformning helt avgörande för fågelns levnad. Men ibland lossar en eller två av fjädrarna... I striden. Av flykten. I snåren. Vid missöden. Då blir saknaden av de enskilda fjädrar som blåsljudet i hjärtat hos det nyfödda barnet. Hjärtat tappar i kompression. Och tröttar ut varelsen. Bärigheten hos fågeln minskar och den får kämpa mycket i egen kraft. Örnen blir trött. Så är det också för oss! Vi tappar ibland någon fjäder. Vår bärighet minskar. Vi dalar. Det kan vara hur gynnsamma vindar som helst, men vi går oss trötta, oaktat ser vi inte att vi tappat en viktig själens vingfjäder. Då bryts vår frihet. Vår frimodighet blir till missmod. Vi sjunker. Men det är egentligen inget fel på oss.

Min vän, den förlorade kraften kommer tillbaka! De stora vingpennorna kommer snart att växa ut igen. Gud har ordnat det så. Hoppas på honom! Dalgångens tid är snart förbi. Snart drar det uppåt igen med segervisshet under termikvindar. Så är det också för örnen.

Hur lång tid tar det för en vingpenna att växa ut? Det vet Gud. Det ligger fördolt i vilans egenhet att det måste få dra ut lite på tiden. Under tiden ger Gud ny kraft.


 

Läs hela inlägget »
Etiketter: jesaja 40, örnar

I en liknelse berättar Jesus om ett träd som en tjänaren ville hugga ner. Det bar ingen frukt. Det hade det inte gjort på tre år. Men Trädgårdsmästaren ville låta det stå ett år till. Han ville gräva och gödsla runt trädet i hopp om ett bättre resultat. Sådana träd står ej vid vägkanten. De står i fikonlundar.

Hur gödslar man fruktträd? Man mäter ut en cirkel runt trädet dit de yttersta grenarna på trädet når. (Märk; man måste först se upp mot himlen...) Sedan lodar du rätt ner från yttergrenarna och öppnar upp gräsytan och gräver ner gödslet i en ring runt trädet på marken. Trädets fina rötter har i motsvarande grad som kronan, växt sig dit. Ingen vill väl ha en äng av blomster runt stammen - för det är vad som annars sker om man gödslar vid trädstammen. Likt en prydd majstång med blomster. Likt en fruktlös, teatralisk kristendom. Den vissnar lätt och minner om en förfluten tid.

Man kunde gott på ett mänskligt plan, ifråga om fikonträdet som  Jesus förbannade, kunna säga att Jesus här led av blodsockerfall. En plötslig insulinyttring. Jesus var ju en människa. Var tog hans gudomliga framtoning vägen? Den gudalike som lagade alla men inte skadade någon. Jesus uppges ju ha varit hungrig. Han var också hungrig när han rensade templet strax därefter - för det står ingenstans att han hade hunnit med att äta innan de kom fram till Jerusalem. Och där beter sig Jesus om inte än värre. Fullständigt ociviliserat. Och okristet. Har du tänkt på det?  Var det uttryck för ett dåligt humör? Etikettsbrott? Nej! Han öppnar upp för att också förlåta den som handlar felaktigt - vilket Jesus gjorde. Eller tycker du det var okey ur ett mänskligt sätt att se det? Om inte så är Jesus för första gången extremt opedagogisk i sin gärning - om det inte är så att han har något alldeles särskilt att säga med sin otrevliga image. Är du en profet som ser människor som träd? Bra. Du ser i alla fall någonting. Det gjorde Jeremia vid ett tillfälle också. Var då sen till att döma. Furorna kan plötsligt bli tvåbenta och visa sig vara dyrbara människor. Då har du kastat sten i glashus. Nej, Jesus ärende är av ett större storsintare format - om än brutalt framställt.

Fikonträdets tid var ännu inte inne, står det. Det vill säga blomningstiden låg strax framför. Men man kunde kanske ändå förvänta sig några enstaka fikon från förra säsongen även om kvaliteten säkert inte är så god för apelfikon. Vildfikonträd vid vägkanten kanske förr i tiden hade bättre förutsättningar. Säkert. Dragdjurens spillning som hamnade vid vägkanten, gav rikligt med energi, till skillnad från dagens asfalterade vägar där allt bly från drivmedlen förgiftar jorden och skapar undermålig jordmån och dålig frukt.

Det finns en viktig uppföljning av Jesus förbannelse över trädet. Han talar om tro. Han till och med säger att "allt vad I med tro bedjen om i eder bön, det skall ni få ". Och i Markus evangelium exemplifierar han det med ett berg som står i vägen, så kan den med tro kasta berget i havet. "Vilket berg du än är som reser dig upp emot Serubabel, så skall du ändå jämnas med marken ", skriver Sakarja. 

Det är i högsta grad övernaturligt att kasta ett berg i havet. Det är också onormalt att få ett livskraftigt träd att krokna på ett ögonblick och dö ut. Båda exemplen har mig veterligen aldrig iscensatts i det naturliga därefter. Jesus är ute efter några principer med andra ord. För det hade varit lika lätt för Jesus att framkalla ett myller av fikon på stående fot, där och då. Utan tvekan. Jesus var ju hungrig. Varför gjorde han inte det? Därför han var på väg till templet. Israel, fikonträdet som hade urartat. Han talar om trons gärningar. Och han talar om att förlåta om man har något emot någon. 

"Och när ni står och ber, så förlåt om ni har något emot någon. Då skall också er Fader i himlen förlåta er era överträdelser." Varför talar Jesus om överträdelser efter sin egen märkliga föreställning? Och om förlåtelse. 

Hade inte Jesus själv visat prov på ett dåligt och anstötligt uppträde bland fromt folk? Absolut. Både sett med dåtidens ögon och med våra. Så gör man inte. Man förbannar inte ett neutralt träd som man inte kan räkna med skall ge skörd innan blomning. Man kastar inte heller omkring berg hur som helst bara för att man har tro och i egennytta. Man behandlar inte andra människor som Jesus gjorde i templet. Det väcker anstöt och man kan få någon emot sig. Ja, flera. Vad skall vi göra med sådana här yttringar bland människors barn? Förlåta! Det var essensen av lektionen.

Låt mig få avsluta med ett ord av profeten Haggai. 

"Varken vinstocken, fikonträdet, granatträdet eller olivträdet har burit någon frukt än. Men från denna dag ska jag välsigna." Haggai 2:20


 

Läs hela inlägget »

"När Jesus tidigt på morgonen var på väg tillbaka till staden blev han hungrig. Han såg ett fikonträd vid vägen och gick fram till det, men fann inget annat än blad på det. Då sade han: "Aldrig mer ska det komma frukt från dig." Och genast vissnade fikonträdet.
När lärjungarna såg det, blev de förundrade och frågade: "Hur kunde fikonträdet vissna så plötsligt?" Jesus svarade dem: "Jag säger er sanningen: Om ni har tro och inte tvivlar, så kan ni göra inte bara sådant som med fikonträdet. Ni ska till och med kunna säga till det här berget: Lyft dig och kasta dig i havet, och det ska ske. Allt vad ni ber om i er bön ska ni få, när ni tror.
" Matt. 21.


Fikonträdet i Israel får sina första fikon på försommaren. Den stora skörden bärgas i augusti månad. Det är också så att fikonen blommar innan löven spricker ut vid den första skörden.

I Markus evangelium står det att Jesus på avstånd såg ett lövrikt fikonträd. Det är alltså ingen förhoppning Jesus hänger sig åt när han vill leta efter fikon, utan ett antagande på goda grunder. Trädet måste bära på frukt utifrån vad man kan se på håll. Någon frukt åtminstone. En. Eller två. Men frukt.

Detta är Jesus enda omedelbara och verkställande domsord vi läser om under hans jordeliv. Mot ett träd! Ja, ett träd. Ett vanligt träd. Ett fruktträd. Ja, ett fikonträd. Jesus spårar till synes helt ur och blir destruktiv. Är det någon som är av en annan uppfattning, bland människor av stil och etikett, att Jesus med makt och myndighet förbannar ett träd så att det stendör på fläcken och att det ur en mänsklig aspekt var överilat? Nej, jag tänkte väl det.  

I Jesu undervisning så är träd en bild på nationer och fikonträdet är en tydlig symbol över Israel. Det måste också sägas här. Precis som cedern finns på Libanons flagga förknippas fikonträdet med Israel. "Se på fikonträdet och alla andra träd, när det börjar knoppa då vet ni att sommaren är nära, det vill säga tiden för vår förlossning. 

Trädet är också en bild på Guds rike i ett långt gånget stadie. Senapskornets dynamik i det lilla fröet. Litet och oansenligt i början. Större än störst i ett senare skede. Templets tid var också snart förbi. Jesus hade kommit. Offergärden. Det särskilda prästadömet. Eller församlingsträdet med dess verksamhetsgrenar där fåglarna med tiden byggt ideologiska bon, upprättade av människotankar, fågelbon allt efter läror, dess tid är alltid förbi bland verksamheter som saknar frukt! Men på fruktträd förväntar vi oss frukt. Det är helt klart så. Åtminstone under säsongen. Bland löv på fikonträd.

När vi läser i Matteus så står det att "genast förtorkade fikonträdet ". Markus skriver: "när de tidigt nästa morgon gick förbi fikonträdet, såg de att trädet hade vissnat ända från roten." Man kan i alla fall säga ett det skedde över en natt. Det är onormalt. Jesus dödade trädet med sitt tal. Varför? Det bar ingen frukt och han vill säga oss alla något.

Ibland kan det brista för oss. Som för andra. Vi kan snedtända för oplanerade anledningar och vi får rota runt under introspektion efter orsakssammanhang. Och under skam. Ibland är vi för trötta. Ibland är vi för hungriga. Vi blir plötsligt irrationella och vi får stå med hatten i hand och be om förlåtelse efter att ha varit stingsliga. Vi behöver förståelse och förlåtelse när vi handlat överilat. Förståelse, förlåtelse. Två liknande ord. Så är det att vara människa.

Fikonträdet, det stod i berättelsen vid vägen. Längst vägen går många och plockar oägda fikon i ingemansland. Det är som våra apelträd på allmän mark under allemansrätten. Gratisfikon på vilda fikonträd. Förbipasserande - precis som Jesus och lärjungarna - hade kanske redan varit där. Det vet vi inte. Trädet kanske hade mättat nog så många förbipasserande. Skulle inte Jesus veta om det? Självklart! Självklart. Det hade också varit en annan sak om någon ägde trädet och skötte om det. Förmodligen hade den trädgårdsmästaren då tagit vara på frukten och torkat fikonen inför vintern, även kvarvarande frukt från förra säsongen som Jesus möjligen förväntat sig från det vilda trädet, under påtaglig hunger. Trädgårdsmästaren hade säkert under sitt överinseende tagit till vara och torkat slutskörden och förpackat söta, bruna fikon till julen. Men det här trädet levde sitt eget liv. Fruktlöst.

En annan sida. "Var gren i honom som inte bär frukt ", rensar Jesus, har vi lärt. En vårdande och kuratorisk inställning. Fikonträdet var här inte dött för det hade många blad. Det fanns liv i det. Men fruktlöst. En torr gren, det är något annat det. Den skall rensas bort.

Jesus som uttalade sina "Ve-ord" över Korasin, Kapernaum och Betsaida. Han som ställde höga krav på en rik man så att han gick bedrövad bort, han som avslöjade synderskan men lovade frälsning om hon inte fortsatte med sin destruktion, han som gjorde väl och hjälpte alla... men aldrig har vi sett Jesus i den här framtoningen. Vad skall lärjungarna tro och hur skall de förhålla sig till händelsen? Ja, en sak är säker; egennyttan lyser med sin frånvaro här, för det vore lika allsmäktigt av Jesus att ögonblickligen frambringa frukt på trädet som att ta livet av det! Han var ju hungrig. Inte sant? Kontraproduktivt att då göra utgångsläget än värre genom att ta livet av hela den presumtiva fruktavdelningen. 

Men Guds rikes intressen har inget med egna önskningar att göra. Och det är inte där Jesus demonstration skall ses. För det är en demonstration. Väl kontrollerad, under till synes allmänmänsklig aversion.

Låt mig få fortsätta vid nästa bloggtillfälle. Texten blir mig för lång här.

 

Läs hela inlägget »

"Men Jesus sade: "Far, förlåt dem, för de vet inte vad de gör." Och de delade hans kläder mellan sig och kastade lott om dem."

Jesus hade ingen motpart att göra upp med på korset. Han var utlämnad. De romerska knektarna hade till uppgift att verkställa redan fattade domstolsbeslut. De verkställde bara order. Jesus skulle dödas. Då är förlåtelsens makt hänvisad till Gud. Det är den. Förlåtelsen som behöver en motpart.

Jesus drabbades inte av hat. Inte ens här. Hans bön till Gud visar att han ställt sig vid sidan av skuldfrågan. "Förlåt dem. De vet inte vad de gör.

När Jesus hade sagt detta så delar man hans kläder mellan sig. Det yttersta av vår värdighet - den vi skyler vår nakenhet med. Vår klädnad.

Oerhört.


 

Läs hela inlägget »

"Då sa han till dem: Min själ är djupt bedrövad ända till döds; stanna kvar här och vaka med mig. Därefter gick han lite längre bort och föll ned på sitt ansikte och bad: Min Fader, om det är möjligt, så gånge denna kalk ifrån mig. Dock inte som jag vill, utan som du vill. Sedan kom han tillbaka till lärljungarna och fann dem sovande. Då sa han till Petrus: Så litet förmådde I då att vaka en kort stund med mig! "  Matteus 26.


Jesus hade det jobbigt vid det här tillfället. Ja, så talar vi om varandra ifall någon är i kris. Förr i tiden kallade kristna det för att någon hade kamp. Jag tycker så mycket om den definitionen. Den uttrycker precis så svårt som det kan vara. Så var det också för Jesus. Vi säger visserligen sällan eller aldrig att vi är "bedrövade till döds" - även om vi på en fallande skala säkert upplevt det lite till mans. 

Jesus gör här inget under för att lindra sina inre kval eller försök att KBT-behandla bort det som plågar honom till förmån för ett mer segerrikt trosliv i känslans värld. Han tog inte heller till någon vinkagge eller andra motsvarande medikament för att stilla kvalen. Nej, han bad. Han hade dessutom lärjungarnas ögon på sig som föredöme och exempel men faller ändå ihop i djup bedrövelse på ett personligt plan och sågs kanske inte så mästerlig ut, där och då. Nej, men istället helar han en soldats öra som Petrus något senare högg av så att ett gripandet av Jesus kan gå gudsenligt till. Ja, Gudsenligt mitt i sitt lidande. 

Jesus befaller inte heller tingen att ställa upp på hans plötsligt och svårt uppkomna behov. Han kastar sig inte av nöd utför ett stup i texttrogen hänvisning om att änglar skall dyka upp och rädda honom. Det kunde ju medföra en själens lisa om härskaror från Gud kom och gav lite andrum i svårigheterna. Det kanske jag hade gjort i hans ställe eftersom löftet anger det i Psaltaren: - Han skall giva sina änglar befallning om dig, och de skola bära dig på händerna, så att du inte stöter din fot mot någon sten. Nej, Jesus är i en position då han ville acceptera Guds handlande med honom. Och vad hans vilja var för honom. Vilken lärdom för oss, vi som också kan hamna i kamp under svaghet och gnag i själen.

Det är flera saker som är intressanta vid den här inblicken i Jesu lidande. Han vet uppenbarligen inte om hur Gud hade tänkt det i alla stycken. Ovanligt, eller hur?  "Om det är möjligt ", ber han, så försiktigt och underdånigt. Varför ber Jesus så? Borde han inte veta om att det var nödvändigt att genomgå det han upplevde - varför genomled han dessa kval om de inte hörde till Guds plan? Tappade du fokus för ett slag, Jesus? Var det så svårt? Ja, det var så otroligt svårt där och då. Men han bestod provet.

Jesus lämnar utrymme för Gud att avbryta lidandet. Är det kanske så att lidandets passage också handlar om ovissheten om hur länge eller varför bedrövelsen måste till? Relevansen. Och proportionerna i livet. Är inte det åtminstone hos oss människor en känd frågeställning, detta, att ovissheten om hur länge och varför kval pågår, spär på lidandet ytterligare tills ångesten stiger som rök ur vår själs skorsten, ohejdbar. Vi upplever många gånger lidandet som meningslöst. Och det gör väldigt ont. Meningen med lidandet och vad det uträttar i oss är dolt. Våndan. Kampen. Kvalen. Begreppet ångest kanske inte var så definierad vid den här tiden. Men vi förstår något av magnituden och värken i själen hos Jesus - även om Jesu strid är av gigantiska mått i en ond andevärld. 

Har du tänkt på att Jesus inte tog med sig lärjungarna hela vägen till sin böneplats. Han fick gå en delsträcka ensam - som du och jag också får göra många gånger. Vi ropar på hjälp av vår omgivning, men innan ekot från vår nödställda själ vänt tillbaka till oss så har omgivningen redan somnat in, i bildlig mening, i bekvämlighet av att leva i en annan sfär och i en befriad dimension. Det var inte medmänniskornas kamp: - "Du hade det ju kämpigt häromsisten också, det gick ju över. Efter regn kommer sol." Plattityder. Omgivningen förstår inte alltid. Inte alls. Man äger inga preferenser där och då.

Ja, Jesu exempel visar på att vi kanske många gånger får gå en sträcka själva. Ensamma. I nöd. Vännerna finns kanske där i närheten och vi får försöka väcka dem över nödens faktum. Men de kan inte följa hela vägen. Det är bara så.

Jag tror att Jesu erfarenhet vid detta ohyggliga tillfälle, då han på ett sätt blev sviken av sina lärljungar kommer oss till godo. Hur då? Jo, när vi har det svårt och ingen kommer oss till undsättning då har vi en som gått samma väg som vi får gå och han som sitter på Faderns högra sida - han ber för oss. Han ber för oss! Ett märkligt påstående - för vad uträttar Jesus bön egentligen där på Faderns högra sida - han som är given all makt i himmel och på jord?! Han som förstår precis hur kritiskt det kan vara, för det är ingen heroisk Jesus som kommer till Petrus och förebrår honom. Det är inte det. " Så litet förmådde I vaka en kort stund med mig! " Då är det inte läge för Jesus att stilla stormar. Eller gå på vatten, för den delen. Då hjälpte det inte att göra vatten till vin när själen var gastkramad av bedrövelse till döds. Då är det inte tid för undervisning från båt på stillat hav.

Kan man förebrå sin omgivning för att inte vilja dela bedrövelser? Nej, men Jesus gjorde det för att visa oss hur det var för honom och att han var en sann människa. Han åkte inte i någon gräddfil. Nej, det kan man inte, måste jag erkänna. Det är att dra för hårda växlar på vanliga, svaga medmänniskor. Allt annat är bonus. Men vi förstår av Jesus handlande att där han nu är, så ömmar han så särskilt för den som är i kval och ångest. Han ömmar så otroligt. Stilla dig du, som kanske har det så. Låt krampen släppa inom dig. Viska Jesus namn. Driv inte på den turbulens som redan finns där i själen med bensin på eld. Erfar att Jesus lider in med dig och stilla ditt inres strid vid hans närhet. Han har gått hela vägen före dig och han vann seger! En riktigt härlig seger. Det kostade honom allt. 

Han ömkar sig över dig.

 

Läs hela inlägget »

"Det är Herrens nåd
att det inte är ute med oss,
att det inte är slut
med hans barmhärtighet.
Den är ny varje morgon,
stor är din trofasthet.
Herren är min del,
det säger min själ,
därför hoppas jag på honom.
"  / Klagovisorna


Den här texten kom till mig på morgonen och jag letade efter den i Psaltaren. Den kunde platsat där bland psalmerna med sin ljuva rytmik och sin Gudstillit. Men nej, den var inskriven i Klagovisorna. Förmodligen Jeremia text. Den ensamme och lidande profetens tidlösa anteckningar. Honom vill jag träffa en dag i evighetens värld, befriad från sitt svårmod, bland änglar i en salig harmoni. Då har Gud blivit allt i alla.

Hjärnforskare hävdar att djupsömnen är viktig för oss. Det är då hjärnan rensar bort slaggprodukter. Då far hjärnans egna sopbilar omkring i huvudet och plockar bort altzeimerskrot och annat som kan få förödande konsekvenser eller skapar intellektuella eller fysiska kortslutningar. Det är möjligen komiskt beskrivet men pedagogiskt uttryckt. Vi behöver sömnen för vår balans skull. Den själsliga övergången till kroppen måste naturligtvis ha sin bro och övergång i det fysiska, även om inte allt kan förklaras vetenskapligt i biokemiska termer. Vi sitter ju ihop vi människor i vår varelse, bestående av ande, kropp och själ. Därinne bor vårt jag. En dyrbar individ. För Gud. Han som gjorde oss så.

Vi talar ibland om att sova på saken. Inför ett viktigt beslut. Kanske inför en affär eller inför ett större köp. Eller inför ett nytt arbete eller projekt. Det kan säkert vara bra. Men nåden är övergripande i våra liv! Den som varje morgon är ny.

Bibeln säger att nåden är varje morgon ny. Det märker inte alltid jag. Solen som förvinner i mörker på kvällen, stiger i gryningen upp igen, nybadad i ljus och i skinande gestalt, beordrad av Guds nåd att lysa på både onda och goda. Gud har då förnyat den med bränsle. Solen hade annars brunnit upp för länge sedan under en sådan hetta. Gud tankar solen med bränsle på baksidan. Med sitt allmaktsord. 

Annorlunda utvilad. Ja, så kanske man skulle kunna beskriva denna morgon. Det var som om allt hade distanserat sig eller att jag hade gjort det. Som att byta ett utgångsläge eller position. Jag tänkte då på nåden.  Ja, en hjärnexpert hade säkert önskat mäta min remasömn, min djupa respektive flyktiga sömn. Säkert hade han tillskrivit naturens fina sätt att finna balans i livet, på en tidsaxel. 

Nej. Jag fann nåden i det ihågkomna bibelordet! Det är Herrens nåd som är varje morgon ny. Vad vore livet utan den? Morgondagen har vi inte sett.

Idag hjälper Herren!

 

Läs hela inlägget »

"Gud är ju inte oordningens Gud, utan fridens."  1 Kor. 14:33

När jag växte upp sa inte de kristna Hej!  till varandra när de träffades. Det var inte den kristnes hälsningfras. Man sa; Frid! . Man önskade varandra frid, helt enkelt. Man skulle kunna vända på det och säga att det var en outtalad regel att den som istället hejade var i ett annat tillstånd. Och visst; det finns inom alla områden både guld och kråkguld. Men den som önskade frid menade det som oftast. Både att han ägde frid och ville dela med sig av den.

För att göra en annan jämförelse; en kristen svär inte. En svordom som i sig är ett uttryck för avsaknad av frid och mycket annat naturligtvis. Svordomar har ett förbud i Guds lag och den nya naturen i Kristus lever inte i lagen. Man svär inte som pånyttfödd. Den destruktiva kraft som finns bakom en svordom behöver inte en kristen. Han är bärare av en frid som är dess motsats. Och han äger en annan kraft som genererar frid. Närvaron av Fridsfursten. Det är Jesus det!

Men var kom hälsningsfrasen Frid! från? Ja, den skall nog ses i ett större sammanhang. Paulus säger här att "Gud inte är oordningens Gud utan fridens ". Här ser vi att oordning och militant disciplin inte är varandras motsatser. 

I det profana livet är ett gott ledarskap väsentligt för all verksamhet. Annars uppstår oordning på arbetsplatsen. På en profan arbetsplats har man som kultur att göra varandra bättre genom ömsesidig respekt, fastän man kanske inte alltid  tycker om varandra. Men man drivs inte av Guds rikes frid. Det är skillnad på det. Därför har man överordnade. Varje chef har också en chef över sig i arbetslivet. Och den högste chefen har en styrelse över sig. Det är för att bringa ordning efter givna riktlinjer. Annars blir det kaos. Här är ordningen i fokus. Men inte friden som är ett Guds rikes specialitet.

I Guds rike upprättas ordningen på annat vis. Där råder en annan princip. Och det är också möjligt genom den nya födelsen. För vad heter det om den enskilde karriäristen i Guds rike?; "Den som vill vara störst av er, han skall vara den andres tjänare." Alltså; inte bli den högste chefen. Bibeln föraktar "herrar" men rosar tjänarens position. Ja, Jesus blev allas tjänare och han är vår förebild. Han som smädades men som inte smädade igen. Han lät sig dödas till slut. Ja, vi behöver inte gå så långt i vårt utgivande. Inte än i alla fall. Därför skall vi under alla hänseenden ta profeterna i föredöme i att uthärda lidande. För lidandet kommer ingen av oss undan.

Här vill jag påstå att hälsningordet Frid!  har uppstått. Man bär på frid. Man tillönskar frid och man är beredd att upprätthålla Guds rikes ordning genom att vara fridsam. Atmosfären i Guds rike består av frid. Grundtonen i detta förhållningssätt är att man ställer sig till förfogande till den andre man hälsar frid med att; Jag är villig att tjäna dig! För alla kristna kämpar om att vilja vara störst, dvs. att i möjligaste utsträckning få tjäna andra. Det är kärlekens väsen. Här säger skriften att Gud upprätthåller ordningen genom den friden. Han som är fridens Gud. Hur ofta förstör vi inte det fina klimatet och bringar oordning.

"Faren efter frid med alla och efter helgelse, ty utan helgelse får ingen se Gud."

 

Läs hela inlägget »

Rakt utanför Simrishamn, mellan Borgholm och Öland, ska Ryssland under mitten på nästa vecka utföra militära övningar, på internationellt vatten. Det erfar DN.se

Aldrig tidigare har rysk militär varit så långt ner och djupt positionerade i Östersjön, utanför svensk kust. I början av 1980-talet gick en sovjetisk ubåt på grund i Karlskrona skärgård och kränkte svenskt territorialvatten, men det var i en helt annan kontext. Den här övningen ligger bara en Ölandslängd ifrån Karlskrona och aktuellt område. Och den sker inte i hemlighet. 

Det är naturligtvis uppseendeväckande att inte den ryska marinen i det här fallet utför sina tester norr om Murmansk, utan långt ned vid Östersjöns inlopp. Också att notera är att man inte använder sig av gasledningen som är dragen längst med hela Östersjöns botten som förevändning för sin närvaro. Det här är ingen skenmanöver. Det här en öppen och föraviserad robottest. Avfyrningen som skall ske på internationellt vatten och luftrum, övervakat av svenska myndigheter. En varning har därför sänds ut av svenska Luftfartsverket till flygbolag och till Försvarsmakten, skriver DN. Nu tar Ryssland luftrummet i besittning.

Räckvidden på den här roboten beräknas vara 400-500 kilometer. Luftrummet rätt upp ända till stratosfären måste avlysas, under de här två dagarna. Men det är en överflödig kunskap. Bara det faktum att man drar ihop robotarsenal strax utanför Sveriges kust är alarmerande och otroligt oroväckande.

Militära bedömare anser Gotland vara en avgörande plats i Östersjön - till skillnad från Öland. Den anses äga ett hangarfartygs potential, dvs. den som äger Gotland äger in/utfarten av Östersjön. Att Ryssland så ogenerat förlägger sina robottester än djupare ner vid infarten av Östersjön, kan inte nog poängteras. Den här arsenalen kommer att gå rätt upp i luften mellan Borgholm och Långe Jan på sydligaste Öland och kunna ses av många. 

Ibland uppvisar Donald Trump en särdeles förmågan att rasera den sköra balans västvärlden genomlever. Att Ryssland är en profetiskt utpekad aktör, det råder det inget tvivel om. Det har det skrivits om förut. Men det här är en påtaglig och viktig markör. Om Ryssland börjar ockupera delar av internationellt vatten så nära svensk mark, då är det frågan om dominans och geografiskt inflytande. Då är dagen nära. Då kan vi vara små steg ifrån en konfrontation. Vår kultur behöver hjälp av gigantiska mått. Det har jag skrivit om länge.

Det här är inget profetisk budskap. Det här är ingen villkorad information.

Det är just nu bara påvisade fakta.

 

Läs hela inlägget »

Jag kände en gång en pastor med många betjänter. Den här pastorn deklarerade vid ett flertal tillfällen sina intentioner att avgå som "ordförande" för verksamheten. Ingen och aldrig förstod någon sig på det där. Han kunde ju inte försvinna från sig själv, tyckte vi. Åtminstone tyckte jag så. Han var ju själva funktionen han ville träda ur sig själv. Så ett var han med sin tjänst och uppgift. Ibland tuppade han också av utav utmattning inför sitt auditorium. Betjänterna, så många de var, strömmade till med blodtrycksmätare och sina upplivningsförsök. Vi som hade varit med förr, visste inte vad som var äkta eller möjligen teatraliskt betingat. Vi hade ju bara våra egna snäva referensramar och våra ytliga observationer. Allt syns inte i kampen. Men det fanns ju varje gång en risk att det just denna gång var på riktigt. Det blev med tiden rätt parodiskt för alla visste att han inte kommer att avsluta sitt ordförandeskap. "Den här mannen kommer att dö med stövlarna på. Nu tror han att han skall ta av sig dom, livs levande." En omöjlighet.

Jag deklarerade för bara något dygn sedan mina intentioner att avsluta mitt författarskap i detta forum. Försök med det! Jo, jag har försök med det. Det första som händer är att min moster stoppar mig i grind. "Du behöver bara vila lite ", skriver hon och sätter fokus på annat. Hon som brukade rusa hem till min mor som just hade fött mig. Jag vet inte hur lång lunchrast man hade på 60-talet, men hon sprang som 20 åring hem till oss för att gulla med sin systerson under arbetspausen. Man blir ju rörd utan att var medveten. Som nyfödd är man inte medveten. Numera är man det och det är plågsamt. Hon gullar med sin systerson än och bevekar honom. Hon måtte fått en särskild gåva. Ja, det är plågsamt att det inte går att stänga ner den här sidan. Jag skulle aldrig börjat.

Vet du vad Gud kallar sig? " Jag är." Man kan inte sluta vara den man är. Att vara är pågående och tills det tar slut.

Det väljer man inte själv.

 

Läs hela inlägget »

Det här blir förmodligen min sista text i det här forumet. Jag har varit verksam i över sju år nu. Jag har skrivit och jag står för mina texter, så det är inte det. Men jag känner att jag inte har mer att ge. Om Gud vill annat - så blir det hans utmaning. Inte min. 

Jag är klämd mellan det faktum att Johannes bara var verksam i tre månader innan hans tjänst tog slut och det faktum att det inte fanns någon Guds röst i Israel från Malaki till Johannes, under 400 år. Gud har varit tyst förr. Kanske det är dags även för mig. Det känns så. Jag är trött.

Den svenska frikyrkligheten har tappat bort sin Jesus. Det har den. Och jag saknar ett andligt hem. Du kan vända dig till vilken gudstjänst som helst, så är det en verksamhet som bedrivs. Gudsrelationen skulle uppvisa den som råder mellan brud och brudgum. För den är särskild och omistlig! Jakob tjänade Laban under sju år - för Rakel. Men han blev lurad. Då tjänade han Laban i sju år till - och det syntes honom vara en kort tid! Där har du kärlekens fina driv. Men istället visar församlingarna upp sig själva. Man är inte längre hänförd av Kristus. Därför handlar verksamheten om medlemskap eller brist på medlemskap. Ekonomisk överlevnad och projektarbeten under fromma motiveringar. Det är profan verksamhet och det har vi nog av i arbetslivet.

Profeterna talade ofta om gudsrelationen som den mellan brud och brudgum. Bildspråket kunde ibland bli på gränsen till det oanständiga, för pinsamheter i en predikan i överförd mening, vem skulle kunna förstå det idag när brudmystiken saknas och där allt annat är det centrala bland människor. Vi har inga preferenser längre. 

Bruden har blivit en sköka. Hon spacklar sig som en i alla fall, med spotlights och annat knep och knåp. En teatralisk kristendom utan verkligt andligt liv. Utan Andliga ämbeten eller gåvor. Innerlig kärlek behöver inga hjälpmedel - för vad är rökmaskiner och färgade spotlights annat än ett ytligt bländverk - som inte borde hittat väg till en gudstjänstlokal. Det är skökans rouge och maskara. Läppstift - i överförd mening - och inställsamt psykosocialt tal. Det hör inte Andens ämbete till. Det är inte Kristus man är riktad mot. Man är inriktad på sig själva. Verksamheter som har sjunkit ner på ett allmänmänskligt plan. Bruden har blivit en sköka. Varför? Hon måste försörja sig för hon har tappat bort sin ungdoms kärlek.

Församlingens första tid är alltid hängiven.Galet hängivet! Som när ett par är förälskade. Det ser du lite av idag.

Jag skall inte skriva mer nu. Jag vill tacka er mina följare. Skulle Gud vara av en annan åsikt, så är jag säker på att det kommer att höras och synas. Jag är trött just nu och jag överlämnar mig i hans vård, som ger den trötte kraft och som kan föröka den maktlöses styrka. Jag har den stora tilltron till att Han på de mest förunderliga sätt kan visa på en väg. Där utmanar jag honom! Gud är inte för mig en totempåle, eller en sakristia. För mig är Gud levande! Jag köper inte heller den kristna ungdomskultur som importeras från Australien och som går under samma namn. Det är för mig vad den amerikanska, profana ungdomskulturen "Fame " var på 1980 -talet. En vågad jämförelse. Du får döpa hur många du vill. Men jag nöjer mig inte med mindre än att Andens tjänster och gåvor är i bruk.

Kristna musikkulturer har inget med andligt liv att göra. Det är bara ett uttryck för samma andefattigdom som råder i den högkyrkliga miljön, där "brud och brudgum" blivit lika ointressanta för varandra som maken eller makan som kan sitta och äta en måltid utan att säga ett enda ord till varandra, i samförstånd, av ointresse och av gammal vana. Sedan går de till beds och somnar om. Där kommer ingen ny födelse att ske. Så oattraktiv är inte kärleken till Jesus. Då är det något som tagit slut.

Vi behöver inte fler varianter på religioner. Där vill inte jag vara med i alla fall.

 

Läs hela inlägget »

"Vi har inte en överstepräst som inte kan ha medlidande med våra svagheter, utan en som har varit frestad i allt liksom vi fast utan synd." Hebr. 4

Tydligen så hade översteprästen svårt med mänskliga svagheter. Eller svårt för dem. Kan man tolka texten så? Ja, för bibeln sätter Jesus som är vår överstepräst inför Fadern i motsats till andra i prästfunktionen och deklarerar att Jesus kan ha medlidande med våra svagheter. Översteprästen kunde kanske inte ha medlidande för sin professions skull. Synden behövde stå där i fullt fokus och fördömas. Förklaringen är inte otänkbar. Översteprästen var den högste inom den mänskliga kulten, Guds hus förvaltning. Han borde egentligen ha stort medlidande. Med vad? Med synden? Nej. Med svagheterna! De kan vara många och på olika plan i livet.

På ett annat ställe heter det att "människorna var illa medfarna ". Är inte det många gånger vår lott? Vi drabbas av livets tillfälligheter - som med tiden visar sig vara bestående och långsiktiga. Själafienden är en verklig strateg. Han vet hur vi fungerar och han gör allt för att fälla vårt mod och grusa vår framtid.

Alla bär vi på en karaktär, en natur, med egenheter och själsliga särskildheter. Ja, någon är för impulsiv. Någon är för hämmad. Sättet vi förhåller oss till vår natur - vare sig vi forcerar vår personlighet eller vi önskar att vi vore annorlunda, det kan försätta oss i trångmål. Ohhh... vilka rika ämnen för Guds ömhet! Jesus som såg och hälsar till Petrus innan hanen gol. Han använde en tupp som tidskronologiskt riktmärke. Det är medlidande och ömhet det.

Nyckelordet är frestelse. Jesus var också frestad - fast utan synd. Vår natur en insjö av frestelserna. Det är våra reella svagheter. 

Elia var svag vid ett flertal tillfällen. Då sände Gud ängeln. Han sände också korparna. Varför då? I det ena fallet är det övernaturligt. I det andra fallet som med korparna är det onaturligt men inom ramen för Guds ordning. Det är så fantastiskt! För när såg du senast korpar komma och mata dig, de svarta fåglarna med eget skarpsinne, som ständigt vakar över stora områden för en mumsbit för egen del? Sällan. Nej, aldrig.

Vi behöver ibland Guds änglars hjälp. Ibland behöver vi något mer närliggande men med Guds särskilda omsorg inbakad i lösningen, på våra problem. Då kan Gud sända en korp med kött och bröd. Det är ju lika stort!

Vi behöver tillkortakommanden. Vi kommer att frestas över vår förmåga - och falla. Det är ingen fin rubrik. Men hur skulle vi annars vinna frälsning? Om inte nåd fanns? Hur ofta har inte Herren mött upp med sin stora förståelse och lyft varje uppriktig själ tillbaka till hans hjärta igen? 

Vi har inte en Överstepräst som inte kan ha medlidande med våra svagheter.

 

Läs hela inlägget »

"Och jag talade till de bortförda alla de ord som Herren hade uppenbarat för mig." Hesekiel 11:25


Bortförda. Detta enda ord slog ner i mig som ett kerygma denna morgon och mitt medvetande började få träffar i skriften, som delvis bor i mitt minne. Det var inte få träffar det i hjärnans googlecentra. 

I den bibliska historien finns det gott om tillfällen då Guds folk blev bortförda. Även som segerbyte. Arken blev bortförd - till och med. Som om någon kunde stjäla Guds ord. Ja, det kan man. Man kan undanhålla Guds ord så till den grad att ordet blir bortfört.

Att bli bortförd kan ske medvetet eller omedvetet. Det heter om oss att vi tidigare lät oss "blindvis bortföras till de stumma avgudarna". Ovetandes, alltså. Det är en process. En fientlig invation med annektering är tydligare och brutalare men ett sakta bortförande har samma destination. Man blir bortförd.

Jag vill ändå stanna vid Hesekiels ord denna dag. Han som också blev bortförd. Han som satt bland de bortförda vid Kebar i Babel. Han var till det yttre fånge men Gud lät honom göra reguljära resor i den andliga världen. Han blev återförd med Herrens visum!

"Jag talade alla de ord som herren uppenbarade för mig ", skriver han. Jag grips av det. Det ligger så mycket bakom den meningen. Han talade till sina landsmän. De bortförda.

Det finns något motvilligt i det begreppet - bortförda. Omständigheterna, vilka de än må vara, är inte riktigt okey utifrån det begreppet. Guds folk skulle inta landet...men inte bortföras.

Vad är motsatsen till att bortföras? Ja, det är att intaga! Det är det. Men innan man kan intaga så måste man återföras. Att återföras är ett vidare begrepp än att återvända. De skall man inte blanda ihop.

Hesekiel fick kom tillbaka till husets tröskel, står det. Han var inte bortförd i vanlig bemärkelse. Men han kom tillbaka till en position. Där har du kärnan! Och där lyfte den dubbla strömmen honom så han tappade all kontroll. 

Så uppfyller Gud allt i alla!


 

Läs hela inlägget »

Om vi idag, just nu, skulle få se in i himlen där Gud är med alla de som gått före oss i tron bland änglar och den härlighet som Gud äger, då skulle vi naturligtvis längta dit. Det gör vi ju ändå. Men vi skulle också i våra liv orka härda ut lite mer ur ett jordiskt perspektiv. Lite till och lite mer. Det gäller att ha blicken fäst vid målet. Ja, vi skall ha blicken fäst vid "Jesus, trons hövding och fullkomnare". En märklig bestämning. Målet är inte bara resan värd, det är vårt slutmål.

En man sa till mig för en tid sedan att han varken trodde på något evigt liv eller att evig lycka var något eftertraktansvärt. Han trodde att ständig lycka skulle tråka ut honom i längden. Åh... det är ju ett jordiskt sätt att mäta och resonera! Den som aldrig upplevt glädjen i frälsningen och den salighet och kraft som finns i ett närmande till Gud, förstår inte den nya naturen. Och hur Gud upplivar människoanden. Vår glädje och lycka här på jorden är aldrig konstant. Den är temporär. Många lever avskalat för att hålla ledan och glädjen på en acceptabel nivå. Andra konsumerar ihjäl sig. Därför att vi är människor som längtar efter Gud.

Bibeln är bekant med att även en frälst människa upplever att hon vill härifrån. Vi längtar, säger Paulus, att få ikläda oss eller överkläda oss den nya kroppen.
Till dess skall vi kämpa vidare och inte låta modet svikta. Jesus lever och han kan komma in i vår tillvaro, likt solen helt plötsligt bryter fram ur gråtät molnig dag.

-Ha en bra dag!



 

Läs hela inlägget »

Jag har genomfört ett DNA test. Inte för att det var nödvändigt men för att det var möjligt. Det var en spännande läsning.

Det har florerat uppgifter om att jag på min mors sida skulle vara av vallonsk börd, dvs. en Europe, men det finns inte ett spår av det. Istället bjuder det på en hissnande resa när det gäller mina förfäders härkomst.

Vi som är troende ifrågasätter inte mänsklighetens ursprung och tidigaste ursprung. Det var i området kring Irak mellan de stora floderna Eufrat och Tigris som Edens lustgård låg. I mitt DNA register har man funnit 1% vara från Kaukasusområdet, dvs. Armenien, Azerbajdzan, Georgien, Iran, Irak, Syrien och Turkiet, specificerat. Det är ju väldigt många länder men historiskt sett så har ju länder och gränser ändrats, så man talar om dessa länder som ett heltäckande område.

Nästa träff är i Nordafrika. Marocko, Algeriet, Västsahara, Libyen och Tunisien. Där uppbär jag också bara 1% av i mitt DNA. Men det är långt ifrån Kaukasus till Nordafrika med häst och vagn och inga genetiska träffar däremellan. 

I Storbritannien uppbär jag också 1% och resterande 97 % är Sverige, Norge och Danmark. Jag är alltså riktigt svensk.

Min folkvandringteori är följande, men utan att veta:

Vårt ursprung är alla Adam och Eva. Vi befinner oss då längst österut på den arabiska halvmånen. Folkvandringarna har sedan fört förflyttande anfäder till Nordafrika. Men att det sedan inte finns ett enda spår av Europeisk härkomst i mitt DNA är uppseendeväckande. Det är ju lättare att folkvandra på land än till sjöss. Min teori är att de vikingar som var nere på Sicilien och i Nordafrika och härjade, med stor förmodan, har fört med sig någon till Storbritannien och Norden. Det finns ingen annan förklaring. Nordborna var sjöfarare. Man kunde naturligtvis tänka sig att någon vikingahövding tagit med sig någon kär kvinna från norra Afrika till Norden - eftersom jag aldrig har läst om kvinnliga vikingar på krigsstråk till sjöss.

En sak kan man i alla fall slå fast.

Jag är till 97% svensk. Det vill säga Viking. Mitt pigment är naturligtvis från en vacker arabiska. Skulle jag någon gång sjuda över som vatten, då har det både sin förklaring i den arabiska bakgrunden tillika den rödlätta brittiska förmågan.

 

Läs hela inlägget »

Förkunnelse på YouTube

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Arkiv

Etiketter