2018

Mina vänner, mycket går igen från tid till annan där människor rör sig förenade. Därför finns det formulerade sanningar som till synes kan byta karaktär och med tiden bli obekväma för oss. Vi har då genomgått en process som fjärmat oss från det vi en gång var och det utan att vi själva märkt det. Illustrativt starka uttryck som degenerering eller urartning pekar på allvaret.

Följande sanningar av skriftställaren A.W Tozer kom i min hand här ikväll. Ett par stycken från hans bok här nedan; "Guds profet i församlingen." Vilken passande titel för övrigt då han själv skriver profetiskt. Det var många år sedan jag läste den här boken. Det var som om jag fick hembesök. Boken gjorde mig glad och upplyft från djup som ropar till djup.

Här två brottstycken från boken: Guds profet i församlingen;

"Rädsla för gruppens åsikter tenderar att organisera medlemmarna i samfund och församlingar och tvinga dem in i total likformighet. Vår önskan att vara omtyckta inom vår egen grupp av religiösa vänner förstör orginaliteten och gör oss till imitatörer. Olika församlingar har sina godkända erfarenheter, sina religiösa accenter, till och med sina accepterade religiösa tonfall. Dessa blir normgivande för gruppen och är för den lokala gemenskapen vad omskärelsen var för Israel, en cermoniell symbol för att bli accepterad i stamgemenskapen.
---
Vägen ur denna dubbla snara är enkel. Överlämna dig helt och hållet åt Gud. Älska honom av hela ditt hjärta och älska varje människa för hans skull. Bestäm dig för att lyda dina egna övertygelser när de utkristalliseras inom dig som ett resultat av oavbruten bön och ständigt studium av skriften. Därefter kan du tryggt bortse från dina vänners förväntningar, liksom från dina fienders kritik. Det du först kommer att möta är chockartad förvåning hos den mönstertroende skaran, därefter deras motvilliga beundran. Och om du fortsätter att vandra kärlekens och modets väg kanske de tar efter ditt exempel och kastar rädslans ok och går ut som friköpta män och kvinnor, för att vandra i den ljuva frihet till vilken Kristus frigjort dem.
" A.W Tozer

- Gud, låt mig aldrig bli en organisationsskristen som vårdar strukturerna men som i realiteten vaktar på egna domäner. Men behåll mig också ödmjuk över det faktum att den insikten inte är ett ämne till självgodhet. 


 

Läs hela inlägget »
Etiketter: a.w tozer

Något år innan Frank Mangs gick bort ringde jag honom i ett ärende. Det var då en mycket gammal och trött Mangs jag talade med. Men han tog sig tid och han avslutade vårt samtal med att be med och för mig i telefon. Det var en bön utan övertoner. Men den var full av tillförsikt. Hans meningar formade sig till böneord utan hävdelse.

Jag har många gånger satt ihop bandupptagningar och de många skrifter han lämnade efter sig och funnit att han var en oerhört ensam man. Ja, han var inte bara ensam i sitt slag men också ensam som människa. Men ensamhet är ett för ofullständigt ord. Bibeln känner till ett bättre begrepp - det är att vara avskild för Gud. Det är ett mer heltäckande ord. Att vara avskild har också ett pris. Ett mänskligt pris.

Är det verkligen normaltillståndet att en gudsman får gå i tjänst ensam? Min vän, det är mer regel än undantag. Hur skall du annars kunna vara en kanal för Gud? Den ström som kabeln rymmer kan visserligen ha olika styrka men den måste ändå vara isolerad. Oavsett volt och ampere. Tillvaron skulle snart kortsluta strömmen och kraften gå förlorad om inget kablage fanns. Kraften skall bort till lampan som skall lysa i rummet! Lys, människa. Stå upp. Var ett ljus!

Ohhh...du Herrens tjänare som vet att öppna himlens fönster för din samtid - hur skulle du kunna undgå avskildhetens ensamhet - som andra gudsmän i trohet fått bära och uppleva? Ensamheten som den definieras här, den är ju faktiskt ditt inre tempel dit bara du har tillträde. Där uppenbarar sig Herren vid sin nådastol för dig.

En annan gudsman hade, berättades det, änglabesök vid ett tillfälle. Det var en väldig sång från himlen som fyllde rummet och kvällen där han befann sig. Pastorn blev överväldigad och utom sig. Han ringde genast en nära vän för att han skulle komma och få höra samma outsägliga sång. Men så fort vännen kom fram till pastorns bostad tystnade all sång i rummet.

Det finns gudsupplevelser vi inte kan dela med någon. Det finns i överförd mening teknisk utrustning där kablaget måste vara osynligt och isolerat för omgivningen. Det finns ett arbetsmoment för översteprästen i templet att utföra, dit de andra av samma art och sort inte kan gå med. Han måste gå in och ut ensam. Det bara är så! Men väl framme vid nådastolen möter Herrens härlighet.

Jag träffade aldrig Frank Mangs. Jag var för ung. Men jag har förstått att en förkunnare alltid är ensam. Ensam med Gud. Det är ofrånkomligt så.

Man hade i ett sammanhang beslutat sig för att ha en temavecka. Man skulle utifrån olika infallsvinklar bemöta en teologisk sanning. Man fördelade mellan sig de olika rubrikerna för att temaveckan skulle bli så slagkraftig som möjligt. Åhh...min vän. Det går inte till så. Den helige Ande är en enastående regissör och kompositör på egen hand. Låt honom ta vid. Han skall nog få fram ett fullödigt ackord utan våra organisationssträvanden. Att vara avskild är ensamt - om än så bland många.

Jag kan se likheter mellan Frank Mangs gärning och översteprästens. De måste utföra sin tjänst ensamma. Och det är inga små saker det handlar om. Det handlar om andliga offer. Hur offrar man? Ja, något måste besegras och dö först. Inte sant? Självlivets död. Övervinnarens seger över legio ting i tillvaron. Det vet varje förkunnare om som bär på ett budskap. Elementen reser sig i protest och gastkramar tjänsteutövaren. Det är en strid man måste vinna själv. Inför Gud, med Gud och inför människor. Upplevelser med Herren är till för den han ger dem. De är till för att lite längre fram i en särskild situation föra himlen ner till folket. 

Tänk på Jesus. Han som varje kväll fick gå igenom det han hade varit med om under dagen - som människa. Han pratade inte oavbrutet med änglar. Han fick aldrig frestas att gå utanför den tjänst Gud gav honom. Han fick bära den själv. Han kunde inte heller delge sina vänner eller lärjungar vad han gick igenom och bar på. Dessutom visste Jesus vad som fanns i människan, därför anförtrodde han sig aldrig åt någon, står det. Vi kan av det förstå att han hade behov av det. Annars skulle det inte stå så.

Min vän, är tjänsten tung och svår? Gläd dig att du funnits vara förtroende värd! Du bär ditt efod med de tunga stenarna inför Herren på bröstskölden. Den tyngden kan ingen bära åt dig. Snart får du lämna mörkret som du upplever det och komma ut på tempelgården. Där skall stenarna gnistra i fullödig färgskala.

Gnistra, likt en Herrens härlighet.

 

Läs hela inlägget »

Forskningen inom DNA öppnar upp dörrar som ingen förr skulle kunnat tro vara möjligt. Ja, för er som är troende och läst om Hesekiel och benen i dalen - som fick liv - har väl tro för att det kan ske på ett andligt plan. Så har också skett med Israels folk i det naturliga. Frågan är om man inte snart kan väcka liv i riktiga, döda ben.

Jag har gjort ett DNA test. Jag har skrivit om det förut. Det visade sig till min stora glädje att jag hade 2 procent arabisk bakgrund, 1 procents härkomst från Storbritannien och hela 97 procents arvmassa från Norden. Men idag fick jag nya besked från Ancestry som uppdaterat mitt test. I det förra testet förelåg 3000 motträffar som gav det förra beskedet. Men den här gången har man jämfört med 16.000 DNA givare och här blir utfallet ett helt annat. 

Jag är nu istället 51 procent norrman, 48 procent svensk och 1 procent finländare. Ancestry uppger att ju fler man speglar sitt DNA gentemot - ju säkrare resultat uppnår man. Vad skall man säga. Man kan ju undra om jag åt cous-cous den dagen jag skickade in provet. Hur kan man komma till så vitt skilda resultat? 

Men att jag nu framstår till övervägande del vara norrman... det måste väl då bero på den större mängd fjordlax från Norge som jag åt till cous-cousen.

Undrar vad som blir min nästa bakgrund. Man blir lite skeptisk.


 

Läs hela inlägget »
Etiketter: ancestry, dna

Det har gått höga vågor i Island i kölvattnet av en befarad blåval som skjutits till havs. Blåvalen är fridlyst och det medför skarpa rättsliga efterspel om en sådan dödas. Men det har efter en snabb handläggning via DNA prov visat sig att det var en korsning mellan en blåval och en sillval. Nu går meningarna isär huruvida den del eller korsningen av blåvalen som är indragen i avskjutningen, juridiskt skall betraktas som ett brott. Det var ju ändå en blåval. Om än utspädd.

Jag tänker naturligtvis osökt på Jona där valfisken står som illustration på omständigheter i profetens liv. Omständigheter kan vara svårigheter. Svårigheter som vi gärna vill para ihop med en lyckosammare utgång. Ett förmildrande av omständigheterna. En hybrid. En korsning. Stormar kan vara svåra. Valar också. De är båda övermäktiga människan i Jona kläder. Vår tillvaro, uppmätt av Gud, är fridlyst. Han som valde, utvalde och kallade. Han har ensamrätten på sina vägar. Det är trosbekännelsen för den som förtröstar på Gud.

Finns det någon motvikt till förtröstan på Gud? Gör det det? Något som ger tyngd eller valör åt förtröstan. Många har gjort Jona val till en salig figur i förkunnelsen. Valen kommer liksom en gamla förbundets sagohjälte och frälser Jona. Så var det naturligtvis inte. Valen var för Jona ett lika stort hot som stormen. Den stora fisken upplevdes som slutet för Jona. Valar är nämligen inte manöverdugliga av människor. Åtminstone inte från insidan av deras väldiga käftar. Därinne råder inte viloläge under kabintryck och det hänger inga syrgasmasker längst med revbenen. Valen, det är en bild på dödsriket. En profet, med omständigheter likt till döds.

När Jona sover nere på däck så är det ingen fatalist du möter. Det är det inte. Det är en man med en djupt beprövad tro. Så har jag lärt känna Jona. För nog bevisar han det när han säger till sjömännen att kasta honom i havet; "det är för min skull ni hamnat i sjönöd."  Varför hoppade han inte omedelbart i själv, han som hade lösningen på problemet som Gud skapat för dem alla? Jona överlät fullständigt allt till Gud som var mäktig att styra omständigheterna dit han ville, så till den grad att han inte motsatte sig att vare sig bli ikastad eller att dyka i själv. Du vet; det är sådana karaktärer som bevekar Gud. De förtröstansfulla. Förtrösta också du på Gud. Han skall finna en utväg.

Gud ruskade om havsdjupen med hjälp av en storm för att få dit en trögsimmande val att hämta upp Jona. Vem kunde ana det när vågorna gick höga? Så kan det också vara för oss. I själva turbulensen har Gud gömt en lösning. Det har han gjort förr! Han som lät ett helt folk vandra torrskodda på ett annat hav. Vi har att lära oss att förtrösta. Men vi vill istället både skjuta valen och stilla stormen - för säkerhets skull. Vi ser inte Guds okonventionella lösningar, alla gånger. Vi ser inte Guds hand bakom. 

Min vän, förtröstan på Gud måste alltid ha något i andra vågskålen. Det är så svårt att stilla själen till ro utan den vetskapen. Förtröstan på Gud måste liksom en hiss ha en tyngd som åker ned då hissen skall upp, en tyngd som far ned med hast till avgrunden! Förtröstan är din hisskorg och det som jagar dig är dina omständigheter - förtröstans motvikt. Vad är förtröstan annars värd? Gud är god. Det är mer än ett santförhållande! 

Jag vill hälsa dig med dessa ord och är i lika stort behov själv av trösteorden;
Omständigheter står i proportion till förtröstan och de båda banar väg för Guds ingripanden.

Det är förtröstan till Gud och hans stora avsikt här i livet.
 

Läs hela inlägget »
Etiketter: jona, förtröstan

"Hans herre sade till honom: Bra, du gode och trogne tjänare! Du var trogen i det lilla, jag ska sätta dig över mycket. Gå in i din herres glädje! " Matteus 25.

Reduktion är ofrånkomligt i livet. Den griper in på livets många områden. Ordet har också en andlig verkningsgrad. Så är det också med reproduktion. Man förmerar något av samma sak. Man kan gott säga att när gudsmannen Mose la sina händer på Josua, då skedde en reproduktion. "Du skall lägga något av din auktoritet på honom", sa Gud till Mose. En märklig instruktion. En andlig dignitet som inte har med ledarskapsträning att göra. Josua var nog så tränad vid det laget - ur ett mänskligt perspektiv.

I den andliga striden finns det inga manualer från tidigare erfarenheter och tillvägagångssätt att tillämpa. Mose som aldrig hade gått runt en stad som Jeriko i samma syfte, skulle aldrig kunnat ge Josua det rådet. Det ligger inte inom räckhåll för fantasin ens en gång. Lika lite skulle svärfar Jetro kunnat instruera Mose där ute i öknen om hur Mose skulle ta sig över Röda havet. Genom att slå med en pinne!  Sela. 

Dagens text från en av liknelserna talar om förvaltarskap. Det handlar om mer än ett affärsmässigt förhållningssätt. Det är en liknelse. Vore jag talare skulle de många exempel som inte låter sig nämnas här av platsbrist och därför att det är så många, kunna räknas upp och nämnas. Det är alla de meningar som ligger till grund för ett troget tjänande. Gud som ser.

En arbetsgivare, hur väl ett arbete än förflyter, har alltid sina egna intressen att bevaka. Det gör i de flesta fall den enskilde umbärlig. Du är utbytbar på en kvart! Din spetskompetens ges åt någon annan. Men hos Gud är det inte så. Han har bara oumbärliga tjänare. Och han ser till deras trohet.

 - Åhhh...du som vaknade denna morgon för att utföra samma tjänst och syssla som igår, som dagen innan, som året innan, med en maskins pålitlighet, med valet att kunna avstå, med trött hand och med längtan att få slå dig ner, du som fortsätter oförtrutet - det finns en som räknar och värderar din trofasthet. Han har lovat förmera uppdraget. Den stora avkastningsdagen är inte inne ännu. Men den kommer!

Texten lovar oss att den som är trogen i det lilla, skall han sätta över mycket! Här är det inte längre frågan om en liknelse. Här handlar det om orsak och verkan. Om Guds logik. Varför? Gud är god! Det måste vi alltmer få syn på, för då skulle vi utföra vår tjänst som om vi tjänade Herren och inte människor, i allt större utsträckning.

I dagens text så har åtminstone jag nästan alltid stannat vid ordet "mycket", när jag under alla år läst den här texten. "Sätta dig över mycket ". Det ligger i livets natur och hela uppdrag att allt skall förmeras. Eller hur?

Men det finns ett slutord i liknelsen som man ofta inte når fram till i texten. - "Gå in i din herres glädje." Du får bli gudomligt glad. Gud är glad över din tjänst och arbete.

Kan det bli mer välsignat än så? 

 

Läs hela inlägget »

Jag kom idag att tänka på ett föredrag jag var på för flera år sedan med den tidigare överrabbinen för judiska församlingen i Stockholm, Morton Narrowe, när han talade om profeten Jeremia. Han hade utifrån sina förutsättningar mycket att säga om Jeremia. Han uppgav helt frankt att om han hade träffat Jeremia i verkligheten, så hade han nog inte tyckt om honom på ett personligt plan. Jag kom som sagt osökt att tänka på det idag och tyckte det var sorgligt. Jag lät därifrån fantasin skena iväg och bytte plats med Jeremia och Jesaja och lät dem utföra varandras tjänst och gärning. Det är också så att man lär känna både sig själv och andra i mötet med varandra. Därför blir en del mycket omtyckta. Andra tycker man bara om.

Nej, det gick inte att byta plats med portalfigurerna. De skulle inte klara av varandras uppgifter på ett personligt plan. Det är därför olikheterna finns. För att uppgifterna är olika. - Men, men.. om Jeremia fått tjäna istället för Natan då... inför kung David? Och vice versa... Jeremia var ju modig som Natan... Nej. Det hade aldrig David klarat av. Han hade inte lyssnat på Jeremia på samma sätt som på den djupt insiktsfulle Natan. Profeten Natan som visste att bedöva kung David genom en illustrativ anekdot innan "skottet föll". Det vore för Jeremia en sanningens omväg. 

Morton Narrowe har ett amerikanskt förflutet. De äger en öppenhet och en framåtanda i folkkynnet som inte Jeremia var bärare av. Narrowe som mycket fyndigt därför kallade Jeremia för norrlänningen. Anatot låg ju också norr om Jerusalem och hörde till annan provins. Hans karaktäristik är därför i det avseendet mycket träffande. Den kärve och oinsäljande norrlänningen från Anatot.

Är det inte så att Gud lägger ett avgörande syfte också i hur vi är beskaffade? Det måste också gälla för dig och mig, idag. Gud har i uppgiften vävt in de egenskaper som skall bära gärningen. Vi skall vara budskapet och rymma det.

Många människor blir förbisedda vid uttagningar och vid rekryteringar i livet.  De upplever sig inte vara vinnande. En del blir aldrig populära eller efterfrågade bland vänner. För en del är det alltid så. Jeremia var ingen sällskapsmänniska på det viset. Verkligen inte. Han hade inte passat för uppgiften att skriva sköna ord i konungslig närvaro. Hans tjänst var för en annan tid och syfte. Likaså, kunde inte Jesaja med all sin episka förmåga dikta fromma ord om Herren, djupt sänkt i en dyfull brunn med alla till ovänner, sett ur ett mänskligt plan. Det låter sig inte göras. Man gräver inte heller med skaftet på spaden.

Så betraktar Gud den som han utvalt för en tjänst. Den han kallar skickliggör han efter uppgiftens premisser. Vi ser ofta i relief till andra. Det är en alldeles för allmänt hållen bild.

Gud, han som ser till den särskilda bilden.

 

Läs hela inlägget »

Bäste följare av min blogg.  Jag har varit i Rom i veckan som varit. Därför har mycket legat nere. Men nu är jag tillbaka!

Det är en gång för alla så att vi har ingen som helst hjälp av vår samtid när det gäller eviga och andliga frågor. Inte alls. Tänk att det kan vara på det viset.

Nej, vi måste själva hämta upp vatten ur brunnen! Det som föll under särlaregnet. All vattenkonsumtion består ju inte av paraplyregn. Det vattnet är till för fänaden. För nutiden. Vi behöver hitta grundvatten resurserna, så att vi klarar oss för framtiden. De reservoarer som består av   s a m m a   friska vatten som paraplyregnet. Allt vatten kommer ju inte direkt uppifrån. Gud förser också med vatten i förtid men lagrar det i berggrunden. Vi kallar det för grundvatten. Gräv, drick och bjud din omgivning. Sitt inte i torka! Det är inte ens nödår ur den aspekten sett. Vid klippan Kristus finns det underjordiska sjöar. Drick dig otörstig. 

Ja, det finns både djupt borrade och grävda brunnar. De grävda kan visserligen sina emellanåt och är särskilt känsliga för omgivningar. Aktiviteter vid sidan om en grävd brunn är inte oväsentliga. De kan förorenas. Ett torrt år kan också slå hårt på en grävd brunn. Men alla kan gräva en brunn. Och hämta vatten där ur. Isac grävde upp sin fader Abrahams brunnar. Varför? Han visste att de bar på tjänligt vatten. Han grävde inte upp Lots brunnar. De var svavelbemängda. Gräv där du vet att det fanns rent, friskt vatten. Det är en god utgångspunkt.

Någon har mejlat mig och vill köpa annonsplats på min hemsidan, när jag varit bortrest. Vad skulle jag göra för de pengarna? Skulle jag ta in pengar för att min hemsida når ut, i en eller annan utsträckning? Nej, det är fullständigt oförenligt med mina intentioner. Att hamna i en tilltagande beroendeställning till ekonomiska resurser som sedan formar en helt annan verksamhet än från början, som sedan lever sitt eget liv och går under? Det har vi sett tillräckligt av i historien. Så har frikyrkorörelsen dukat under när matematik ersatt ett utgivande av bara rent och gott hjärta. Och inget annat. Det var så Judas gick under. Han tänkte på debet och kredit i allt vad Gud gjorde. Så befängt! Han som inte ens kunde hushålla med vinsten han sålde Jesus för - de dyrbaraste av pengar på jord. Han köpte en åker för pengarna som blev hans egen grav. Där brast hans buk itu och inälvorna strömmade ut. Den mänskliga krävan. Det är inte en apostels gärning. Guds rikes sämsta investering alla kategorier. Men Jesus stod upp - sveket och pengarna till trots!

Det här handlar inte om ekonomi. De frågorna har vi nog av i livet ändå. Resurserna. Eller bristen på resurser. De två mest tröttsamma parhästar människan överhuvudtaget stött på i trälgudars land. Här kommer inga postgironummer att präntas. Tiggeri, tiggera, snart tigger alla. Varför? Man har brist på olja i lampa och kärl. Och man vill bli stor. Gud har inga problem med storheten eller verksamhetsgraden. Han är störst! Vi kan tryggt slappna av.

En Frälsare dyrbar är Jesus Guds son. Han frälst mig och allting gjort väl. I urtidens klippa jag vilar så nöjd, Där svalkas min törstande själ.

I Urtidens klippa han gömmer mig väl. Och svalkar det törstande land. I  kärlekens mantel han sveper min själ. Och skyddar mig där med sin hand. Och skyddar mig där med sin hand.    

När slutligt jag får honom skåda en dag, då utom all fara jag är...     


Fanny J. Crosby




 

Läs hela inlägget »

"Då fäste de blicken på honom, och Petrus sade: "Se på oss!" Mannen såg uppmärksamt på dem och väntade sig att få något. Men Petrus sade: "Silver och guld har jag inte, men vad jag har, det ger jag dig. I Jesu Kristi nasaréns namn: res dig och gå!" Han grep honom i högra handen och reste honom upp, och genast fick mannen styrka i fötter och vrister. Han hoppade upp och stod upprätt. Sedan började han gå och följde med dem in i templet där han gick runt och hoppade och prisade Gud.  Allt folket såg hur han gick omkring och prisade Gud,  och när de kände igen honom som mannen som hade brukat sitta och tigga vid Sköna porten utanför templet, fylldes de av bävan och förundran över det som hade hänt med honom. "  Matteus 3


Den kristna TV kanalen, kanal 10, har sändningar i Sverige, Norge och i delar av Asien. En dygnetrunt verksamhet som bygger på frivilliga bidrag, partnerskap och insända gåvor. Ibland så verkar det faktiskt som om programutbudet till sitt huvudinnehåll består av själva vädjan om mer ekonomiska resurser, än av evangeliet. TV produktioner som är motsvarigheten till fågellivets gökunge. Den slukar allas resurser och engagemang. - Ger du lite mer får du en CD skiva eller en bok... Vad är det för någonting? Det liknar Cafe`kvällar från Sundsvall på 1970-talet. Guds rikes representanter av historisk dignitet rodnar och skäms över tilltagen. Det skymmer budskapet! Om man har något.

Det sägs visserligen att C.H Spurgeon sålde de främsta sittplatserna i sitt Tabernakel i London som han byggde för att få ekonomi till sitt projekt. Ja, udda grepp eller rättare sagt affärsmässiga grepp har Guds rike begagnat sig av tidigare i historien. Men jag undrar; tog den ekonomiska biten en så stor plats i det som kan kallas för gudstjänstordning hos Spurgeon? Det tror inte jag. Det haltar. Betänkligt. Månglarna och affärsmännen har bytt plats med den lame mannen - i överförd mening - och tiggeriet har startat upp efter det som man själv saknar. Silvret och guldet. 

Min vän, tiggeriet har ingen ände. Himlens resurser är inte behjälpt av de fattigas väg och lott. Tiggeriets väg. Den är patetisk. Så verkade inte heller George Muller - den kanske till omfånget störste i att vara stor i projekt... men utan resurser.

Den rike mannen hade kunnat finansiera hela Jesus och lärjungarnas verksamhet. Bröd och fiskundret hade då sluppit bli till. Nej, Jesus bad den rike mannen att göra sig av med hela sin förmögenhet och ge till de fattiga. En oidentifierad och opersonlig grupp människor, det är de fattiga. Varför? För att tappa hela det ekonomiska perspektivet. Den rike mannen satt ju fast i det.

Det är ju sorgligt och beklagligt att höra alla dessa kampanjkvällar som handlar om ekonomisk brist - som om det var själva uppdraget och förutsättningen för evangelium. Något är fel här. Ett systemfel. Ett plagierat system. Att väckelse skulle komma genom tiggeri i en outömlig vädjan i brist av ekonomiska resurser, det är inte en himmelrikets ekvation.

Det kan jag tala om för dig.

 

Läs hela inlägget »
Etiketter: kanal10

Då sade Saul till sina tjänare: ”Hitta åt mig en man som är skicklig att spela och för hit honom till mig.” En av tjänarna svarade: ”Jag har sett att betlehemiten Ishai har en son som kan spela, en djärv och duktig stridsman och en begåvad talare. Dessutom ser han bra ut och Herren är med honom.” Saul sände då bud till Ishai och lät säga: ”Skicka mig din son David som vaktar fåren.”  1 Sam. 16.

Vi vet inte hur lång tid som förflöt från det att Samuel hällde oljan från sitt horn över Davids huvud till denna tidpunkt i hans liv. Den tiden kan ha varit avsevärd. När vi blir trötta att vänta då är tiden avsevärd. Men en sak är säker och det är att David tänkte och levde i det ögonblicket oavbrutet. Kallelsens ögonblick. Guds kallelse och syften är kända av Gud långt innan de blir kända hos oss. Ja, vi som själva är näst intill osynliga innan befruktningsögonblicket, vi är då redan kända av Gud och vårt liv ligger redan då beskrivna inför honom. Och var så säker; han vakar också över dig.

Här, i dagens text, börjar egentligen Davids långa resa och han skall prövas många gånger och på många sätt. Han skall gå från att vara en oansenlig herde, ja, en pojke som vaktar får, till att bli ett konungsligt ämne. Vilken resa!

Har du tänkt på tjänarens beskrivning över David, de orden som banade väg för honom? Man kan gott kalla det för en arbetsgivares betyg efter en anställning, fast här kommer betyget innan han varit i tjänst. Han uppges inte vara jätteduktig på att spela. För då hade man sagt så. Men han kunde. Ja, så blir det också för oss ibland. Vi kanske nätt och jämt får vara med och vårt jag hålls nere av det mediokra intyget och de "äldre brödernas " invändningar. Men Gud för ändå honom fram. Genom otillräcklighet. Det är alltid Guds röda matta i tjänst inför honom. Gud är villig till att smörja men "ett huvud högre än andra " medför att Gud inte behöver sträcka sig så djupt ner mot vår jord. Det har han förkärlek till. Han som steg ner till avgrunden och tog fångar. Har du tänkt på att Jesus bästa vän förmodligen var Lasarus. Lasarus som dog men uppväcktes. Lasarus - precis som Paulus ögonsten Timoteus - inte säger ett enda jota i Guds ord. Oansenliga. Lasarus var anonym men Jesus umgicks med honom och Mariorna. Enkla och ringa människor men säkert oförställda och äkta. 

David var djärv. Varför beskriver en av Sauls tjänare honom sådan? Ja, "en djärv och duktig stridsman ". Så ovidkommande. Det hade jag inte tagit med i min jobbansökan och CV. I alla fall inte till detta jobb. För det var ett jobb. Att vara kulturarbetare och spela inför kungen kräver inga stridsmän. En speleman skall inte vara en stridsman. Det är felrekryterat. Men Gud kände Saul och hans fallenheter. Gud spelade på dem. David skulle rätt sticka ut bland de ansökande spelarna...även om David nu inte av denne tjänaren betraktades som en särskilt god trubbadur.

David var en begåvad talare... Vad har det med saken att göra, om du bara skall spela för begynnande tokig kung? Ja, säg det. Gud vet att bana väg för David. Men det är inte David som kämpar i egen kraft. - G u d    v e r k a r !

Vilka tankar rörde sig inte i Davids hjärta och sinne den här dagen. Och ändå vet vi med facit i hand att tvivelns moln strax tonade upp sig, då han fick fly hals över huvud från en mordbenägen kung. David som själv visste med sig att han skulle bli näste monark.

Min vän, dessa biografier över människor som Gud arbetat med och igenom, så ser vi inte alla enskilda pixlar i Guds väldiga arrangemang. De är alldeles för många. Guds väg med dem var och en är så komplicerade att det bara är den Helige Ande som kan vara regissören i ett sådant verk. Inte ens med facit i hand kan vi tränga in i alla Guds avsikter och moment med dem. Men en sak har vi att alltid eftersträva; det är att hur tvära kast det än kan se ut att bli från den ena stunden till den andra, så är det Guds arrangemang om vi låter oss ledas. 

Det heter om Jesus att han var lydig. Tänk ibland på det. Han som i varje ögonblick säkert visste hur man kunde göra slut på dåliga underlägen i livet. Han var lydig, ja, lydig intill döden på korset. Abraham likaså. Han är beredd att offra sin ende son. "Gud skall nog utse ett offer." Innebär inte ordet "nog " en viss osäkerhet och ett visst mått av tveksamhet? Jo. Gud lät inte heller trons fader vara tvärsäker. Varför? Gud verkar så. Genom tron som är en fast tillförsikt.

I våra liv får vi ofta veta av våra arbetgivare vilka "skyldigheter" vi har. De fackliga företrädarna lär oss å sin sida vilka "rättigheter" vi har och vill skona oss från ett orimligt hårt utnyttjande. Men i Guds skola står saken så mycket högre och härligare. Där handlar det om lydnaden. Ohhh...vad många som tappat kursen för att de inte bestod provet likt David gjorde och var följsam. Han som fick ägna sig åt att fly under hela sin konungsliga prinstid. Så bearbetade Gud hans hjärta och karaktär! Och när den stora examensdagen kom...då vägrade han att utöva en konungs rättighet, nämligen att döda sin antagonist med ett svärdslag. Han skar endast av en flik av Sauls mantel men ångrade det sedan.

Jag älskar inte Guds vägar alla gånger men jag åtrår hans höga syften. 

De är alltid goda.

 

Läs hela inlägget »

"Alla furstarna kom till Jeremia och frågade honom, men han svarade dem alldeles som kungen hade befallt honom. Då teg de och gick ifrån honom, eftersom ingen hade hört vad som sagts. Men Jeremia fick stanna på vaktgården ända tills den dag då Jerusalem intogs. Och han var där när Jerusalem intogs." Jeremia 40.

Kung Sidkia var trängd. Hans fortsatta liv var utstakat men han fick likväl själv avgöra utgången. En utgång av två. Gud hade berättat om hans framtid genom Jeremia. Profetens liv var också villkorat. Sidkia hade tagit honom till fånga och lät honom vara fullständigt begränsad och nedsänkt i en brunn. Kungen talade med honom som till en underrättelsetjänst. En underrättelsetjänst till Gud. Men Jeremia hade Gud på sin sida. Det hade inte Sidkia. Den skillnaden är total - även om den inte är synlig i det mänskliga. De mänskliga hoten är timliga. Guds löften är eviga.

Tänk på Jeremia. Vet du att han vid ett tillfälle blev hudflängd. Förklaringen till hudflängd uppges vara när man blir piskad så huden, ja, just det - huden ger vika. Det som Jesus fick erfara. Ibland blir Herrens tjänare så vindpinad av ondskan att en sådan upplever sig fullständigt hudlös på själens område. Det är enormt försvagande "Men Herren var med mig ", skrev Paulus. Blev Jeremia piskad? Det vet vi inget om. Det kan också ha varit ordagrannt. Man kanske drog av huden på honom. Du vet; det ligger i ondskans väsen att slå mot Gud där han representeras. Så förundra dig inte. Fullfölj allt och behåll fältet!

När Jeremia blev hudflängd, vad tror du han sa inför Gud? Om livet, om tjänsten, om sitt eget liv och betydelsen av sin kontext? Kan man vara så i samklang med Gud att man kan genomgå vad som helst? Som Sadrak, Mesak och Abednego. Som Daniel bland lejon. Kan man bli så helgjuten att Guds vilja blir min, ifråga om ens eget liv? Här kommer det alltid att finna en dualism. Det är här vi måste segra!! Kristus i oss vårt härlighets hopp!

Här vill det till att man också äger en karaktär med profeterna. Oxens natur. Det är därför det står att vi skall särskilt ta deras exempel som förebild "i att uthärda lidanden". Uthärda! Inte primärt undvika. Jeremia hade säkert som vi, och det framgår på flera skriftställen, en annan åsikt om olika saker. Olik än Guds. Men han stod kvar i det Gud tänkt för i hans liv. Det kan verka heroiskt beskrivet men det är något väsentligt över det.

Jag tycker den här texten är så typisk. Profeten fick plötsligt förändrade förhållanden och lindring. Han fick komma upp ur en parasitfull, kall och sölig brunn, kan tänkas. Men han skulle inte släppas fri för att ta en sommarpromenad upp vid Anatots kullar för att där leta några solmogna fikon. Nej. Han skulle vara kvar på vaktgården. Vaktgården! Och han fick i alla lägen vara beredd på allt. Hesekiel kallade det för "hjulet". Att vara ledd och lydig. Att gå dit "hjulet" går.

Jag har skrivit en egen kommentar i min bibel till bibelorden; "Men Jeremia fick stanna kvar på vaktgården." Det är i en vidare bemärkelse ett frihetsberövande i sig, i Herrens tjänst. Vad har jag skrivit i min bibel?

Var annars - du väktare?! Om inte på vaktgården.

 

Läs hela inlägget »
Etiketter: jeremia 40

"Mycket mäktig och verksam är en rättfärdig människas bön."   Jak. 5.

I den osynliga, andliga världen finns det onda strateger. Djävulska. Demoniska. De står i konstant fiendskap mot Gud. Dessa "arma makter" - som skriften benämner dem - försöker påverka och influera på den kristne. Det kan vi inte komma ifrån. Det skall vi vara medvetna om och det behöver vi inte heller sticka under stolen med. Vi kommer inom många områden i livet och på många sätt få erfara det. Djävulen är en strateg och han känner till våra svagheter. Han vill få oss på fall. Hos Gud finns kraft och nåd!

Ibland genomlider vi kamp och strid. Det kan vara inom skilda områden. Våra liv ser olika ut men vi har alla en själafiende som opererar. I den kampen är bönen en oerhörd resurs! Det är faktiskt ett vapen. En maktfaktor i striden.

Texten säger oss väldigt mycket i det sammanhang som det här brottstycket är hämtat ur. Det talas om förlåtelse, det talas om synder och om sjukdom. Men det talas framför allt om trons bön. Ibland ber vi men vi når inte fram, tycker vi. Underläget i kampen vill inte ge med sig. Vi upplever att genombrottet uteblir och siktad och avskjuten ammunition rör sig bara som en förlupen kula. Själafienden grinar åt oss. Många gånger saknar vi den rättfärdiges bön som är mäktig. "Mycket mäktig och verksam", heter det. Väcker inte den distinktionen ditt intresse? Det gör den hos mig.

Det finns en mycket viktig bestämning till den människan som beder i texten och det är att denne skall vara rättfärdig. Det talar om att människan måste vara underställd det som Jesus gjorde på korset genom sin försoning och vara helgjutet förvissad om att det är på grund av den segern man är rättfärdig. Och inget annat. Hur ber man "verksamt och mycket mäktigt"? Ja, jag skulle vilja illustrera det inom samma område, nämligen bönens område.

Har du någon gång gjort ett avsteg från att börja din bönekontakt med Gud utifrån din egen horisont? Ja, jag menar har du ägnat ditt fullständiga fokus utifrån vem Jesus är och vad han förmår - harneskt till trots - din egen situation? Det är lika stor skillnad på det mötet som om man öppnar upp en dörr i avsikt att byta rum eller att stänga samma port för att bli kvar och instängd. Vi börjar ofta med fel perspektiv. Vårt eget.

Det finns stunder i livet då man kanske inte tror sig ha förmågan att se på Jesus. Men man ber ändå till honom på grund av ett gott vetande. Då möter han oss och lyfter oss i barmhärtighet. Men det som här framställs är att bryta igenom fientliga garnisoner. Ja, bryta igenom! Då räcker det inte med vårt lilla liv med så stora problem i fokus. Då måste det till ett annat perspektiv. Ett starkt Jesus perspektiv.

De andliga segrarna driver främmande härar på flykten. Genom lovsång, genom tillbedjan och med den rättfärdige människans helengagerade bön."För mycket förmår en rättfärdig mans bön då den bedes med kraft.", står det i en annan översättning.

En verkligt menad bönekamp kan aldrig vara endast en verbaliserad suck. Det räcker inte. En mycket mäktig och verksam bön måste till sitt utförande skilja ut sig! Det säger sig själv. Den går i motsats till kontemplationen i kraftens tecken.


- Bed så skall du få, sök så skall du finna, klappa på och det skall öppnas för dig.

 

Läs hela inlägget »
Brun kärrhök            Copyright Foto:Thommy Jakobsson Brun kärrhök Copyright Foto:Thommy Jakobsson





Vet du inte, har du inte hört att Herren är en evig Gud, som har skapat jordens ändar? Han blir inte trött och utmattas inte, hans förstånd kan inte utforskas. Han ger den trötte kraft och ökar den maktlöses styrka. Ynglingar kan bli trötta och ge upp, unga män kan falla. Men den som hoppas på Herren får ny kraft, de lyfter med vingar som örnar. De färdas i väg utan att mattas, de färdas framåt utan att bli trötta.   Jesaja 40.


Den här bilden tog jag för ett par dagar sedan. Det är en skarpögd kärrhök. En brun kärrhök. Han får syn på mig i fotoögonblicket och nitar mig med sin blick. 

Varför relateras det till örnen i detta bibelord - för det står att Herren ger den trötte kraft som hoppas på honom. De lyfter sedan som örnar utan att mattas.

- Åhh min vän...om jag hade kunnat tala som F. B Meyer gjorde och dränka mina ord i honung, så skulle också du få ro i vetskap om att Herren verkar med tiden, under tiden, även om det är påfrestande för den rastlöses slitna själ, här och nu. 

Låt oss titta på örnen eller i det här fallet kärrhöken. De är likvärdigt beskaffade. Kan du se och räkna hans vingpennor? Ja, det kan man faktiskt. De stora fjädrar som skiljer luften på undersidan från ovansidan och skapar bärighet. Vingarna, de är till varje komponent och utformning helt avgörande för fågelns levnad. Men ibland lossar en eller två av fjädrarna... I striden. Av flykten. I snåren. Vid missöden. Då blir saknaden av de enskilda fjädrar som blåsljudet i hjärtat hos det nyfödda barnet. Hjärtat tappar i kompression. Och tröttar ut varelsen. Bärigheten hos fågeln minskar och den får kämpa mycket i egen kraft. Örnen blir trött. Så är det också för oss! Vi tappar ibland någon fjäder. Vår bärighet minskar. Vi dalar. Det kan vara hur gynnsamma vindar som helst, men vi går oss trötta, oaktat ser vi inte att vi tappat en viktig själens vingfjäder. Då bryts vår frihet. Vår frimodighet blir till missmod. Vi sjunker. Men det är egentligen inget fel på oss.

Min vän, den förlorade kraften kommer tillbaka! De stora vingpennorna kommer snart att växa ut igen. Gud har ordnat det så. Hoppas på honom! Dalgångens tid är snart förbi. Snart drar det uppåt igen med segervisshet under termikvindar. Så är det också för örnen.

Hur lång tid tar det för en vingpenna att växa ut? Det vet Gud. Det ligger fördolt i vilans egenhet att det måste få dra ut lite på tiden. Under tiden ger Gud ny kraft.


 

Läs hela inlägget »
Etiketter: jesaja 40, örnar

I en liknelse berättar Jesus om ett träd som en tjänaren ville hugga ner. Det bar ingen frukt. Det hade det inte gjort på tre år. Men Trädgårdsmästaren ville låta det stå ett år till. Han ville gräva och gödsla runt trädet i hopp om ett bättre resultat. Sådana träd står ej vid vägkanten. De står i fikonlundar.

Hur gödslar man fruktträd? Man mäter ut en cirkel runt trädet dit de yttersta grenarna på trädet når. (Märk; man måste först se upp mot himlen...) Sedan lodar du rätt ner från yttergrenarna och öppnar upp gräsytan och gräver ner gödslet i en ring runt trädet på marken. Trädets fina rötter har i motsvarande grad som kronan, växt sig dit. Ingen vill väl ha en äng av blomster runt stammen - för det är vad som annars sker om man gödslar vid trädstammen. Likt en prydd majstång med blomster. Likt en fruktlös, teatralisk kristendom. Den vissnar lätt och minner om en förfluten tid.

Man kunde gott på ett mänskligt plan, ifråga om fikonträdet som  Jesus förbannade, kunna säga att Jesus här led av blodsockerfall. En plötslig insulinyttring. Jesus var ju en människa. Var tog hans gudomliga framtoning vägen? Den gudalike som lagade alla men inte skadade någon. Jesus uppges ju ha varit hungrig. Han var också hungrig när han rensade templet strax därefter - för det står ingenstans att han hade hunnit med att äta innan de kom fram till Jerusalem. Och där beter sig Jesus om inte än värre. Fullständigt ociviliserat. Och okristet. Har du tänkt på det?  Var det uttryck för ett dåligt humör? Etikettsbrott? Nej! Han öppnar upp för att också förlåta den som handlar felaktigt - vilket Jesus gjorde. Eller tycker du det var okey ur ett mänskligt sätt att se det? Om inte så är Jesus för första gången extremt opedagogisk i sin gärning - om det inte är så att han har något alldeles särskilt att säga med sin otrevliga image. Är du en profet som ser människor som träd? Bra. Du ser i alla fall någonting. Det gjorde Jeremia vid ett tillfälle också. Var då sen till att döma. Furorna kan plötsligt bli tvåbenta och visa sig vara dyrbara människor. Då har du kastat sten i glashus. Nej, Jesus ärende är av ett större storsintare format - om än brutalt framställt.

Fikonträdets tid var ännu inte inne, står det. Det vill säga blomningstiden låg strax framför. Men man kunde kanske ändå förvänta sig några enstaka fikon från förra säsongen även om kvaliteten säkert inte är så god för apelfikon. Vildfikonträd vid vägkanten kanske förr i tiden hade bättre förutsättningar. Säkert. Dragdjurens spillning som hamnade vid vägkanten, gav rikligt med energi, till skillnad från dagens asfalterade vägar där allt bly från drivmedlen förgiftar jorden och skapar undermålig jordmån och dålig frukt.

Det finns en viktig uppföljning av Jesus förbannelse över trädet. Han talar om tro. Han till och med säger att "allt vad I med tro bedjen om i eder bön, det skall ni få ". Och i Markus evangelium exemplifierar han det med ett berg som står i vägen, så kan den med tro kasta berget i havet. "Vilket berg du än är som reser dig upp emot Serubabel, så skall du ändå jämnas med marken ", skriver Sakarja. 

Det är i högsta grad övernaturligt att kasta ett berg i havet. Det är också onormalt att få ett livskraftigt träd att krokna på ett ögonblick och dö ut. Båda exemplen har mig veterligen aldrig iscensatts i det naturliga därefter. Jesus är ute efter några principer med andra ord. För det hade varit lika lätt för Jesus att framkalla ett myller av fikon på stående fot, där och då. Utan tvekan. Jesus var ju hungrig. Varför gjorde han inte det? Därför han var på väg till templet. Israel, fikonträdet som hade urartat. Han talar om trons gärningar. Och han talar om att förlåta om man har något emot någon. 

"Och när ni står och ber, så förlåt om ni har något emot någon. Då skall också er Fader i himlen förlåta er era överträdelser." Varför talar Jesus om överträdelser efter sin egen märkliga föreställning? Och om förlåtelse. 

Hade inte Jesus själv visat prov på ett dåligt och anstötligt uppträde bland fromt folk? Absolut. Både sett med dåtidens ögon och med våra. Så gör man inte. Man förbannar inte ett neutralt träd som man inte kan räkna med skall ge skörd innan blomning. Man kastar inte heller omkring berg hur som helst bara för att man har tro och i egennytta. Man behandlar inte andra människor som Jesus gjorde i templet. Det väcker anstöt och man kan få någon emot sig. Ja, flera. Vad skall vi göra med sådana här yttringar bland människors barn? Förlåta! Det var essensen av lektionen.

Låt mig få avsluta med ett ord av profeten Haggai. 

"Varken vinstocken, fikonträdet, granatträdet eller olivträdet har burit någon frukt än. Men från denna dag ska jag välsigna." Haggai 2:20


 

Läs hela inlägget »

"När Jesus tidigt på morgonen var på väg tillbaka till staden blev han hungrig. Han såg ett fikonträd vid vägen och gick fram till det, men fann inget annat än blad på det. Då sade han: "Aldrig mer ska det komma frukt från dig." Och genast vissnade fikonträdet.
När lärjungarna såg det, blev de förundrade och frågade: "Hur kunde fikonträdet vissna så plötsligt?" Jesus svarade dem: "Jag säger er sanningen: Om ni har tro och inte tvivlar, så kan ni göra inte bara sådant som med fikonträdet. Ni ska till och med kunna säga till det här berget: Lyft dig och kasta dig i havet, och det ska ske. Allt vad ni ber om i er bön ska ni få, när ni tror.
" Matt. 21.


Fikonträdet i Israel får sina första fikon på försommaren. Den stora skörden bärgas i augusti månad. Det är också så att fikonen blommar innan löven spricker ut vid den första skörden.

I Markus evangelium står det att Jesus på avstånd såg ett lövrikt fikonträd. Det är alltså ingen förhoppning Jesus hänger sig åt när han vill leta efter fikon, utan ett antagande på goda grunder. Trädet måste bära på frukt utifrån vad man kan se på håll. Någon frukt åtminstone. En. Eller två. Men frukt.

Detta är Jesus enda omedelbara och verkställande domsord vi läser om under hans jordeliv. Mot ett träd! Ja, ett träd. Ett vanligt träd. Ett fruktträd. Ja, ett fikonträd. Jesus spårar till synes helt ur och blir destruktiv. Är det någon som är av en annan uppfattning, bland människor av stil och etikett, att Jesus med makt och myndighet förbannar ett träd så att det stendör på fläcken och att det ur en mänsklig aspekt var överilat? Nej, jag tänkte väl det.  

I Jesu undervisning så är träd en bild på nationer och fikonträdet är en tydlig symbol över Israel. Det måste också sägas här. Precis som cedern finns på Libanons flagga förknippas fikonträdet med Israel. "Se på fikonträdet och alla andra träd, när det börjar knoppa då vet ni att sommaren är nära, det vill säga tiden för vår förlossning. 

Trädet är också en bild på Guds rike i ett långt gånget stadie. Senapskornets dynamik i det lilla fröet. Litet och oansenligt i början. Större än störst i ett senare skede. Templets tid var också snart förbi. Jesus hade kommit. Offergärden. Det särskilda prästadömet. Eller församlingsträdet med dess verksamhetsgrenar där fåglarna med tiden byggt ideologiska bon, upprättade av människotankar, fågelbon allt efter läror, dess tid är alltid förbi bland verksamheter som saknar frukt! Men på fruktträd förväntar vi oss frukt. Det är helt klart så. Åtminstone under säsongen. Bland löv på fikonträd.

När vi läser i Matteus så står det att "genast förtorkade fikonträdet ". Markus skriver: "när de tidigt nästa morgon gick förbi fikonträdet, såg de att trädet hade vissnat ända från roten." Man kan i alla fall säga ett det skedde över en natt. Det är onormalt. Jesus dödade trädet med sitt tal. Varför? Det bar ingen frukt och han vill säga oss alla något.

Ibland kan det brista för oss. Som för andra. Vi kan snedtända för oplanerade anledningar och vi får rota runt under introspektion efter orsakssammanhang. Och under skam. Ibland är vi för trötta. Ibland är vi för hungriga. Vi blir plötsligt irrationella och vi får stå med hatten i hand och be om förlåtelse efter att ha varit stingsliga. Vi behöver förståelse och förlåtelse när vi handlat överilat. Förståelse, förlåtelse. Två liknande ord. Så är det att vara människa.

Fikonträdet, det stod i berättelsen vid vägen. Längst vägen går många och plockar oägda fikon i ingemansland. Det är som våra apelträd på allmän mark under allemansrätten. Gratisfikon på vilda fikonträd. Förbipasserande - precis som Jesus och lärjungarna - hade kanske redan varit där. Det vet vi inte. Trädet kanske hade mättat nog så många förbipasserande. Skulle inte Jesus veta om det? Självklart! Självklart. Det hade också varit en annan sak om någon ägde trädet och skötte om det. Förmodligen hade den trädgårdsmästaren då tagit vara på frukten och torkat fikonen inför vintern, även kvarvarande frukt från förra säsongen som Jesus möjligen förväntat sig från det vilda trädet, under påtaglig hunger. Trädgårdsmästaren hade säkert under sitt överinseende tagit till vara och torkat slutskörden och förpackat söta, bruna fikon till julen. Men det här trädet levde sitt eget liv. Fruktlöst.

En annan sida. "Var gren i honom som inte bär frukt ", rensar Jesus, har vi lärt. En vårdande och kuratorisk inställning. Fikonträdet var här inte dött för det hade många blad. Det fanns liv i det. Men fruktlöst. En torr gren, det är något annat det. Den skall rensas bort.

Jesus som uttalade sina "Ve-ord" över Korasin, Kapernaum och Betsaida. Han som ställde höga krav på en rik man så att han gick bedrövad bort, han som avslöjade synderskan men lovade frälsning om hon inte fortsatte med sin destruktion, han som gjorde väl och hjälpte alla... men aldrig har vi sett Jesus i den här framtoningen. Vad skall lärjungarna tro och hur skall de förhålla sig till händelsen? Ja, en sak är säker; egennyttan lyser med sin frånvaro här, för det vore lika allsmäktigt av Jesus att ögonblickligen frambringa frukt på trädet som att ta livet av det! Han var ju hungrig. Inte sant? Kontraproduktivt att då göra utgångsläget än värre genom att ta livet av hela den presumtiva fruktavdelningen. 

Men Guds rikes intressen har inget med egna önskningar att göra. Och det är inte där Jesus demonstration skall ses. För det är en demonstration. Väl kontrollerad, under till synes allmänmänsklig aversion.

Låt mig få fortsätta vid nästa bloggtillfälle. Texten blir mig för lång här.

 

Läs hela inlägget »

"Men Jesus sade: "Far, förlåt dem, för de vet inte vad de gör." Och de delade hans kläder mellan sig och kastade lott om dem."

Jesus hade ingen motpart att göra upp med på korset. Han var utlämnad. De romerska knektarna hade till uppgift att verkställa redan fattade domstolsbeslut. De verkställde bara order. Jesus skulle dödas. Då är förlåtelsens makt hänvisad till Gud. Det är den. Förlåtelsen som behöver en motpart.

Jesus drabbades inte av hat. Inte ens här. Hans bön till Gud visar att han ställt sig vid sidan av skuldfrågan. "Förlåt dem. De vet inte vad de gör.

När Jesus hade sagt detta så delar man hans kläder mellan sig. Det yttersta av vår värdighet - den vi skyler vår nakenhet med. Vår klädnad.

Oerhört.


 

Läs hela inlägget »

"Då sa han till dem: Min själ är djupt bedrövad ända till döds; stanna kvar här och vaka med mig. Därefter gick han lite längre bort och föll ned på sitt ansikte och bad: Min Fader, om det är möjligt, så gånge denna kalk ifrån mig. Dock inte som jag vill, utan som du vill. Sedan kom han tillbaka till lärljungarna och fann dem sovande. Då sa han till Petrus: Så litet förmådde I då att vaka en kort stund med mig! "  Matteus 26.


Jesus hade det jobbigt vid det här tillfället. Ja, så talar vi om varandra ifall någon är i kris. Förr i tiden kallade kristna det för att någon hade kamp. Jag tycker så mycket om den definitionen. Den uttrycker precis så svårt som det kan vara. Så var det också för Jesus. Vi säger visserligen sällan eller aldrig att vi är "bedrövade till döds" - även om vi på en fallande skala säkert upplevt det lite till mans. 

Jesus gör här inget under för att lindra sina inre kval eller försök att KBT-behandla bort det som plågar honom till förmån för ett mer segerrikt trosliv i känslans värld. Han tog inte heller till någon vinkagge eller andra motsvarande medikament för att stilla kvalen. Nej, han bad. Han hade dessutom lärjungarnas ögon på sig som föredöme och exempel men faller ändå ihop i djup bedrövelse på ett personligt plan och sågs kanske inte så mästerlig ut, där och då. Nej, men istället helar han en soldats öra som Petrus något senare högg av så att ett gripandet av Jesus kan gå gudsenligt till. Ja, Gudsenligt mitt i sitt lidande. 

Jesus befaller inte heller tingen att ställa upp på hans plötsligt och svårt uppkomna behov. Han kastar sig inte av nöd utför ett stup i texttrogen hänvisning om att änglar skall dyka upp och rädda honom. Det kunde ju medföra en själens lisa om härskaror från Gud kom och gav lite andrum i svårigheterna. Det kanske jag hade gjort i hans ställe eftersom löftet anger det i Psaltaren: - Han skall giva sina änglar befallning om dig, och de skola bära dig på händerna, så att du inte stöter din fot mot någon sten. Nej, Jesus är i en position då han ville acceptera Guds handlande med honom. Och vad hans vilja var för honom. Vilken lärdom för oss, vi som också kan hamna i kamp under svaghet och gnag i själen.

Det är flera saker som är intressanta vid den här inblicken i Jesu lidande. Han vet uppenbarligen inte om hur Gud hade tänkt det i alla stycken. Ovanligt, eller hur?  "Om det är möjligt ", ber han, så försiktigt och underdånigt. Varför ber Jesus så? Borde han inte veta om att det var nödvändigt att genomgå det han upplevde - varför genomled han dessa kval om de inte hörde till Guds plan? Tappade du fokus för ett slag, Jesus? Var det så svårt? Ja, det var så otroligt svårt där och då. Men han bestod provet.

Jesus lämnar utrymme för Gud att avbryta lidandet. Är det kanske så att lidandets passage också handlar om ovissheten om hur länge eller varför bedrövelsen måste till? Relevansen. Och proportionerna i livet. Är inte det åtminstone hos oss människor en känd frågeställning, detta, att ovissheten om hur länge och varför kval pågår, spär på lidandet ytterligare tills ångesten stiger som rök ur vår själs skorsten, ohejdbar. Vi upplever många gånger lidandet som meningslöst. Och det gör väldigt ont. Meningen med lidandet och vad det uträttar i oss är dolt. Våndan. Kampen. Kvalen. Begreppet ångest kanske inte var så definierad vid den här tiden. Men vi förstår något av magnituden och värken i själen hos Jesus - även om Jesu strid är av gigantiska mått i en ond andevärld. 

Har du tänkt på att Jesus inte tog med sig lärjungarna hela vägen till sin böneplats. Han fick gå en delsträcka ensam - som du och jag också får göra många gånger. Vi ropar på hjälp av vår omgivning, men innan ekot från vår nödställda själ vänt tillbaka till oss så har omgivningen redan somnat in, i bildlig mening, i bekvämlighet av att leva i en annan sfär och i en befriad dimension. Det var inte medmänniskornas kamp: - "Du hade det ju kämpigt häromsisten också, det gick ju över. Efter regn kommer sol." Plattityder. Omgivningen förstår inte alltid. Inte alls. Man äger inga preferenser där och då.

Ja, Jesu exempel visar på att vi kanske många gånger får gå en sträcka själva. Ensamma. I nöd. Vännerna finns kanske där i närheten och vi får försöka väcka dem över nödens faktum. Men de kan inte följa hela vägen. Det är bara så.

Jag tror att Jesu erfarenhet vid detta ohyggliga tillfälle, då han på ett sätt blev sviken av sina lärljungar kommer oss till godo. Hur då? Jo, när vi har det svårt och ingen kommer oss till undsättning då har vi en som gått samma väg som vi får gå och han som sitter på Faderns högra sida - han ber för oss. Han ber för oss! Ett märkligt påstående - för vad uträttar Jesus bön egentligen där på Faderns högra sida - han som är given all makt i himmel och på jord?! Han som förstår precis hur kritiskt det kan vara, för det är ingen heroisk Jesus som kommer till Petrus och förebrår honom. Det är inte det. " Så litet förmådde I vaka en kort stund med mig! " Då är det inte läge för Jesus att stilla stormar. Eller gå på vatten, för den delen. Då hjälpte det inte att göra vatten till vin när själen var gastkramad av bedrövelse till döds. Då är det inte tid för undervisning från båt på stillat hav.

Kan man förebrå sin omgivning för att inte vilja dela bedrövelser? Nej, men Jesus gjorde det för att visa oss hur det var för honom och att han var en sann människa. Han åkte inte i någon gräddfil. Nej, det kan man inte, måste jag erkänna. Det är att dra för hårda växlar på vanliga, svaga medmänniskor. Allt annat är bonus. Men vi förstår av Jesus handlande att där han nu är, så ömmar han så särskilt för den som är i kval och ångest. Han ömmar så otroligt. Stilla dig du, som kanske har det så. Låt krampen släppa inom dig. Viska Jesus namn. Driv inte på den turbulens som redan finns där i själen med bensin på eld. Erfar att Jesus lider in med dig och stilla ditt inres strid vid hans närhet. Han har gått hela vägen före dig och han vann seger! En riktigt härlig seger. Det kostade honom allt. 

Han ömkar sig över dig.

 

Läs hela inlägget »

"Det är Herrens nåd
att det inte är ute med oss,
att det inte är slut
med hans barmhärtighet.
Den är ny varje morgon,
stor är din trofasthet.
Herren är min del,
det säger min själ,
därför hoppas jag på honom.
"  / Klagovisorna


Den här texten kom till mig på morgonen och jag letade efter den i Psaltaren. Den kunde platsat där bland psalmerna med sin ljuva rytmik och sin Gudstillit. Men nej, den var inskriven i Klagovisorna. Förmodligen Jeremia text. Den ensamme och lidande profetens tidlösa anteckningar. Honom vill jag träffa en dag i evighetens värld, befriad från sitt svårmod, bland änglar i en salig harmoni. Då har Gud blivit allt i alla.

Hjärnforskare hävdar att djupsömnen är viktig för oss. Det är då hjärnan rensar bort slaggprodukter. Då far hjärnans egna sopbilar omkring i huvudet och plockar bort altzeimerskrot och annat som kan få förödande konsekvenser eller skapar intellektuella eller fysiska kortslutningar. Det är möjligen komiskt beskrivet men pedagogiskt uttryckt. Vi behöver sömnen för vår balans skull. Den själsliga övergången till kroppen måste naturligtvis ha sin bro och övergång i det fysiska, även om inte allt kan förklaras vetenskapligt i biokemiska termer. Vi sitter ju ihop vi människor i vår varelse, bestående av ande, kropp och själ. Därinne bor vårt jag. En dyrbar individ. För Gud. Han som gjorde oss så.

Vi talar ibland om att sova på saken. Inför ett viktigt beslut. Kanske inför en affär eller inför ett större köp. Eller inför ett nytt arbete eller projekt. Det kan säkert vara bra. Men nåden är övergripande i våra liv! Den som varje morgon är ny.

Bibeln säger att nåden är varje morgon ny. Det märker inte alltid jag. Solen som förvinner i mörker på kvällen, stiger i gryningen upp igen, nybadad i ljus och i skinande gestalt, beordrad av Guds nåd att lysa på både onda och goda. Gud har då förnyat den med bränsle. Solen hade annars brunnit upp för länge sedan under en sådan hetta. Gud tankar solen med bränsle på baksidan. Med sitt allmaktsord. 

Annorlunda utvilad. Ja, så kanske man skulle kunna beskriva denna morgon. Det var som om allt hade distanserat sig eller att jag hade gjort det. Som att byta ett utgångsläge eller position. Jag tänkte då på nåden.  Ja, en hjärnexpert hade säkert önskat mäta min remasömn, min djupa respektive flyktiga sömn. Säkert hade han tillskrivit naturens fina sätt att finna balans i livet, på en tidsaxel. 

Nej. Jag fann nåden i det ihågkomna bibelordet! Det är Herrens nåd som är varje morgon ny. Vad vore livet utan den? Morgondagen har vi inte sett.

Idag hjälper Herren!

 

Läs hela inlägget »

"Gud är ju inte oordningens Gud, utan fridens."  1 Kor. 14:33

När jag växte upp sa inte de kristna Hej!  till varandra när de träffades. Det var inte den kristnes hälsningfras. Man sa; Frid! . Man önskade varandra frid, helt enkelt. Man skulle kunna vända på det och säga att det var en outtalad regel att den som istället hejade var i ett annat tillstånd. Och visst; det finns inom alla områden både guld och kråkguld. Men den som önskade frid menade det som oftast. Både att han ägde frid och ville dela med sig av den.

För att göra en annan jämförelse; en kristen svär inte. En svordom som i sig är ett uttryck för avsaknad av frid och mycket annat naturligtvis. Svordomar har ett förbud i Guds lag och den nya naturen i Kristus lever inte i lagen. Man svär inte som pånyttfödd. Den destruktiva kraft som finns bakom en svordom behöver inte en kristen. Han är bärare av en frid som är dess motsats. Och han äger en annan kraft som genererar frid. Närvaron av Fridsfursten. Det är Jesus det!

Men var kom hälsningsfrasen Frid! från? Ja, den skall nog ses i ett större sammanhang. Paulus säger här att "Gud inte är oordningens Gud utan fridens ". Här ser vi att oordning och militant disciplin inte är varandras motsatser. 

I det profana livet är ett gott ledarskap väsentligt för all verksamhet. Annars uppstår oordning på arbetsplatsen. På en profan arbetsplats har man som kultur att göra varandra bättre genom ömsesidig respekt, fastän man kanske inte alltid  tycker om varandra. Men man drivs inte av Guds rikes frid. Det är skillnad på det. Därför har man överordnade. Varje chef har också en chef över sig i arbetslivet. Och den högste chefen har en styrelse över sig. Det är för att bringa ordning efter givna riktlinjer. Annars blir det kaos. Här är ordningen i fokus. Men inte friden som är ett Guds rikes specialitet.

I Guds rike upprättas ordningen på annat vis. Där råder en annan princip. Och det är också möjligt genom den nya födelsen. För vad heter det om den enskilde karriäristen i Guds rike?; "Den som vill vara störst av er, han skall vara den andres tjänare." Alltså; inte bli den högste chefen. Bibeln föraktar "herrar" men rosar tjänarens position. Ja, Jesus blev allas tjänare och han är vår förebild. Han som smädades men som inte smädade igen. Han lät sig dödas till slut. Ja, vi behöver inte gå så långt i vårt utgivande. Inte än i alla fall. Därför skall vi under alla hänseenden ta profeterna i föredöme i att uthärda lidande. För lidandet kommer ingen av oss undan.

Här vill jag påstå att hälsningordet Frid!  har uppstått. Man bär på frid. Man tillönskar frid och man är beredd att upprätthålla Guds rikes ordning genom att vara fridsam. Atmosfären i Guds rike består av frid. Grundtonen i detta förhållningssätt är att man ställer sig till förfogande till den andre man hälsar frid med att; Jag är villig att tjäna dig! För alla kristna kämpar om att vilja vara störst, dvs. att i möjligaste utsträckning få tjäna andra. Det är kärlekens väsen. Här säger skriften att Gud upprätthåller ordningen genom den friden. Han som är fridens Gud. Hur ofta förstör vi inte det fina klimatet och bringar oordning.

"Faren efter frid med alla och efter helgelse, ty utan helgelse får ingen se Gud."

 

Läs hela inlägget »

Rakt utanför Simrishamn, mellan Borgholm och Öland, ska Ryssland under mitten på nästa vecka utföra militära övningar, på internationellt vatten. Det erfar DN.se

Aldrig tidigare har rysk militär varit så långt ner och djupt positionerade i Östersjön, utanför svensk kust. I början av 1980-talet gick en sovjetisk ubåt på grund i Karlskrona skärgård och kränkte svenskt territorialvatten, men det var i en helt annan kontext. Den här övningen ligger bara en Ölandslängd ifrån Karlskrona och aktuellt område. Och den sker inte i hemlighet. 

Det är naturligtvis uppseendeväckande att inte den ryska marinen i det här fallet utför sina tester norr om Murmansk, utan långt ned vid Östersjöns inlopp. Också att notera är att man inte använder sig av gasledningen som är dragen längst med hela Östersjöns botten som förevändning för sin närvaro. Det här är ingen skenmanöver. Det här en öppen och föraviserad robottest. Avfyrningen som skall ske på internationellt vatten och luftrum, övervakat av svenska myndigheter. En varning har därför sänds ut av svenska Luftfartsverket till flygbolag och till Försvarsmakten, skriver DN. Nu tar Ryssland luftrummet i besittning.

Räckvidden på den här roboten beräknas vara 400-500 kilometer. Luftrummet rätt upp ända till stratosfären måste avlysas, under de här två dagarna. Men det är en överflödig kunskap. Bara det faktum att man drar ihop robotarsenal strax utanför Sveriges kust är alarmerande och otroligt oroväckande.

Militära bedömare anser Gotland vara en avgörande plats i Östersjön - till skillnad från Öland. Den anses äga ett hangarfartygs potential, dvs. den som äger Gotland äger in/utfarten av Östersjön. Att Ryssland så ogenerat förlägger sina robottester än djupare ner vid infarten av Östersjön, kan inte nog poängteras. Den här arsenalen kommer att gå rätt upp i luften mellan Borgholm och Långe Jan på sydligaste Öland och kunna ses av många. 

Ibland uppvisar Donald Trump en särdeles förmågan att rasera den sköra balans västvärlden genomlever. Att Ryssland är en profetiskt utpekad aktör, det råder det inget tvivel om. Det har det skrivits om förut. Men det här är en påtaglig och viktig markör. Om Ryssland börjar ockupera delar av internationellt vatten så nära svensk mark, då är det frågan om dominans och geografiskt inflytande. Då är dagen nära. Då kan vi vara små steg ifrån en konfrontation. Vår kultur behöver hjälp av gigantiska mått. Det har jag skrivit om länge.

Det här är inget profetisk budskap. Det här är ingen villkorad information.

Det är just nu bara påvisade fakta.

 

Läs hela inlägget »

Jag kände en gång en pastor med många betjänter. Den här pastorn deklarerade vid ett flertal tillfällen sina intentioner att avgå som "ordförande" för verksamheten. Ingen och aldrig förstod någon sig på det där. Han kunde ju inte försvinna från sig själv, tyckte vi. Åtminstone tyckte jag så. Han var ju själva funktionen han ville träda ur sig själv. Så ett var han med sin tjänst och uppgift. Ibland tuppade han också av utav utmattning inför sitt auditorium. Betjänterna, så många de var, strömmade till med blodtrycksmätare och sina upplivningsförsök. Vi som hade varit med förr, visste inte vad som var äkta eller möjligen teatraliskt betingat. Vi hade ju bara våra egna snäva referensramar och våra ytliga observationer. Allt syns inte i kampen. Men det fanns ju varje gång en risk att det just denna gång var på riktigt. Det blev med tiden rätt parodiskt för alla visste att han inte kommer att avsluta sitt ordförandeskap. "Den här mannen kommer att dö med stövlarna på. Nu tror han att han skall ta av sig dom, livs levande." En omöjlighet.

Jag deklarerade för bara något dygn sedan mina intentioner att avsluta mitt författarskap i detta forum. Försök med det! Jo, jag har försök med det. Det första som händer är att min moster stoppar mig i grind. "Du behöver bara vila lite ", skriver hon och sätter fokus på annat. Hon som brukade rusa hem till min mor som just hade fött mig. Jag vet inte hur lång lunchrast man hade på 60-talet, men hon sprang som 20 åring hem till oss för att gulla med sin systerson under arbetspausen. Man blir ju rörd utan att var medveten. Som nyfödd är man inte medveten. Numera är man det och det är plågsamt. Hon gullar med sin systerson än och bevekar honom. Hon måtte fått en särskild gåva. Ja, det är plågsamt att det inte går att stänga ner den här sidan. Jag skulle aldrig börjat.

Vet du vad Gud kallar sig? " Jag är." Man kan inte sluta vara den man är. Att vara är pågående och tills det tar slut.

Det väljer man inte själv.

 

Läs hela inlägget »

Det här blir förmodligen min sista text i det här forumet. Jag har varit verksam i över sju år nu. Jag har skrivit och jag står för mina texter, så det är inte det. Men jag känner att jag inte har mer att ge. Om Gud vill annat - så blir det hans utmaning. Inte min. 

Jag är klämd mellan det faktum att Johannes bara var verksam i tre månader innan hans tjänst tog slut och det faktum att det inte fanns någon Guds röst i Israel från Malaki till Johannes, under 400 år. Gud har varit tyst förr. Kanske det är dags även för mig. Det känns så. Jag är trött.

Den svenska frikyrkligheten har tappat bort sin Jesus. Det har den. Och jag saknar ett andligt hem. Du kan vända dig till vilken gudstjänst som helst, så är det en verksamhet som bedrivs. Gudsrelationen skulle uppvisa den som råder mellan brud och brudgum. För den är särskild och omistlig! Jakob tjänade Laban under sju år - för Rakel. Men han blev lurad. Då tjänade han Laban i sju år till - och det syntes honom vara en kort tid! Där har du kärlekens fina driv. Men istället visar församlingarna upp sig själva. Man är inte längre hänförd av Kristus. Därför handlar verksamheten om medlemskap eller brist på medlemskap. Ekonomisk överlevnad och projektarbeten under fromma motiveringar. Det är profan verksamhet och det har vi nog av i arbetslivet.

Profeterna talade ofta om gudsrelationen som den mellan brud och brudgum. Bildspråket kunde ibland bli på gränsen till det oanständiga, för pinsamheter i en predikan i överförd mening, vem skulle kunna förstå det idag när brudmystiken saknas och där allt annat är det centrala bland människor. Vi har inga preferenser längre. 

Bruden har blivit en sköka. Hon spacklar sig som en i alla fall, med spotlights och annat knep och knåp. En teatralisk kristendom utan verkligt andligt liv. Utan Andliga ämbeten eller gåvor. Innerlig kärlek behöver inga hjälpmedel - för vad är rökmaskiner och färgade spotlights annat än ett ytligt bländverk - som inte borde hittat väg till en gudstjänstlokal. Det är skökans rouge och maskara. Läppstift - i överförd mening - och inställsamt psykosocialt tal. Det hör inte Andens ämbete till. Det är inte Kristus man är riktad mot. Man är inriktad på sig själva. Verksamheter som har sjunkit ner på ett allmänmänskligt plan. Bruden har blivit en sköka. Varför? Hon måste försörja sig för hon har tappat bort sin ungdoms kärlek.

Församlingens första tid är alltid hängiven.Galet hängivet! Som när ett par är förälskade. Det ser du lite av idag.

Jag skall inte skriva mer nu. Jag vill tacka er mina följare. Skulle Gud vara av en annan åsikt, så är jag säker på att det kommer att höras och synas. Jag är trött just nu och jag överlämnar mig i hans vård, som ger den trötte kraft och som kan föröka den maktlöses styrka. Jag har den stora tilltron till att Han på de mest förunderliga sätt kan visa på en väg. Där utmanar jag honom! Gud är inte för mig en totempåle, eller en sakristia. För mig är Gud levande! Jag köper inte heller den kristna ungdomskultur som importeras från Australien och som går under samma namn. Det är för mig vad den amerikanska, profana ungdomskulturen "Fame " var på 1980 -talet. En vågad jämförelse. Du får döpa hur många du vill. Men jag nöjer mig inte med mindre än att Andens tjänster och gåvor är i bruk.

Kristna musikkulturer har inget med andligt liv att göra. Det är bara ett uttryck för samma andefattigdom som råder i den högkyrkliga miljön, där "brud och brudgum" blivit lika ointressanta för varandra som maken eller makan som kan sitta och äta en måltid utan att säga ett enda ord till varandra, i samförstånd, av ointresse och av gammal vana. Sedan går de till beds och somnar om. Där kommer ingen ny födelse att ske. Så oattraktiv är inte kärleken till Jesus. Då är det något som tagit slut.

Vi behöver inte fler varianter på religioner. Där vill inte jag vara med i alla fall.

 

Läs hela inlägget »

"Vi har inte en överstepräst som inte kan ha medlidande med våra svagheter, utan en som har varit frestad i allt liksom vi fast utan synd." Hebr. 4

Tydligen så hade översteprästen svårt med mänskliga svagheter. Eller svårt för dem. Kan man tolka texten så? Ja, för bibeln sätter Jesus som är vår överstepräst inför Fadern i motsats till andra i prästfunktionen och deklarerar att Jesus kan ha medlidande med våra svagheter. Översteprästen kunde kanske inte ha medlidande för sin professions skull. Synden behövde stå där i fullt fokus och fördömas. Förklaringen är inte otänkbar. Översteprästen var den högste inom den mänskliga kulten, Guds hus förvaltning. Han borde egentligen ha stort medlidande. Med vad? Med synden? Nej. Med svagheterna! De kan vara många och på olika plan i livet.

På ett annat ställe heter det att "människorna var illa medfarna ". Är inte det många gånger vår lott? Vi drabbas av livets tillfälligheter - som med tiden visar sig vara bestående och långsiktiga. Själafienden är en verklig strateg. Han vet hur vi fungerar och han gör allt för att fälla vårt mod och grusa vår framtid.

Alla bär vi på en karaktär, en natur, med egenheter och själsliga särskildheter. Ja, någon är för impulsiv. Någon är för hämmad. Sättet vi förhåller oss till vår natur - vare sig vi forcerar vår personlighet eller vi önskar att vi vore annorlunda, det kan försätta oss i trångmål. Ohhh... vilka rika ämnen för Guds ömhet! Jesus som såg och hälsar till Petrus innan hanen gol. Han använde en tupp som tidskronologiskt riktmärke. Det är medlidande och ömhet det.

Nyckelordet är frestelse. Jesus var också frestad - fast utan synd. Vår natur en insjö av frestelserna. Det är våra reella svagheter. 

Elia var svag vid ett flertal tillfällen. Då sände Gud ängeln. Han sände också korparna. Varför då? I det ena fallet är det övernaturligt. I det andra fallet som med korparna är det onaturligt men inom ramen för Guds ordning. Det är så fantastiskt! För när såg du senast korpar komma och mata dig, de svarta fåglarna med eget skarpsinne, som ständigt vakar över stora områden för en mumsbit för egen del? Sällan. Nej, aldrig.

Vi behöver ibland Guds änglars hjälp. Ibland behöver vi något mer närliggande men med Guds särskilda omsorg inbakad i lösningen, på våra problem. Då kan Gud sända en korp med kött och bröd. Det är ju lika stort!

Vi behöver tillkortakommanden. Vi kommer att frestas över vår förmåga - och falla. Det är ingen fin rubrik. Men hur skulle vi annars vinna frälsning? Om inte nåd fanns? Hur ofta har inte Herren mött upp med sin stora förståelse och lyft varje uppriktig själ tillbaka till hans hjärta igen? 

Vi har inte en Överstepräst som inte kan ha medlidande med våra svagheter.

 

Läs hela inlägget »

"Och jag talade till de bortförda alla de ord som Herren hade uppenbarat för mig." Hesekiel 11:25


Bortförda. Detta enda ord slog ner i mig som ett kerygma denna morgon och mitt medvetande började få träffar i skriften, som delvis bor i mitt minne. Det var inte få träffar det i hjärnans googlecentra. 

I den bibliska historien finns det gott om tillfällen då Guds folk blev bortförda. Även som segerbyte. Arken blev bortförd - till och med. Som om någon kunde stjäla Guds ord. Ja, det kan man. Man kan undanhålla Guds ord så till den grad att ordet blir bortfört.

Att bli bortförd kan ske medvetet eller omedvetet. Det heter om oss att vi tidigare lät oss "blindvis bortföras till de stumma avgudarna". Ovetandes, alltså. Det är en process. En fientlig invation med annektering är tydligare och brutalare men ett sakta bortförande har samma destination. Man blir bortförd.

Jag vill ändå stanna vid Hesekiels ord denna dag. Han som också blev bortförd. Han som satt bland de bortförda vid Kebar i Babel. Han var till det yttre fånge men Gud lät honom göra reguljära resor i den andliga världen. Han blev återförd med Herrens visum!

"Jag talade alla de ord som herren uppenbarade för mig ", skriver han. Jag grips av det. Det ligger så mycket bakom den meningen. Han talade till sina landsmän. De bortförda.

Det finns något motvilligt i det begreppet - bortförda. Omständigheterna, vilka de än må vara, är inte riktigt okey utifrån det begreppet. Guds folk skulle inta landet...men inte bortföras.

Vad är motsatsen till att bortföras? Ja, det är att intaga! Det är det. Men innan man kan intaga så måste man återföras. Att återföras är ett vidare begrepp än att återvända. De skall man inte blanda ihop.

Hesekiel fick kom tillbaka till husets tröskel, står det. Han var inte bortförd i vanlig bemärkelse. Men han kom tillbaka till en position. Där har du kärnan! Och där lyfte den dubbla strömmen honom så han tappade all kontroll. 

Så uppfyller Gud allt i alla!


 

Läs hela inlägget »

Om vi idag, just nu, skulle få se in i himlen där Gud är med alla de som gått före oss i tron bland änglar och den härlighet som Gud äger, då skulle vi naturligtvis längta dit. Det gör vi ju ändå. Men vi skulle också i våra liv orka härda ut lite mer ur ett jordiskt perspektiv. Lite till och lite mer. Det gäller att ha blicken fäst vid målet. Ja, vi skall ha blicken fäst vid "Jesus, trons hövding och fullkomnare". En märklig bestämning. Målet är inte bara resan värd, det är vårt slutmål.

En man sa till mig för en tid sedan att han varken trodde på något evigt liv eller att evig lycka var något eftertraktansvärt. Han trodde att ständig lycka skulle tråka ut honom i längden. Åh... det är ju ett jordiskt sätt att mäta och resonera! Den som aldrig upplevt glädjen i frälsningen och den salighet och kraft som finns i ett närmande till Gud, förstår inte den nya naturen. Och hur Gud upplivar människoanden. Vår glädje och lycka här på jorden är aldrig konstant. Den är temporär. Många lever avskalat för att hålla ledan och glädjen på en acceptabel nivå. Andra konsumerar ihjäl sig. Därför att vi är människor som längtar efter Gud.

Bibeln är bekant med att även en frälst människa upplever att hon vill härifrån. Vi längtar, säger Paulus, att få ikläda oss eller överkläda oss den nya kroppen.
Till dess skall vi kämpa vidare och inte låta modet svikta. Jesus lever och han kan komma in i vår tillvaro, likt solen helt plötsligt bryter fram ur gråtät molnig dag.

-Ha en bra dag!



 

Läs hela inlägget »

Jag har genomfört ett DNA test. Inte för att det var nödvändigt men för att det var möjligt. Det var en spännande läsning.

Det har florerat uppgifter om att jag på min mors sida skulle vara av vallonsk börd, dvs. en Europe, men det finns inte ett spår av det. Istället bjuder det på en hissnande resa när det gäller mina förfäders härkomst.

Vi som är troende ifrågasätter inte mänsklighetens ursprung och tidigaste ursprung. Det var i området kring Irak mellan de stora floderna Eufrat och Tigris som Edens lustgård låg. I mitt DNA register har man funnit 1% vara från Kaukasusområdet, dvs. Armenien, Azerbajdzan, Georgien, Iran, Irak, Syrien och Turkiet, specificerat. Det är ju väldigt många länder men historiskt sett så har ju länder och gränser ändrats, så man talar om dessa länder som ett heltäckande område.

Nästa träff är i Nordafrika. Marocko, Algeriet, Västsahara, Libyen och Tunisien. Där uppbär jag också bara 1% av i mitt DNA. Men det är långt ifrån Kaukasus till Nordafrika med häst och vagn och inga genetiska träffar däremellan. 

I Storbritannien uppbär jag också 1% och resterande 97 % är Sverige, Norge och Danmark. Jag är alltså riktigt svensk.

Min folkvandringteori är följande, men utan att veta:

Vårt ursprung är alla Adam och Eva. Vi befinner oss då längst österut på den arabiska halvmånen. Folkvandringarna har sedan fört förflyttande anfäder till Nordafrika. Men att det sedan inte finns ett enda spår av Europeisk härkomst i mitt DNA är uppseendeväckande. Det är ju lättare att folkvandra på land än till sjöss. Min teori är att de vikingar som var nere på Sicilien och i Nordafrika och härjade, med stor förmodan, har fört med sig någon till Storbritannien och Norden. Det finns ingen annan förklaring. Nordborna var sjöfarare. Man kunde naturligtvis tänka sig att någon vikingahövding tagit med sig någon kär kvinna från norra Afrika till Norden - eftersom jag aldrig har läst om kvinnliga vikingar på krigsstråk till sjöss.

En sak kan man i alla fall slå fast.

Jag är till 97% svensk. Det vill säga Viking. Mitt pigment är naturligtvis från en vacker arabiska. Skulle jag någon gång sjuda över som vatten, då har det både sin förklaring i den arabiska bakgrunden tillika den rödlätta brittiska förmågan.

 

Läs hela inlägget »

Under vår vistelse i Thailand, likt tidigare vistelser där, har jag varit öppen för att hjälpa någon ekonomiskt med en oväntad gåva. Allt är relativt. Ett fånigt påstående egentligen eftersom jag själv inte är rik. Men där borta kan några hundralappar betyda oväntad glädje för någon då levnadsstandarden är låg.

Där vi bodde hade vi en områdesvakt som satt i sin kur hela dagarna i värmen. Vi tar alltid seden dit vi kommer och brukade hälsa på Thailändskt vis, där vi rörde oss dvs. man håller ihop sina händer och bugar sig inför varandra med ett utdraget " Kapunkaaap". Den här mannen kunde inte ett ord engelska och vi kan inte thailändska, så de kommunikativa möjligheterna var obefintliga. 

Kvällen innan vi skulle resa hem, visade vi med teckenspråk hur ett flygplan flyger med handen och pekade på kl. 04.00 på klockan och att vi nästa morgon skulle resa hem. Den stora resliga mannen började plötsligt gråta och min hustru blev perplex. "Han är det! ", tänkte jag.

Jag gick in på hotellrummet. Buntade ihop en löjligt oansenlig summa bath, skrev på en lapp: "Jesus Christ loves you" och gick tillbaka till honom. Han stoppade snabbt lappen med sedlarna i fickan och kramade om mig. (De får kanske inte ta emot pengar i tjänst. Eller också måste de dela med sig till alla i staben under en procentsats, vad vet jag.)

Mannen vet säkert inte i det buddistiskt troende landet vem Jesus är. Men jag vet att han kommer att ta reda på betydelsen av meningen. Kanske han först tror att jag är Jesus Kristus. Men den Helige Ande kommer att hjälpa honom vidare. På den dagen Gud söker honom kommer han att prisa honom för en liten gärning, och jag skaffade mig en vän i den tillkommande världen med Mammons goda.

Jag älskar att samarbeta med Gud på det här viset. Jag kommer aldrig att sända program på kanal 10 och lägga upp mitt postgirokonto för insamling till stora märkvärdiga projekt. Det får andra syssla med. Jag vill gå i Guds lilla miniatyrtjänst där Gud blir så övertygande stor när han spränger alla gränser. Och det gör han! Jag vill alltid vänta med spänning efter när Gud träder in i en gärning. Jag lärde mig det av en gudsman som är hos Gud idag. Han var omåttligt utgivande och hans sätt att förhålla sig till den lilla enskilda människan var stor. Hans gärningar må följa honom.

Vill du bli en stor och inflytelserik predikant - kanske också på kanal 10? Jag ser sådana ibland. Varsågod! Scenen är din. Det är säkert en viktig tjänst du traktar efter. Du har därmed redan glömt de oansenliga, de som ingen räknar med. För hur skall du ha tid för dem? Du kan i ditt projekt bara räkna med de som kan ge dig nåt! Annars växer inte din tjänst. 

Men detta är för mig större än allt annat.

 

Läs hela inlägget »

Nu är vi tillbaka i Sverige efter två veckor i Asien. Där solen bor.

Jag vill trots utebliven börskrasch och avsaknad av fientliga styrkor på svensk mark fortsätta att vara alarmistisk. Gud verkar i tiden, med tiden och under tiden. Man är ingen profet bara för att man larmar. Men du är ingen verklig profet om du ser faran, men avstår att larma. Då är du feg och skall stå utanför, skriver Johannes. Var inte feg! Profeterna var alarmistiska. 

Inom en tioårsperiod - om det fortsätter som det har gjort i vårt land - som är ett föregångsland när det gäller samlevnads och genusfrågor, så kommer samhället att vara pådrivande om könsbyte för barn som vill byta kön - utan föräldrarnas samtycke, redan i skolåldern. Barn som under påverkan inte har några preferenser. Barnens rätt i samhället, har du hört det begreppet förr? Samhällets sakkunniga och experter med lagstiftarnas hjälp kommer att skydda en sådan verksamhet under anförandet om ett bättre vetande. Och det kommer att ske i stor omfattning. Ja, det är bättre att göra de ingreppen tidigt i livet, innan puberteten sätter in, och varje individ har rätt till sin egen uppfattning om vem man är eller vill vara. Men allt skall föregå en grundlig utredning först, kommer det att heta. Önskan om en könsneutral mänsklighet är inte en pappersprodukt. Den har starka intressen och har sina rötter i ett andligt sammanhang. 

En gång skall vi bli änglarna lika, står det. Men inte nu! Och inte på den här sidan av viktiga evighetsfrågor. Enligt bibeln så är könstilldelningen av Gud given. Gud har ordnat det så. Men i himlen finns inga könstillhörigheter. På jorden kommer det aldrig att bli himmel - om vi så bytte ut varenda del av vår kropp. Men den nya naturen har vi genom Jesus Kristus som förmår att förvandla oss inifrån. Den omvandlingen är så kraftig att hela människan får ro i själen. Den behöver vi! 

Det heter i Jesaja 13; 

Jag ska göra människor
mer sällsynta än fint guld,
män mer sällsynta
än guld från Ofir.


Märkliga ord. Jorden är ju överfull av människor, ändå så verkade just människor saknas i den här texten eftersom de ansågs som sällsynta. Alltså har en urartning skett. Och män...mer sällsynta än guld från Ofir.

Vi står inför ett stort paradigmskifte. Och vi står i ännu högre grad inför tidsålderns avslutning. Men skall vi få ett nådens år från Herren - då måste det till något omvälvande. 

 

Läs hela inlägget »

Mina vänner!

Jag har i flera texter skrivit och poängterat behovet av en verkligt genomgripande kris över vårt land och vår kultur. Och när jag talar om kultur så innefattar det vårt sätt att leva. Vårt liv skapar vår kultur.

Jag befinner mig just nu i Asien och har idag läst om börsens nedgång i USA, under de senaste dagarna. Utan att fördjupa mig i orsakerna eller mekanismerna bakom det, så vände jag mig till Gud och frågade om det är på detta sätt vi går in i en djup kris. Jag vet att man bland skribenter noterat att börsen gått ner med 666 enheter eller punkter. Man hänvisar till sammanträffandet om det som står skrivet i uppenbarelseboken om människans tal, som också är vilddjurets tal. Men det där är för mig nonsens i detta sammanhang. Det är fel budbärare som för fram den saken. För om inte Guds ord är gångbart när det går folket väl, varför då skynda till Guds ord när det rasar på börsen några steg? Guds ord är ingen nickedocka bland journalister med skrivklåda. Så just det där är inte något uppseendeväckande och var ingen väckarklocka för mig.

När jag har talat och skrivit i termer om att Sverige behöver skakas om ordentligt så har tidigare profetiska varningar, om en invation, legat mig nära till hands. Men jag har aldrig kunnat be Gud om krig. Aldrig. Där är det stängt. Just nu i alla fall. Om jag hade kunnat skulle jag gjort det. 

Idag när jag på kvällen lämnade mitt hotellrum, för att hotellet ville bjuda oss på middag, så kom tanken till mig; Är det genom ett ekonomiskt kaos som vi går den behövliga krisen till mötes? Tanken var inte sökt den bara kom - som ur ett påstående. Vet du vad som hände sedan? En sång flöt upp omedelbart ur urdjupet ur mitt inre och det sjöng; " Jag vet att Gud vill ge dig bönesvar, Jag vet att Gud vill ge dig bönesvar. Om du tror hans dyra ord, skall du se hans kraft bli spord. Jag vet att Gud vill ge dig bönesvar."

Texten är inte från bibeln. Det är en sångstrof. Möjligen två sångstrofer. Jag minns faktiskt inte. Det är flera årtionden sedan jag sjöng den här sången. Och så dyker den upp så där. Jag formulerade orden och meningarna och fick då fatt i budskapet.

Jag är inte naiv. Jag har med tiden lärt mig vem det är som talar så varligt och starkt. Och vem är det som vet vad Gud vill bönesvara? Vem är det?! Den Helige Ande!

Jag känner stor frihet och frimodighet att likt Simson luta mina böner mot börsens pelare i New York. Det gör jag. Jag skall be Gud välta hela börsen! Det kommer att ha effekt. Varför då?

För att Gud är nådig även under straffdomar. Vi behöver väckelse. Den kommer inte på det sedvanliga sättet, min vän.

 

Läs hela inlägget »

Folk och Försvars rikskonferens har haft sitt årliga event där man vid kunglig representation och med NATO chefen Jens Stoltenbergs närvaro, talat om Sveriges säkerhet. Vad gör NATO chefen där? Inte alla frågor avhandlas väl ens med de bästa av vänner vid interna familjeangelägenheter. Ja, det inskärper möjligen hur allvarligt det politiska läget är - för allt annat vore en provokation. Sverige inte är med i NATO. 

Det har uppstått en semantisk motsättning mellan Försvarsberedningen och regeringen. Det handlar om rubriken som Försvarberedningen myntade 2014 då man gjorde bedömningen att det var "osannolikt " att Sverige skulle angripas av en främmande makt. 2017 års beredning talar om att ett anfall mot Sverige "inte kan uteslutas ". Även ord har betydelser. Inte sant? Det är en skräpning. En avsevärd skärpning.

Det man från militärt och politiskt håll är absolut överens om är att Sveriges totalförsvar måste stärkas väsentligt. Även svenska myndigheter tittar nu på vilka verksamheter inom industrin som skall krigsplaceras, dvs. vilka som snabbt måste kunna lägga om till krigsproduktion från att ha varit renodlad civilproduktion. Då är inte ett angrepp mot Sverige en "osannolikhet" längre! 

När det gäller vårt land tänker jag på Anton Johansson. Norrmannen, Finnmarksprofeten. Han var sakkunnig för att Gud hade visat honom något. En naturmänniska. Han gick till sin samtids regenter och berättade vad han hade sett. Man häpnade. Han talade om ett ledande ryskt angrepp mot Sverige.

Det är så med det profetiska ordet att det väntar på sin tid. Guds klocka är uppdragen men är ställd efter nåden. Där hastar inte timmans visare så fort. Men nu rusar den i en annan visare allt närmre. Tiden är nära! Vad säger profeten Habackuk;

"Ty ännu måste synen vänta på sin tid, men den längtar efter sin fullbordan och skall inte slå fel. Om den dröjer, så förbida den, ty den kommer förvisso, den skall inte utebliva." Habackuk 2.

På 1950-talet hade Birger Claesson syner om ett anfall mot Sverige. Otroligt detaljrika upplysningar som inte kan förnekas. Ja, han hade syner mitt i Filadelfiakyrkans lokal på Rörstrand under en gudstjänst - den kyrkan jag har skrivit om tidigare i min blogg. Birger som kom, han såg och han talade. Men ganska snart tog Gud bort honom. Budskapet var överlämnat. Så är det med budbärare. De är bara brevbärare. Men budskapet finns kvar. Gud som inte har någon klockan verkar genom nåden. Det är hans tidsmått.

Dessa nämnda profeter har beskrivit att när den ryska armen anföll Sverige så hade det svenska försvaret ett okänt vapen, som fullständigt tog ryssarna på sängen. Han fick höra de ryska generalerna säga att om man vetat om detta, hade man aldrig anfallit. Det är idag inte svårt att förstå att så kan hända. Men det är uppseendeväckande att uppgifter som är omtalade så många år tidigare nu kan ha relevans. För det är fullt möjligt att den svenska militären har teknik att fullständigt slå ut elektronik med elektriska vågor. Då avstannar fienden på ort och ställe. Vem vet. Det är ändå uttalat i förväg.

När vi läser om ett kommande krig mot Israel hos Hesekiel, då skriver han så här; " Du skall då komma från ditt land längst uppe i norr, du själv och många folk med dig, allesammans ridande på hästar, en stor skara, en talrik här. "

Att fossila bränslen inte har någon framtid, det vet vi. Men det ser här ut som om all typ av energiladdning är omöjlig i det krig som Ryssland skall utföra mot Israel i kommande dagar. Varför? Därför att hästar är tydligt omtalade. Man krigar inte med hästar nuförtiden. Svaret kan vara det som man redan fruktar; elektroniska redskap blir i framtiden obrukbara eftersom de kan slås ut av kontra elektronisk datorisering och programmering. All militär förmåga bärs upp av elektronik idag. Hela vårt samhälle för övrigt.

Mina vänner, låt mig få knyta ihop säcken. När jag ser hur vår kultur alltmer sjunker ned och de kristna förlorat olja i lampa och kärl, så ser inte jag lösningen som ett hot. Det gör jag inte. Hotet är att vi inte får till en lösning! Då går vi under. 

Jag har talat med flera som har större närhet till mina observationer jag gjorde i Filadelfiakyrkan, än vad jag har och den förfärliga rapportering som jag delgivit under min blogg: "Skriv till församlingens ängel ". Vet du vad man kan få höra och det säger jag med stor integritet och för sakens skull: "Det är inte så farligt. Några gick fram på förbön efter predikan...det är inte så mörkt." - och då talar vi om allvarliga tecken på ett förfall bland Guds folk. Rökmaskiner och spotlights under förkunnelsen! Det är inte oskyldigt. Ett allvarlig tecken på andefattigdom. 

Den Helige Ande behöver inga fler hjälpmedel än sina nådegåvor. 


 

Läs hela inlägget »

" Den rättfärdiges väg är jämn.
  Du, den Rättvise,
  jämnar den rättfärdiges stig.
  Ja, på dina domars väg, Herre,
  väntar vi dig.
  Ditt namn och din ära
  är vår själs längtan. 

  Min själ längtar efter dig om natten,
  anden i mig söker dig,

  för när dina domar drabbar jorden
  lär sig världens invånare 
  rättfärdighet.


  När den ogudaktige får nåd
  lär han sig inte rättfärdighet.
  I det land där rätt skulle råda
  handlar han orätt,
  han ser inte Herrens höghet.

  Herre, din hand är upplyft,
  men de ser det inte.


  De ska se din iver för folket 
  och blygas,
  den eld som är avsedd 
  för dina fiender ska förtära dem.

  Herre, du ska ge oss frid,
  för allt som vi har uträttat 
  har du utfört åt oss.
"        Jesaja 26.


 

Läs hela inlägget »
Etiketter: jesaja 26






Skriv till församlingens ängel!

Det är en uppmaning som riktas till Johannes i Uppenbarelseboken. Skriv till församlingens ängel. Gud är allvetande men kan ändå sända en ängel efter bud. Han som upplyser sina änglar om det allt väsentliga. Skriv! Ja, skriv till ängeln.

Idag gjorde jag ett besök i Filadelfiaförsamlingen i Stockholm. Med bävan och stor självinsikt. Jag ville ta den andliga temperaturen. Kan man göra det - bara så där - likt en flygande inspektion till ett företag som redan äger en Andens ISO certifiering? Ja, det kan man för Guds Ande inom oss vittnar med vår ande om att vi är Guds barn, vilka vi och är. 

Kriterierna för förkunnelse kommer alltid att vara baserat på Guds ord. Ordet och Anden. Därför heter det: Gud genom kraftgärningarna, Herren genom tjänsterna och Anden genom gåvorna. Där uppfylls certifieringen. Finns det andra aktörer eller begåvningar på scenen i verksamhet som kan ersätta det? Har tekniken med sina effekter delvis tagit över Andens verkan och inverkan på människor? Och vad beror det i så fall på. Artisterna - var finns de på bibelns blad "då hela vårt liv är ett skådespel ", enligt Paulus? De utgör i så fall ett substitut. Ett fattigdomsbevis. Ett andligt fattigdomsbevis. Är det med hjälp av ljuseffekter och trendig musik och rökmaskiner som syndaren skall föras fram till ett möte med Gud eller är det Guds röst i bönens atmosfär och förkunnarens intonation under sin närhet till Gud, som skall vara födslofrämjande? Elden i förkunnarens bröst! Ja, om rekvisitan, med rökmaskiner och färgade spotlights nu är så obetydliga i gudstjänsten, varför då ge dem plats? Då är det inte jag som är ytlig i mitt ifrågasättande utan de som hade inflytande och makt att installera dem. Att bli frälst är inte en "mysig" händelse. Det är möjligen på fel sida om upplevelsen. Annars blir syndaren aldrig förlöst. Guds hus är ingen rockscen eller tonårsklubb under anglosaxiskt språk. Det är bara trender! Att möta Gud är inte artificiellt. Guds rike är inget lockbete med krok under färgglatt blänke. Det är en uppenbarelseplats.

Guds ord är primärt sett ingen text. Guds ord är levande! Det är ett svärd som åtskiljer, ande, själ, märg och ben. Det är en domare över hjärtats uppsåt och tankar. Gud är ingen talare under höga universitetspoäng. Det är han inte. Han är helig och ingen hög sannolikhetslära för ett bättre liv. Dessa ordjonglörer i sin självstimulans i att kunna fullborda sina egna tankegångar, som talare ibland är. Så vackert och döfött. Och möjligen för den goda sakens skull... Men det är fel frekvens. Och likväl; Andens män är de mest vältaliga. Retorik och rationalism är ett kräkningsmedel för den andlig människa. Tro mig.

Vet du vad som ger ton åt bönen och där retoriken får underordnad plats? Ja, inte den ställföreträdande frälsningsbönen som undanrycker förlossningen och låter syndaren dö i barnsäng, men ropet från syndarens eget hjärta och mun. Under nöd. Vi behöver inga fler sympatisörer eller proselyter under lena, inställsamma och fromma ord. 

Jag har suttit på möten i min ungdom - också på en förmiddag - där Ordet burits fram och jag som yngling fått både gåshud och ståpäls av helig gudsnärvaro. Mig lurar du inte med akademisk briljans - om än så teologisk och retoriskt tillrättalagd. Mig imponerar du inte på med korta vägar mellan tankens klarhet och försäljarens uttrycksfullhet. Andligheten sitter inte där. Ohhh...var finns de spruckna och krossade kärlen, som Gud kan fylla så det läcker och räcker. Läcker ut till de behövande! Med himmelskt ljus och kraft. Vi behöver inget annat.

 Ja, i min ungdom där fanns varken tillgjord musik eller annan välartikulerat tal. Men där fanns tillbedjan i sång. Man tog i från fotbladen genom hela människan och sjöng för Gud och inför människor. Av hänförelse. Där fanns ingen professionalism eller artisteri. Det var fel forum. Ja, inför Gud är det fel forum. Nej, men där fanns rungande profetord under förtätad atmosfär. Människor blev befriade men inte under terapi utan genom kraft.

Jag har också, i min ungdom, hört äldre kvinnor brista ut i tungotal likt ljudet från ammunitionen av en kulspruta. De drog ner ett andligt regn över alla som satt i mötet. Ingen förblev oberörd. Ja, de slog ner pålar i Andens rike som ingen kunde flytta och det blev till råmärken. De var bärare av andliga upplysningar ingen kunde känna till, som om tilltalet inte orkade vänta längre, oansenliga kristinnor som inte var tillräckligt kultiverade att fråga efter mötesordningen - trots att de visste allt om uppförande, de fick pastorerna att sänka huvudena i helig vördnad och övertygelse då ett Andens nedslag försatte hela rummet i ett akuttillstånd. Himlen såg faror och behoven hos människor och agerade genom andliga gåvor - så långt ifrån ett kulturell akademisk högmod du bara kan komma. Liv eller död! Himmel eller helvete! Herrens röst var då på väg genom tungotalet.

Vad är tungotal? Det är en andlig omväg förbi all rationalism som ställer mänsklig briljans och självlivets berömmelse utanför. Ja, uttydningen väntade stilla på sin tur och kunde slå ner hos någon annan. Många blev hjälpta i ett slag. Av mäktigt tilltal. Den helige Ande är ingen skrivbordsprodukt för teaterkonstnärer eller pratmakare. Akademiker finner man på universiteten och inte i förlossningssalar. Gud fortlever och överlever alltjämt - verksamheter till trots. Han är inte beroende av dem. 

Rörstrandskyrkan är inte vilken kyrkoförsamling som helst. Vi skulle kunna jämföra den med församlingen i Jerusalem på Paulus tid - om vi relaterar till frikyrko-Sverige under 1900-talet och i överförd mening. Eller varför inte församlingen i Korint. Men det var länge sedan den jämförelsen var möjlig. De karismatiska elementen är idag alldeles för få. Filadelfiakyrkan som kom att bli ett andligt hem för tusentals människor under krigsåren och därefter. En självklar punkt för social verksamhet och mission. Idag är verkligheten en annan. Den har blivit så modern och anpassad till de verksamheter man behöver för ekonomin skull, att den blivit en del av gudstjänsten. Som många andra. En kyrka som byggdes av verkliga gudsmänniskor under depressionen på 30-talet, då folket var fattiga som kyrkråttor. Det var en annan tid, under samma namn, med en helt annan kristendom - för man kan ha namnet om sig. Jag vet att jag är hård.

Jag ber om ursäkt till alla som inte föredrar den lila färgen på fotografiet. Det gör inte jag heller. Lewi Petrus skulle svimma om han såg det kortet idag. Han skulle starkt ifrågasätta min dyra kamera och fråga om församlingen kunde hjälpa till med att köpa en ny. Estradbelysningen ser ut som belysningen på en nattklubb, i min föreställningsvärld. Och rökmaskinen vem skulle våga berätta för T.B Barratt, en så känslig ande som hans om den? Världen har hittat sina uttrycksmedel i Guds hus.

Jag tog faktiskt ingen annan bild av scenen. Allt blev lila. Det kunde blivit en annan färg. Det skiftade emellanåt. Vad spelar det för roll? Ja, vad spelar det för roll. Vi är ju barn av vår tid som inte längre vet om den himmelska världens andliga välsignelser. Vi rör oss horisontalt. Vi lever under en glaskupa där allt går igen i vårt eget kretslopp. Vi lever på gamla välsignelser och utarmad föda som tagit smak av vår samtids uppfattningar och trender. Vi lever under bekvämlighetsflagg. Vi behöver komma in under nöd. Jag vet inte hur det skall gå till. Hela vår kultur är i trängande behov av det.

Förr i tiden hette det - mer som ett uttryck - att bråkiga barn behövde man vända upp och ner på. Jag har en bestämd känsla av att hela vår kultur behöver vändas upp och ner på och skakas om. Om så inte sker går vi under. Jag är ingen profet men låter som en. Kejsaren är utan kläder. Det ser jag ju. Du som ber om väckelse...

Du vet inte vad du ber om.

 

Läs hela inlägget »

" Se över min tjänare som jag uppehåller, min utkorade, till vilken min själ har behag, över honom har jag låtit min Ande komma: han skall utbreda rätten bland folken."  Jesaja 42.


Texten är tveklöst en beskrivning av Jesus i all sin profetism. Men den rymmer också komponeter av mänskliga drag. För om vi bortser från de heroiska eller den inverkan som den här tjänaren skulle ha, så är det också mänsklig svaghet eller natur som beskrivs. Det ser vi i hjälpen som han får. Och vi behöver hjälp utifrån.

Se! Hur vackert är inte det observandumet? "Se min tjänare "... Och så kommer det: "Som jag uppehåller". Uppehåller!

Jag vet inte hur din gudsrelation ser ut. Jag vet inte heller hur ditt liv ser ut. Jag har själv bara varit människa en gång och kan bara referera till den person jag kom att bli. Men uppehåller det förstår jag. Och behovet av det.

Min utkorade! Det är och handlar om utväljelse. Det vet jag också något om. Det är det som sker när man väljer sin man eller hustru. Man utväljer. Utväljer gör man inte kalkylerande - även om trolovningstiden avser så. Nej. Inte om själen har behag till. "Till vilken min själ har behag "... Kärleken kalkylerar inte. Den tänker skaffa resurser för alla brister - om så vore.

Jag är övertygad om att det finns så mycket kärlek och värme från Gud att om den fick inta en människa, så skulle det kunna medföra stora förändringar. För vad heter det: "Över honom har jag låtit min Ande komma." Här spritter det för mig likt för Elisabeth med Johannes i buken. Den som ännu inte kan säga rör sig därinne. Sela.

Jag har den stadiga tillförsikten att Gud lever. Jag har den övertygelsen att Gud aldrig kommer för sent. Han kommer i rätt tid.


 

Läs hela inlägget »

Senaste

Arkiv

Din kommentar

  • Siri » Likformigheten:  ”Jesus vi ber..”

  • Thommy » Bär också du ditt lidande!:  ”- Så sant, Siri! När Mose mötte Gud i törnbusken - var han ensam och ännu längr..”

  • Siri » Bär också du ditt lidande!:  ”I 2 Mos 33 står det om att Mose gjorde iordning ett uppenbarelsetält långt utanf..”

  • Siri » Gå in i din Herres glädje:  ”Mer välsignat än så kan det inte bli!”

  • Märta » De säregna :  ”Frid Broder! Så befriande! Sällan utvald och bjuden kan säregenheten smärta unde..”

  • Claes » Kanal 10:  ”Kan vi komma och spela hos er. Tack på förhand// Claes Mård SOUND OF SCANDINAVI”

  • Märta » Drick vatten ur din egen brunn:  ”Välkommen hem och tack för svalkande och läskande tankar! ”

  • Märta » Kanal 10:  ”Så bra Thommy! TACK för att du säger ifrån!”

  • Susan Anderberg » Tack för mig:  ”Tack än en gång broder! Följer dina inlägg med stor behållning! Likt dig, så äls..”

  • Thommy » Andetag:  ”-Tack Lennart! Herren skall vara med dig där du behöver det som bäst. Det önska..”