_DSC9211-2.Mobilen

I dalgången

Varje gång vi går igenom en dal som upplevs svårare än de tidigare dalarna så är det för att bergstoppen vi just varit tvungna att lämna varit högre än den förra. Så klart att nästa dalgång då blir i motsvarande grad djup. Det är ofrånkomligt. Så för Gud oss både högre och djupare under livets vandring med honom. Spände han en hängbro över livets svårigheter skulle vi aldrig nå bäcken. Vattnet från de friska källflödena. De porlande källorna som alltid rinner neråt. Guds omsorg som når alla djup. 

Dimman i dalen i form av dagg - som skymmer vår sikt - är bara starten på ett avslut av nattens kyla. Avsaknaden av sikt som gör oss modlösa. När solen stiger reser sig allt i blom igen och vi ser oändligt. Oförutsett och oändligt långt. Vi får då rymd och utrymme igen. Så var det förra gången också. 

Jesus han har lovat vara med oss alla dagar om så än ner i dödsskuggans dal. Dit tar vi oss bara en gång. Och han är med. Inte bara bönhörligt men påtagligt.

Var glad i din melankoliska själ. Det är inte alla av Gud förunnat att kunna uppleva så djupt som de med en sådan själens dräkt får känna. Sorg och ensamhet är inte ett tillstånd. Det är ett passage. Gud ska tillse att passagen inte blir för stora. Han som skapar oavbrutna variationer av terräng.

Finns det överhuvudtaget något i livet som Gud inte ser? Han som först uppenbarade sig som Gud och gjorde oss till sin avbild. Sedan blev han en avbild av oss - i Jesus Kristus.

Han känner in och vet allt om dig. Han vill vara din mest förtrogne vän.


 

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln