_DSC9211-2.Mobilen

Det är Herren!

Efter att Jesus hade dött och uppstått blev lärjungarna i ett avseende hänvisade till varandra eller till sig själva. Det var dock inte Jesus syn på saken. Han hade till och med talat om att det var nyttigt för dem att han gick bort, så att han kunde sända hjälparen till dem - den helige Ande.

Men vi kan ändå förstå och inkänna med fiskarna, som hade kallats med en gudomlig kallelse av snickaren från Nasaret, att de kände sig övergivna. Det är helt begripligt. De hade delat Jesus liv under några år och var djupt fästa vid honom. Han hade blivit deras allt. Visserligen hade de sett Jesus uppväcka Lasarus från döden och botat många människor från olika åkommor, men det räckte liksom inte till nu. Själva garanten för denna utomordentliga manifestation av Guds närvaro, hade nu själv dött och blivit begravd. Det var för mäktiga och övertygande händelser. Nu var allt slut. Apostlarnas gärningar blev ett retrospektiv. Slutet slog fel och framtiden blev oviss och mörk. Petrus resignerade. Inga minnen i världen kunde bära honom längre. Det gick bara inte. Inte ens minnet av promenaden han hade gjort på vattenytan med Jesus. Händelsen fanns bara kvar där ointressant i minnet och kunde inte längre hjälpa honom att bli buren i sin tro. Alla upplevelser och händelser i det förgångna tog ifrån honom livsaptiten och gnagde istället på själen. Vilket nederlag. Petrus gick tillbaka och började fiska. Och de andra följde efter. Petrus blev på något vis ryggraden i att äga tillhörighet och samhörighet för lärjungarna. Resterna av det verk Jesus begynt. Man blir både rörd och gripen av deras belägenhet.


Där har du vår situation och mitt ärende. Vi har hört och erfarit så mycket från Himlen men till synes så litet blev av och vår behållning hjälper oss liksom inte vidare. Du känner att du inte orkar tro så att det blir över för andra. "Våra lampor slocknar"! Då är det lätt att bitterhet kommer smygande. Den kommer ofta i hasorna på besvikelser. Och vi har svårt att hålla emot. Känslan hjälper till och vi resignerar. Bitterhet och resignation. Herre, frågar jag mig ibland, vad kan jag göra för alla människor som är just besvikna och har resignerat? De förgiftar sig själva i bitterhet. De vet också om det men kan inte självhjälpas.

Låt mig få citera en bibelvers som kan ge inblick i hur det var för lärjungarna. Det kan också bli din erfarenhet. Lyssna till orden. Omständigheterna kan ändras bara du får syn på Jesus igen.

Jag hämtar versen direkt ur sitt sammanhang när Jesus efter sin uppståndelse står på stranden och väntar in lärjungarna. Tidigt på morgonen. Tänk att Jesus inte tog sovmorgon de första dagarna i evighetens värld. Eller långfirade sin seger bland de saliga. Istället återvände Jesus till lärjungarna och avbröt sin outsägliga tillvaro. "Jag skall komma till er", hade han sagt. " Jag skall inte lämna er faderlösa". Förutsägelsen blev till ett uppfyllt löfte. Men lärjungarna visste inte att det var han som stod där på stranden. De hade varit och fiskat men inte fått någon fångst. Bara elände. De hade till och med blivit ringrostiga som fiskare. Det simplaste bland göromål. Att pilka utan is eller fast underlag. Bara nät över relingen. Så långt ifrån de kraftgärningar de sett Jesus utföra.  De som hade gått omkring och predikat evangelium om det nya riket, hade i resignation återvänt till fiskaryrket och inte fått en enda fisk. Vilket nederlag! Man kan riktigt förstå att de kände sig slagna och usla. En hel andevärld grinade i triumf och atmosfären var i tjocka. De var utrangerade. Känner du igen dig i kampen?

Sen står det så förlösande.

"Den lärjunge som Jesus älskade sade då till Petrus: "Det är Herren." När Simon Petrus hörde att det var Herren, tog han på sig ytterplagget, för han var lätt klädd, och kastade sig i sjön." Joh. 21:7.

Johannes kände igen Jesus. Han kände igen Honom! Så avgörande. Och han omtalade det för de andra! Petrus blev utom sig och hoppade i vattnet för att genast komma fram till Jesus, på stranden. Gnistan kom tillbaka.

Vi är i trängande behov av människor som genom en förstahands upplevelse kan peka på Jesus!! Du skulle vara en sådan. Har du glömt det?! Du utgör en livsfara för andra genom att ditt vittnesbörd uteblir! Det är Herren! Hur då? Jo, det finns människor som saknar din bekännelse, din upplevelse, din nådegåva och din erfarenhet av Jesus. Känner du den helt avgörande tyngden i den meningen? I de orden? Det är Herren! Mitt i den djupaste förtvivlan och misär. Jag kan då gripas enormt över det. Jesus lever idag. Men så få identifierar honom inför andra. Och presenterar Honom. Det är Herren! Så mycket hopp det var i de orden. Och Jesus återkopplar till deras jordiska behov och bjuder på frukost. Så fenomenalt.

Kärleken från Gud utplånar bitterheten. Den vill vi bli av med.

Avhjälp då också andra.

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln