2017 > 08

Jag ber att era hjärtan skall upplysas, så att ni förstår vilket hopp han har kallat er till och hur rikt på härlighet hans arv är bland de heliga och hur oerhört stor hans makt är i oss som tror, därför att hans väldiga kraft är verksam.    Ef.1:18


Ibland blir vi modstulna. Eller vi tappar bort vårt mod, helt enkelt. Vi vet inte var vi tappade det för då kunde vi bara plocka upp det igen. Så klart. Men vår verklighet står ibland i samklang med alla nederlag vid livets trivialiteter, med sin uppsjö av obetydligheter och drar helt plötsligt bara nedåt. Ner åt! Det är som att få ett helt lastbilsflak med gamla tioöringar vält över sig. Vart och ett av dem är helt värdelösa men av tyngd förödande tillsammans. Som en usel tyngdlag för andeburna helt plötsligt tagit vid och marshöjden sänks. Som om vi blivit akut andligt trötta eller att en motor pajat. Kan du känna igen dig i det? Så erbarmligt. Ja, att vara en kristen är inte att åka i en gräddfil för endast saliga. En kristen har hjärtat fullt av kärlek, godhet, saktmod, tålamod... Likt rosor i väldoft. Men därunder klämmer rosentaggar i famnen - du som aldrig burit några. Ett kors för var och en. En kristen kan också vara. Vara människa. Sela.

I dagens text som andas allt annat än profylax för hårt ansatta och gravida i andligt avseende vill Paulus påvisa en annan verklighet. Eller rättare sagt den rätta verkligheten. Jag tycker själva orden i meningarna tar tag i en och lyfter upp en ur träsket. Känslolivets träsk. Känslorna som är vackra på att beskriva när de är på gott humör men som också kan förgöra bäraren. Vilken dålig tjänare egentligen. Man får se upp!

Låt mig få tröska texten efter mitt eget gottbefinnande.

Paulus ber. Han vädjar. Han uppmanar! Ta till dig och låt dig inte slås ner, säger han. "Jag ber "... Påminn dig också du.

Han ber att våra hjärtan skall upplysas. Alltså är det mörkt därinne. Kanske bara tillfälligt. Det kan bli så ibland. Vi kan få problem på hemma fronten, på arbetet eller på bortafronten. Livet går oss emot. Paulus vill här att vi skall ta sikte på oss själva. Kan du tänka dig det?! Annars skall vi ju se på Jesus i alla lägen. Ja, han vill att vi skall ta sikte på vårt eget hopp i kallelsen. Han, Guds ord, vill hjälpa oss från insidan och få oss att se rätt på tillvaron.

Hur rikt på härlighet hans arv är...och hur oerhört stor hans makt är... i oss...som tror, därför att hans väldiga kraft är verksam.  - Vilka ord!

Min vän, ta dig igenom dagen. Ta dig igenom natten! Idag hjälper Herren. Imorgon är en annan dag. Han har lovat att vara med oss också då. Den helige Ande har enorma resurser till sitt förfogande. Det räcker med att han framställer Herren för oss så blåser alla bekymmer likt löven en tidig höstdag iväg. Vi är inte här för evigt. Vi skall inte begravas under tioöringar. De är lika våra bekymmer i mängd. De hör förgängligheten till. 

Det gör inte vi. Vi hör Herren till!

 
Läs hela inlägget »
Vi människor är känsliga. Det är jag också. Vi söker ofta uppskattning för våra insatser. Åtminstone förväntar vi oss något gott av andra i den utsträckning vi själva ger gott. Uppskattning... som de flesta av oss får med modersmjölken. En del går till och med ner sig om positiv feedback uteblir och det för det minsta. Uppskattningar - som lever ett friare liv än en lönesatt fast förvärvsinkomst, bjuder alltid på mersmak. Vi människor är sociala och socialt inriktade. Vi behöver känna oss betydelsefulla och omtyckta. Vi har det så lite till mans.

Men låt mig ur ett annat perspektiv få berätta om Jenny Lind som i början på 1800 talet var en stor operasångerska. Hon hade en kristen bakgrund. En gång fick hon en kallelse av Sveriges kung om att närvara och sjunga på en kunglig fest. Hon uppges ha tackat nej till sändebudet. Kungen tog därför själv initiativet och åkte hem till Jenny Lind för att övertala henne. Vilken ära!

Vet du vad hon lär ha svarat kungen?

" Förlåt, ers majestät, jag har en större konung i himmelen, mot vilken jag måste vara trogen. Jag kan inte uppfylla ers majestäts önskan, utan att bryta min himmelska konungs bud och bedröva honom. Förlåt därför, att jag måste vägra gå in på ers majestäts framställning. 

Vem av oss skulle så sätta ett Guds perspektiv på vårt eget liv i en sådan situation? Det är så långt ifrån ett "cross-over tänk" man bara kan komma. Nej, de bästa av oss får istället medalj av kungen för en välförtjänt samhällsinsats. Och man myser. Vi andra låter oss imponeras och övertygas: så skall man lyckas här i livet.

Hur tror du Gud upplevde den bekännelsen av Jenny Lind? Den tog. Ja, den tog.

Att leva med Gud har med kärlek att göra och med privat förtrolighet inför honom. Berättelser som kan bli till vittnesbörd och riktmärken för andra.

Relationer med Gud som är kvalitativa och inte bara är religion. 

 
Läs hela inlägget »

"Han är kungarnas Kung och herrarnas Herre, han som ensam är odödlig och bor i ett ljus dit ingen kan komma och som ingen människa har sett eller kan se." 1 Tim.6:16


Ibland är den sammantagna upplevelsen av livet oangenäm. Då längtar jag efter Gud! Det gör jag. Varför? Därför att något inom mig tillhör honom och kommer från han. Ja, tillåt mig...när otillräckligheten sätter in, skröpligheten, tillkortakommanden, missaktningar och synden som finns där i naturen...då längtar jag till Gud. Han är mitt enda hopp!

Texten säger oss att Gud bor i ett ljus dit vi inte kan komma. Mina tankar går naturligtvis till solen. Den största ljuskälla vi har. Dit kan man inte heller komma. Den brinner i eld. En omöjlighet. Men vilken inverkan den har.

Jag har alltid undrat hur stor Gud är i sin gestalt. Till längd och storlek. Hans konturer och framstrålning. Han som skapat hela universum - är han mindre än sin skapelse? Finns han inom sin skapelse eller har han en plats utanför? Han som ofta besöker oss med sin Ande. Så stort!!

Nej. Vi måste hänskjuta saken till att Gud är i en annan form. Gud är kärlek. Han är Ande. Likväl finns han och är en person. En gestalt. Jesus Kristus! Jag är så tacksam att han som är så mycket större än omfånget på hela hans skapelse också faktiskt tänker på en sådan som mig. Kan du begripa det? Det är svindlande. Det gör mig tacksam och förkrossad att en dag få välkomnas av honom och träda in i hans eviga boningar.

Det är då värt allt! Oavsett.

 

Läs hela inlägget »
Etiketter: 1 tim 6:16

"Den missunnsamme strävar efter ägodelar, han förstår inte att brist skall drabba honom. "  Ordspråksboken 28.

Den här versen erbjuder allt annat än välsignelse. Den är likt en förbannelse. 

Vad i ligger det negativa och faktiskt det beklagansvärda i texten? Det är egentligen inte bristen - även om det är konsekvensen. Nej, det är missunnsamheten. Att se med missunnsamhet på andra. Att missunna därför att man själv vill ha. Människorötan är som ekborrens härjningar. Den bryter ner ett gott klimat människor emellan genom missunnsamheten.

Blodigeln säger möjligen: Giv hit!, Giv hit! Men missunnsamheten säger: Ta ifrån, Ta ifrån!... mig till godo.

Den missunnsamme förstår inte att brist skall drabba honom, säger Bibeln. Det är verkligen en mer eller mindre uttalad förbannelse. Även om det nu inte är en regelrätt förbannelse, så vidlåder bristen åtminstone den som är missunnsam.

Kusliga ord och fakta.

 

Läs hela inlägget »
Pingstväckelsen, Lewi Pethrus handskrivna ord. Pingstväckelsen, Lewi Pethrus handskrivna ord.




Jag är så glad att i sommar fått upp mitt bibliotek till bostaden från källaren igen. Det var så välsignat att lösningen till och med medförde större boendeyta. Kan du begripa något liknande? Så nu har jag alla de dyrbara böckerna i min närhet. Hur har jag kunnat leva utan dem?

För många år sedan hade LP stiftelsen auktioner på Nalen. Det skedde ett par gånger om året. Jag var alltid där. Skyndade mig galet dit en gång. Felparkerade och fick böta 800:-. Jag hade ställt bilen mot körriktningen. Då förstår du vikten av att komma dit innan dörrarna öppnades.

Min gode vän som jobbade där då brukade också släppa in mig i deras källare emellanåt. Jag fick då innan böckerna hamnade på borden själv plocka vad jag ville från de dödsbon man fått in. En gång hittade jag boken "Tabernaklet i öknen" - av Johannes de Heer. Och eftersökta "Himlauret" av F. Fransson. "Andens lag" av Wetterlund...F. Godets skrifter, Studiebibeln i fem band, m.fl. När andra kom hade jag plockat de fina. Så långt jag kände till i alla fall.

Vid ett tillfälle fann jag Lewi Pethrus samlade verk i helfranskt kalvskinn. Fint så det förslår! Det är ett tjugotal böcker. I en av skrifterna - "Den anständiga sanningen" har Lewi själv skrivit. För hand. Kanske inte så märkvärdigt eftersom han skrivit all text i böckerna. Men ändå. Uppenbarligen har han hållt i boken eftersom han skrivit i den. Och det är väl kanske inte så konstigt att han bara handskrev i den boken. Det var nog den svåraste han skrev. En konflikt med Sven Lidman.

Men vad skrev han så att det skapade tryck och relief på baksidan av bokpappret? Jag kunde inte ha uttryckt det bättre själv. Klicka på bilden så ser du hans handstil.

" Hemligheten till ett lyckligt liv är, att man, i vilken ställning man än skall framleva det likt vildmarkens blomma lever för Gud och för honom allena."

Lewi Pethrus

 

Läs hela inlägget »

Det står alltmer och mer klart för mig att det predikosätt som förekommer idag, utförs helt felaktigt. Det är därför det inte sker några "stygn" i hjärtana. Det blir inga resultat. Den upptäckten har för mig blivit som att öppna en dörr till något helt nytt men ändå något efterlängtat och väl känt. 

Dagens förkunnelse sker i dialogform. Vet du det? Fast den framförs i monologform. Vi pratar idag med andra i förkunnelsen. Tillrättalagt. Det är inte predikan! Fundera på det. Det är problemet. Det allmänmänskliga talet. Det trögt överbevisande. Om ens. Gud står utanför med sin Ande!

Den verkliga predikan frambärs alltid med ett eget högtstående budskap. Men inte i ensidig monologform. Aldrig! Då kommer Gud inte till.

Kan du tänka dig så inställsamt och förfelat vi förkunnat?! Vi söker övertala människor efter vår egen bästa förmåga, med våra naturliga gåvor och efter vår egen intellektuella kapacitet. Det är därför det inte blir några andliga resultat! Vi försöker sälja in ett budskap genom att tala förstånd med folk när det istället är budskapet som skall överbevisa. - Vilken, vilken skillnad!! Men har vi något budskap då? Eller har vi bara lite religiösa bekännelser här och där?

Folk brukar fråga mig vilken kyrka jag tillhör. De vill skaffa sig en bättre bild av mig. Jag brukar svara att jag är pingstvän i själ och hjärta. Den mest urartade tillhörigheten du kan komma på! Pingstvän...från vilket sekel då? Nonsens. Vi rör oss horisontalt. Därför blir vi aldrig några härolder. Därför förökar vi bara samma religiösa art. I bästa fall. De urartades! Homo religiosum sapiens. Himlen är obekant med dem!

Ett budskap är inte ett tal. Det är och skall vara ett tilltal ! Starkt, så syndaren förgås i sin belägenhet. Oemotståndligt. Med nåd. Från Gud! Vi håller på att marknadsföra något som inte skall marknadsföras. Våra egna snäva ramar. Evangelium är en överbevisning i ande och kraft. När bar vi fram det sist? Det har kristenheten tappat bort. När hörde du någon säga: - Så säger Herren, senast? Så förmätet. Ingen skulle ens våga komma på den dumma tanken - för ingen hör längre från Gud. Det är problemet. Vi representerar Gud men är själva långt borta från hans tilltal.

I många spalter de senaste åren har jag läst att man alls inte behöver säga prefixet: - Så säger Herren, när man har fått ett budskap från Gud. Nej, så klart. Om det inte är ett tilltal från Gud då skall man inte missbruka. Men det har blivit så sällsynt med profetiskt tal att själva instruktionen för en giltig standard rekommenderar att inte bruka det prefixet. Det kan ju vara fel antaget och bli lite för magstarkt för åhörarna. Dessa ljumhetens företrädare! Försök lägg munkavel på profetiskt tal. - Men om du tiger kommer stenarna att ropa!

Jag som trodde Gud behövde ha lite torrtider och att jorden skulle ligga i träda i de sista dagarna innan Jesus kommer tillbaka och när allt ändå skulle bli så svårt... Det är helt fel! Fullständigt fel. Tiden är ett mått. Men Gud har inte gett Anden efter mått. Varför då låsa in och begränsa honom där!? Han är verksam idag! Den helige Ande är inte bunden till tid och rum. 

Vi har rört oss i fel element och på fel våglängd. Vi har följt vår samtid och blivit lurade av ljumma ledare.

 

Läs hela inlägget »

Nebukadnessar kastade Sadrak, Mesak och Abednego i en brinnande ugn i Babel. De hade faktiskt möjlighet att undfly trångmålet genom att avsvära sig. De hade hundra och tusen tillfällen till det. Men med facit i hand så var det den väg Gud valde att frälsa Nebukadnessar och få till en amnesty för folket. Tilltron till Gud var avgörande. " Jag bönhör dig i behaglig tid." Men vad var det allt avgörande?

Det var den fjärde mannen i ugnen som såg ut som en Gudason.

Han tjänstgör än idag!!

 

Läs hela inlägget »

" Men de sade: Kom, låt oss tänka ut något anslag mot Jeremia. Ty prästerna skola icke komma till korta med undervisning, ej heller de vise med råd, ej heller profeterna med förkunnelse. Ja, kom, låt oss fälla honom med våra tungor; vi behöver alls inte akta på vad han säger."  Jeremia 18

Ett brottstycke över Jeremia liv. Han som hade stört ordningen och hotat de som ägde tolkningsföreträdena. Så typiskt. Så utomordentligt vanligt. "Buisness as usal we prefer."

Det finns en helt enastående inrättning inne i varje människa. Det är hennes samvete. Det är så länge det inte är förhärdat eller genomkorrumperat en viktig röst på insidan. Den Helige Ande kan kommunisera med denna instans. När Guds ordet når människan och hon blir drabbad då intar hon först försvarställning. Det hör till. Förvånas ej. Här finns det sedan ett batteri av åtgärder som den fallna människan äger till sitt förfogande - om hon inte ger sanningen rum och rätt. Hyggligt folk kan förvandlas till oigenkännlighet av ett uppbådat samvete. Men Guds ord bär inte bojor! Det tränger igenom och hittar sin bisittare inom människan som ger Guds ord rätt.

För Jeremia del var det inte bara förkunnelsen i sig som betraktades som fientlig på en religiöst plan utan även som ett hot mot rikets framtid. En man med Jeremia intentioner skulle faktiskt kunna betraktas som en landsförrädare. Hela den religiösa administrationen kände sig hotad och han blev föremål för anslag.

Det är svårt att bryta upp från gamla hjulspår. Det rullar ju ändå på rätt bra. Ja, en häst kan till och med sova vid riktigt djupa hjulspår. 

 

Läs hela inlägget »
Etiketter: jeremia 18

Låt mig avsluta denna min bredsida emot utarmad andlig förkunnelse och säga vad predikan syftar till - för den här gången.

Predikan har som sin största uppgift att påminna syndaren om hennes belägenhet och att väcka en längtan och önskan om bättring. Gensvaret från syndare på erbjudandet om bättring - då den erbjudes - emottages omedelbart! Då ger Jesus nåd för den syndamedvetne och frälser henne. Nåden är inte ett korstecken i förbifarten. Överlåtelse till Gud är en påtagligare episod. En förlossning. Så är det. Det är förkunnelsens största uppgift. Att väcka. Att föda till nytt liv.

Publikfria därför inte! Sluta med det. Det är inte detsamma som att vara otrevlig. Men det är inte din sak att pyssla med samkväm och trevnad i första hand. Var seriös! Du är ingen estradör. Du står mellan himmel och jord och vet bättre om de två utgångarna i livet. Himmel eller helvete. Förhåll dig så också. Syndaren behöver få hjälp att uppleva sin belägenhet. Det hjälper den Helige Ande till med genom ordet. Sedan har predikan ett rikt register av verktyg i den Helige Ande. 

- Sedan var det en sak jag tänkt på...som blev så otroligt levande..jag tror jag har det här någonstans. Jag hade skrivit upp det alldeles härom dagen och tänkte jag skulle dela det med er. Ett verkligt tilltal. Vi ska se...

- Ja, så pinsamt. Tyvärr. Det som var så viktigt. Jag hittar det inte nu bland alla papper. Jag får nämna om det vid nästa tillfälle. Det var väldigt levande i alla fall. Det var absolut från Herren.

 

Läs hela inlägget »

Jag har med stigande indignation ondgjort mig på undermålig förkunnelse. Dålig framställan. Dåligt hantverk. Får man säga så om gudsmänniskor som offrat sig i en förkunnargärning? Det beror på vad du avser kontra den standard som efterlyses. Vi talar här om en bekymmersam utveckling. Det finns ingen reell predikan längre. Men det finns gott om verbala tekniker. Estradörer och pratmakare. Teologiskt skolade akademiker. Fem punkters predikningar och annat väldisponerat under goda försök. Strukturerade men verkningslösa predikningar. Ja, jag vet att jag intill självgodhet sticker ut. Det är min avsikt.

Den akademiska högfärden har intagit Guds plats - förkunnarens plats - i tron att den skall hjälpa Guds rike utan smörjelsen. Jag kan gott höra den norske Pingstpredikanten Severin Larsen säga - om han hade levt: "Det är bara den gamle Adam som vill vara med och förkunna. Han har ingen del i detta!" Den påtagliga smörjelsen... Den färska oljan, har du hört talas om den? Ohh...den har ett pris! Priset står inte i fokus. Men det går ändå inte att komma ifrån att det finns ett pris att betala. Vi saknar den!

Kan man skriva ner sin predikan veckan innan den skall framföras? Det är inte det saken gäller. Det handlar inte om teknik eller logistik. Det handlar om att vara buren av ett budskap. Åtminstone bära på ett budskap. Inom sig! Det handlar inte om att verbalt förfäkta dålig ihågkomna teologiska teser i ett fem punkters program. Predikoämbetet behöver en renässans! Annars måste vi fråga oss; har Gud några förkunnare kvar eller har han slutat kalla sådana? Står kallelsen kvar eller har uppdraget förändrats? Har vi förändrat budskapet och förpackat om det? Vi behöver hjälp att komma tillbaka till den äkta presentationen vid en predikan. Den eldbemängda. Med nerv. Med glöd. 

Man kan givetvis tycka att det är snävt att vara så kategorisk som jag varit i mina senaste texter. Referera till Johannes Döparen som inte ens kunde föra sig bland människor. Och som om varje form av minnesanteckning skulle vara utförd utanför Andens ledning bara för att den nedtecknas lång tid innan framförandet. Som om Guds Ande inte kunde vara förutseende...Argumenten är många. Tankegångarna löper ändå i den riktningen om att en förkunnare är lika smord när han veckan innan skriver sin predikan eller sitt utkast, som när han läser upp raderna söndagen senare, så är det fine. Men det är inte problemet. 

Det handlar inte heller om minsta möjliga acceptans för ett hjälpmedel som bistår predikanten att minnas alla bibelställen och sina döda stolpar. Men du är likväl dåligt ett med ditt budskap när du uppträder så. Du läser innantill för att du inte har det du skall säga på insidan. Man måste först ha ätit för att ha konsumerat. Och man måste konsumera för att gestalta och bli ett med det man ätit. Ingen äter normalt sett heller och pratar samtidigt. Det låter illa! Att tala är mer än att bara säga. Att förkunna är mer än att bara kommunicera. Att predika är att tala för Gud. Det är inget utantill verk!

Har du ett budskap i bröstet då har du så mycket material som rör sig därinne att du inte har tid att fibbla med lappar. Jag kan försäkra dig det. Du kommer istället att tala ord som den Helige Ande inger dig att tala. Du kommer att stå som i ett himelskt gap där orden svarvas ur din mun. När Gud talar så fyller han hela rummet. Det handlar inte om minnesanteckningar för dålig underbyggda minnen. Det handlar inte om rutigt eller spiralbundna block. Randigt eller färgat papper. Det handlar inte om disposition eller vad du skall ta med i ditt tal. Eller utelämna. Det gör inte det. Det handlar om ett inre övertryck! Ett övertryck som får atmosfären att förtätas. Den Helige Andes närvaro som formar orden. Där tar förkunnaren tag i sidohantagen på predikstolen - om det finns några - och Orden ställer sig mäktigt i givakt på insidan. Budskapet är då angeläget och meningarna hopar sig på egen hand under strikt lydnad. Herrens hand är då över förkunnaren. Predikanten blir då ett redskap utöver det vanliga. Låt papperslapparna fara. De hör hemma bland föredragshållarna och de som viker pappersflygplan. Det är något helt annat. 

Jag ser och har sett alltför många kollegieblocksburna förkunnare. ( Jag har inget emot kollegieblock. Substantivet får bara tjäna som rubrik för en sorglig företeelse. ) Och de ökar med Ipad:dorna. Paddorna...De saknar smörjelsen. Men de är duktiga på koncept. Därför behöver de sina proteser. Låt dom ha dem! De kommer inte att ha något att säga om de inte får ha sina "käppar och kryckor". De har inte - om de är kallade - drabbats av kallelsen. Man har inte kommit till Jabboks vad dit Jakob hamnade. Han brottads med en ängel, står det. Tänk dig in i det. Brottning med en ängel från Gud. Jakob gick haltade därifrån. Det ligger en hemlighet begravd i haltandet. Gudsberoendet! Det skapar närhet. Närhet till Gud! Närheten till Gud skapar i sin tur Gudsnärvaro. Den är smittande. Och avsmittande. Den kan inga kollegieblock i världen förmedla. Bara en eldburen förkunnare som predikar Guds ord.

- Vi måste få tillbaka smörjelsen som klarar sig utan stöttorna!

 

Läs hela inlägget »

"I kejsar Tiberius femtonde regeringsår, när Pontius Pilatus var ståthållare i Judeen, Herodes landsfurste i Galileen, hans bror Filippus i Itureen och Trachonitislandet och Lysanias i Abilene, och när Hannas och Kaifas var överstepräster, då kom Guds ord till Sakarias son Johannes i öknen. Han gick ut i hela området runt Jordan och förkunnade omvändelsens dop till syndernas förlåtelse, som det står skrivet i boken med profeten Jesajas ord.    Lukas 3

Jag älskar den här inledningen och inramningen av texten. Den är så exklusiv. Likt en inledning i ett domstolsprotokoll. När skedde det här? Då!! Precis då. Skulle ett litet påstått tilltal från Gud kunna mäta sig med väldiga furstars verksamhetsradie i en hel samtid? Har då Guds tilltal blivit så ovanligt? Ja, tänk för att det har det. 

Tidsangivelsen kan verka kronologiskt grovhuggen och oprecis. Men om vi hade möjlighet att följa alla dessa potentater som skriften räknar upp för oss här och lägga deras verksamhetstid ovanpå varandra i ett mönster, så skulle vi säkert till och med kunna årstidsbestämma det himmelska tilltalet. Skriften framhåller och gör tilltalet så viktigt. Himmelen hade inväntat det så länge. Jesus var nu född till jorden. Han som verkade som förbundets ängel under gammal testamentlig tid men som nu får träda in i sin fulla tjänst. Som människa. Som återlösare. Som Frälsare. Gud behövde en bulldoser att gå framför honom. En som i Elia ande och kraft kunde lyfta upp vikten av att göra bättring. Om inte människan är villig att göra bättring då går frälsningen henne förbi. Hör du det, du som förkunnar? Man måste i motsvarande grad öppna en dörr innan man kan gå in någonstans. Det är samma sak. Gud är ingen tjuv! Han bryter aldrig sig in. Han knackar också på ditt hjärtas dörr. Vill du göra bättring? Känner du inte behov av det i ditt usla tillstånd? Då får du gå ett varv till i elände! Slutligen skall svinmaten påminna dig om Guds utsökta rätter där hemma.

Åhh... det himmelska tilltalet som inte behöver något ombud. Som inte frågar härskare om lov eller mänskliga styrelser om lämplighetsintyg. Gud gick förbi dem allesammans och är mycket demonstrativ i det. Han som inte blundar för verkligheten utan går rätt in i den. Med sin tjänare Johannes. Så dyrbart!

Gud kan i vissa lägen inte använda sig av det ordinära. Det ordinära blir med tiden alltför stationärt. Men vad har en kamelhårsklädd man i profetgördel att erbjuda som inte ett helt prästerskap i kult och i glans i mänsklig kraft har? Ingenting! Resurser lika med noll. Vad skall vi ha honom till då? Jo, till en röst som ropar i öknen! "Bered en väg för Herren!! " EN väg. Inte två.  Gud måste frigöra någon för ett högre syfte - ja, Johannes var sedan länge utvald, kallad och förutbestämd. Det är också du och jag om än i ringa grad. Om vi håller vår kallelse dyrbar och högt skall vi se att Guds plan får ett gott slut med våra liv. Många håller sin kallelse högt inför andra. Det kommer aldrig att medföra något bestående. Håller vi vår kallelse högt inför Gud då motsvarar det som skriften säger att vi skall göra; "Var därför desto ivrigare, bröder, att befästa er kallelse och utkorelse. Gör ni det ska ni aldrig någonsin falla." 2 Petribrev 1:10

När Gud kallar en människa och ger henne ett uppdrag och det handlar ofta om ett förkunnaruppdrag, då är det för att Gud har något särskilt att säga för en tid. Inte sant? Här är Gud ensam suverän! Han tar och formar kärlet som han tänkt det och kärlet får formas på drejskivan likt lerdegen under nog så turbulenta former. Så uppfattar vi det i alla fall. Det måste rörelse till. Turbulens under kontrollerade former. Gud har allt i sin hand. 

Sedan och här blir jag själv så rörd... så avslutar Gud - likt krukmakaren - med att sätta två handtag på kärlets eller amforans motsatta sidor. Det är mer än en lustifikation. Det är våra öron!  Våra andliga öron som inte behöver några hörapparater eller proteser för en förkunnargärning.

Har du fått ett budskap från Herren då är ditt inre översvallande av ord! Sköna ord. Mäktiga ord. Då behöver du likt Johannes inte leta efter några Döda havsrullar för att läsa innantill. Då säger du istället med en profets fasthet: - Så säger Herren. Det tilltalet är så annorlunda än allt annat att hela ditt inre rymmer det. Med sprängkraft. Det blir då mindre behövligt att leta bland predikoutkasten vad man skall säga. Kyrkoårets texter...Nåt så patetiskt. Det vore som att knöla in en dagstidning i en radio som sänder under högsta volym.

Helt överflödigt.

 

Läs hela inlägget »

" Den som Gud har sänt talar Guds ord, för Gud ger Anden utan begränsning." Joh 3:34

Jag skulle vilja rikta mig till dig som förkunnar i Guds ord. Ja, faktiskt! Anspråksfullt och förmätet? Anspråksfullt kanske. Ibland kan goda råd vara både dyra och värdefulla. Men låt mig få ställa mig i och på Guds ord. 

Vem som helst kan tala Guds ord. Vem som helst! Men det blir också hur som helst därefter. "Guds ord återvänder inte fåfängt utan verkar vad det är utsänt till." Javisst! Men det är inte det jag vill tala om här. 

Skriften säger oss att den som är sänd av Gud, talar Guds ord. Men Gud säger inte samma saker hela tiden, vid varje situation, till varje människa. Det gjorde inte Jesus. Det gör inte vi heller. Guds ord finns nedtecknat för oss i skriften. Det är grunden för vad Gud talar till oss om. Bokstaven är statisk. Men den som Gud har sänt talar det som Gud vill ha sagt just där och då. Det är en stor skillnad på det! Bibeln är en bok. Men Gud är ju varken en bok eller ett manus. Läsa utläggningar innantill får prästen göra. Det är hans jobb. Han får betalt för det. Han har på det viset tömt sin lokal intill nästa begravning då de närmast sörjande är så illa tvingade att komma tillbaka. Så skall det inte vara.

Det ser i bibeltexten ut som om det fattades åtminstone en mening. Ja, det kan upplevas att det fattas en hel värld av förklaringar mellan den här huvudsatsen och dess bisats i bibelordet jag utgår ifrån här. ...för Gud ger Anden utan begränsningar. Vad menar aposteln och vad utelämnade han i sin tankevärld?

Var finns Anden någonstans? Ja, han finns i förkunnarens hjärta. Han finns i hans liv och över honom. Anden är inte nedtecknad. Guds ord är nedtecknat. Fullt av bokstäver. Det finns inga begränsningar i Anden. Men bokstaven är begränsad och kan döda. Vi människor är bristfulla och har massor av begränsningar. Men inte Anden! Det är den positionen en förkunnare skall stå i. Guds ord genom Anden! Guds Ande som vet allt och som för fram det aktuellt och i realtid.

Låt mig i denna lilla uppmaning - för det är mitt ärende här och utan att adressera det till någon särskilt - ändå få säga till dig: Förkunna aldrig med och under ett kompendium. Aldrig! Varken litet eller stort. Varken hemligt eller fullt synligt. När du gör anspråk på att ha något att förkunna då skall du vara så genomdränkt av det du skall förmedla att läsa innantill konceptet är överflödigt. Du skall inte röra dig i den dimensionen. Det är mer än en teknisk fråga. Det är en trovärdighetsfråga. Javisst, om du har ett föredrag eller liknande då kan du göra precis vad som anstår dig. Ta med kartor och allt möjlig illustrativt och förklara dig fram tills församlingen somnat. Men inte när du förkunnar! Det är i så fall bara ett uttryck för hur halvdan du är i din relation till budskapet. Budskap är sällan nedtecknade. De är som tungotal. Omedelbara! Stå då hellre över ett kast. Sådana som dig - i den ställningen - går det hundra på dussinet.

Men förkunnar du då är det på sin höjd bokmärken för aktuell bibeltext som är tillåtet. Skall du vinna några segrar med din förkunnelse då får du faktiskt börja vara seriös och vara förberedd. Verbalinspiration är inget förutsagt, nedtecknat på papper. Börja i köttet! I minnet. I texten och i dina minnesutkast per definition. Det är att veta på ett ungefär vad du har för ärende. Disposition, människa! Gör du det så kommer ditt ärende att skapa atmosfär. Och Anden kommer att tala genom dig i pulpeten. Tappa kontrollen lite. Rör dig i ditt ämne. Gud kommer hjälpa dig. Du måste tala med bönder på bönders vis. Det kan den helige Ande.

Att läsa innantill...det gör folket på egen hand hemma. Det är bara ett uttryck för en medioker tjänst och ett slarvigt utfört arbete. Gör du så kommer du inte bli trodd och får ingen genomslagskraft.

Men är du så intresserad av vad du själv talar om, att du kan ditt ämne, då har du inte bara besparat skogen skövling, du har också tagit din tjänst på allvar.

 

Läs hela inlägget »

"Vid Babels floder, där satt vi och grät
 när vi tänkte på Sion. Där i pilträden hängde vi våra harpor, för våra fångvaktare bad oss sjunga, våra plågare bad oss vara glada: "Sjung för oss en av Sions sånger!" Hur kan vi sjunga Herrens sång
 i främmande land? Glömmer jag dig, Jerusalem, då ska min högra hand glömma att spela. Låt min tunga fastna i gommen om jag inte tänker på dig, om jag inte har Jerusalem som min högsta glädje. Herre , tänk på Jerusalems dag då Edoms barn ropade: "Riv, riv ner ända till grunden!" Dotter Babel, du fördärvade, lycklig är den som får ge dig för det du har gjort mot oss. Lycklig är den som får gripa dina späda barn och krossa dem mot klippan." Psaltaren 137


Israels folk ville hem. Deras kontext var Israel, Jerusalem, templet och offerkulten. De längtade efter sitt gamla gudstjänstliv. Gudsmötena! De ville inte rota sig i Babel. Det skulle inte heller avhjälpa om vi byggde ett tempel åt dem på främmande mark. Den babyloniska kulturen gjorde dem illa. De var i fel element. 

Ingen med berövad livsgnista sjunger. Man suckar. Och jämrar sig. Vallhorn skall man för övrigt inte hälla olja i - hur religiöst motiverat det än må anses. Olja fyller man i oljehorn. Vallhorn blåser man i. Nej, rätt saker för sitt rätta bruk! Sådan är inte religionen. Den lägger i sin tur formen på insidan och innehållet förspills. Utan Guds ordning blir det ingen rätt gudstjänstordning. Heligheten sitter inte i de uppradade pjäserna utan i rätt kontext. Kontexten är Herren! Och endast han. 

Judarna ville hem till Horeb, Sinai och till Hermon där de visste att Gud hade befunnit sig. Till Karmel och Tabor. Inga höghus i världen kunde ersätta dem i överförd mening. Inga tinnar och torn. Inte ens trädgårdar på taken! Vad förslog de mot palmlundarna vid Jeriko eller de fina slätterna med citrusodlingar vid Jisreel? Ingenting! Bara en sådan sak. Till och med Anatot kunde få en bättre status så här i efterhand. Jeremia som vi behandlade så illa. Assimileringar - som obönhörligen sker i nästkommande generation. Den är farlig. Där övergår hebreiskan så sakta i jiddisch och identiteten utraderas. Jag ser det hos så många. Som egentligen vet bättre. De har lidit skeppsbrott men kommer inte upp ur otrons vattnet. Ursäkter som i evigheten kommer att te sig som snömos.

Varför satt man vid floderna och grät? Ja, förståelsen av den verkligheten har slagit rot i själva ordstävet: "Att gråta floder." Man grät och man sörjde. Och man sjunger inte när man har sorg.

Pilen, trädet i texten, den växer gärna vid vattendrag. Den kan sätta sina rötter rakt ner i vatten och stortrivs. Klipp av en bit pil och stoppa i jorden. Den slår rot ganska omgående. Pilen, som på avstånd med sitt yviga bladverk i sig ser ut som en aldrig och oklippt grönhårig rockartist. Pilen täcker sig själv från huvud till fot med ymniga blad. Den flätar vi korgar med. Pilens blad som också sedan urminnes tider använts inom läkekonsten. Salix från pilblad är ett önskvärt estrakt. Ett ämne för magnecyl, acetylsalicylsyra och asperin - mot gikt och ledbesvär. "Ohhh... Guds folk som inte kommer upp på benen och iväg till sitt utlovade land av andlig gikt och ledbesvär! Det måste ett uttåg till." Ja, ett till.

Vi sjunger inte i främmande land. Vad betyder det? Vi sjunger inte som ett inslag av underhållning. Vår sång är ingen kulturyttring! Det är ingen folklore från Betelshöjder. Det är en tillbedjan inför Gud! Man sjunger inte sånger på främmande mark under fångenskap. Därför hängde de sina harpor i träden. Det är inte detsamma som att gräva ner sitt pund. Det är det inte. Pilen ger skugga om dagen. Pilen, den ger också den fuktighet som intrumentet behöver för att inte spricka en varm dag och den skyddar för solens starka strålar. Pilen, den vittskuggade. Den är väl vald - om än vid Babylons floder - i hopp om att Gud snart skall sända en återlösare. Hesekiel satt också vid floden Kebar med de tillfångatagna och under samma premisser. Man satt där i väntan på att få ta ner harporna och dra vidare. Det är hopp i den betraktelsen! Men en hängd harpa är inte i bruk. 

Det står om Behemot, Leviatan i Jobs bok: "Lotusträd ger honom skugga, pilträdets grenar i floden omger honom." Job 40. Ja, allt sedan fallets dagar så har människan gömt sig för Gud. Leviatan än värre! När den andliga nivån sjunker då blir vårt andliga liv en religiöst kulturyttring. Vi blir till och med efterfrågade på världens nöjesmarknad och blir erbjudna vår "cross over". Då frestas vi att ta ner våra harpor. Men man kan inte sjunga Sions sånger i främlingsland. Det kan man inte. Aldrig låter väl sången: "Han har öppnat pärleporten, så att jag kan komma in"... så illa som då den profant framföres. Den har blivit en signaturmelodi för missbrukade harpor. Den sjungs då i främlingsland utan att man gått över till löfteslandet. Och den vackraste andefödda sången blir till en fyllevisa - till och med ovärdigt ett kareokeparty.

"Fångvaktare bad oss sjunga "...Ingen sjunger då man är fången. "Våra plågare bad oss vara glada " står det i texten. Vilken motsättning! Men Paulus och Silas var fångna i Filippi. De sjöng evangelium - det glada budskapet - ändå. För fångvaktarna så att de omvände sig.

Lägg i en högre växel, människa! Sloka inte med huvudet likt en pil. Lägg an en pil på din gåvas båge och skjut på måfå. Herren skall låta den träffa rätt! Babylon skall gå under på en dag! Se till att du har nära till din harpa och att du håller den stämd. Änglamusik kan aldrig sjungas i Babylon. De blir då till de drucknas visor.

Ja, till fyllevisor. 

 

Läs hela inlägget »
Etiketter: psaltaren 137

Senaste

Arkiv

Din kommentar

  • Claes mård » Kris, djupgående kris!:  ”Ja tyvärr har du rätt Thommy ! Det kommer bli en fruktansvärd torka i vårt land..”

  • Thommy » När en vän blir svårt sjuk...:  ”-Tack för din medverkan och hjälp, Lennart! Blir glad över att du är med. / Thom”

  • Lennart » När en vän blir svårt sjuk...:  ”Beder för Din vän. Det ligger enorma välsignelser i att bedja med och för varand..”

  • Thommy Jakobsson » - Se våra lampor slocknar!:  ”Tack, detsamma, Daniel! Glöm inte Amos ord: "Ve eder som längtar efter HERRENS ..”

  • Daniel Stigh » - Se våra lampor slocknar!:  ”Guds fridTommy! Det var så länge sedan jag använde mig av det uttrycket (sorglig..”

  • märta » Sållad som vete:  ”Underbart! Tack broder! Som jag har väntat! Dina infallsvinklar berikar mig och..”

  • Märta » För de trötta:  ”Tack Thommy! Tack!”

  • Märta » Gudslängtan den obotliga:  ”Ja! Det ska bli värt sitt pris. Kom Herre Jesus!”

  • Thommy Jakobsson » In med förkunnelsen:  ”Kyrkan, är ett samlingsord för en byggnad i regel. En byggnad med kristen verksa..”

  • Daniel Stigh » In med förkunnelsen:  ”Ja du Tommy, det känns dessvärre som om ovan nämnda symptom är ett alltmer veder..”

  • Lennart » De andesmorda!:  ”Du har vunnit mitt öra Thommy! Detta var så otroligt bra skrivet. Jag har mycket..”