_DSC7559Thommy4.MOBIL

En liten späd kvinna inträder i gudstjänsten. Hennes gång fram till sin plats - vilken plats som helst - men alltid på ytterkanten, långt fram men inte längst fram, var avkännande och verkade något motoriskt tveksam. Försiktigt och avvaktande. En människas gång. Som om hon var buren av en total anspråkslöshet men ändå inte håglös och mån om att hälsa på alla längst hennes väg i bänkraderna. Ja, hon kände verkligen av längst vägen, så skulle jag vilja beskriva henne. Hon valde alltid ytterkanten av en stolsrad. Alltid.

Det är tjugo år sedan jag träffade henne sist. 

Ja, det tog alltid tid för henne att ta sig fram till sin stol. Hon var som en drottning som inte slarvar med människosjälarna längst en paradgata. Hon hälsade på alla på vägen och sken som sol. Av frid. Men det var inte där hon djupast sett rörde sig. Hon bar på en tyngd, en andlig densitet bakom skenet. Den av Gud pålagda nöden för andra.

Lisa är en bönemänniska. Hon lever ju. Vad är en bönemänniska? Det är en människa som inte kan låta bli att bedja för andra. Som drivs till det. Vad beder en bönemänniska om? Ja, den som det kunde säga. Men det jag vet är att de under långa tider beder för många människor och med nöd för dem och med intensitet och med omtanke. Lisa berättade för mig en gång att när hon ber så känner hon att Gud hör henne; "bönen biter, den sitter där, då ligger den där ", sa hon.

Lisa fyllde härom dagen 100 år. Det är en hög ålder och förmågorna sviktar men när man sjunger andliga sånger och börjar bedja då vitaliseras hon och blir som förr, berättas det. Hon kan då texterna helt utantill.

Lisa satte sig som sagt alltid på ytterkanten av en stolsrad. Det hade med hennes arm att göra. Den behövde svängrum i bänkraderna, har jag nu förstått. Jag kan se henne sitta med sin sjal om håret, se hur smörjelsen tar tag i henne och hur hon böjer sig framåt med armen snett utåtsträckt och ropar "Herre, kom över oss! " Då tog hon den förtätade atmosfären med sig och förtätades själv och blev till en andlig åskledare. Då kom Guds ande över henne och profetorden blev det verbaliserade tordönet och jordbävningen som Uppenbarelseboken talar om - om än i lokal skala.

Det finns en ängel som håller i en guldskål i himlen. Där blandas människans böner med rökelse. Jag tror som många andra att den rökelsen är Jesus böner för oss - för det står att han ber för oss och manar gott. Utan Jesu böner skulle våra böner få slagsida. Rökelse luktar också gott, om du förstår bilden. Dessa böner når fram till Gud. Sedan vänder ängeln på skålen och lägger eld därtill. Så avgörande. Innehållet hamnar sedan på jorden. Då uppstår åska, blixtrar, tordön och jorden skakar! Det är ju en andlig värld vi talar om.

Lisa har genom sitt liv varit en nedslagsplats för Gud. Hon har burit fler människor på sitt hjärta under sitt liv än vi kan ana. Jag vill ge henne den bekräftelsen här. Guds Ande slog ner i henne. Då vek hon sig karaktäristiskt framåt i stolen där hon satt. Hon ropade. Armen - som behövde fria ytor åt höger - sträckte hon då ut - likt en Mose stav. Tro inget annat. Då förstod man att hon var på väg att föda ett budskap.

Så här kan beskrivningen av en "moder i Israel" se ut. De hittar du aldrig på scener och uppträden under föresatser att göra en "cross over" mellan Guds rike och världen. Aldrig.

Inte ens med hjälp av flumljus och rökmaskiner. 


 
Läs hela inlägget »

Det är stärkande att på sitt nioende år av bloggande där den första tiden bara hade ett tiotal följare, kunna konstatera, att min sida blev uppsökt av inte mindre än 1651 stycken läsare under en enda dag. Ofattbart! Det har naturligtvis med de etiketter som läggs till artiklarna att göra och som skapar träffar ute på nätet. Men jag  hoppas också att texterna sprids från man till man och inte nås av en tillfällighet - även om det också har sitt oskattbara värde.

Ett andligt kristet arbete har alltid för händerna. Tiden räcker inte till. Och det handlar som alltid om prioriteringar.

Tack alla ni som stöder och sprider texterna vidare i den mån de har något av värde!

 

Läs hela inlägget »

I Matteus talar Jesus i en liknelse om såningsmannen. Men egentligen handlar det om mottagligheten för det såningsmannen sår och inte så mycket om spridaren. Varför? Därför att vi utan att förtröttas skall i tid och otid. Så säger Guds ord. Dagen är kort. Solen går snart ned.

Jesus säger att säden är budskapet, evangelium. Såningsmannen är alltså varje evangelist eller var och en som bär ut de glada budskapet om frälsning till andra. Åkern eller jorden är då den enskilda människans hjärta och sinne. Hur mottaglig är människan idag för evangelium? Hur mottaglig är jordmånen för himmelskt liv? Ja, det beror på många faktorer.

I Jesu undervisning räknar han upp det som såddes vid vägen, på stenig mark, och det som såddes bland tistlar. Och de goda exemplet.

Jag har fastnat för den situation som handlar om att säden såddes vid vägen."Det är dem som hör ordet men inte förstår det", säger Jesus. Fröet kommer inte in i myllan för vägen är för hård. Detta är det signifikativa för en väg; hårdheten.  Jesus relaterar till den hårda vägen, till bristen på kunskap i Guds ord.

Är inte vår tid en okunskapens tid när det gäller biblisk insikt? Den kunskap som evangelisten relaterar till. När de första apostlarna predikade så fanns det åtminstone en gudsmedvetenhet och insikt i skrifterna. Det gör det tyvärr inte idag. I dag vet inte den unga generationen om berättelserna i skiften. Utsädet står inte i proportion till frukten eller avkastningen - därför blir så få frälsta! 

Det finns en sak som Jesus inte nämner i sin liknelse - varken när det gäller ogräset eller det faktum att jordmånen var hård likt en väg. Det är plöjning och harvandet. Varför nämner inte Jesus att svaret på problemet är plog och harv? Därför att de har sin givna plats i jordbruket. Harvar och plöjer gör man när förutsättningarna är så usla att ingen förståndig längre skulle slösa sin säd på hård upptrampad jord, om jag får spetsa till det. Det vill säga när okunskapen är för stor. Är inte det vårt dilemma idag? "Vem trodde väl det budskap som predikade.", klagar profeten. Och för vem blev Herrens arm utsträckt?

Jesaja skriver: "När åkermannen vill så, plöjer han då beständigt och hackar upp och harvar sin mark? " Frågan är retoriskt ställd - med betoning på beständigt. Beständigt betyder konstant. Så svaret blir följaktligen; han gör det inte jämt men naturligtvis någon gång. 

Vad motsvarar då plogens skarpa blad som i rader skär rätt igenom den hårda markbädden och utan hänsyn drabbar fältet? Stålet som kultivator. Som återställaren. Ja, profeten han säger att man en dag skall smida om svärdet till plogbillar. Gudsmannen som fann både svärd och agrara redskap i samma redskapsbod - åtminstone i sin sinnevärld. Det är inte för intet! 

Att rensa ogräs är att kultivera jorden genom harvandet. Men att plöja det kräver grövre stål. Att plöja är också en djupare process än att harva. Vårt folk behöver kunskap. En hunger efter Gud! Marken är hård som asfalt. Det växer inget.

Vad vill jag säga?

Jag tror inte att kunskapsbristen som står i direkt proportion till uteblivna väckelser har med upplysning att göra. Skäran måste djupare ner i den igenvuxna åkern där fröna inte finner väg ner i fåran. En väg är inte fårad. Allt jordbruk handlar om en porös jordmån där sedan regnet och fukten spelar en avgörande roll. Gud är själv solen som ger växt och hundrafalt igen! Men om inte jorden drabbas av en omild behandling kommer inte fröna ner i myllan - i hjärtana! Det har med en ofrånkomlig jordbruksprincip att göra. Väckelse är synonymt med regn. Men på hårda vägar rinner regnet bara av. Vid jordbruk måste plogbladen ner i jorden. Vår kultur och människotyp är överasfalterad. Det har kväst allt andligt liv.

Plogblad skall en dag skall smidas om från svärd. Det gäller inte vår närmaste framtid. Likväl är Guds ord skarpt som ett tveeggat svärd. Det tränger igenom. 

Men i fråga om mottaglighet så behövs det något extra ordinärt över vårt land som går över folksjälen.


 

Läs hela inlägget »


https://www.youtube.com/watch?v=9sXWbHCLUFc

"Vi lägger våra liv i Dina trygga händer, Din trofasthet kan vi lita på, Du leder våra steg, Din omsorg är beständigt, Din kärlek kommer alltid bestå, även om vi inte ser vägen, kan vi tro och hoppas på Dig, Jesus "...

 

Läs hela inlägget »

Ibland - som i morse - var det som om himlen öppnade ett fönster och en sång slapp ut och nådde mig. Jag blir aldrig klok på val av sång vid dessa tillfällen eller varför de kommer så plötsligt där och då och just till mig. 

Ibland tycker jag otacksamt att jag behöver dem vid svårare tillfällen i livet, när det är tyst som i graven och då själen försmäktar. Men sångerna kommer när de kommer och de tar över i tillvaron!

Jag tycker om att relatera till orsaks sammanhang men det är alltid likadant; överraskningsmomentet är totalt och jag kastas in i en himmelsk kör. Jag fick ta och bege mig ner i Stockholms tunnlar där jag på några ställen har unikt tillträde, för att där kunna förena en arbetsuppgift jag visste fanns och få sjunga av mig sången med samma emfas som jag själv hörde den i mitt inre. En sång som i sig kan förflytta berg och få ett hjärta att gripas. 

Det sjungs alltid växelvis i himlen. Märkligt. I mäktiga körer. Men det slog mig...är det verkligen sant? Ja, det är sant! Gud är oföränderlig. Oföränderlig även om den andliga situationen inte är som den har varit eller borde vara! Det inger hopp och det utmanar. Här är sången som ljöd:


När Mose ledde Israel utur Egyptens land, förföljda utav Farao de stod vid havets strand, men Herren öppnade en väg och havet klövs itu. Och den Gud som fanns på Mose tid är likadan ännu.

Kör: Likadan, än idag. Han densamme Gud ännu. Likadan! än idag. Han densamme Gud ännu.

När David stred mot Goliat han icke var allen, ty Herren gav åt honom kraft att slunga bäckens sten, fast Goliat var stor och stark, fick David övertag. Och den Gud som fanns på Davids tid, är likadan idag!



 

Läs hela inlägget »
"Innan jag formade dig i moderlivet utvalde jag dig, och innan du kom fram ur modersskötet helgade jag dig. Jag satte dig till profet för folken." Jeremia 1.

Det här är Guds ord över Jeremia liv. Några få rader gör upp med många av vår tids glömda övergrepp och långtgående konsekvenser. Det här är livets upphovsmans syn på vardandet. Jeremia - en profet. Man kan också vara något annat. Men en sak är säker; Guds tankar om den enskilde går väldigt djupt, också rent konstitutionellt.

Gud säger att han helgade Jeremia innan han föddes. Varför? Har inte tillblivelsen  med konception att göra och ringlande dna-strängar efter släktens lyten och begåvade företräden? Något i personlighetens djupaste rum där Gud ämnade röra sig och där den helgade inte kommer ifrån. Här gömmer sig världar av dold insikt. Gud har förseglat förhållanden.

Vi kan kontra med prästens tjänst och funktion i gamla testamentet. Eller relatera till den. Gudsmannen var präst efter stånd. Lik en adelsman. En adlad man. Det fanns också där ett utväljande, ett helgande moment, men inom ramarna för en särskild släkt. Prästen ärvde sin uppgift och med prägling utifrån.

Man kan tycka vad man vill, man kan emotsätta sig bäst man kan, men är man avskild eller helgad för Guds räkning - då är det ditt liv ! Det blir ditt liv. Det kan låta besvärligt och ödesmättat. Förvisso! Vad hade du tänkt dig? Brottas inte Jeremia å det allra gruvligaste med Gud i frågan? Jo. Det är din tröst! Du kommer inte undan.

För att sländan skall kunna gå på vatten så krävs det en ytspänning. I överförd mening - en själens ytspänning. Sländan kan önska sig de mest djupgående corallrevsdyk bland färgglada fiskar men kommer inte ner i vattnet. Den är inte avsedd för det. En knaper bild kanske. Men ytspännningen är ändå där! Den ytspänning den helgade bär i helg och socken.

Översteprästen. Han som är ensam i sitt slag under ett år. Så glamouröst, till synes. Vilket finjobb i andens rike. Nej. Han får gå ensam in i det allra heligaste. Ensam och själv. Och han får gå ensam ut därifrån också. Varför? Det finns inga parametrar begripbara för andra utan tillhörighet av samma stånd. Tillstånd. Men det finns inga. Översteprästen är bara en. En om året. För det året. Bland människor. Men vi har en överstepräst som kan känna medlidande för oss - Jesus Kristus. Han inte bara förstår. Han har också upplevt det själv som människa.

Är du avskild för en uppgift? Det nyper i skinnet. Du kommer inte undan. Det är ändå din tröst. Ditt lidande, det är din kallelses krona. Avskildheten är det första man brottas med som troende. Annars har kallelsen inte drabbat. Men har du börjat brottas med Gud i frågan - då kommer du att växa till på samma plats - avskildhetens helgade plats. Gud har bestämt den.

När det gäller Guds bestämmelse över en människas liv, så är han resolut. Se på Jeremia. Se på Mose. Ja, se på vår frälsare, Jesus Kristus! De hade alla en väg att gå. Ingen annan kunde gå den vägen. Inte ens Aron, Mose bror, som vid flertalet tillfällen körde i diket på grund av detsamma. Varför? Han var inte avskild för Mose uppgift. Bara för sin.

Det finns ett bärande element för den som är avskild för Gud - om jag nu får spegla denna fråga så ensidigt. Det är kärlets konstitution och erfarenhet. De kan se olika ut. De kan också användas för olika ändamål. Bibeln säger att de kan vara för hedersamt bruk eller till mindre hedersamt bruk. Vi gör ju skillnad på stengods och på kristallglas. Vi gör också skillnad på kraftiga skottkärror eller varmvattenberedare. Men de är allesammans kärl. De syftar till något.

Vad består kampen i på ett individuellt plan - kanske för dig som inte lyckats definiera den än, men som dignar under tyngden? Jo, det är den tillnärmelsevis tunna hinna som utgör kärlet mellan din yttre verklighet och din inre. Där inne bor du - i kärlet! Gud vill bo och verka i kärlet. Men kärlets konturer tillåter inte formen att upphöra. Din konstitution, således. Gud har satt en gräns där.

Du kan aldrig ta någon med dig in i kärlet. Det är en omöjlighet. Då vore du inte längre helgad - i detta avseende. Ett kärl är till för ett innehåll, relaterat till vad det är fyllt med. Det är lika elementärt som att sött och salt vatten inte kan förenas i samma hav. Då blir det bräckt vatten och odrickbart. Därför måste den som är avskild för Guds räkning uppleva isolationens börda. Du bär den och den är din. Avskildheten är Guds dyrbara forum i ditt liv där han vill verka. Gud vill kalla ut människor för sina uppdrag än idag. Det gjorde Gud med Jeremia långt innan hans mor hade lämnat moderkakan ifrån sig.

Också det en oerhörd bild på att vara ett avskilt och för sitt syfte ett oersättligt kärl.


 
Läs hela inlägget »
Min svärmor sjöng i min ungdom en sång av Elsa Eklund som lyfter taket denna dag. De andefödda sångerna som kan ta sig igenom fängelsemurar, som kan leta upp den Gud söker med sina andeburna meningar och dra ner himlen över jord, för ett slag. Ja, de bryter fram igenom otroshärdar och krossar gamla syndavanors makt.

Från Golgata en ström går över världen, Med hälsa liv och frid som Ordet sagt, Den bryter fram igenom otroshärden och krossar gamla syndavanors makt.

   Vid Golgata min själ så gärna dröjer
   Där fann mitt trötta, sorgsna hjärta ro
   Vid korset som mot himmelen sig höjer
   Det finns en plats där jagad själ får ro

Den strömmen går till arma syndaträlar, Som fåfängt kämpat för att frihet få, Den giver kraft åt sjuka trötta själar, Åt modlös kämpe nåd att trogen stå.

Så flöda fritt du underbara käll, Gå fram med makt bryt all fördämning ner! Må reningsfloden rikare framvälla, Och frälsningsjublet stiga mer och mer.



- Halleluja!

 
Läs hela inlägget »


Idag gick jag förbi Citykyrkan i Stockholm. Ett av de sista kaféerna i stan i kristen regi. På evangelisk grund.

Citykonditoriet stängdes redan 26 januari i år och man anför att det är med sorg man stänger ner. Ett otroligt beklagligt beslut. Svårare att återställa än vad man kan tro. Jag menar att det är ett verkligt misstag. Kyrkan meddelar att man kommer att byta aktiviteter i lokalerna. 

Citykonditoriet har varit en samlingsplats för många olika kristna som sökt gemenskap eller bara önskat träffa andra kristna genom åren och över en kopp kaffe. Men gång efter annan så tar kommersiella företräden över den kristna verksamheten, äter upp den eller slår ut den.

Lika lite som man kan konservera eller bevara en väckelse genom att stänga in sig i slutna miljöer, så bör den livsnerv som det är att människor fritt kan komma tillsammans på en plats få vara öppen. Jag tror att Citykonditoriet varit en sådan plats. Tänk bara ur ett själavårdande perpektiv att kunna få träffa kristna medmänniskor att få tala med. Att få droppa in på ett neutralt kafe´där hjälp kan finnas. Det är ovärderligt. 

Tills jag ser vad man gör av denna sak så är det tills vidare ett felgrepp. Det vågar jag hävda. Jag har sett det förr.

Bland Guds folk i alla tider har de ekonomiska aspekterna fått vara underdånig evangeli ärende. Men gång efter annan så dukar verksamheter under.

Jag sörjer verkligen att levande kristendom alltmer försvinner. Låt oss be till Gud att han tänder en eld igen! 

 

Läs hela inlägget »
Min själ längtar efter din frälsning, jag hoppas på ditt ord. Mina ögon längtar efter ditt tal, jag frågar: " När skall du trösta mig?" Ty jag är som en vinlägel i rök, men jag glömmer ej dina stadgar." Psaltaren 119


Modernt språk urholkar bibeltexterna många gånger och berövar dem därmed andemeningen. Vi ser det gång på gång. Bibelöversättare är inte aktsamma om djupen när de översätter skriften. Man berövar nerven i texterna för att anpassa dem efter våra egna oprövade liv så att vi skall känna igen oss. Det som vi människor så ofta är inriktade på under alla livets områden, att få leva livet smärtfritt. Vi försmäktar aldrig. Därför förmår vi inte känna, än mindre känna in. När så vårt liv tar mark på ett grundare vatten, i de nya översättningarna, så tappar vi djupet. Frälsningens djup.

I den här texten så har de äldre översättningarna en intensivare förklaring av innebörden: Min själ "försmäktar ". Oh... Vilken skillnad på att längta hit eller dit. Men vid försmäktan då är det allvar. "Jag försmäktar efter din frälsning". Intensiteten är förstärkt. Kan du känna igen dig i det eller nöjer vi oss med ett kristet santförhållande vid fromma bekännelser? 

Vi förstår av psalmen att vi har att göra med en människa som är i nöd. Mänskligt sett. Eller vad skall jag använda för bild? Att gå in i väggen är för timligt, på något vis. Ja, i den här meningen att det verkligen så. David är i nöd men vägrar glömma "dina stadgar". Guds stadgar! "Ty jag är som en vinlägel i rök", säger han.

Det här är inte en kung i stort palats med guldkaraffer vid gyllene vinglas. Åtminstone hämtar han inte sin metafor från den miljön. Nej, istället tar han bilden av de beduintält där djurhudar som rymde vatten eller vin hängdes upp i tälttaket, beduintälten som ofta hade en eldstad i dess mitt. Kungen, profeten och skalden jämför sig med det rökinpyrda skinnet - för ingen hängde vinlägeln över elden utan vidare - åtminstone inte om lägeln var fylld. Möjligen i förberedande syfte att göra skinnet mjukt och fogligt. Halleluja! Det är inte de yttre tingen som räknas men uppfyllelsen och utgivandet! Vi kan likväl uppleva oss som torra skinn många gånger. Förtalade och misstänkliggjorda. Ensamma och övergivna. Det är vår rökfyllda miljö.

Psalmisten är så utom sig av nöd och förtvivlan att han påstår att hans ögon längtar efter Guds tilltal. Hur längtar ögonen efter att få höra? Det brukar väl öronen ta hand om? Kanske han letade i skriften och önskade läsa något levande ord från Gud i realtid. Eller kanske nöden var så stor att de fem sinnena tog över varandras plats, likt hörselskadade som får förstärkt luktsinne. Jag kan känna med gudsmannen. Lägeln som är tom. Han försmäktar men håller fast! Håll fast!!

Min vän, om det så är det sista som går med dig i graven, den absoluta tilliten till Gud i en gudsfientlig värld - så skall den med och över på andra sidan. Oh...det är en beprövad tro, det.  Det är en stark tro - om än så liten! Det är ett segervinnande liv som visst har mycket rök att uppvisa vid sveda och värk här i tiden. Men insidan av skinnlägeln är ren och utrymmet lika uppfyllbart som en gång då lägeln var ny. Vilken tröst i Guds ord att Guds tjänare hade det på det här viset.

Jag vet inte om vinprovare på denna tid beskrev vinet i detalj om vilken ljuvlig getskinnston som genomsyrade det, likt smaktonerna av nutida ekfat. Kanske sommeliererna kunde årsbestämma geten som utgjorde huden för lägeln... Kanske var det så. Men jag vet att Gud känner igen smaken av den helige Andes uppfyllelse i en sådan människa! Han som i gamla testamentets tid avluktade offerröken som prästen sände upp till Gud. Extraordinära attribut. Försmäktar du? Oh...han skall mätta dig med sitt goda och hugsvala din själ. Han som inte utplånar det mänskliga utan letar smaktoner i ditt personligt avtryck, utsökt och eftersträvansvärt i hans mun. Låt er uppfyllas av den helige Ande.

Själens skönhet tilltager i härlighet genom lidande. Det står inte i skriften men är likaväl sant. Oh... hur led inte vår frälsare? Hur blid är inte han då han kallar en människa ut ur bitterhet och nöd? Ja, genom lidande förmildras anden, människoanden. Guds verk är verkligen omfattande. Det han gör sker inte alltid under bedövning, inte sant min vän, men slutresultatet blir underbart!

Du får då vara en riktig karaktär, en gudsmänniska, som lever med Gud och inte bara bekänner dig till honom.

 
Läs hela inlägget »
Etiketter: psaltaren 119

- Ve dig, du Bromölla! Du skall själv få lära dig att tigga men utan under ett förbud. Tomhänt skall du inför alla nödgas gå därifrån. Tomhänt. Ja, tomhänt.


 

Läs hela inlägget »

Senaste

Arkiv

Din kommentar

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Siri » Lisa 100 år:  ”Wow vilken beskrivning! Ja bön och direktkontakt med den högste har alltid varit..”

  • Siri » Forumet:  ”Var välsignad!”

  • Märta » Han densamme Gud ännu:  ”Underbara verklighet! Tack för påminnelse! Frid och välsignelse!”

  • Thommy » "Även om vi inte ser vägen"...:  ”Att få uthållighet har just med tid att göra. Förtröstan är tillvägagångssättet...”

  • Siri » "Även om vi inte ser vägen"...:  ”Man får be om uthållighet..för vissa saker tar oerhört lång tid känns det som..”

Arkiv

Etiketter

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Siri » Lisa 100 år:  ”Wow vilken beskrivning! Ja bön och direktkontakt med den högste har alltid varit..”

  • Siri » Forumet:  ”Var välsignad!”

  • Märta » Han densamme Gud ännu:  ”Underbara verklighet! Tack för påminnelse! Frid och välsignelse!”

  • Thommy » "Även om vi inte ser vägen"...:  ”Att få uthållighet har just med tid att göra. Förtröstan är tillvägagångssättet...”

  • Siri » "Även om vi inte ser vägen"...:  ”Man får be om uthållighet..för vissa saker tar oerhört lång tid känns det som..”

Arkiv

Etiketter