_DSC7559Thommy4.MOBIL
Inom kort kommer jag att göra mig synlig i Stockholms centrum med ett plakat där jag vill bjuda in förbipasserande till förbön på ort och ställe. Jag ska se hur jag kan få till en sådan skylt. Jag tror att behoven är skriande - för var skall människor hitta konkret hjälp av Jesus när hans representanter aldrig syns till eller utmanar Gud i hans makt att förvandla människors liv inifrån? 

Den som varit i nöd vet av erfarenhet att den desperates behov av hjälp sällan finns där och när man behöver den. Här gäller det att med praktisk tro överlämna sitt liv åt Gud. Verket är hans! Herren skall sanktionera. Och jag spekulerar inte.

Jag tror att det är för lång transportsträcka för människor att få hjälp i bön i vanliga kyrkor. Ofta måste de genomgå ett helt program i mötet där så många inslag kan lägga hinder i vägen för ett avgörande. Människor i nöd frågar inte efter vad vi kan prestera på den religiösa scenen. Det är fel plattform för det. Här tror jag också man kan träffa på människor i verklig nöd och få vara en påminnelse om evigheten och bli en vägvisare. Vem vet. Kan det hjälpa en eller två. Då är det värt det. 

Jag är övertygad att det sätter den andliga världen i rörelse. Vi behöver rörelse!

Jag återkommer i frågan.


 
Läs hela inlägget »



Den här bilden är tagen i går på Drottninggatan i Stockholm. Det fanns till synes ingen människa i anknytning till plakatet, men ett enda plakat är bättre än inget.

Tänk vad svårt det kan vara att bryta cirklarna och göra något konkret för Guds rike. Om än så litet. Man vet aldrig vad en liten påminnelse kan betyda.

Fint initiativ!

 

Läs hela inlägget »

Före detta Södermalmskyrkan har bytt namn. 

Hur kommer det sig att man byter namn på sin kyrka, egentligen? Ny regi? Kanske. Är det för resten något att haka upp sig på? Dessutom; står inte det gamla församlingsnamnet, som i detta fall, bara för en ortsangivelse? Södermalms kyrka.  Jo, förvisso.

Men jag vill gärna relaterar till gångna tider då man antog namn efter en vision, ett uppdrag man menade sig fått eller betoningen av en särskild sida i frälsningen. Så kom verksamhetsnamnet hos Frälsningsarmen till en gång. Baptistkyrkan kom att få sitt namn efter upptäckten av att till frälsningen hör också läran om dopet, det verkliga dopet i vatten och det till Kristus och inte till kyrkan. Pingstkyrkan å sin sida antog sitt namn efter det andedop som ligger till grund för pingsten. Men man må heta än det ena än det andra. Jag reflekterar. Jag förebrår inte. Men detta blir allt för horisontalt och bräckligt. Vi. 

Kapellen förr i tiden kallades ofta för Betel, orten där Jakob mötte Gud med en stege nedfirad från himlen till jord. Änglar steg upp och ner från himlen, beskriver Jakob. Betania,  Saron eller Sion. Ortnamn från bibeln som går i god för en anknytning till gudsuppenbarade platser. G u d s u p p e n b a r e l s e r !  Är inte det gott nog? Men... "vi är en kyrka"... På engelska, naturligtivs. Det är mer än en logotype. Det är en bekännelse. En bekännelse om vi. Vi är. Vi är en. Vi är ett. 

Naturligtvis en visionärt förankrad förändring och ett avstamp av ett församlingsnamn, varför skulle man annars byta? Men ett namn i egen kraft. Vi. Vi är. Vad kan vi förmå i egen kraft på andens område? Ingenting. Det är vårt rätta utgångsläge.

Så upplevde Mose det när han var tömd på sitt eget ego och där Gud fick bli visionären. Då handlade det inte så mycket om vem Mose och Aron var. Då handlade det om någon annat. Jag ÄR! Så sa Gud. Hälsa från mig - JAG ÄR!!

Detta är en bättre utgångspunkt.

 

Läs hela inlägget »
Tv gudstjänst Tv gudstjänst


Tittade på en Tv-gudstjänst från Pingstkyrkan i Hässleholm idag. Under tiden solisten sjöng hade en annan kvinna till uppgift att genom olika kroppsrörelser få tittarna att fästa ögonen på sig. Gulligt, men hör inte hemma.

Mina vänner! Var är den helige Andens gåvor i vår tid? Förr behövde de andesmorda kristna aldrig ta till så tomma uttryckssätt. Det här är tomhet.

Det här är andefattigdom!

 

Läs hela inlägget »

Jag tog del av en berättelse som nu är ett halvtsekel gammal, som jag gärna vill skriva om. Det är en berättelse om hur Gud kan leda ett arbete för de som vill betjäna människor och tjäna Gud. Jesus är inget förhållningssätt. Han är vägen, sanning och livet!

Bakgrunden var den att en man kom från Norge till en ort i Blekinge för att starta ett evangeliskt arbete. Han kände det så. Mannens förkunnelse satte snart byggden i rörelse. Många människor blev frälsta och döpta på orten under de här åren. 

Men man behövde ganska snart en lokal. En enkel lokal bara för att kunna ha sina samlingar och möten i. De hittade en övergiven lokal som nykterhetsrörelsen ägde på orten. De fick hyra den. En månad i taget. Lokalen var sliten och övergiven men de kristna började vårda huset som rymde ungefär 100 personer. Det blev en samlingspunkt och människor drogs dit.

Efter en tid uppstod tankar om att fråga ägarna om de eventuellt kunde få köpa loss huset. Det här är mer än femtio år sedan, så priserna var helt annorlunda än de är i dag. 

Man resonerade sinsemellan om vad man skulle kunna klara av att tillsammans skrapa ihop för att kunna köpa huset. Det här var också vanliga arbetare, fiskare, människor som var beroende av den inkomst de fick varje dag för sin överlevnad. De hade egentligen inget utrymme för annat än sin egen försörjning. Men de brann för Gud. Gud brann i dem. Och de blev bärare av en vision!

De kalkylerade sig fram till att de skulle kunna erbjuda max 25.000 kronor för huset. Om ens det. Huset var egentligen mycket mer värt. Det förstod de. Men de var ärliga i sitt uppsåt inför ägarna och bad till Gud över saken.

När förvaltarna som hade äganderätten till huset kom till platsen fick de frågan om de var villiga att sälja huset till de kristna. Ägarna som inte hade en aning om summan de inbördes hade resonerat kring, föreslog då att de skulle kunna få köpa hela huset för 2.500 kronor. Det är tio procent av den summan de själva hade räknat med att få ett nej på. Ohh... du trassliga lag om tiondegivande bland gudsmänniskor som gett allt! Vilken relief! Så gör Gud! Han är inte begränsad av våra brister. Så sker när Gud blir utmanad av sitt eget verk till goda gärningar som vi skall vandra i, att han själv lägger tiofalt därtill!! Jag tycker berättelsen är så enastående! 

Visst kan man förstå den stora brist som de utifrån ekonomiska aspekter befann sig i, men hur tron på Gud skulle vara avgörande för de modiga vännerna. Bära eller brista. Men utan garantier. Sådana är också trons vandringar bland bibelns människor.

När Gud banar en väg då kan det fullständigt omöjliga ske. Men det sker inte genom list. Den som försöker vara listig blir förr eller senare överlistad. Varför? Därför den mänskliga förmågan stänger dörrarna på trons väg. Men Gud öppnar dörrar där Guds folk går uppriktigt fram i tro! Gud är en nybyggare. Han som också kan bana vägar under hav. 

En fantastisk berättelse! Många människor blev på den orten vunna för evigheten. De flesta är i dag döda och hemma hos Gud.

Man blir så tacksam över vad som kan ske.

 

Läs hela inlägget »

"Sedan bröt de upp från Betel. När det var en bit kvar till Efrata började Rakel föda, och förlossningen var svår. När det var som svårast sade barnmorskan till henne: ”Var inte orolig! Du får en son den här gången också.” Men när hennes själ skulle lämna henne – hon var döende – gav hon honom namnet Ben-Oni. Men hans far kallade honom Benjamin.

Rakel dog och begravdes vid vägen till Efrata, det vill säga Betlehem.  Jakob reste en stod på hennes grav. Det är den som än i dag kallas Rakels gravsten.
Och Israel bröt upp därifrån och reste sitt tält på andra sidan Herdetornet. Medan Israel bodde där i landet hände det att Ruben gick in till sin fars bihustru Bilha och låg med henne. Och Israel fick höra det.
"  1 Mos 35.


Det står att " när det var en bit kvar till Efrata började Rakel föda." En bit kvar till Efrata i Sebulons och Naftalis land. Betlehem-Efrata... Guds tid var ännu inte inne för Jesu födelse och det här är bara början på Benjamins historia. Och slutet på Rakels. Sela.

Men det rister i profetian om "ett barn som varder oss fött, en son bliver oss given." Profetian om Jesus som också kom att födas i Sebulon och Naftalis område, i Betlehem Efrata. Det är som om evighetens värld här lättar på förlåten men sent biter sig i tungan. Och vi hemligen förstår.

Är det inte typiskt för födslar att de kommer lite olägligt - fastän många tecken lång tid innan aviserat en nedkomst? Och ankomst. Nedkomst...Guds son som steg ned! Snart kommer han igen. Ankomst!

I dagens text står det att Jakob bröt upp från Betel och när det var en bit kvar till Efrata började Rakel att föda. Förlossningen var svår, står det. Är inte alla förlossningar svåra - där och då? Jo. Men bibeln ger situationen sitt erkännande. Det var svårt och det blev svårare. Och när det var som svårast... Här tar predikanttonen vid och det rungar i mitt inres utrymme - för när det är som svårast för syndaren då manas denne till omvändelse! Syndaren som redan är skadeskjuten av sin egen upplevelse, i sina egna misslyckanden och tillkortakommanden. Överbevisning om synd och om nåd.

När man som jag lärt känna Jakob och Rakel i deras historia under minst fyrtio år är det svårt att inte gripas av sorg vid tanken på hennes bortgång. Det är skriftens förtjänst som lyft upp henne så. Vi vet ju hur högt Jakob älskade henne. Hur han tjänade Laban inte bara i sju år för att få henne - som vi ofta felräknar - utan i fjorton år. Likväl var de sista åren för honom som en kort tid. Det gör inte saken sämre.

Men vad säger texten? Vad säger barnmorskan? Den mest oomtalade personen i skriften. Barnmorskan - som här likt den helige Ande intar en central men anonym roll i berättelsen. Barnmorskan, förlösaren och tröstaren. Vad säger hon till Rakel på dödsbädden? Ja, på dödsbädden. Barnsäng är dödsbäddar. Barnsäng...vilket märkligt uttryck. Jakob som där måste släppa taget om sin Rakel - likt Rakel var tvungen att lämna kvar sitt barn i Rama. Vilken smärta! Vi önskar att det fanns ryggmärgsbedövning för sånt.

" Var inte orolig! ", tröstar barnmorskan. Är inte det en typisk ängels uppmaning, egentligen? För hur tröstar änglar i skriften? Med utropstecken! Det gör inte människor. Människor gör så gott de kan och tröstar utan verklig täckning för sina ord. Vi och vår sida synar de mänskliga intentionerna men blir inte hulpna. "Var inte orolig! ", säger barnmorskan. Det är samma imperativa fullmakt som Jesus talade då han ropar över Gennesarets sjö; "Tig! Var stilla! " Och spegelblankt vatten tog vid. 

" Var inte orolig! " Är inte det samma lakoniska tilltal ifråga om tilltro och förhoppning som när Abraham säger till sin son Isac; "Gud utser nog åt sig fåret till brännoffret, min son." Det finns ett bergfast stiltje över en del uttalanden i skriften som går i god för att den framtid som på förväg skriver historia vidimerar att det kommer att gå som Gud föresatt. Det vill säga; det går vägen. Därför; var inte orolig.

Vad säger barnmorskan mera? För allt vad hon säger vill vi höra på. Hon som nu är identifierad som en budbärare och inte bara en barnmorska i texten. "Du får en son nu också !" Säger man inte; "det blev en son." Eller om man har tillgång till ultraljud; "du kommer att få en son." Förvisso! På denna tid hade man inga förkunskaper om vilket kön det skulle bli. Det fick verkligheten själv bekräfta när allt var över. Men det här är en pågående process där barnmorskan likt den helige Ande talar om för Rakel vad som kommer att ske och vad som döljer sig i hennes sköte. Benjamin var ännu inte född men var under progress. Ett presens.

Mina vänner! Det som varit kommer inte igen. Men det som skall bli är alltid i vardande. Minnet av Rakel är obeskrivligt. Saknaden. Skriet i Rama går aldrig att tysta. Det måste finnas där för kommande generationer att identifiera sig med. Det finns också ett rop på korset som ekar evinnerligen. "Det är fullbordat! " Det måste föras vidare. Via Jeriko och in till världens ände.

Jag säger det igen;

Stockholm behöver en stor salong. En före detta teatersalong som är övergiven och där verkligheten kan utspela sig. Ett kristet center som inte har som yttersta profil att konservera en ungdomskultur. Ingen Hillsong-regi med plagierade yttringar. Det har vi tretton på dussinet av! Vi behöver inte fler krämare på andens område för att konfirmera vårt välmående och välstånd eller för skaffa oss marknadsandelar på det religiösa området. Stockholm behöver en plats där behovets barn kan få möta Gud. Hur det skall förverkligas vet inte jag. Men alla hinder som skapar pseudovärden sedda ur evighetens perspektiv måste undanröjas.

Eller har du glömt det, du som varit frälst så länge att du själv glömt av syndarens ruelse; att bli frälst är en befrielse och löfte om evigt liv. Syndarens ruelsen ropar på dig. Du som är kallad att vara en förlösare, en barnmorska i Guds rike.

Av honom som har anförtrott dig försoningens ämbete.

 

Läs hela inlägget »

"En tid därefter gick ammoniterna i strid med Israel. Men när ammoniterna gick i strid med Israel, kom de äldste i Gilead för att hämta Jefta från landet Tob. De sade till Jefta: ”Kom och bli vår anförare, så ska vi strida mot ammoniterna.” Men Jefta svarade de äldste i Gilead: ”Har ni inte hatat mig och drivit ut mig ur min fars hus? Varför kommer ni till mig nu när ni är i nöd?” De äldste i Gilead svarade honom: ”Just därför har vi kommit tillbaka till dig. Kom nu med oss och strid mot ammoniterna. Du ska bli huvud över oss alla som bor i Gilead.” Jefta svarade de äldste i Gilead: ”Om ni tar mig tillbaka för att strida mot ammoniterna och Herren ger dem till mig, så ska jag sedan vara ert huvud.” Då sade de äldste i Gilead till Jefta: ”Herren är vittne mellan oss om vi inte gör som du har sagt.” Jefta följde då med de äldste i Gilead, och folket satte honom till huvud och anförare över sig. Och Jefta uttalade allt som han hade sagt inför Herren i Mispa."  Domarboken 11


Jefta, var en troshjälte. Det säger Hebreerbrevet. Vi lär känna Jefta genom hans livs omständigheter i Domarboken där för övrigt många originella och egensinniga profiler och gestalter visat prov på stort mod och tro på Gud. Herren behöver såna!

Jefta var son till en prostituerad. Hans pappa var inte heller något föredöme för honom. Var hade Jefta fått sin modiga och uppriktiga tro till Gud ifrån? Ja, det kan man undra. Så fort det var möjligt drevs han nämligen ut ur familjen och ingen kom till hans försvar. Det står att han höll ihop med "löst folk". Är det här du rekryterar dina tjänare, oh Gud!? Bland de misslyckade? Ja, du som upphöjer den ringe och sätter honom vid furstars bord, för ditt namns skull. En mänsklig tragedi, egentligen, så långt ifrån Samuels tillrättalagda berättelse och livshistoria man kan komma men med den gemensamma nämnaren; de bar båda på en kallelse över sina liv. Det är där Gud finner dem! Han som kan göra något av det som ingenting var.

Vi förstår av sammanhanget att pappan Gilead fick vårdnaden om Jefta efter att han föddes. Han kom ju att bo med sina halvbröder och sin pappa och halvsyskonens mor. En oäkting. Bröderna drev bort honom från familjen. Och Jefta flydde. Det är inte svårt att läsa in hur Jefta kan ha haft det på ett mänskligt plan. En utomäktenskaplig pojk. Ett liv som kom i vägen för sin verkliga mors liv och en son som blev symbolen över en pappas misslyckanden i livet. Så tragiskt.

Men Jefta fick en uppgift inför Gud - trots hans bakgrund. Det berodde mycket på honom själv, vill jag säga. Hans övergivenhet lät han inte tära på gudsrelationen eller förstöra tilltron och förtröstan på Gud. Han lät sig bevaras och tog med sin tillflykt till Gud i livet. Det förstår vi av hans hållning. Därför blev han brukbar. Det är det stora i Jeftas liv! Han ställde sig till Guds förfogande och Gud brukade honom.

 Vi vet ju också att Jefta fick en dotter. En enda en dotter som han under en ed själv gav löfte om och som han sedan förlorade. Vi kan gott sätta oss in i Jefta själsliv när han ropar inför sin enda dotter och när hans liv än en gång drabbas på ett personligt plan. Hans första förtvivlade situation med sitt främlingskap bland halvsyskonen drabbade honom igen. På samma plan men djupare och hårdare. Du kan tro att det slog hål på den sköra själens golv som han hade rört sig på i personligheten. Gudsmänniskor är också människor. Men hans tro var stark! Möjligen liten. Men stark. De är inte varandras motsatser.

Det är trots allt inte de personliga svårigheter som gjorde Jefta till en troshjälte även om den mäter styrkan på tron. Nej, det är hans tro - svårigheterna till trots - som gör det. Titta också på den mening som jag har markerat i bibeltexten. Vad säger Jefta? "Om ni tar mig tillbaka "... "om Herren ger dem till mig "... Är det verkligen en visionär troshjälte som talar så håglöst? Ta mig hit. Ta mig dit... Jo, det är det! Det är en trons man som vilar i den tillförsikten att Gud är mäktig att föra den som har beredvillighetens skor på sina fötter på enorma äventyr - prestigelöst! Ett formbart kärl till hedersamt bruk.

Jag önskar att få träffa Jefta hos Gud en dag. Och här vill jag sakta ner och vrida ner megahertzen betänkligt i mina imperativ och utkast. Varför? Jo, för det står att Jesus skall torka alla tårar på andra sidan evigheten, en dag. Där skall de sista sorgens tårarna torkas av vår kind. Det sker inte här. Men där. Då vill jag slutgiltigt vara med honom. Med Jefta.

 Vid förmågan att gråta med dem som gråter. 
 

Läs hela inlägget »
Kyrkbänkar från Lewi Pethrus dagar fraktas bort . Kyrkbänkar från Lewi Pethrus dagar fraktas bort .


"Isak grävde på nytt fram de vattenbrunnar som hade grävts på hans far Abrahams tid men fyllts igen av filisteerna efter Abrahams död. Och han gav dem samma namn som hans far hade gett dem." 1 Mos. 26:18 

För bara några timmar sedan passerade jag Filadelfiakyrkan i Stockholm. Jag blev genast varse en transport som jag sedan någon vecka redan blivit upplyst om, men utan att jag för den sakens skull inväntade flytten. Jag råkade bara passera där och då.

Vad är det vi ser på bilden? Det är bänkar som med största förmodan - tyget på sittytan förutan - befolkat Filadelfiakyrkan på Rörstrandsgatan sedan 1930-talen. Tidningen DAGEN kunde för några dagar sedan meddela att man skall byta ut de gamla stolarna som både Billy Graham och Lewi Pethrus suttit på i gudstjänsterna... Privatpersoner kunde få köpa loss en stol som minne. Så signifikativt och märkvärdigt att just denna köpare med förmodan just tagit de främsta stolsraderna eftersom de var numrerade med nummer 5 och 6 i underkanten, där de namnkunniga med största sannolikhet ha suttit. Pastors och predikantkåren.

Enligt DAGEN så är den nuvarande pastorn, Niklas Piensoho, uttalat emot att vårda ett arv från Lewi Pethrus. Eller Lewi Pethrus arv, som det hette. Han valspråk är istället att verka för att "människor ska få möta Gud." Hmm...ligger det någon motsats i det fäderna verkade för, undrar jag.

Så svårt det är med det andliga när det skall realiseras i det mänskliga. Vi förandligar det som inte är andligt och vi skändar helig mark. "Ta av dig skorna ", sa Gud till Mose, "marken där du står på är helig mark." Finns det något heligt kvar, idag? Vad är traderat? Vad är erövrat i Guds rike? Vad är heligt och vad bör alltid förbli profant ? Profant - det är ett väldigt bra ord att relatera till i den andliga verksamheten. En brobersten.

Den illustrativa bilden som i dag sökte upp mig och inte jag bilden säger något om andfattigdomen. Om en längtan. Om en saknad. Ett heligt förhållande - om man så vill - för vad skall köparen av dessa bänkrader ha dem till? Som en ikon över en svunnen tid? Bär stolarna kraft i sig - likt kläderna som man la på de sjuka i tidig kristendom och de blev friska? Eller är de tänkta som en framtida botbänk i något sammanhang? Raljerar jag? Nej, jag talar bara med bönder på bönders vis. Med oss.

Historien om bänkarna i Rörstrandskyrkan och pastoratet under Niklas Piensoho som medverkat till att profanisera mycket i kyrkan, handlar mer än om ett par bänkrader. Denna kyrkas fäder hade aldrig accepterat mycket av det som sker i dag. Dagens händelse väckte detta bibelord i mig om Isaks gärning. Men också ett sinnrikt ordstäv till liv.

Vad säger Guds ord?

Isak, var Abrahams son efter löftet. Det var inte Hagars son, Ismael. Vad står skrivet? Isak grävde på nytt upp de brunnar som grävts fram på hans fader Abrahams tid som fienden hade kastat igen... Och sedan kommer det; "Och han gav dem samma namn som hans far Abraham hade gett dem." Där har du arvet! Att återställa friska, dugliga källor i sitt ursprungsskick! Till skillnad från att gräva nya brunnar som inte håller vatten eller rymmer otjänligt vatten.

Det finns ett talesätt som är en risk för varje generation att hemfalla åt; " Den första generationen förvärvar. Den andra generationen ärver. Den tredje generationen fördärvar." Vad är av evigt värde?

Gräva upp brunnarna med friskt och levande vatten! De som redan finns där. Som fienden kastat igen för människorna. Det vatten som kvinnan vid Sykars brunn fann hos Jesus och inte i det "naturliga". Det naturliga t i l l v ä g a g å n g s s ä t t e n har Gud förkastat. Allt sedan Kains dagar. 

Kain, han som offrade fin frukt men inte gav något liv. 

 

Läs hela inlägget »

"Men när de kom till Kidons tröskplats räckte Ussa ut sin hand för att ta tag i arken, eftersom oxarna snavade. Då upptändes Herrens vrede mot Ussa, och han slog honom för att han räckt ut sin hand mot arken, så att han föll ner död där inför Gud. Men David blev upprörd därför att Herren hade brutit ner Ussa. Han kallade den platsen Peres-Ussa, som den heter än i dag.
David greps den dagen av sådan fruktan för Gud att han sade: ”Hur skulle jag våga föra Guds ark till mig?” Därför flyttade inte David in arken till sig i Davids stad, utan tog den avsides till gatiten Obed-Edoms hus. Och Guds ark blev kvar i Obed-Edoms hus och hans familj i tre månader. Och Herren välsignade Obed-Edoms hus och allt han ägde.
"  1 Krön 13.

Ett brottstycke ur Israels historia. Arken, själva sinnebilden av Guds närvaro behövde få en bättre plats, ett kung Davids förslag. Däri låg tavlorna med Guds budord. Gud skulle genom förslaget och åtgärden få en bättre position genom att arken flyttades mer centralt beläget - som om strukturella förändringar kunde få Gud mer åtrådd bland folket. Gud är inget förordnande. Gud är kärlek och inget förhållningssätt. Gemenskapen med Gud är en relation och inte en gps-koordinat.

Bibeln är avmätt demonstrativ i sin beskrivningen när den berättar att David frågade hela folket om sina planer. Men han var inte lika påträngande vid Gud i frågan. Han gör ett upprop i sin församling om sina planer och "om ni finner det för gott och om det är från Herren." (...) Om det är från Herren!? Orden från Paulus och från en annan tid skär igenom rummet mitt; "Jag har ifrån Herren undfått!!" Anslaget på en vision och en uppenbarelse behöver inga upprop eller marknadsundersökningar i en opinionsbildning, i en vision så överväldigande!

Det påminner om Josua och berättelsen om Gibeoniternas list, där de rationella för och emot blir rådande. Denna döda massa av rationalitet på trons område. Josua frågade inte heller Herren om saken. Det är fel avstamp i en vision. Och i verksamhetsivern glömde man bort något väsentligt; arken skulle under alla förhållanden bäras och inte köras på en vagn! Gud är en levande Gud och inte resterna av en faraon på en katafalk. Han som har ett mål i sikte att ta plats i en människas hjärta, sätet för kärlekens makt!

David satte arken på en ny vagn, står det. Varför är det så viktigt för bibeln att påtala det till skillnad på en i så fall gammal och inkörd vagn? Jo, för det gav intrycket av att det var något nytt på gång. För-ny-else. Något nytt. Men arken skulle bäras. Det var grundproblemet och den svåra och avgörande skillnaden. Det hjälper inte att vagnen är ny för ändamålet om det inte är Guds avsikt och mening. Men bibeln är rättvis med Davids uppsåt. Uppsåtet var äkta. Det säger oss vagnen som var ny. Men det hjälper inte.

I arken låg tavlorna med budorden som Mose hade inristat. Det är inte vilka tavlor som helst. Originaltavlorna slog Mose själv sönder på väg ner för berget. I vredesmod. Ja, av nitälskan. Här var det istället David som slog bakut när Ussa dog. Ussa som hade gripit in för att hindra vagnen som kantrade men som inte hade förstått sammanhanget. David förstod å sin sida inte den missräkning han hade varit upphovet till.  Arken skulle ju bäras, bäras av de avskilda för saken. Redan där var projektet fel ute. Ussa bröts ned, står det. Så talande. 

Vad motiverade David att flytta arken? "Låt oss flytta vår Guds ark till oss, för i Sauls tid frågade vi inte efter den." Detta är en nyckelvers. En konstruerad förnyelse. Ett försök att likt uppvaknandet under Josia dagar då han hittade lagboken, sätta Gud i centrum igen. Men det är skillnad på uppvaknande och på reformer. Bevekelsegrunderna var rationella och kom inte från djupt liggande behov. Det var inte hungern efter Gud som drev förslaget. Det var status quo. 

Nyckelordet här är "flytta". Flytta på arken. Men skriften anför att arken "blev kvar" hos Obed-Edom."Och Herren välsignade Obed-Edoms hus och allt han ägde." 

 Åhhh... påminner det inte om Jesu ord över Maria som hade utvalt den goda delen. I tonen och i det centrala? Om att ha valt den goda delen - till skillnad från Marta som var verksamhetsupptagen. Det är inte fel att vara verksam. Inte så, men att vara verksam med det centrala! "Och Herren välsignade Obed-Edoms hus." Tänk att kapitlet slutar med denna versen så underbart i sammanhanget.

Obed-Edom betyder "tjänare till Edom". Edom och edomiterna som är så långt ifrån Levi och Leviterna du kan komma, när det gäller löftena. Likväl var David en man efter Guds hjärta. Så det är inte frågan om det.

Det är Guds stora nåd det handlar om !

 

Läs hela inlägget »

"Tecken skall visa sig i solen, i månen och i stjärnorna, och på jorden skall folken gripas av ångest och stå rådlösa vid havets och bränningarnas dån. Människor skall ge upp andan av skräck, i väntan på det som skall komma över världen. Ty himlens krafter skall skakas. Då skall man se Människosonen komma i ett moln med stor makt och härlighet. Men när detta börjar ske, så räta på er och lyft upp era huvuden, ty då närmar sig er förlossning."  Lukas 21

En liten flicka på sexton år står i FN och skäller ut världens ledare för att de inte tar ansvar för vår miljö och det eskalerande klimathotet. 

Växthuseffekten som smälter isarna, dämpar golfströmmen, skapar tromber och tyfoner, höjer vattennivåerna, skapar skyfall, abnorma hagel, översvämningar, torka, missväxt och syndafloder. Bibeln kallar detta för födslovåndor. "Himlens krafter skall skakas." Eller bäva, som en bättre översättning anger. Vad är det som skall födas - för att hålla oss kvar i metaforen? Jesus skall komma tillbaka! Ja, man skulle då kunna säga att vattnet redan har gått. Men denna gång föds inte Jesus tillbaka. Han skall komma på skyn. På samma sätt som han for upp.

En pastor formulerade det så väl när han kontrade påven Fransiscus miljöengagemang på samma plattform som Greta Thunberg; "Det är inte miljöhotet som är den verkliga faran. Det är synden! " Så sant! Synden förevigar människans tillstånd i en evig ångest. Det borde ha varit en påves ord!

Jag vet inte om det är sunt att en 16 åring intill bristningsgränsen av kollaps skall behöva bära hela världens miljöfrågor. Så klart att hon är framburen och uppburen av en stor rörelse. Hon är bara brännpunkten. Men det väcker frågor om de kristna är lika måna om att varna för den största katastrof mänskligheten någonsin kommer att ställas inför; frågan var den enskilde skall tillbringa sin evighet. Förkunnelsen idag bär inte spår av desperation och allvar likt Gretas miljöengagemang. Predikanter - i den mån det finns några kvar - har efterapat estradörernas och föreläsarnas retorik och grepp på sin publik. De eviga frågorna nämns inte. Man måste bli populär annars har du inget gage och du kommer inte vidare till nästa ställe med din religiösa underhållning. Skojfriska och käcka förkunnare! Man behöver inte vara trist och torr men man borde vara mer besjälad av ett större djupgående allvar.

"Människorna skall stå rådlösa inför havets och vågornas dån", beskriver bibeln. Beskrivet av en tvåtusenårig gammal bok. Rådlösa... Det kommer alltså att bli värre. Och säg hur man stoppar en frysbox där avtiningen är ett faktum. Ingen vet hur man stoppar i sladden till Arktis och Antarktis igen. Och lugnar golfströmmen. De stormar som drar in över Afrika, Asien och Nordamerika tilltar så i styrka att det inte längre finns någon möjlighet att stanna kvar där snart. De årliga stormarna. Världen skakas i sina grundvalar. Det är ett tidens tecken. 

Jag tänker; Är det den sista predikanten vi ser och hör, när naturen själv skakar om oss i den fruktansvärda verklighet att "en skall ryckas upp och en skall lämnas kvar." Makterna skall bäva. Vad avser det? En rycks upp Gud till mötes. Den andre lämnas utanför - som det skedde på Noa tid. När dörren till arken stängdes var det för sent att sluta garva åt båtbyggaren Noa. Då hade han i motsvarande 120 år predikat om ett slut för den tidens mänsklighet. Han blev inte trodd.

Ett verkligt prov på tålmodigt arbete för Gud.



 

Läs hela inlägget »

Senaste

Arkiv

Din kommentar

  • Siri Åkesson » En ny tid:  ”Bless you brother!”

  • Thommy Jakobsson » Ett rättframt budskap:  ”Hej Leif, Jag är inne på samma spår. Vi lägger för stor vikt vid logistiken, de..”

  • Leif Backman » Ett rättframt budskap:  ”Hörde en berättelse om en man i Australien som drev en liten affär, typ "hål-i-v..”

  • Leif Backman » Där åkte också bänkarna ut...:  ”Det är märkligt hur svårt vi har att ta till oss av beprövade metoder i väckelse..”

  • lars lind » Andefattigdom:  ”Allt är annorlunda ...när jag var ung skulle hedningar omvändas...nu skall man h..”

  • Tomas liden » Greta Thunberg:  ”Vet inte vad Greta har med Herren att göra , än mer av villfarelse då? Greta sp..”

  • Siri » Evangelium i Blekinge:  ”Sen jag blivit själv har jag upplevt så många ekonomiska under Gud har verkligen..”

  • Anne » Evangelium på Västkusten:  ”❤”

  • Yngve Stenfelt » Där åkte också bänkarna ut...:  ”Ja de gamla brunnarna har fortfarande det friska , levande vattnet medan nutide..”

  • Ulla » Greta Thunberg:  ”Så sant, så sant..Gud välsigne dig!”

  • Peder » Greta Thunberg:  ”Jag säger som din pappa, Tommy, ”du är säker du” Guds ord är väldigt starkt, tac..”

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Siri Åkesson » En ny tid:  ”Bless you brother!”

  • Thommy Jakobsson » Ett rättframt budskap:  ”Hej Leif, Jag är inne på samma spår. Vi lägger för stor vikt vid logistiken, de..”

  • Leif Backman » Ett rättframt budskap:  ”Hörde en berättelse om en man i Australien som drev en liten affär, typ "hål-i-v..”

  • Leif Backman » Där åkte också bänkarna ut...:  ”Det är märkligt hur svårt vi har att ta till oss av beprövade metoder i väckelse..”

  • lars lind » Andefattigdom:  ”Allt är annorlunda ...när jag var ung skulle hedningar omvändas...nu skall man h..”

Arkiv

Etiketter

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Siri Åkesson » En ny tid:  ”Bless you brother!”

  • Thommy Jakobsson » Ett rättframt budskap:  ”Hej Leif, Jag är inne på samma spår. Vi lägger för stor vikt vid logistiken, de..”

  • Leif Backman » Ett rättframt budskap:  ”Hörde en berättelse om en man i Australien som drev en liten affär, typ "hål-i-v..”

  • Leif Backman » Där åkte också bänkarna ut...:  ”Det är märkligt hur svårt vi har att ta till oss av beprövade metoder i väckelse..”

  • lars lind » Andefattigdom:  ”Allt är annorlunda ...när jag var ung skulle hedningar omvändas...nu skall man h..”

Arkiv

Etiketter