_DSC7559Thommy4.MOBIL

"Stora hagel, tunga som talenter, föll från himlen över människorna, och de hädade Gud för hagelplågan eftersom den var mycket svår." Upp. 16:21

Häromdagen drabbades staden Pescara i Italien av ett väldigt oväder. Två väderfronter drabbade samman och skapade osedvanligt kraftigt hagel. Ja, bilderna finns på nätet och Tv4 nyheterna visade hur hagel stora som apelsiner damp ner i havet och perforerade vattenytan till ett omvänt durkslag. Vad väger en is-apelsin, tro? Möjligen knappt ett kilo.

Bibeln som i profetiorna beskriver många obegripliga saker innan de skett, utan att vi kunnat relatera till dem i vår verklighet. Men hagel vet vi vad det är.

I vår text här står det att hagel var tunga som talenter. Hur mycket är en talent? En talent motsvarar mellan 20-40 kg. I en äldre bibelöversättning så står det att de var centnertunga. Hur mycket är en centner? Ca. 50 kg. Vi rör oss med pjäser som uppträder i haglets form som är mellan 20-50 kg. Det säger Guds ord. "Hagelplågan var mycket stor", står det. Det hör framtiden till. Möjligen en snar framtid. Har du lagt om taket på ditt hus? Det räcker inte! Du måste ha din själs försäkring hos Gud som råder över liv och död, annars går du den dagen förlorad.

Bibelns många apokalyptiska texter börjar vi så smått backa in i. Bibelordet ses ha varit framsynt. Vår vardag och verklighet får förklara bibelorden och vi förstår att det väntar än svårare klimatförändringar. Men allt är inte heller klimatförändringar. 

Det säger Guds ord.


 

Läs hela inlägget »

"Men Gud ger det den form som han har bestämt, och åt varje frö dess egen form. Alla kroppar är inte av samma slag. Det är skillnad mellan människors, boskapdjurs, fåglars och fiskars kroppar. Det finns både himmelska kroppar och jordiska kroppar, men de himmelska kropparnas glans är av ett slag och de jordiska kropparnas glans av ett annat slag. Solen har sin glans, månen en annan glans och stjärnorna en annan, och stjärna skiljer sig från stjärna i glans.
Så är det också med de dödas uppståndelse. Det som blir sått förgängligt uppstår oförgängligt. Det som blir sått i ringhet uppstår i härlighet. Det som blir sått i svaghet uppstår i kraft. Det sås en jordisk kropp, det uppstår en andlig kropp. Finns det en jordisk kropp, finns det också en andlig kropp.
" 1Kor. 15

Emellanåt så drabbas man av en alldeles särskild insikt om att livet en dag tar slut. Döden som verkligen är något kontraproduktivt ifråga om allt det vi fyller vårt liv med här och nu - för vad vi än sysslar med så kommer det att ta slut en dag.

Det här tänket fyller inte mig med någon sorg. Inte inför det stora och avgörande att vi bara är på genomresa, i alla fall. Livet är verkligen en balansgång mellan att vara förnöjd och det mänskliga lytet att aldrig bli helt tillfredsställd. Livet, det mänskliga livet, har ju mycket mer att erbjuda än vad vi hinner med att göra och uträtta under en livstid. Livet är så rikt. Det är ju också en otrolig skillnad på att leva och att bara överleva.

Paulus talar här i bilder. Han jämför livet och döden med ett frö som måste dö. Han påminner om skillnaden av olika kroppar och om den härlighet som finns hos en gestalt. Men han sträcker också resonemanget längre. Han hävdar att om det finns en jordisk kropp - då finns det också en andlig! Vår kropp är ett skal.

Paulus skriver att det som blir sått förgängligt...uppstår oförgängligt. Vilket löfte! Vi som är till kroppen uppbyggda av förgänglighet - för säg den kropp som bara stiger i styrka och hälsa över tid? Nej, vi nödgas konstatera att vår kropp bryts ned.

Jag som springer marathonlopp funderade häromsisten när stelheten tog över och brist på ork saktade ner min varelse under en mara, om jag hade haft nytta av en kropp baserat på nötkött. Eller hästkött för prestandan skull. Jämförelsen är lika burlesk som komisk. Vi är ju människor. Men det ligger något i det. Vi är begränsade men den begränsningen kommer att upphöra i sin motsats en dag! Vad säger Paulus?

"Det som blir sått i ringhet uppstår i härlighet." Men inte i rikedom. Inte heller i ära. Motsatsen är bestämd och intressant. Det som blir sått i svaghet uppstår i kraft! Ringheten har sin motsats i härlighet. Svagheten får sin motsats i kraft. Jag tycker det är så intressant! Det här talar i överförd mening om den nya kroppen vi skall få. Vi skall bli Jesus lika! För såsom han var i världen så är också vi.

Så får då varje krämpa och varje outhärdliga defekt sitt löfte om något bättre. Därhemma hos Gud kommer vi inte att känna igen varandra efter våra lyten, det som i tiden kanske skiljer och skilde oss åt på grund av vår svaghet. Vi kommer att finna varandra bättre i bristens motsats. Vilket härligt löfte!

Tanken på livets ändlighet kan skapa försänkthet. Men det är ju bara ingången till det enorma liv som väntar! "Solen har sin glans. Månen en annan. Stjärnorna en annan och de skiljer sig också åt sins emellan."

En gång skall härlighetens morgon randas, då alla jordens dunkla skuggor flyr. Jag längtar då dit men jag vill också vara kvar. Det kallas för livsaptit. Jag vet ju inte av något annat liv än det som just blev mitt.

Det livet vill jag leva i Gud!

 

Läs hela inlägget »

"Ty ännu måste synen vänta på sin tid men den skyndar mot sin fullbordan och ljuger inte. Om den dröjer, vänta på den, ty den kommer helt visst, den skall ej utebli." Habackuk. 2:3

Ett år innan min pappa gick bort år 2000 hade han en vision om att bygga upp ett kristet arbete i Ryssland med en tillhörande hotellverksamhet. I Kaluga, en oansenlig ort söder om Moskva. Han brann för ett hus som han hade sett där vid ett besök. Ett omöjligt projekt, egentligen. Ett hus utan tak med tjocka väggar. Fanns det väggar - då fanns det förutsättningar - menade han. Mitt intellekt log nog som den ofruktsamma Sara då ängeln kom till henne och Abraham och sa att de skulle få en arvinge, när han berättade det för mig. Huset var praktiskt taget en ruin som levde helt med naturen där träd och buskar slagit rot på insidan av huset utan några kvarvarande fönster. Det påminde om fästingen utanför Ödeshög i sitt förvildade tillstånd och skulle blivit en dyr investering även om marken i princip var gratis. En ödeshög. Men vad är dyrt och vad är billigt i Guds rike när själar vägs på evighetens våg?

Kaluga är en historisk plats. Men staden är lika obetydlig i förhållande till Moskva som Anatot var till Jerusalem på Jeremia tid - för att belysa ointresset för staden. Inga turister rör sig där eller andra förbipasserande övernattare. Det är inte en sådan plats, helt enkelt. Där ville han starta ett evangeliskt arbete. Så fullständigt ogenomtänkt. Han frågade mig om saken; Jag svarade att är det grundat på tro - då är allt möjligt. Hur det än ser ut. Ja, sånt är lätt att säga även om det också är helt sant. Jag ville inte bidraga till att kväsa hans vision med typiska kalkyler inom ramen för ekonomi och förnuft. 

Sju år senare. Volvo lastbilar meddelar att man tänkte uppföra en lastbilsfabrik i Ryssland. Bara så där. Man hade då förhandlat fram en plats i just Kaluga. Helt osannolikt! Av alla platser på jorden. Sju hundra personer skulle få arbete på fabriken i den lilla orten. Man räknade med att producera 15.000 fordon per år och fabriken skulle stå klar 2009. Vilket den också gjorde. (Klicka på länken så ser du.) 

 https://www.volvoce.com/global/en/this-is-volvo-ce/corporate-information/our-locations/kaluga/

Om vi leker med tanken att ett hotell hade byggts i Kaluga enligt visionen, då hade det varit en given plats för tekniker av alla de slag som naturligtvis kom att pendla både under projekteringen och under drift och produktion. Det här påminner mig om Filippus som fick tilltalet att han skulle gå ut på en folktom gata. Han gjorde som Gud sa. Den tomma gatan i det här fallet är ju verkligen en ruin till hus. Stefanus kom i sin mission att vinna en ansedd regeringstjänsteman från Etiopien, för Gud, genom det tilltalet. En enda människa. Men en nyckelperson.

Jag vet inte vad som initierade min pappas vision. Det vet ingen annan heller. Eller varför visionen inte realiserades. Men visionen ser profetisk ut med historien som vittne. Min pappa kunde naturligtvis inte så långt i förväg vetat vad Volvo lastbilar hade för avsikter med Kaluga. Men på sju år hade ett hotell kunnat färdigställts på orten. De sju feta åren och sedan de sju magra... Sådan är profetian.

Profeten Habackuk säger att synen måste vänta på sin tid. Vad betyder det? Det betyder att profetiskt tal handlar om något längre fram och att informationen är före sin tid - så till den milda grad att du kan stå mitt i ruiner på en gård och ändå se något annat och vara rätt med din framtid! Gud är visionär! Och han är i trängande behov av att meddela vad han ämnar göra. Så har han alltid varit.

Jag vet inte hur många hotellnätter av svenska och europeiska lastbilstekniker Kaluga hotell hade härbergerat. Det fanns inga hotell där heller. Eller vad det hade kunnat betyda i stort. Denna händelse är nu förbi. Jag vill tro att tilltalet var ett erbjudande där framtiden gömt på vad Gud ämnade, eftersom det inte blev av. Men berättelsen kan lära oss något. Detta är ett skolexempel på vikten av att akta på profetiskt tal och berättelsen är en inspiratör för andra trosprojekt där gudsmänniskor inte sällan blir stenade för sina ingivelser. Missförstådda. Misstrodda.

Blir du bildligt talat stenad för din vision? Låt stenarna ligga. Rör dem inte. Med tiden kommer de att utgöra underlaget för din paradgata på yttergården till din vision. Stenarna är bara en indikation i sig på att du sett något bara du fått se. Bygg! Bygg vidare.

Ge inte upp! 


 

Läs hela inlägget »



I går när jag svängde in från Sveavägen till Kungsgatan i Stockholm kom jag osökt att tänka på sommaren för två år sedan då jag här skrev om att förvärva en biograf för evangeliskt arbete. Ja, ja vet. Ekonomiskt ett rent vansinne. Bättre rustade evangeliskt präglade krämare har med ett batteri av krafter och resurser försökt tidigare. Men jag tänker inte på det. Jag tänker på behoven som kommer i framtiden. Och det skriande behov som redan finns men som ännu inte är väckt. Vi är ju inte här för att i första hand lära oss dela på varandras saker... Det är en sekundär fråga. Vi är här för att vinna själar! Tycker du att jag tar stora ord i min mun? Det må så vara!

Jag hade en nattlig dröm - möjligen som sjuåring - då jag i drömmen uppmanas att kasta min bibel i den ränna där sufflöser brukar stå på en teater. I drömmen tyckte jag det var obegripligt. Att kasta min bibel... Men många hade kastat sina biblar där innan.  Drömmen var inte snurrig för sjuåringen. Den var och är uppburen av ett allvar som sjuåringen kunde förstå. Stämningen och mörkret, allvaret och uppmaningen är lika klar för mig idag som den natten.

Ja, det var mörkt och det rådde uppbrottsstämning där på scenen. Det var som ett anfall skulle ske under ett krig. Befallningen att lyda maningen att kasta min bibel i rännan har igenom åren samtidigt tett sig obegriplig för mig.

Jag stod på en väldig scen utan publik. Ja, så var drömmen. Vi stod formligen och väntade på Jesu andra återkomst. Två personer till fanns med mig på scenen. En är hemma hos Gud nu. En lever ännu. Men det är inte det centrala. Den ödesmättade krigskänslan drömmen var uppburen av flätades samman med den vissheten att det var Jesus vi väntade på och inte ett flyganfall. Ja, för många kommer Jesu ankomst att vara mindre angenäm.

Drömmen avbröts av att jag hann kasta min bibel på avsedd plats. I tid.

I går hann jag bara 50 meter ner på Kungsgatan innan jag ser en av de biografer som funnits där sedan länge. Igenbommad. Det jag såg tog påminnelsen i gatukorsningen fyra minuter innan i hand. Påminnelsen som föregick stod då förklarad. Jag behövde berätta det för min fru som var med mig. 

Jag önskar ett evangeliskt arbete där evighetsfrågorna står högst på dagordningen! Där ren biblisk förkunnelse predikas i en förtätad atmosfär. Tänk om denna väldiga lokal kunde få bli en mötesplats där människor som ännu en gång festar sig tomma en lördagkväll, kan få komma in och möta Gud. Är inte det större än allt annat vi ägnar oss åt, så säg? Hör inte iakttagelsen till den bön som Jesus lärde oss: "Bed skördens Herre att han sänder ut arbetare till sin stora skörd ".

Bed om detta att Gud sänder förkunnare till en framtida skörd. Ett sådant arbete kan inte organiseras av människor. 

- Men av Gud!

 

Läs hela inlägget »

En beteendevetare deklarerade vid ett ledarskapsseminarium att i all mänsklig samvaro måste vi förhålla oss till varandra efter givna regler. Ja, det kan låta självklart. Mänsklig samvaro kräver ju det. Annars får det återverkningar i gemenskapen. Och så kom det: "Om vi alla oavkortat skulle säga vad vi tänker och tycker om varandra, skulle det bli outhärdligt." Meningen fastnade i mig och jag tyckte det lät hemskt och det på flera sätt. Frågan har hamnat i karantän. Tänker vi gott. Tänker vi ont? Om andra.

Jag har läst Jan Myrdals bok "Ett andra anstånd ". Här menar Myrdal att han gör upp med sig själv eller som han själv beskriver det: "jag söker i ord och bilder skära upp jaget ända in i pulpan." 

Låt mig först få säga; Det finns en sida jag inte kan fördraga hos honom. Det är hans frispråkighet kring självmord. Det har jag skrivit och redogjort för honom. Jag träffade honom och Gun Kessle utanför Filadelfiakyrkan i Stockholm för många år sedan. Det var efter hans tredje och sista memoarbok  "Gubbsjukan " där han faktiskt inspirerar till suicidala handlingar - åtminstone anger som en möjlig sista utväg vid lidande. Det vi skriver får ju följare och blir till en skörd. Men han lyssnade inte till det. Istället har han än värre gått in för att proklamera den suicidala vägens möjligheter i sin senaste bok Ett andra anstånd. Det är ett stort misstag av 92 åringen som inte lever som han lär.

Myrdal är kanske en av de mest belästa skriftställare vi har i Sverige - hur man nu kan mäta det. Frånsett hans politiska inställning är han alltid intressant att läsa, med sin osedvanliga skärpa. En verklig stilist.

I boken Ett andra anstånd ger han sken av att han i brottstycken vill vara mer ärlig än annars. Biografier och memoarer är väl annars de mest tillrättalagda skrifter vi överhuvudtaget kan läsa. Men som den gode HR medarbetaren sa; Vi människor är alla ganska så lika. Jag vill tro så.

I boken Myrdal skrivit, menar han sig skala av sig själv likt en lök. En träffande bild egentligen - för vi är av syndig natur. Det är bara det yttersta skalet på löken som är fernissat och anpassat. Ja, vi är inte syndare för att vi syndar. Vi syndar för att vi är syndare! En identitet, en natur.

Jag tycker om Myrdals försök att vara ärlig. För det är så typiskt. Hans rader vill bli till en bekännelse. En ateists biktbok. Han har en god vilja att bekänna sina moraliska försyndelser. En äcklig läsning. Men det finns andra sidor han inte ens vidrör. Ja, en lök är en lök. Och en syndare förblir en syndare tills Kristus fått stå fram i livet. Tänk att när människan skall försöka vara ärlig och bena ut sina innersta intentioner och uppsåt, då blir det bara ett rumsterande av samma sak. Ett katalogiserande av samma material. Ett status quo.

Människan är en syndare. Kristus är vår återlösare!


 

Läs hela inlägget »

"Då kom en annan ängel, som hade ett rökelskar av guld, och ställde sig vid altaret. Åt honom gavs mycket rökelse, som han skulle lägga till alla de heligas böner på guldaltaret framför tronen. 

Och röken från rökelsen tillsammans med de heligas böner steg från ängelns hand inför Gud.

Ängeln tog rökelsekaret, fyllde det med eld från altaret och kastade ner den på jorden, och det åskade, dundrade och blixtrade och jorden skälvde
."
 Upp. 8.

Vad är bön för någonting? Det är mänsklig vädjan om hjälp. Bön är inte en räcka betraktelser. Bön är inte ett undervisningstillfälle eller ett föredragande. Bön är inte heller ett santförhållande. Bön är den yttersta gränsen för hjälplöshet och ett närmande till Gud. Eller den första och omedelbara instansen för den som lärt sig att förtrösta på Herren i alla frågor. Bön är att hänskjuta sin sak till Gud som ensam står över alla förhållanden och kan ge svar om en utväg.

Vi använder eller behandlar ofta bönen som en rituellt inslag i livet. En religiös metod. Ett fromhetsuttryck eller som ett andligt äkthetsbevis. Men vad säger skriften? Ja, den talar om vapen i flertal. Bönen är ett sådant vapen.

"Våra stridsvapen äro nämligen icke av köttslig art; de äro tvärtom så mäktiga inför Gud, att de kunna bryta ned fästen. Ja, vi bryta ned tankebyggnader och alla slags höga bålverk, som uppresas mot kunskapen om Gud, och vi taga alla slags tankefunder till fånga och lägga dem under Kristi lydnad."

Röken från översteprästens rökelsekar var i gamla testamentet den stora symbolen för bön. En mycket vacker bild egentligen, eftersom rök från ett överhettat förbränningstillfälle ofrånkomligt söker sig uppåt. Mot himlen. Mot Gud! Den tar inte hänsyn till undertak eller instängdhet. Den avlägsnar sig alltid från eldhärden och drar iväg - uppåt! Den rör sig aldrig horisontalt. Den hittar skarvar och blottor att passera och den har bråttom förbi och ut. Den är ivrig som ropet från en nödställd och går jämna takt därmed. Allt annat på jord drar nedåt på grund av tyngdlagen. Men den som är i nöd, verklig nöd, kan be och bönen den når upp och till Gud. Var så säker!

Lär inte oss skriftstället att röken inte bara tar sig in i himlen, den omhändertas också väldigt noggrant. Den samlas in och hanteras i dyrbara kärl. Vi tror att Gud skall höra vår bön och det är sant men hanteringen är också intressant i texten.

En ängel uppges stå vid ett altare. Vilket altare? Det är tveklöst det största av alla altare. Golgata offerplats! Där Guds son offrades. Alla böner får sitt mottagande där. Men innan ängeln samlar ihop bönerna så läggs det till en rökelse i guldskålen. - Mycket, till och med. När det står "alla de heligas böner" då förstår vi att det handlar om många sakfrågor och omständigheter som insamlats. Det handlar inte bara om en sakfråga. Det handlar om ett enormt inflöde av information. Böneinformation. Men om all den mängd böner skall blandas med rökelse, då skall det mycket rökelse till. Det har Herren tillsett. Och det är mer rökelse än böner. Så har jag förstått det. Bönesvaret räcker till!

Vad är rökelse?

Ja, vi får en antydan om det hos Mose.

"Herren sade till Mose: Ta väldoftande kryddor, stakte, sjönagel och galbanum och dessutom rent rökelseharts, lika mycket av varje slag, och gör rökelse av dem, en konstmässigt beredd blandning, saltad, ren och helig. En del av den ska du stöta till pulver och lägga framför vittnesbördet i uppenbarelsetältet, där jag ska uppenbara mig för dig. Höghelig ska den vara för er. Den rökelse ni gör med denna sammansättning får ni inte göra åt er själva. Den ska vara helig för dig inför Herren. Den som gör en sådan för att njuta av doften ska utrotas ur sitt folk". 2 Mos 30.

Rökelsen var uppbyggd av fem komponenter; kryddor, stakte, sjönagel, galbanum och harts. Den blandningen var inte tänkt för en människa. Utan för Gud! Hur då? "Den skulle vara helig för dig inför Herren ", står det. "De heligas böner ". Här tänker jag på den förfelade bikten i ett kyrkligt system. Prästen känner igen sig och det typiskt mänskliga i bikten och den samvetstyngde får så kallad absolution. Det är ett förfelat tillvägagångssätt och till fel instans, enligt bibeln. Himlen måste involveras. Bönen, rökelsen, hör Gud till! Han som kan avhjälpa.

Varför är det så viktigt med den rökelse som kommer från himlen och som blandas med våra böner - innan bönesvaret återvänder - blandat med eld och rökelse?

- Om vi bara kunde se den kärlek som finns vid Guds altare! Det är den som är tongivande. Och välluktande. Elden å sin sida har dubbla effekter. Den kan bränna upp ett helt livsverk på ett ögonblick och ödelägga Sodom och Gomorra på en dag. Men den kan också rena ädelmetall och Levi söner. Positivt och negativt, kanske, men aldrig smärtfritt. En sak är i alla fall säkert; det som blir kvar blir bestående!

Det vore mer än intressant att tränga in i rökelsens alla beståndsdelar och se vad den åstadkommer tillsammans. Vi vet att dess slutprodukt och sammansättning är nåd. Nåd! Har inte nåden barmhärighet som en viktig beståndsdel, så säg? Har inte nåden med förlåtelse att göra? Har inte nåden med kärlek att göra och med medlidande och upprättelse och försoning att göra?

Våra böner - för jag kan inte tänka mig annat - är bristfälliga. Därför att vi är bristfulla. "Så hjälper också Anden oss i vår svaghet. Vi vet inte vad vi borde be om, men Anden själv vädjar för oss med suckar utan ord. Och han som utforskar hjärtan vet vad Anden menar, eftersom Anden vädjar för de heliga så som Gud vill." Rom 8.

Gud tar emot våra böner genom de suckar Anden manar oss till - vi som egentligen inte vet vad vi borde be om. Jesus vet om våra omständigheter. Han som varit människa. Han kan bringa ordning på turordningen i vår uppfattning om våra behov, de behov och situationer vi själva framställer i bön. Därför blir bönesvaret korrektare än vårt uppfattade behov av vår livssituation i bön. Gud som vet vad vi behöver innan vi nämnt det med vår mun.

För vad står skrivet?

"Kristus Jesus är den som har dött, ja, än mer, den som blivit uppväckt och som sitter på Guds högra sida och vädjar för oss." Rom 8.

Här har du rökelsen i himlen. Den som blandas med våra böner.

 

Läs hela inlägget »

En späd liten kvinna inträder i gudstjänsten. Hennes gång fram till sin plats - vilken plats som helst - men alltid på ytterkanten, långt fram men inte längst fram, var avkännande och verkade något motoriskt tveksam. Försiktigt och avvaktande. En människas gång. Som om hon var buren av en total anspråkslöshet men ändå inte håglös och mån om att hälsa på alla längst hennes väg i bänkraderna. Ja, hon kände verkligen av längst vägen, så skulle jag vilja beskriva henne. Hon valde alltid ytterkanten av en stolsrad. Alltid.

Det är tjugo år sedan jag träffade henne sist. 

Ja, det tog alltid tid för henne att ta sig fram till sin stol. Hon var som en drottning som inte slarvar med människosjälarna längst en paradgata. Hon hälsade på alla på vägen och sken som sol. Av frid. Men det var inte där hon djupast sett rörde sig. Hon bar på en tyngd, en andlig densitet bakom skenet. Den av Gud pålagda nöden för andra.

Lisa är en bönemänniska. Hon lever ju. Vad är en bönemänniska? Det är en människa som inte kan låta bli att bedja för andra. Som drivs till det. Vad beder en bönemänniska om? Ja, den som det kunde säga. Men det jag vet är att de under långa tider beder för många människor och med nöd för dem och med intensitet och med omtanke. Lisa berättade för mig en gång att när hon ber så känner hon att Gud hör henne; "bönen biter, den sitter där, då ligger den där ", sa hon.

Lisa fyllde härom dagen 100 år. Det är en hög ålder och förmågorna sviktar men när man sjunger andliga sånger och börjar bedja då vitaliseras hon och blir som förr, berättas det. Hon kan då texterna helt utantill.

Lisa satte sig som sagt alltid på ytterkanten av en stolsrad. Det hade med hennes arm att göra. Den behövde svängrum i bänkraderna, har jag nu förstått. Jag kan se henne sitta med sin sjal om håret, se hur smörjelsen tar tag i henne och hur hon böjer sig framåt med armen snett utåtsträckt och ropar "Herre, kom över oss! " Då tog hon den förtätade atmosfären med sig och förtätades själv och blev till en andlig åskledare. Då kom Guds ande över henne och profetorden blev det verbaliserade tordönet och jordbävningen som Uppenbarelseboken talar om - om än i lokal skala.

Det finns en ängel som håller i en guldskål i himlen. Där blandas människans böner med rökelse. Jag tror som många andra att den rökelsen är Jesus böner för oss - för det står att han ber för oss och manar gott. Utan Jesu böner skulle våra böner få slagsida. Rökelse luktar också gott, om du förstår bilden. Dessa böner når fram till Gud. Sedan vänder ängeln på skålen och lägger eld därtill. Så avgörande. Innehållet hamnar sedan på jorden. Då uppstår åska, blixtrar, tordön och jorden skakar! Det är ju en andlig värld vi talar om.

Lisa har genom sitt liv varit en nedslagsplats för Gud. Hon har burit fler människor på sitt hjärta under sitt liv än vi kan ana. Jag vill ge henne den bekräftelsen här. Guds Ande slog ner i henne. Då vek hon sig karaktäristiskt framåt i stolen där hon satt. Hon ropade. Armen - som behövde fria ytor åt höger - sträckte hon då ut - likt en Mose stav. Tro inget annat. Då förstod man att hon var på väg att föda ett budskap.

Så här kan beskrivningen av en "moder i Israel" se ut. De hittar du aldrig på scener och uppträden under föresatser att göra en "cross over" mellan Guds rike och världen. Aldrig.

Inte ens med hjälp av flumljus och rökmaskiner. 

 

Läs hela inlägget »

Det är stärkande att på sitt nioende år av bloggande där den första tiden bara hade ett tiotal följare, kunna konstatera, att min sida blev uppsökt av inte mindre än 1651 stycken läsare under en enda dag. Ofattbart! Det har naturligtvis med de etiketter som läggs till artiklarna att göra och som skapar träffar ute på nätet. Men jag  hoppas också att texterna sprids från man till man och inte nås av en tillfällighet - även om det också har sitt oskattbara värde.

Ett andligt kristet arbete har alltid för händerna. Tiden räcker inte till. Och det handlar som alltid om prioriteringar.

Tack alla ni som stöder och sprider texterna vidare i den mån de har något av värde!

 

Läs hela inlägget »

Senaste

Arkiv

Din kommentar

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Siri » Volvofabriken i Kaluga:  ”En sån fantastisk historia egentligen..men min undran mitt i allt är om nu Gud h..”

  • Siri » Forumet:  ”Var välsignad!”

  • Märta » Han densamme Gud ännu:  ”Underbara verklighet! Tack för påminnelse! Frid och välsignelse!”

  • Thommy » "Även om vi inte ser vägen"...:  ”Att få uthållighet har just med tid att göra. Förtröstan är tillvägagångssättet...”

Arkiv

Etiketter

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Siri » Volvofabriken i Kaluga:  ”En sån fantastisk historia egentligen..men min undran mitt i allt är om nu Gud h..”

  • Siri » Forumet:  ”Var välsignad!”

  • Märta » Han densamme Gud ännu:  ”Underbara verklighet! Tack för påminnelse! Frid och välsignelse!”

  • Thommy » "Även om vi inte ser vägen"...:  ”Att få uthållighet har just med tid att göra. Förtröstan är tillvägagångssättet...”

Arkiv

Etiketter