"Stormen kommer från sina kammare, kölden kommer med nordanvinden. Gud sänder frost med sin andedräkt, och de vida vattnen fryser till. Han lastar skyarna med sin väta och sprider sina åskmoln vida omkring." Job 37.

"Vakna, du nordanvind och kom, du sunnanvind! Blås genom min lustgård så att dess dofter strömmar ut. Kom, min vän, till din lustgård och ät dess härliga frukter." Höga visan 4.


På hösten kommer stormarna. Den tempererade sommaren drivs iväg av lågtrycken. Gradantalen på termometern vidimerar det grönskan redan vittnar om och fåglarna flyger iväg. Långt bort. Vi får vinter.

Även mörkret hör den här årstiden till. Mörkret, som står för allt det som ondskan representerar och kan prestera. Höst, kyla, storm och mörker. Vi känner igen det. De ruggiga tiderna.

Jag löpte genom ett villaområde häromdagen. Det hade fallit av mängder av päron på båda sidor om en tomt. Hela och fina. Attraktiva och tjänliga. En del päron befann sig i ingemansland - där jag befann mig. Det fanns förvisso både bra och dålig frukt. Många hade krossats och gått under till oigenkännlighet. Jag stannade till och tog ett fint ett. Det minde mig om ett inlagt saftigt, sött något övermoget päron. Det var bara sockerlaget som fattades och en skvätt grädde i flytande form. Det doftade ljuvligt när den lilla brisen som fanns i luften tog med sig väldoften av trädgårdsfrukter och höljde mig i välbehag. Träden som släpper sina frukter. Naturen gör bokslut och en cykel är uppnådd. 

Vi längtar alltid till våren. Men vi glömmer ofta att det har sin förutsättning i höstens verkan och inverkan. Vinterns ofruktsamhet och träda. Kylans och tjälens obeveklighet. Ja, hösten är destruktiv på den här sidan av våren. Men det finns otaliga fruktträd som aldrig blir omvårdade. De måste skakas! Här har höststormarna sin uppgift. Den river av de gamla löven, döda grenar, det förbrukade - ja, det som om ett tag kommer att stå i vägen för nya skott och en ny vår, sommar och skörd. Fallfrukter som maskar, fukt och mögelsporer drar ner i jorden till gödsling. Processer vi inte alltid har för näthinnan men som ändå ger förutsättningar för något bättre. En bättre tid. Så är det med naturen.

Det finns säsonger också i Guds rike. Det blommar inte jämt. Först kommer nordanvinden sedan kommer sunnanvinden, för oss som har att tyda tidens tecken. Det finns tider då kyrksalarna töms på folk och bara en lokal står kvar. Höstlika, kusliga tidevarv då fienden både sår och skördar ogräs. Då estrader fylls av spektakel och underhållning. Inte ett spirande blad finns att uppbringa i de religiösas herbarium. Historien bär ofta det vittnesbördet.

- Kom du nordanvind! Ja, vakna du nordanvind och blås genom din lustgård. Ja, det är Guds ord som ropar så. 

Vi kan inte ta emot sunnanvinden förrän vi erfarit att nordanvinden skakat av allt löst, alla döda grenar och fördrivit alla döda löv in och ned i skrymslen och gömmor dit krattan osvikligt kommer att hämta upp dem. Ingen tycker om nordanvinden. Ingen. Men för att nå över till andra sidan om våren måste vi genomgå höstens verk. Ja, nordanvindens verk. Skriften säger att nordanvinden finns. Den sover. Och den kommer att vakna.

Skriften till och med uppmanar den att vakna och att komma.

 

Läs hela inlägget »

"En dag kom Elisa över till Shunem. Där bodde en rik kvinna som övertalade honom att äta hos henne. Så ofta han sedan kom förbi tog han in där och åt. En gång sade hon till sin man: ”Jag har förstått att han som ständigt kommer över hit är en helig gudsman. Vi kan väl mura upp ett litet rum på taket och sätta in en säng, ett bord, en stol och en ljusstake åt honom? Så kan han ta in där när han kommer till oss.” Så kom han dit en dag och tog in i rummet och lade sig där. 2 Kungaboken 4.


I den här berättelsen kom gudsmannen Elisa att bosätta sig hos ett rik par. De byggde ett litet rum åt honom på taket - kanske som på den här bilden jag i veckan tog i Kroatien. ( Jag kom faktiskt att tänka på Elisa när jag såg det.)

När man läser om gudsmännen i bibeln blir man verkligen stärkt. Jag har försökt sätta mig in i Elisa situation och finna stråk. Viktiga stråk och eftersträvansvärda.

Elisa var Guds rikes representant i sin tid. Han verkar här ha varit bostadslös. Så allmänmänskligt utsatt och förekommande. Ja, Jesus själv ordade vid ett tillfälle att "rävarna har kulor och himmelens fåglar har nästen... men han själv hade ingen plats att vila sitt huvud. Att bo är elementärt. Men det är inte ur Guds rikes perspektiv extraordinärt att vara bostadslöst. Det har inget med fromhet att göra. Det är inte så det skall ses. Att bo är bara elementärt. Inget mer. Men här verkar profeten ha saknat det elementära. Det medför ur en mänskligt perspektiv svårigheter. Gudsmannen var bostadslös. Det kan vi kanske i någon mån förstå vidden av.

Det är intressant att följa den här berättelsen. Elisa som uppenbarligen får sin egen sociala fråga löst, blir så utom sig att han genom sin tjänare Gehasi undersöker kvinnans situation. Vad kunde han göra för kvinnan och vad kunde hon tänkas behöva som tack för besväret? En högst medmänsklig reaktion. Inget mer egentligen. - "Vad kan väl jag göra för henne ", sa Elisa. Ibland undrar jag: var går gränsen för en människas tanke och Guds tanke hos och i en människa, när den är driven av kärlek? Och hur särskiljer vi dem åt? Jesus förebrådde nämligen Petrus en gång att han bar på sämre tankar - ja, människotankar. 

Värdkvinnan i Elisa liv var barnlös och hennes man var gammal. - Kalla på henne! , sa Elisa. När jag sedan läser min bibel så får följande ord profetisk kraft och är så välsignade. Det står nämligen att: "Hon stannade i dörren, och Elisa sade: "Nästa år vid just den här tiden skall du ha en son i famnen". Vi kan vara ganska så säkra på att gudsmannen hade blivit bostadslös senast inom ett år - om han hade haft fel. Människor är människor. Överallt.

Mina vänner det här är Guds rikes politik! Det har inga behov av majoritetsbeslut eller rationella omdömesförklaringar i politiska utskott - ändå är det dit de kristna ger sin kraft idag - till politiken. Den mänskliga förmågan hör politiken till. Och politiken är hennes. Horisontalt och platt som en jordskorpa. Men Guds rikes resurser uppenbaras ifrån himlen. Med välsignande under!

Hur var det Jesus sa... "När ni kommer in i ett hus, säg då först: Frid över detta hus. Om där bor en fridens man ska er frid vila över honom. Annars ska den återvända till er. Stanna i det huset och ät och drick vad ni får, för arbetaren är värd sin lön. Flytta inte från hus till hus. Och när ni kommer till en stad där man tar emot er, så ät det som sätts fram åt er. Bota de sjuka i staden och säg till folket: Guds rike är nära er." Lukas 10:5.

Det var precis vad Elisa gjorde! När vi blir ett med vårt uppdrag och tjänst då kommer Gud att sanktionera så påtagligt att våra ord blir ord med fullmakt. Verkställande ord. Levande ord! När jag läser texten om Elisa hittar jag ingenstans att han ber och fastar över kvinnans infertilitet. Situationen och atmosfären är nämligen så laddad att när kvinnan står i dörren så är orden omistliga. De står i direkt parameter med behoven. Jag blir så gripen när jag ser kvinnan framför mig med en mångårig sorg, där sitter profeten och hon hinner inte ens in genom dörren av den atmosfär som måste ha funnits där i rummet. Var det Elisa kraft? Nej, Guds men förmedlad genom Elisas kärlek och tacksamhet! Hon stannar i givakt och profetord går över Elisa. - "Nästa år vid denna tid...!"  Han frågar inte ens efter hennes behov. Eller önskningar. Guds rike uppenbarades i vardagen.

Guds rikes bärare med gåvor till tjänst i överflödande kärlek till människor - där måste det börja! Kvinnan gjorde något för Gud. Inte sant? Hon säger ju själv till sin make: " ...jag har förstått att han som kommer förbi här är en helig gudsman."

Läs om de människor som bibeln presenterar för oss. Använd din egen förmåga att både psykologisera och socialisera kring deras liv. Mänskliggör gudsmännen och du skall se konturerna av Guds hand. Se deras bekymmer och tillkortakommanden och hur Gud kommer dem till hjälp. Det är en litteratur högt över all annan.

Guds rike vill bli synliggjort!

 

Läs hela inlägget »
Etiketter: elisa

"Om man in­te tar emot er el­ler lyss­nar till era ord, så lämna det hu­set el­ler den sta­den och ska­ka bort dess damm från era fötter. San­ner­li­gen, det skall bli lind­ri­ga­re på do­mens dag för So­doms och Go­mor­ras land än för en sådan stad." Matt.10

Det har blossat upp en debatt kring Birger Skoglunds profetia han framförde under en konferens i sommar. Skoglund som för ett antal år sedan talade om en eld som skulle gå över hela landet - från norr till söder - har så sent som i sommar talat om "att Guds tålamod med synden i Sverige är slut ". Vad uppgiften om en eld avsåg har med väckelsens eld att göra, har vi låtit oss förstå, under en sommar med många riktiga och svåra skogsbränder.

Den svensk-kanadensiske världsevangelisten Peter Ljunggren har öppet gått emot Skoglunds gudsbild i tidningen DAGEN. Han menar att Skoglund förmedlar "en obiblisk bild av en dömande Gud " (- om han är rätt citerad, vill säga. Man vet aldrig.) Ljunggren åberopar några medeltida munkar i sitt inlägg - som om de ägde en större auktoritet än Jesu undervisning i evangelierna. I kölvattnet av Skoglunds profetia har det också uppstått diskussioner om vad profetiskt tal är eller inte skall vara. Och inte minst om vilken gudsbild vi skall tillämpa. De teologiska experterna står på tå och vinkar för att vara med och korrigera bilden.

Mina vänner, bibeln har en alldeles enastående kunskap om vem Gud är i Kristus Jesus - genom skriften, genom skriftens tjänare, genom deras förkunnelse men också utifrån hur Gud handlat i historien. Det finns en väldigt hög tillämpad standard hos apostlarna och profeterna i bibeln. De, som uppträder likt ett verkställande utskott hos Gud.

I den text som jag här refererar till från Guds ord så är det ett distinkt förhållningssätt förordat åt Herrens vittnen. Ja, det är mer än en policy. Är den avstämd efter kärleken från Gud? Frågan är fullständigt felställd och texten står där fortfarande kvar. Hur mycket mer då när hela kulturer urartar! När skriften talar på det här sättet då är nådens tid utverkad. Är nådens tid förbi i Sverige? Det har jag inte sagt. Men jag frågar; hur många huströsklar, hur många av våra städer, hur många generationer av det svenska folket har inte fått evangelium sig predikat? Hur många besökelsetider? - Och vem trodde det budskap som predikades? Och för vem var Herrens arm utsträckt? 

Hur stor är nåden? Omätlig och stor! Hur långt räcker den? Oändligt! Hur länge? Tidsbegränsat. Tider och stunder som hör Gud till. Bibeln är bekant med mått. Tidsmått i relation till att fylla sitt syndamått. Då festen är slut. Så talade Jesus också om Kapernaum, Betsaida och Korasin. Han skickade dem till dödsriket i skarpaste ordalag och gav samtidigt Sodom och Gomorra besked om förmildrande omständigheter. 

Jag känner inte till Birger Skoglund profetia i detalj. Varken den visionära eller den uppdaterade. Men jag är övertygad om att antingen måste Jesus komma mycket snart eller också måste utvecklingen hämmas. Det har ingenting att göra med hur stor Guds kärlek är på en karismatisk barometer. Kärleken rymmer på omsorg. Det gör den. Och den kärleksfulla omsorgen kan ur ett gudomligt perspektiv sträcka sig väldigt långt. Hör! Man sår inte i fördärvad jord. Där finns inga växtbetingelser - lika lite som man skördar där inget utsäde kunnat slå rot. Där hjälper inte heller trädan. Inte ens i Afrika. Fråga Noa. Men fråga inte Lot. 

Bilden av en kultur i upplösning har med förrunnelsen att göra. En biblisk bild. När föruttnelsen gått för långt är det för sent att salta. Saltet - som vi skulle vara, det är till för att motverka förruttnelse och inte att salta samtidens vägar med. Det salt som kristna politiker genom kristen etik och moral urarmat så till den grad att evangelium i sin presentation mist sin sälta och kyrkan har dragits med. Vad säger bibeln... som är Guds ord... som rymmer på levande Guds intentioner...och är ett uttryck för Hans hållning... i nya testamentet? Då duger det till intet annat än att kastas ut och bli nedtrampat av hedningarna! Det är beskedet för salt som mist sin sälta. Vägsalt istället för salt i förruttnelsen. En sekundär uppgift bland de som slirar vidare i vinterlandet på väg mot ett evigt fördärv. Livet som för övrigt är en enda lång predikan om vad man gör med förruttnade element. I Egypten balsamerades man. Nej, man gräver ner det! 

Gud välsigne dig, Birger Skoglund. Du har ringt i klocktornet och får stryk därför. Det är en förkunnares lott. Ja, det är lättare att vara skarpordad på ålderns höst än mitt i tältkampanjer då bidragsgivarna är bosatta på bränd mark. Bry dig inte om de framlidna munkarna på medeltiden. De har uträttat sitt. 
Vi behöver en väckelse som skakar om. En väckarklocka. Ibland räcker det inte att jorden får ligga i träda. Ibland måste ett större ingrepp till. Ja, det har faktiskt hänt att jorden blivit så förstörd att man varit tvungen att schakta bort den. 

Jag låter möjligen hopplös. Ja, här gör jag det. Det är jag medveten om. Men det handlar inte om en dyster inställning till några väckelsekampanjer i Tanzania. 

Det handlar om tillståndet i Sverige.

 

Läs hela inlägget »

"Ty Guds vrede uppenbarar sig från himmelen över all ogudaktighet och orättfärdighet hos människor som i orättfärdighet undertrycka sanningen." Rom 1.

Två gånger i människans historia har Gud på ett särskilt sätt varit initiativtagare till katastrofer. Bibeln framhåller särskilt dessa händelser för vår tid. Det var de olyckor som hände på Noa och på Lots tid. 

Vid båda tillfällena så kom det något från himmelen. Bokstavligen. Vatten forsade ner från himmelen över Noa samtid och elden föll från himmelen på Lots tid och förgjorde allesammans. Men låt oss aldrig glömma att Gud hade en frälsningsplan vid varje tillfälle! Däri bevisade Gud sin kärlek. En båt i Noa tid och änglars assistens på Lots tid. Men Gud har satt en bortre gräns. Varför är det viktigt att säga? Jo, för Guds vrede är inte av mänsklig sort. Guds kärlek och vrede är inte polära. Det är inte som hos oss. Antingen eller. Bibeln uppmanar oss till och med "vredgens men synda inte " - om vi skulle vredgas. Det finns alltså en legitim harm. Huru inte mycket mer då hos Gud som är helig. "Guds vrede uppenbarar sig"... Lägg märke till tempus. Det är ett pågående tempus. Ett presens. Alltså något vi just nu kan räkna med. Och låt oss skynda fram i meningen; "..över ALL ogudaktighet och orättfärdighet hos människor som i orättfärdighet undertrycker sanningen."

Hur skall vi förstå det som Gud avskyr? Ja, ogudaktighet är problemet och är vad det låter som; man följer inte vad som är rätt inför Gud och man exkluderar honom ur den mänskliga samvaron. Man räknar inte med Gud och i vår tid är all sann kunskap om honom bortskaffad. Det får direkt genomslag i att rätt förhålla sig till varandra i de mellanmänskliga tillvägagångssätten. En ogudaktig och orättfärdig människa kommer att gå över gränser, gränser Gud lagt ner som en ordning. Ligger det inte både ett aktivt och ett dolt uppsåt i begreppet "undertrycka "? Varför står det inte istället att man inte ville veta av sanningen? Nej, man undertrycker den. Man skruvar på sanningen. Tummar på den. Behandlar den efter eget gottfinnande. Godtyckligt.

Det finns ett mycket centralt uttryck i den här redogörelsen. Det är just ordet "undertrycka ". Vi använder inte oss av det ordet i vardagligt tal. Hur skall vi förstå ordet? "Förtrycka" känner vi till. Eller när vi utövar "påtryckningar". Vi kanske bättre kan förstå kraften i ordet "undertrycka " om vi speglar det i de andra uttrycken i vår begreppsvärld. Det är ord med medvetet uppsåt bakom. Men de kan likväl utföras påtagligt eller mer subtilt. Det är en motkraft till något. Mot sanningen. Guds vrede uppenbarar sig från himmelen mot allt sådant!

Fram till Noa tid hade det inte regnat på jorden. Vattenförsörjningen kom underifrån. Förmodligen genom daggen. Det var ett helt nytt naturfenomen. Men Gud följde sitt ord och sände sin uppenbarade vrede från himmelen. Inte sant? Likaså på Lots tid då eld och svavel föll från himmelen. Synnerligen ovanligt och helt oväntat. "De visste av intet ", står det. Gud har fortfarande skapelsen i sin hand...från himmelen!

Grekiskan har två snarbesläktade begrepp för vrede. Orgé och thymós. I den här texten är det ordet orgé som beskriver Guds inneboende harm. Hos Gud utesluter inte kärlek och vrede varandra. De kan samexistera. Man kan gott flika in att Jakobs son Ruben, som just därför inte skulle bli den främste, "sjuder över som vatten " - alltså kokar över. Sånt sker oplanerat. Där har du thymós. Den vreden är obehärskad. Den är plötslig, impulsiv och räknar inte med konsekvenserna. Annat är det med orgé. Den ligger i slutet på Guds tidslösa långmodighet när hans vrede uppenbarar sig från himmelen. Det finns fem olika nyanser av det grekiska ordet orgé på svenska; vrede, harm, förbittring, ovilja och vredesdom.

Det finns i den yttersta tid vi lever i ett begrepp som är helt unikt för både nya och gamla testamentet. Det är begreppet Lammets vrede. I hela skriften så framstår lammet som medgörligt och viljelöst. "Som ett lamm fördes han bort för att slaktas och han öppnade inte sin mun ", skriver profeten. Texten handlar om Jesus, mänsklighetens offerlamm. Men här bär lammet på vrede. Lammets vrede. Så tvärt emot av vad vi är vana att tro om lammet. Det är samma vrede som ordet orgé står för i grundtexten. Gud är inte schitzofren. Men han nitälskar genom Kristus!

Varför skriver jag allt det här, som egentligen skulle behöva än mer noggrant redovisas och plats i kanske fem, sex sådana här texter? Därför att Guds vrede uppenbarar sig i tredje person singular och i presens. Vi befinner oss mitt i detta presens. Den framträder från himmelen! Vilken? Vreden!

Vår kultur lever farligt. Och jag är övertygad om att den väckelse som både önskas och manas fram på sina håll inte har något fotfäste. Inte alls. En väckelse av historiska mått har inga förutsättning idag. Låt mig få illustrera det.

Noa skickade ut en korp ur sin ark för att se om den fann något fotfäste efter att jorden hade dränkts. Så lär bibeln. Det står att den flög fram och tillbaka tills jorden hade torkat upp. Därefter skickade han ut en duva ur arken. Duvan som är en bild på den helige Ande. Den har också fått stå symbol för andliga utgjutelser. Varför föregås duvan av korpens uppdrag hos Noa? Är det viktigt eller oviktigt? Har det någon som helst betydelse när han har hela båten full av fågelarter att välja mellan? Varför kunde inte en och samma fågel utföra hela uppdraget? Förslagsvis turturduvan som vi gärna föredrar. Nej. Han skickade först korpen. Korpen, olyckans fågel. Olyckans symbol. Du offrar inte heller en korp på altaret. Det vore fruktansvärt. Fel fågel vid rätt tillfälle. Duvan, väckelsens symbol med sin melankoliska vädjande ton som griper syndaren till botfärdighet den utsändes när marken är torr. När det finns grogrund för väckelse. Du kan inte utgjuta något som inte har en motsvarande mottaglighet. Profeten sände inte duvan först. Han skickade korpen. Den som först av alla påvisar dödens faktum. En kuslig fågel. Väckelsen kommer aldrig med korpen och korpen kommer före duvan. I domen utmätes straffet. De är synonyma begrepp. Nåden ligger i ett senare skede.

Jag lämnar bildspråkets värld här nu och tänker bli mer påtaglig.

Jag tror Gud sörjer över de politiskt aktiva kristna i vårt land. Jag känner till arbetshypotesen bland kristna om att vara "salt och ljus i världen". Politiken är inte den ljusstaken. Det är fel forum. Saltet är inte heller en så billig vara i Gud, att vi skall salta vår samtidsvägar för att göra kulturen mindre slirbenägen. Saltet kommer bara att förtrampas av hedningarna! Nej, vi är ämnade att vara ljus och salt i förruttnelsen i en helt annan tappning och för annat ändamål. Avskilda och heliga. Politiken - är kompromissernas forum. Det forum som dränerat Himmelriket på tjänstegåvor och gåvor som var satta i hans rike. Det går stick i stäv med evangelium som alltid är ett glatt budskap med evigheten som sitt yttersta perpektiv. Guds rike har utomvärdsliga perpektiv. Politiken är inomvärdslig och är insnöad i fördelningsfrågorna - därför att ogudaktigheten råder. Hur skall du få bukt med orättfärdigheten utan att först lösa frågan om ogudaktigheten? En omöjlighet. Nya födelsen i Gud är inget politiskt reformprogram. Evangelium är ingen surdeg. 

Låt mig få avsluta så här. Jesus kallade Herodes för räven. "Hälsa den räven att jag driver ut onda andar och botar sjuka i dag och i morgon, men på den tredje dagen når jag mitt mål." En avgörande bisats också för oss att beakta. Nå målet! Vad är ditt mål? Evigt eller så långt näsan räcker under fyra år under en mandatperiod i de horisontalas rike? Vem skall i överförd mening göra Jesu gärningar då du arbetar med andra perspektiv bland de svekfullas löften? 

Här har du en verklig kardinalpunkt. En vagel i Guds öga. De som skulle utbreda Guds rike har blivit upptagna med politisk verksamhet, som handlar om idéer som inte når över horisonten. Kärlen som skulle vara i Guds tempel befann sig under Daniels tid vara i fel sammanhang. De var tillfångatagna. Dem betraktade Gud som heliga. De ville han föra tillbaka. 

Den väckelse vi nu väntar är av ett annat slag. Ett hårdare slag.

 

Läs hela inlägget »

Mina vänner, mycket går igen från tid till annan där människor rör sig förenade. Därför finns det formulerade sanningar som till synes kan byta karaktär och med tiden bli obekväma för oss. Vi har då genomgått en process som fjärmat oss från det vi en gång var och det utan att vi själva märkt det. Illustrativt starka uttryck som degenerering eller urartning pekar på allvaret.

Följande sanningar av skriftställaren A.W Tozer kom i min hand här ikväll. Ett par stycken från hans bok här nedan; "Guds profet i församlingen." Vilken passande titel för övrigt då han själv skriver profetiskt. Det var många år sedan jag läste den här boken. Det var som om jag fick hembesök. Boken gjorde mig glad och upplyft från djup som ropar till djup.

Här två brottstycken från boken: Guds profet i församlingen;

"Rädsla för gruppens åsikter tenderar att organisera medlemmarna i samfund och församlingar och tvinga dem in i total likformighet. Vår önskan att vara omtyckta inom vår egen grupp av religiösa vänner förstör orginaliteten och gör oss till imitatörer. Olika församlingar har sina godkända erfarenheter, sina religiösa accenter, till och med sina accepterade religiösa tonfall. Dessa blir normgivande för gruppen och är för den lokala gemenskapen vad omskärelsen var för Israel, en cermoniell symbol för att bli accepterad i stamgemenskapen.
---
Vägen ur denna dubbla snara är enkel. Överlämna dig helt och hållet åt Gud. Älska honom av hela ditt hjärta och älska varje människa för hans skull. Bestäm dig för att lyda dina egna övertygelser när de utkristalliseras inom dig som ett resultat av oavbruten bön och ständigt studium av skriften. Därefter kan du tryggt bortse från dina vänners förväntningar, liksom från dina fienders kritik. Det du först kommer att möta är chockartad förvåning hos den mönstertroende skaran, därefter deras motvilliga beundran. Och om du fortsätter att vandra kärlekens och modets väg kanske de tar efter ditt exempel och kastar rädslans ok och går ut som friköpta män och kvinnor, för att vandra i den ljuva frihet till vilken Kristus frigjort dem.
" A.W Tozer

- Gud, låt mig aldrig bli en organisationsskristen som vårdar strukturerna men som i realiteten vaktar på egna domäner. Men behåll mig också ödmjuk över det faktum att den insikten inte är ett ämne till självgodhet. 


 

Läs hela inlägget »
Etiketter: a.w tozer

Något år innan Frank Mangs gick bort ringde jag honom i ett ärende. Det var då en mycket gammal och trött Mangs jag talade med. Men han tog sig tid och han avslutade vårt samtal med att be med och för mig i telefon. Det var en bön utan övertoner. Men den var full av tillförsikt. Hans meningar formade sig till böneord utan hävdelse.

Jag har många gånger satt ihop bandupptagningar och de många skrifter han lämnade efter sig och funnit att han var en oerhört ensam man. Ja, han var inte bara ensam i sitt slag men också ensam som människa. Men ensamhet är ett för ofullständigt ord. Bibeln känner till ett bättre begrepp - det är att vara avskild för Gud. Det är ett mer heltäckande ord. Att vara avskild har också ett pris. Ett mänskligt pris.

Är det verkligen normaltillståndet att en gudsman får gå i tjänst ensam? Min vän, det är mer regel än undantag. Hur skall du annars kunna vara en kanal för Gud? Den ström som kabeln rymmer kan visserligen ha olika styrka men den måste ändå vara isolerad. Oavsett volt och ampere. Tillvaron skulle snart kortsluta strömmen och kraften gå förlorad om inget kablage fanns. Kraften skall bort till lampan som skall lysa i rummet! Lys, människa. Stå upp. Var ett ljus!

Ohhh...du Herrens tjänare som vet att öppna himlens fönster för din samtid - hur skulle du kunna undgå avskildhetens ensamhet - som andra gudsmän i trohet fått bära och uppleva? Ensamheten som den definieras här, den är ju faktiskt ditt inre tempel dit bara du har tillträde. Där uppenbarar sig Herren vid sin nådastol för dig.

En annan gudsman hade, berättades det, änglabesök vid ett tillfälle. Det var en väldig sång från himlen som fyllde rummet och kvällen där han befann sig. Pastorn blev överväldigad och utom sig. Han ringde genast en nära vän för att han skulle komma och få höra samma outsägliga sång. Men så fort vännen kom fram till pastorns bostad tystnade all sång i rummet.

Det finns gudsupplevelser vi inte kan dela med någon. Det finns i överförd mening teknisk utrustning där kablaget måste vara osynligt och isolerat för omgivningen. Det finns ett arbetsmoment för översteprästen i templet att utföra, dit de andra av samma art och sort inte kan gå med. Han måste gå in och ut ensam. Det bara är så! Men väl framme vid nådastolen möter Herrens härlighet.

Jag träffade aldrig Frank Mangs. Jag var för ung. Men jag har förstått att en förkunnare alltid är ensam. Ensam med Gud. Det är ofrånkomligt så.

Man hade i ett sammanhang beslutat sig för att ha en temavecka. Man skulle utifrån olika infallsvinklar bemöta en teologisk sanning. Man fördelade mellan sig de olika rubrikerna för att temaveckan skulle bli så slagkraftig som möjligt. Åhh...min vän. Det går inte till så. Den helige Ande är en enastående regissör och kompositör på egen hand. Låt honom ta vid. Han skall nog få fram ett fullödigt ackord utan våra organisationssträvanden. Att vara avskild är ensamt - om än så bland många.

Jag kan se likheter mellan Frank Mangs gärning och översteprästens. De måste utföra sin tjänst ensamma. Och det är inga små saker det handlar om. Det handlar om andliga offer. Hur offrar man? Ja, något måste besegras och dö först. Inte sant? Självlivets död. Övervinnarens seger över legio ting i tillvaron. Det vet varje förkunnare om som bär på ett budskap. Elementen reser sig i protest och gastkramar tjänsteutövaren. Det är en strid man måste vinna själv. Inför Gud, med Gud och inför människor. Upplevelser med Herren är till för den han ger dem. De är till för att lite längre fram i en särskild situation föra himlen ner till folket. 

Tänk på Jesus. Han som varje kväll fick gå igenom det han hade varit med om under dagen - som människa. Han pratade inte oavbrutet med änglar. Han fick aldrig frestas att gå utanför den tjänst Gud gav honom. Han fick bära den själv. Han kunde inte heller delge sina vänner eller lärjungar vad han gick igenom och bar på. Dessutom visste Jesus vad som fanns i människan, därför anförtrodde han sig aldrig åt någon, står det. Vi kan av det förstå att han hade behov av det. Annars skulle det inte stå så.

Min vän, är tjänsten tung och svår? Gläd dig att du funnits vara förtroende värd! Du bär ditt efod med de tunga stenarna inför Herren på bröstskölden. Den tyngden kan ingen bära åt dig. Snart får du lämna mörkret som du upplever det och komma ut på tempelgården. Där skall stenarna gnistra i fullödig färgskala.

Gnistra, likt en Herrens härlighet.

 

Läs hela inlägget »

Forskningen inom DNA öppnar upp dörrar som ingen förr skulle kunnat tro vara möjligt. Ja, för er som är troende och läst om Hesekiel och benen i dalen - som fick liv - har väl tro för att det kan ske på ett andligt plan. Så har också skett med Israels folk i det naturliga. Frågan är om man inte snart kan väcka liv i riktiga, döda ben.

Jag har gjort ett DNA test. Jag har skrivit om det förut. Det visade sig till min stora glädje att jag hade 2 procent arabisk bakgrund, 1 procents härkomst från Storbritannien och hela 97 procents arvmassa från Norden. Men idag fick jag nya besked från Ancestry som uppdaterat mitt test. I det förra testet förelåg 3000 motträffar som gav det förra beskedet. Men den här gången har man jämfört med 16.000 DNA givare och här blir utfallet ett helt annat. 

Jag är nu istället 51 procent norrman, 48 procent svensk och 1 procent finländare. Ancestry uppger att ju fler man speglar sitt DNA gentemot - ju säkrare resultat uppnår man. Vad skall man säga. Man kan ju undra om jag åt cous-cous den dagen jag skickade in provet. Hur kan man komma till så vitt skilda resultat? 

Men att jag nu framstår till övervägande del vara norrman... det måste väl då bero på den större mängd fjordlax från Norge som jag åt till cous-cousen.

Undrar vad som blir min nästa bakgrund. Man blir lite skeptisk.


 

Läs hela inlägget »
Etiketter: ancestry, dna

Det har gått höga vågor i Island i kölvattnet av en befarad blåval som skjutits till havs. Blåvalen är fridlyst och det medför skarpa rättsliga efterspel om en sådan dödas. Men det har efter en snabb handläggning via DNA prov visat sig att det var en korsning mellan en blåval och en sillval. Nu går meningarna isär huruvida den del eller korsningen av blåvalen som är indragen i avskjutningen, juridiskt skall betraktas som ett brott. Det var ju ändå en blåval. Om än utspädd.

Jag tänker naturligtvis osökt på Jona där valfisken står som illustration på omständigheter i profetens liv. Omständigheter kan vara svårigheter. Svårigheter som vi gärna vill para ihop med en lyckosammare utgång. Ett förmildrande av omständigheterna. En hybrid. En korsning. Stormar kan vara svåra. Valar också. De är båda övermäktiga människan i Jona kläder. Vår tillvaro, uppmätt av Gud, är fridlyst. Han som valde, utvalde och kallade. Han har ensamrätten på sina vägar. Det är trosbekännelsen för den som förtröstar på Gud.

Finns det någon motvikt till förtröstan på Gud? Gör det det? Något som ger tyngd eller valör åt förtröstan. Många har gjort Jona val till en salig figur i förkunnelsen. Valen kommer liksom en gamla förbundets sagohjälte och frälser Jona. Så var det naturligtvis inte. Valen var för Jona ett lika stort hot som stormen. Den stora fisken upplevdes som slutet för Jona. Valar är nämligen inte manöverdugliga av människor. Åtminstone inte från insidan av deras väldiga käftar. Därinne råder inte viloläge under kabintryck och det hänger inga syrgasmasker längst med revbenen. Valen, det är en bild på dödsriket. En profet, med omständigheter likt till döds.

När Jona sover nere på däck så är det ingen fatalist du möter. Det är det inte. Det är en man med en djupt beprövad tro. Så har jag lärt känna Jona. För nog bevisar han det när han säger till sjömännen att kasta honom i havet; "det är för min skull ni hamnat i sjönöd."  Varför hoppade han inte omedelbart i själv, han som hade lösningen på problemet som Gud skapat för dem alla? Jona överlät fullständigt allt till Gud som var mäktig att styra omständigheterna dit han ville, så till den grad att han inte motsatte sig att vare sig bli ikastad eller att dyka i själv. Du vet; det är sådana karaktärer som bevekar Gud. De förtröstansfulla. Förtrösta också du på Gud. Han skall finna en utväg.

Gud ruskade om havsdjupen med hjälp av en storm för att få dit en trögsimmande val att hämta upp Jona. Vem kunde ana det när vågorna gick höga? Så kan det också vara för oss. I själva turbulensen har Gud gömt en lösning. Det har han gjort förr! Han som lät ett helt folk vandra torrskodda på ett annat hav. Vi har att lära oss att förtrösta. Men vi vill istället både skjuta valen och stilla stormen - för säkerhets skull. Vi ser inte Guds okonventionella lösningar, alla gånger. Vi ser inte Guds hand bakom. 

Min vän, förtröstan på Gud måste alltid ha något i andra vågskålen. Det är så svårt att stilla själen till ro utan den vetskapen. Förtröstan på Gud måste liksom en hiss ha en tyngd som åker ned då hissen skall upp, en tyngd som far ned med hast till avgrunden! Förtröstan är din hisskorg och det som jagar dig är dina omständigheter - förtröstans motvikt. Vad är förtröstan annars värd? Gud är god. Det är mer än ett santförhållande! 

Jag vill hälsa dig med dessa ord och är i lika stort behov själv av trösteorden;
Omständigheter står i proportion till förtröstan och de båda banar väg för Guds ingripanden.

Det är förtröstan till Gud och hans stora avsikt här i livet.
 

Läs hela inlägget »
Etiketter: jona, förtröstan

"Hans herre sade till honom: Bra, du gode och trogne tjänare! Du var trogen i det lilla, jag ska sätta dig över mycket. Gå in i din herres glädje! " Matteus 25.

Reduktion är ofrånkomligt i livet. Den griper in på livets många områden. Ordet har också en andlig verkningsgrad. Så är det också med reproduktion. Man förmerar något av samma sak. Man kan gott säga att när gudsmannen Mose la sina händer på Josua, då skedde en reproduktion. "Du skall lägga något av din auktoritet på honom", sa Gud till Mose. En märklig instruktion. En andlig dignitet som inte har med ledarskapsträning att göra. Josua var nog så tränad vid det laget - ur ett mänskligt perspektiv.

I den andliga striden finns det inga manualer från tidigare erfarenheter och tillvägagångssätt att tillämpa. Mose som aldrig hade gått runt en stad som Jeriko i samma syfte, skulle aldrig kunnat ge Josua det rådet. Det ligger inte inom räckhåll för fantasin ens en gång. Lika lite skulle svärfar Jetro kunnat instruera Mose där ute i öknen om hur Mose skulle ta sig över Röda havet. Genom att slå med en pinne!  Sela. 

Dagens text från en av liknelserna talar om förvaltarskap. Det handlar om mer än ett affärsmässigt förhållningssätt. Det är en liknelse. Vore jag talare skulle de många exempel som inte låter sig nämnas här av platsbrist och därför att det är så många, kunna räknas upp och nämnas. Det är alla de meningar som ligger till grund för ett troget tjänande. Gud som ser.

En arbetsgivare, hur väl ett arbete än förflyter, har alltid sina egna intressen att bevaka. Det gör i de flesta fall den enskilde umbärlig. Du är utbytbar på en kvart! Din spetskompetens ges åt någon annan. Men hos Gud är det inte så. Han har bara oumbärliga tjänare. Och han ser till deras trohet.

 - Åhhh...du som vaknade denna morgon för att utföra samma tjänst och syssla som igår, som dagen innan, som året innan, med en maskins pålitlighet, med valet att kunna avstå, med trött hand och med längtan att få slå dig ner, du som fortsätter oförtrutet - det finns en som räknar och värderar din trofasthet. Han har lovat förmera uppdraget. Den stora avkastningsdagen är inte inne ännu. Men den kommer!

Texten lovar oss att den som är trogen i det lilla, skall han sätta över mycket! Här är det inte längre frågan om en liknelse. Här handlar det om orsak och verkan. Om Guds logik. Varför? Gud är god! Det måste vi alltmer få syn på, för då skulle vi utföra vår tjänst som om vi tjänade Herren och inte människor, i allt större utsträckning.

I dagens text så har åtminstone jag nästan alltid stannat vid ordet "mycket", när jag under alla år läst den här texten. "Sätta dig över mycket ". Det ligger i livets natur och hela uppdrag att allt skall förmeras. Eller hur?

Men det finns ett slutord i liknelsen som man ofta inte når fram till i texten. - "Gå in i din herres glädje." Du får bli gudomligt glad. Gud är glad över din tjänst och arbete.

Kan det bli mer välsignat än så? 

 

Läs hela inlägget »

Jag kom idag att tänka på ett föredrag jag var på för flera år sedan med den tidigare överrabbinen för judiska församlingen i Stockholm, Morton Narrowe, när han talade om profeten Jeremia. Han hade utifrån sina förutsättningar mycket att säga om Jeremia. Han uppgav helt frankt att om han hade träffat Jeremia i verkligheten, så hade han nog inte tyckt om honom på ett personligt plan. Jag kom som sagt osökt att tänka på det idag och tyckte det var sorgligt. Jag lät därifrån fantasin skena iväg och bytte plats med Jeremia och Jesaja och lät dem utföra varandras tjänst och gärning. Det är också så att man lär känna både sig själv och andra i mötet med varandra. Därför blir en del mycket omtyckta. Andra tycker man bara om.

Nej, det gick inte att byta plats med portalfigurerna. De skulle inte klara av varandras uppgifter på ett personligt plan. Det är därför olikheterna finns. För att uppgifterna är olika. - Men, men.. om Jeremia fått tjäna istället för Natan då... inför kung David? Och vice versa... Jeremia var ju modig som Natan... Nej. Det hade aldrig David klarat av. Han hade inte lyssnat på Jeremia på samma sätt som på den djupt insiktsfulle Natan. Profeten Natan som visste att bedöva kung David genom en illustrativ anekdot innan "skottet föll". Det vore för Jeremia en sanningens omväg. 

Morton Narrowe har ett amerikanskt förflutet. De äger en öppenhet och en framåtanda i folkkynnet som inte Jeremia var bärare av. Narrowe som mycket fyndigt därför kallade Jeremia för norrlänningen. Anatot låg ju också norr om Jerusalem och hörde till annan provins. Hans karaktäristik är därför i det avseendet mycket träffande. Den kärve och oinsäljande norrlänningen från Anatot.

Är det inte så att Gud lägger ett avgörande syfte också i hur vi är beskaffade? Det måste också gälla för dig och mig, idag. Gud har i uppgiften vävt in de egenskaper som skall bära gärningen. Vi skall vara budskapet och rymma det.

Många människor blir förbisedda vid uttagningar och vid rekryteringar i livet.  De upplever sig inte vara vinnande. En del blir aldrig populära eller efterfrågade bland vänner. För en del är det alltid så. Jeremia var ingen sällskapsmänniska på det viset. Verkligen inte. Han hade inte passat för uppgiften att skriva sköna ord i konungslig närvaro. Hans tjänst var för en annan tid och syfte. Likaså, kunde inte Jesaja med all sin episka förmåga dikta fromma ord om Herren, djupt sänkt i en dyfull brunn med alla till ovänner, sett ur ett mänskligt plan. Det låter sig inte göras. Man gräver inte heller med skaftet på spaden.

Så betraktar Gud den som han utvalt för en tjänst. Den han kallar skickliggör han efter uppgiftens premisser. Vi ser ofta i relief till andra. Det är en alldeles för allmänt hållen bild.

Gud, han som ser till den särskilda bilden.

 

Läs hela inlägget »

Senaste

Arkiv

Din kommentar