Brun kärrhök            Copyright Foto:Thommy Jakobsson Brun kärrhök Copyright Foto:Thommy Jakobsson





Vet du inte, har du inte hört att Herren är en evig Gud, som har skapat jordens ändar? Han blir inte trött och utmattas inte, hans förstånd kan inte utforskas. Han ger den trötte kraft och ökar den maktlöses styrka. Ynglingar kan bli trötta och ge upp, unga män kan falla. Men den som hoppas på Herren får ny kraft, de lyfter med vingar som örnar. De färdas i väg utan att mattas, de färdas framåt utan att bli trötta.   Jesaja 40.


Den här bilden tog jag för ett par dagar sedan. Det är en skarpögd kärrhök. En brun kärrhök. Han får syn på mig i fotoögonblicket och nitar mig med sin blick. 

Varför relateras det till örnen i detta bibelord - för det står att Herren ger den trötte kraft som hoppas på honom. De lyfter sedan som örnar utan att mattas.

- Åhh min vän...om jag hade kunnat tala som F. B Meyer gjorde och dränka mina ord i honung, så skulle också du få ro i vetskap om att Herren verkar med tiden, under tiden, även om det är påfrestande för den rastlöses slitna själ, här och nu. 

Låt oss titta på örnen eller i det här fallet kärrhöken. De är likvärdigt beskaffade. Kan du se och räkna hans vingpennor? Ja, det kan man faktiskt. De stora fjädrar som skiljer luften på undersidan från ovansidan och skapar bärighet. Vingarna, de är till varje komponent och utformning helt avgörande för fågelns levnad. Men ibland lossar en eller två av fjädrarna... I striden. Av flykten. I snåren. Vid missöden. Då blir saknaden av de enskilda fjädrar som blåsljudet i hjärtat hos det nyfödda barnet. Hjärtat tappar i kompression. Och tröttar ut varelsen. Bärigheten hos fågeln minskar och den får kämpa mycket i egen kraft. Örnen blir också trött. Så är det också för oss! Vi tappar ibland någon fjäder. Vår bärighet minskar. Vi dalar. Det kan vara hur gynnsamma vindar som helst, men vi går oss trötta, oaktat ser vi inte att vi tappat en viktig själens vingfjäder. Då bryts vår frihet. Vår frimodighet blir till missmod. Vi sjunker. Men det är egentligen inget fel på oss.

Min vän, den förlorade kraften kommer tillbaka! De stora vingpennorna kommer snart att växa ut igen. Gud har ordnat det så. Hoppas på honom! Dalgångens tid är snart förbi. Snart drar det uppåt igen med segervisshet under termitvindar. Så är det också för örnen.

Hur lång tid tar det för en vingpenna att växa ut? Det vet Gud. Det ligger fördolt i vilans egenhet att det måste få dra ut lite på tiden. Under tiden ger Gud ny kraft.


 

Läs hela inlägget »
Etiketter: jesaja 40, örnar

I en liknelse berättar Jesus om ett träd som en tjänaren ville hugga ner. Det bar ingen frukt. Det hade det inte gjort på tre år. Men Trädgårdsmästaren ville låta det stå ett år till. Han ville gräva och gödsla runt trädet i hopp om ett bättre resultat. Sådana träd står ej vid vägkanten. De står i fikonlundar.

Hur gödslar man fruktträd? Man mäter ut en cirkel runt trädet dit de yttersta grenarna på trädet når. (Märk; man måste först se upp mot himlen...) Sedan lodar du rätt ner från yttergrenarna och öppnar upp gräsytan och gräver ner gödslet i en ring runt trädet på marken. Trädets fina rötter har i motsvarande grad som kronan, växt sig dit. Ingen vill väl ha en äng av blomster runt stammen - för det är vad som annars sker om man gödslar vid trädstammen. Likt en prydd majstång med blomster. Likt en fruktlös, teatralisk kristendom. Den vissnar lätt och minner om en förfluten tid.

Man kunde gott på ett mänskligt plan, ifråga om fikonträdet som  Jesus förbannade, kunna säga att Jesus här led av blodsockerfall. En plötslig insulinyttring. Jesus var ju en människa. Var tog hans gudomliga framtoning vägen? Den gudalike som lagade alla men inte skadade någon. Jesus uppges ju ha varit hungrig. Han var också hungrig när han rensade templet strax därefter - för det står ingenstans att han hade hunnit med att äta innan de kom fram till Jerusalem. Och där beter sig Jesus om inte än värre. Fullständigt ociviliserat. Och okristet. Har du tänkt på det?  Var det uttryck för ett dåligt humör? Etikettsbrott? Nej! Han öppnar upp för att också förlåta den som handlar felaktigt - vilket Jesus gjorde. Eller tycker du det var okey ur ett mänskligt sätt att se det? Om inte så är Jesus för första gången extremt opedagogisk i sin gärning - om det inte är så att han har något alldeles särskilt att säga med sin otrevliga image. Är du en profet som ser människor som träd? Bra. Du ser i alla fall någonting. Det gjorde Jeremia vid ett tillfälle också. Var då sen till att döma. Furorna kan plötsligt bli tvåbenta och visa sig vara dyrbara människor. Då har du kastat sten i glashus. Nej, Jesus ärende är av ett större storsintare format - om än brutalt framställt.

Fikonträdets tid var ännu inte inne, står det. Det vill säga blomningstiden låg strax framför. Men man kunde kanske ändå förvänta sig några enstaka fikon från förra säsongen även om kvaliteten säkert inte är så god för apelfikon. Vildfikonträd vid vägkanten kanske förr i tiden hade bättre förutsättningar. Säkert. Dragdjurens spillning som hamnade vid vägkanten, gav rikligt med energi, till skillnad från dagens asfalterade vägar där allt bly från drivmedlen förgiftar jorden och skapar undermålig jordmån och dålig frukt.

Det finns en viktig uppföljning av Jesus förbannelse över trädet. Han talar om tro. Han till och med säger att "allt vad I med tro bedjen om i eder bön, det skall ni få ". Och i Markus evangelium exemplifierar han det med ett berg som står i vägen, så kan den med tro kasta berget i havet. "Vilket berg du än är som reser dig upp emot Serubabel, så skall du ändå jämnas med marken ", skriver Sakarja. 

Det är i högsta grad övernaturligt att kasta ett berg i havet. Det är också onormalt att få ett livskraftigt träd att krokna på ett ögonblick och dö ut. Båda exemplen har mig veterligen aldrig iscensatts i det naturliga därefter. Jesus är ute efter några principer med andra ord. För det hade varit lika lätt för Jesus att framkalla ett myller av fikon på stående fot, där och då. Utan tvekan. Jesus var ju hungrig. Varför gjorde han inte det? Därför han var på väg till templet. Israel, fikonträdet som hade urartat. Han talar om trons gärningar. Och han talar om att förlåta om man har något emot någon. 

"Och när ni står och ber, så förlåt om ni har något emot någon. Då skall också er Fader i himlen förlåta er era överträdelser." Varför talar Jesus om överträdelser efter sin egen märkliga föreställning? Och om förlåtelse. 

Hade inte Jesus själv visat prov på ett dåligt och anstötligt uppträde bland fromt folk? Absolut. Både sett med dåtidens ögon och med våra. Så gör man inte. Man förbannar inte ett neutralt träd som man inte kan räkna med skall ge skörd innan blomning. Man kastar inte heller omkring berg hur som helst bara för att man har tro och i egennytta. Man behandlar inte andra människor som Jesus gjorde i templet. Det väcker anstöt och man kan få någon emot sig. Ja, flera. Vad skall vi göra med sådana här yttringar bland människors barn? Förlåta! Det var essensen av lektionen.

Låt mig få avsluta med ett ord av profeten Haggai. 

"Varken vinstocken, fikonträdet, granatträdet eller olivträdet har burit någon frukt än. Men från denna dag ska jag välsigna." Haggai 2:20


 

Läs hela inlägget »

"När Jesus tidigt på morgonen var på väg tillbaka till staden blev han hungrig. Han såg ett fikonträd vid vägen och gick fram till det, men fann inget annat än blad på det. Då sade han: "Aldrig mer ska det komma frukt från dig." Och genast vissnade fikonträdet.
När lärjungarna såg det, blev de förundrade och frågade: "Hur kunde fikonträdet vissna så plötsligt?" Jesus svarade dem: "Jag säger er sanningen: Om ni har tro och inte tvivlar, så kan ni göra inte bara sådant som med fikonträdet. Ni ska till och med kunna säga till det här berget: Lyft dig och kasta dig i havet, och det ska ske. Allt vad ni ber om i er bön ska ni få, när ni tror.
" Matt. 21.


Fikonträdet i Israel får sina första fikon på försommaren. Den stora skörden bärgas i augusti månad. Det är också så att fikonen blommar innan löven spricker ut vid den första skörden.

I Markus evangelium står det att Jesus på avstånd såg ett lövrikt fikonträd. Det är alltså ingen förhoppning Jesus hänger sig åt när han vill leta efter fikon, utan ett antagande på goda grunder. Trädet måste bära på frukt utifrån vad man kan se på håll. Någon frukt åtminstone. En. Eller två. Men frukt.

Detta är Jesus enda omedelbara och verkställande domsord vi läser om under hans jordeliv. Mot ett träd! Ja, ett träd. Ett vanligt träd. Ett fruktträd. Ja, ett fikonträd. Jesus spårar till synes helt ur och blir destruktiv. Är det någon som är av en annan uppfattning, bland människor av stil och etikett, att Jesus med makt och myndighet förbannar ett träd så att det stendör på fläcken och att det ur en mänsklig aspekt var överilat? Nej, jag tänkte väl det.  

I Jesu undervisning så är träd en bild på nationer och fikonträdet är en tydlig symbol över Israel. Det måste också sägas här. Precis som cedern finns på Libanons flagga förknippas fikonträdet med Israel. "Se på fikonträdet och alla andra träd, när det börjar knoppa då vet ni att sommaren är nära, det vill säga tiden för vår förlossning. 

Trädet är också en bild på Guds rike i ett långt gånget stadie. Senapskornets dynamik i det lilla fröet. Litet och oansenligt i början. Större än störst i ett senare skede. Templets tid var också snart förbi. Jesus hade kommit. Offergärden. Det särskilda prästadömet. Eller församlingsträdet med dess verksamhetsgrenar där fåglarna med tiden byggt ideologiska bon, upprättade av människotankar, fågelbon allt efter läror, dess tid är alltid förbi bland verksamheter som saknar frukt! Men på fruktträd förväntar vi oss frukt. Det är helt klart så. Åtminstone under säsongen. Bland löv på fikonträd.

När vi läser i Matteus så står det att "genast förtorkade fikonträdet ". Markus skriver: "när de tidigt nästa morgon gick förbi fikonträdet, såg de att trädet hade vissnat ända från roten." Man kan i alla fall säga ett det skedde över en natt. Det är onormalt. Jesus dödade trädet med sitt tal. Varför? Det bar ingen frukt och han vill säga oss alla något.

Ibland kan det brista för oss. Som för andra. Vi kan snedtända för oplanerade anledningar och vi får rota runt under introspektion efter orsakssammanhang. Och under skam. Ibland är vi för trötta. Ibland är vi för hungriga. Vi blir plötsligt irrationella och vi får stå med hatten i hand och be om förlåtelse efter att ha varit stingsliga. Vi behöver förståelse och förlåtelse när vi handlat överilat. Förståelse, förlåtelse. Två liknande ord. Så är det att vara människa.

Fikonträdet, det stod i berättelsen vid vägen. Längst vägen går många och plockar oägda fikon i ingemansland. Det är som våra apelträd på allmän mark under allemansrätten. Gratisfikon på vilda fikonträd. Förbipasserande - precis som Jesus och lärjungarna - hade kanske redan varit där. Det vet vi inte. Trädet kanske hade mättat nog så många förbipasserande. Skulle inte Jesus veta om det? Självklart! Självklart. Det hade också varit en annan sak om någon ägde trädet och skötte om det. Förmodligen hade den trädgårdsmästaren då tagit vara på frukten och torkat fikonen inför vintern, även kvarvarande frukt från förra säsongen som Jesus möjligen förväntat sig från det vilda trädet, under påtaglig hunger. Trädgårdsmästaren hade säkert under sitt överinseende tagit till vara och torkat slutskörden och förpackat söta, bruna fikon till julen. Men det här trädet levde sitt eget liv. Fruktlöst.

En annan sida. "Var gren i honom som inte bär frukt ", rensar Jesus, har vi lärt. En vårdande och kuratorisk inställning. Fikonträdet var här inte dött för det hade många blad. Det fanns liv i det. Men fruktlöst. En torr gren, det är något annat det. Den skall rensas bort.

Jesus som uttalade sina "Ve-ord" över Korasin, Kapernaum och Betsaida. Han som ställde höga krav på en rik man så att han gick bedrövad bort, han som avslöjade synderskan men lovade frälsning om hon inte fortsatte med sin destruktion, han som gjorde väl och hjälpte alla... men aldrig har vi sett Jesus i den här framtoningen. Vad skall lärjungarna tro och hur skall de förhålla sig till händelsen? Ja, en sak är säker; egennyttan lyser med sin frånvaro här, för det vore lika allsmäktigt av Jesus att ögonblickligen frambringa frukt på trädet som att ta livet av det! Han var ju hungrig. Inte sant? Kontraproduktivt att då göra utgångsläget än värre genom att ta livet av hela den presumtiva fruktavdelningen. 

Men Guds rikes intressen har inget med egna önskningar att göra. Och det är inte där Jesus demonstration skall ses. För det är en demonstration. Väl kontrollerad, under till synes allmänmänsklig aversion.

Låt mig få fortsätta vid nästa bloggtillfälle. Texten blir mig för lång här.

 

Läs hela inlägget »

"Men Jesus sade: "Far, förlåt dem, för de vet inte vad de gör." Och de delade hans kläder mellan sig och kastade lott om dem."

Jesus hade ingen motpart att göra upp med på korset. Han var utlämnad. De romerska knektarna hade till uppgift att verkställa redan fattade domstolsbeslut. De verkställde bara order. Jesus skulle dödas. Då är förlåtelsens makt hänvisad till Gud. Det är den. Förlåtelsen som behöver en motpart.

Jesus drabbades inte av hat. Inte ens här. Hans bön till Gud visar att han ställt sig vid sidan av skuldfrågan. "Förlåt dem. De vet inte vad de gör.

När Jesus hade sagt detta så delar man hans kläder mellan sig. Det yttersta av vår värdighet - den vi skyler vår nakenhet med. Vår klädnad.

Oerhört.


 

Läs hela inlägget »

"Då sa han till dem: Min själ är djupt bedrövad ända till döds; stanna kvar här och vaka med mig. Därefter gick han lite längre bort och föll ned på sitt ansikte och bad: Min Fader, om det är möjligt, så gånge denna kalk ifrån mig. Dock inte som jag vill, utan som du vill. Sedan kom han tillbaka till lärljungarna och fann dem sovande. Då sa han till Petrus: Så litet förmådde I då att vaka en kort stund med mig! "  Matteus 26.


Jesus hade det jobbigt vid det här tillfället. Ja, så talar vi om varandra ifall någon är i kris. Förr i tiden kallade kristna det för att någon hade kamp. Jag tycker så mycket om den definitionen. Den uttrycker precis så svårt som det kan vara. Så var det också för Jesus. Vi säger visserligen sällan eller aldrig att vi är "bedrövade till döds" - även om vi på en fallande skala säkert upplevt det lite till mans. 

Jesus gör här inget under för att lindra sina inre kval eller försök att KBT-behandla bort det som plågar honom till förmån för ett mer segerrikt trosliv i känslans värld. Han tog inte heller till någon vinkagge eller andra motsvarande medikament för att stilla kvalen. Nej, han bad. Han hade dessutom lärjungarnas ögon på sig som föredöme och exempel men faller ändå ihop i djup bedrövelse på ett personligt plan och sågs kanske inte så mästerlig ut, där och då. Nej, men istället helar han en soldats öra som Petrus något senare högg av så att ett gripandet av Jesus kan gå gudsenligt till. Ja, Gudsenligt mitt i sitt lidande. 

Jesus befaller inte heller tingen att ställa upp på hans plötsligt och svårt uppkomna behov. Han kastar sig inte av nöd utför ett stup i texttrogen hänvisning om att änglar skall dyka upp och rädda honom. Det kunde ju medföra en själens lisa om härskaror från Gud kom och gav lite andrum i svårigheterna. Det kanske jag hade gjort i hans ställe eftersom löftet anger det i Psaltaren: - Han skall giva sina änglar befallning om dig, och de skola bära dig på händerna, så att du inte stöter din fot mot någon sten. Nej, Jesus är i en position då han ville acceptera Guds handlande med honom. Och vad hans vilja var för honom. Vilken lärdom för oss, vi som också kan hamna i kamp under svaghet och gnag i själen.

Det är flera saker som är intressanta vid den här inblicken i Jesu lidande. Han vet uppenbarligen inte om hur Gud hade tänkt det i alla stycken. Ovanligt, eller hur?  "Om det är möjligt ", ber han, så försiktigt och underdånigt. Varför ber Jesus så? Borde han inte veta om att det var nödvändigt att genomgå det han upplevde - varför genomled han dessa kval om de inte hörde till Guds plan? Tappade du fokus för ett slag, Jesus? Var det så svårt? Ja, det var så otroligt svårt där och då. Men han bestod provet.

Jesus lämnar utrymme för Gud att avbryta lidandet. Är det kanske så att lidandets passage också handlar om ovissheten om hur länge eller varför bedrövelsen måste till? Relevansen. Och proportionerna i livet. Är inte det åtminstone hos oss människor en känd frågeställning, detta, att ovissheten om hur länge och varför kval pågår, spär på lidandet ytterligare tills ångesten stiger som rök ur vår själs skorsten, ohejdbar. Vi upplever många gånger lidandet som meningslöst. Och det gör väldigt ont. Meningen med lidandet och vad det uträttar i oss är dolt. Våndan. Kampen. Kvalen. Begreppet ångest kanske inte var så definierad vid den här tiden. Men vi förstår något av magnituden och värken i själen hos Jesus - även om Jesu strid är av gigantiska mått i en ond andevärld. 

Har du tänkt på att Jesus inte tog med sig lärjungarna hela vägen till sin böneplats. Han fick gå en delsträcka ensam - som du och jag också får göra många gånger. Vi ropar på hjälp av vår omgivning, men innan ekot från vår nödställda själ vänt tillbaka till oss så har omgivningen redan somnat in, i bildlig mening, i bekvämlighet av att leva i en annan sfär och i en befriad dimension. Det var inte medmänniskornas kamp: - "Du hade det ju kämpigt häromsisten också, det gick ju över. Efter regn kommer sol." Plattityder. Omgivningen förstår inte alltid. Inte alls. Man äger inga preferenser där och då.

Ja, Jesu exempel visar på att vi kanske många gånger får gå en sträcka själva. Ensamma. I nöd. Vännerna finns kanske där i närheten och vi får försöka väcka dem över nödens faktum. Men de kan inte följa hela vägen. Det är bara så.

Jag tror att Jesu erfarenhet vid detta ohyggliga tillfälle, då han på ett sätt blev sviken av sina lärljungar kommer oss till godo. Hur då? Jo, när vi har det svårt och ingen kommer oss till undsättning då har vi en som gått samma väg som vi får gå och han som sitter på Faderns högra sida - han ber för oss. Han ber för oss! Ett märkligt påstående - för vad uträttar Jesus bön egentligen där på Faderns högra sida - han som är given all makt i himmel och på jord?! Han som förstår precis hur kritiskt det kan vara, för det är ingen heroisk Jesus som kommer till Petrus och förebrår honom. Det är inte det. " Så litet förmådde I vaka en kort stund med mig! " Då är det inte läge för Jesus att stilla stormar. Eller gå på vatten, för den delen. Då hjälpte det inte att göra vatten till vin när själen var gastkramad av bedrövelse till döds. Då är det inte tid för undervisning från båt på stillat hav.

Kan man förebrå sin omgivning för att inte vilja dela bedrövelser? Nej, men Jesus gjorde det för att visa oss hur det var för honom och att han var en sann människa. Han åkte inte i någon gräddfil. Nej, det kan man inte, måste jag erkänna. Det är att dra för hårda växlar på vanliga, svaga medmänniskor. Allt annat är bonus. Men vi förstår av Jesus handlande att där han nu är, så ömmar han så särskilt för den som är i kval och ångest. Han ömmar så otroligt. Stilla dig du, som kanske har det så. Låt krampen släppa inom dig. Viska Jesus namn. Driv inte på den turbulens som redan finns där i själen med bensin på eld. Erfar att Jesus lider in med dig och stilla ditt inres strid vid hans närhet. Han har gått hela vägen före dig och han vann seger! En riktigt härlig seger. Det kostade honom allt. 

Han ömkar sig över dig.

 

Läs hela inlägget »

"Det är Herrens nåd
att det inte är ute med oss,
att det inte är slut
med hans barmhärtighet.
Den är ny varje morgon,
stor är din trofasthet.
Herren är min del,
det säger min själ,
därför hoppas jag på honom.
"  / Klagovisorna


Den här texten kom till mig på morgonen och jag letade efter den i Psaltaren. Den kunde platsat där bland psalmerna med sin ljuva rytmik och sin Gudstillit. Men nej, den var inskriven i Klagovisorna. Förmodligen Jeremia text. Den ensamme och lidande profetens tidlösa anteckningar. Honom vill jag träffa en dag i evighetens värld, befriad från sitt svårmod, bland änglar i en salig harmoni. Då har Gud blivit allt i alla.

Hjärnforskare hävdar att djupsömnen är viktig för oss. Det är då hjärnan rensar bort slaggprodukter. Då far hjärnans egna sopbilar omkring i huvudet och plockar bort altzeimerskrot och annat som kan få förödande konsekvenser eller skapar intellektuella eller fysiska kortslutningar. Det är möjligen komiskt beskrivet men pedagogiskt uttryckt. Vi behöver sömnen för vår balans skull. Den själsliga övergången till kroppen måste naturligtvis ha sin bro och övergång i det fysiska, även om inte allt kan förklaras vetenskapligt i biokemiska termer. Vi sitter ju ihop vi människor i vår varelse, bestående av ande, kropp och själ. Därinne bor vårt jag. En dyrbar individ. För Gud. Han som gjorde oss så.

Vi talar ibland om att sova på saken. Inför ett viktigt beslut. Kanske inför en affär eller inför ett större köp. Eller inför ett nytt arbete eller projekt. Det kan säkert vara bra. Men nåden är övergripande i våra liv! Den som varje morgon är ny.

Bibeln säger att nåden är varje morgon ny. Det märker inte alltid jag. Solen som förvinner i mörker på kvällen, stiger i gryningen upp igen, nybadad i ljus och i skinande gestalt, beordrad av Guds nåd att lysa på både onda och goda. Gud har då förnyat den med bränsle. Solen hade annars brunnit upp för länge sedan under en sådan hetta. Gud tankar solen med bränsle på baksidan. Med sitt allmaktsord. 

Annorlunda utvilad. Ja, så kanske man skulle kunna beskriva denna morgon. Det var som om allt hade distanserat sig eller att jag hade gjort det. Som att byta ett utgångsläge eller position. Jag tänkte då på nåden.  Ja, en hjärnexpert hade säkert önskat mäta min remasömn, min djupa respektive flyktiga sömn. Säkert hade han tillskrivit naturens fina sätt att finna balans i livet, på en tidsaxel. 

Nej. Jag fann nåden i det ihågkomna bibelordet! Det är Herrens nåd som är varje morgon ny. Vad vore livet utan den? Morgondagen har vi inte sett.

Idag hjälper Herren!

 

Läs hela inlägget »

"Gud är ju inte oordningens Gud, utan fridens."  1 Kor. 14:33

När jag växte upp sa inte de kristna Hej!  till varandra när de träffades. Det var inte den kristnes hälsningfras. Man sa; Frid! . Man önskade varandra frid, helt enkelt. Man skulle kunna vända på det och säga att det var en outtalad regel att den som istället hejade var i ett annat tillstånd. Och visst; det finns inom alla områden både guld och kråkguld. Men den som önskade frid menade det som oftast. Både att han ägde frid och ville dela med sig av den.

För att göra en annan jämförelse; en kristen svär inte. En svordom som i sig är ett uttryck för avsaknad av frid och mycket annat naturligtvis. Svordomar har ett förbud i Guds lag och den nya naturen i Kristus lever inte i lagen. Man svär inte som pånyttfödd. Den destruktiva kraft som finns bakom en svordom behöver inte en kristen. Han är bärare av en frid som är dess motsats. Och han äger en annan kraft som genererar frid. Närvaron av Fridsfursten. Det är Jesus det!

Men var kom hälsningsfrasen Frid! från? Ja, den skall nog ses i ett större sammanhang. Paulus säger här att "Gud inte är oordningens Gud utan fridens ". Här ser vi att oordning och militant disciplin inte är varandras motsatser. 

I det profana livet är ett gott ledarskap väsentligt för all verksamhet. Annars uppstår oordning på arbetsplatsen. På en profan arbetsplats har man som kultur att göra varandra bättre genom ömsesidig respekt, fastän man kanske inte alltid  tycker om varandra. Men man drivs inte av Guds rikes frid. Det är skillnad på det. Därför har man överordnade. Varje chef har också en chef över sig i arbetslivet. Och den högste chefen har en styrelse över sig. Det är för att bringa ordning efter givna riktlinjer. Annars blir det kaos. Här är ordningen i fokus. Men inte friden som är ett Guds rikes specialitet.

I Guds rike upprättas ordningen på annat vis. Där råder en annan princip. Och det är också möjligt genom den nya födelsen. För vad heter det om den enskilde karriäristen i Guds rike?; "Den som vill vara störst av er, han skall vara den andres tjänare." Alltså; inte bli den högste chefen. Bibeln föraktar "herrar" men rosar tjänarens position. Ja, Jesus blev allas tjänare och han är vår förebild. Han som smädades men som inte smädade igen. Han lät sig dödas till slut. Ja, vi behöver inte gå så långt i vårt utgivande. Inte än i alla fall. Därför skall vi under alla hänseenden ta profeterna i föredöme i att uthärda lidande. För lidandet kommer ingen av oss undan.

Här vill jag påstå att hälsningordet Frid!  har uppstått. Man bär på frid. Man tillönskar frid och man är beredd att upprätthålla Guds rikes ordning genom att vara fridsam. Atmosfären i Guds rike består av frid. Grundtonen i detta förhållningssätt är att man ställer sig till förfogande till den andre man hälsar frid med att; Jag är villig att tjäna dig! För alla kristna kämpar om att vilja vara störst, dvs. att i möjligaste utsträckning få tjäna andra. Det är kärlekens väsen. Här säger skriften att Gud upprätthåller ordningen genom den friden. Han som är fridens Gud. Hur ofta förstör vi inte det fina klimatet och bringar oordning.

"Faren efter frid med alla och efter helgelse, ty utan helgelse får ingen se Gud."

 

Läs hela inlägget »

Rakt utanför Simrishamn, mellan Borgholm och Öland, ska Ryssland under mitten på nästa vecka utföra militära övningar, på internationellt vatten. Det erfar DN.se

Aldrig tidigare har rysk militär varit så långt ner och djupt positionerade i Östersjön, utanför svensk kust. I början av 1980-talet gick en sovjetisk ubåt på grund i Karlskrona skärgård och kränkte svenskt territorialvatten, men det var i en helt annan kontext. Den här övningen ligger bara en Ölandslängd ifrån Karlskrona och aktuellt område. Och den sker inte i hemlighet. 

Det är naturligtvis uppseendeväckande att inte den ryska marinen i det här fallet utför sina tester norr om Murmansk, utan långt ned vid Östersjöns inlopp. Också att notera är att man inte använder sig av gasledningen som är dragen längst med hela Östersjöns botten som förevändning för sin närvaro. Det här är ingen skenmanöver. Det här en öppen och föraviserad robottest. Avfyrningen som skall ske på internationellt vatten och luftrum, övervakat av svenska myndigheter. En varning har därför sänds ut av svenska Luftfartsverket till flygbolag och till Försvarsmakten, skriver DN. Nu tar Ryssland luftrummet i besittning.

Räckvidden på den här roboten beräknas vara 400-500 kilometer. Luftrummet rätt upp ända till stratosfären måste avlysas, under de här två dagarna. Men det är en överflödig kunskap. Bara det faktum att man drar ihop robotarsenal strax utanför Sveriges kust är alarmerande och otroligt oroväckande.

Militära bedömare anser Gotland vara en avgörande plats i Östersjön - till skillnad från Öland. Den anses äga ett hangarfartygs potential, dvs. den som äger Gotland äger in/utfarten av Östersjön. Att Ryssland så ogenerat förlägger sina robottester än djupare ner vid infarten av Östersjön, kan inte nog poängteras. Den här arsenalen kommer att gå rätt upp i luften mellan Borgholm och Långe Jan på sydligaste Öland och kunna ses av många. 

Ibland uppvisar Donald Trump en särdeles förmågan att rasera den sköra balans västvärlden genomlever. Att Ryssland är en profetiskt utpekad aktör, det råder det inget tvivel om. Det har det skrivits om förut. Men det här är en påtaglig och viktig markör. Om Ryssland börjar ockupera delar av internationellt vatten så nära svensk mark, då är det frågan om dominans och geografiskt inflytande. Då är dagen nära. Då kan vi vara små steg ifrån en konfrontation. Vår kultur behöver hjälp av gigantiska mått. Det har jag skrivit om länge.

Det här är inget profetisk budskap. Det här är ingen villkorad information.

Det är just nu bara påvisade fakta.

 

Läs hela inlägget »

Jag kände en gång en pastor med många betjänter. Den här pastorn deklarerade vid ett flertal tillfällen sina intentioner att avgå som "ordförande" för verksamheten. Ingen och aldrig förstod någon sig på det där. Han kunde ju inte försvinna från sig själv, tyckte vi. Åtminstone tyckte jag så. Han var ju själva funktionen han ville träda ur sig själv. Så ett var han med sin tjänst och uppgift. Ibland tuppade han också av utav utmattning inför sitt auditorium. Betjänterna, så många de var, strömmade till med blodtrycksmätare och sina upplivningsförsök. Vi som hade varit med förr, visste inte vad som var äkta eller möjligen teatraliskt betingat. Vi hade ju bara våra egna snäva referensramar och våra ytliga observationer. Allt syns inte i kampen. Men det fanns ju varje gång en risk att det just denna gång var på riktigt. Det blev med tiden rätt parodiskt för alla visste att han inte kommer att avsluta sitt ordförandeskap. "Den här mannen kommer att dö med stövlarna på. Nu tror han att han skall ta av sig dom, livs levande." En omöjlighet.

Jag deklarerade för bara något dygn sedan mina intentioner att avsluta mitt författarskap i detta forum. Försök med det! Jo, jag har försök med det. Det första som händer är att min moster stoppar mig i grind. "Du behöver bara vila lite ", skriver hon och sätter fokus på annat. Hon som brukade rusa hem till min mor som just hade fött mig. Jag vet inte hur lång lunchrast man hade på 60-talet, men hon sprang som 20 åring hem till oss för att gulla med sin systerson under arbetspausen. Man blir ju rörd utan att var medveten. Som nyfödd är man inte medveten. Numera är man det och det är plågsamt. Hon gullar med sin systerson än och bevekar honom. Hon måtte fått en särskild gåva. Ja, det är plågsamt att det inte går att stänga ner den här sidan. Jag skulle aldrig börjat.

Vet du vad Gud kallar sig? " Jag är." Man kan inte sluta vara den man är. Att vara är pågående och tills det tar slut.

Det väljer man inte själv.

 

Läs hela inlägget »

Det här blir förmodligen min sista text i det här forumet. Jag har varit verksam i över sju år nu. Jag har skrivit och jag står för mina texter, så det är inte det. Men jag känner att jag inte har mer att ge. Om Gud vill annat - så blir det hans utmaning. Inte min. 

Jag är klämd mellan det faktum att Johannes bara var verksam i tre månader innan hans tjänst tog slut och det faktum att det inte fanns någon Guds röst i Israel från Malaki till Johannes, under 400 år. Gud har varit tyst förr. Kanske det är dags även för mig. Det känns så. Jag är trött.

Den svenska frikyrkligheten har tappat bort sin Jesus. Det har den. Och jag saknar ett andligt hem. Du kan vända dig till vilken gudstjänst som helst, så är det en verksamhet som bedrivs. Gudsrelationen skulle uppvisa den som råder mellan brud och brudgum. För den är särskild och omistlig! Jakob tjänade Laban under sju år - för Rakel. Men han blev lurad. Då tjänade han Laban i sju år till - och det syntes honom vara en kort tid! Där har du kärlekens fina driv. Men istället visar församlingarna upp sig själva. Man är inte längre hänförd av Kristus. Därför handlar verksamheten om medlemskap eller brist på medlemskap. Ekonomisk överlevnad och projektarbeten under fromma motiveringar. Det är profan verksamhet och det har vi nog av i arbetslivet.

Profeterna talade ofta om gudsrelationen som den mellan brud och brudgum. Bildspråket kunde ibland bli på gränsen till det oanständiga, för pinsamheter i en predikan i överförd mening, vem skulle kunna förstå det idag när brudmystiken saknas och där allt annat är det centrala bland människor. Vi har inga preferenser längre. 

Bruden har blivit en sköka. Hon spacklar sig som en i alla fall, med spotlights och annat knep och knåp. En teatralisk kristendom utan verkligt andligt liv. Utan Andliga ämbeten eller gåvor. Innerlig kärlek behöver inga hjälpmedel - för vad är rökmaskiner och färgade spotlights annat än ett ytligt bländverk - som inte borde hittat väg till en gudstjänstlokal. Det är skökans rouge och maskara. Läppstift - i överförd mening - och inställsamt psykosocialt tal. Det hör inte Andens ämbete till. Det är inte Kristus man är riktad mot. Man är inriktad på sig själva. Verksamheter som har sjunkit ner på ett allmänmänskligt plan. Bruden har blivit en sköka. Varför? Hon måste försörja sig för hon har tappat bort sin ungdoms kärlek.

Församlingens första tid är alltid hängiven.Galet hängivet! Som när ett par är förälskade. Det ser du lite av idag.

Jag skall inte skriva mer nu. Jag vill tacka er mina följare. Skulle Gud vara av en annan åsikt, så är jag säker på att det kommer att höras och synas. Jag är trött just nu och jag överlämnar mig i hans vård, som ger den trötte kraft och som kan föröka den maktlöses styrka. Jag har den stora tilltron till att Han på de mest förunderliga sätt kan visa på en väg. Där utmanar jag honom! Gud är inte för mig en totempåle, eller en sakristia. För mig är Gud levande! Jag köper inte heller den kristna ungdomskultur som importeras från Australien och som går under samma namn. Det är för mig vad den amerikanska, profana ungdomskulturen "Fame " var på 1980 -talet. En vågad jämförelse. Du får döpa hur många du vill. Men jag nöjer mig inte med mindre än att Andens tjänster och gåvor är i bruk.

Kristna musikkulturer har inget med andligt liv att göra. Det är bara ett uttryck för samma andefattigdom som råder i den högkyrkliga miljön, där "brud och brudgum" blivit lika ointressanta för varandra som maken eller makan som kan sitta och äta en måltid utan att säga ett enda ord till varandra, i samförstånd, av ointresse och av gammal vana. Sedan går de till beds och somnar om. Där kommer ingen ny födelse att ske. Så oattraktiv är inte kärleken till Jesus. Då är det något som tagit slut.

Vi behöver inte fler varianter på religioner. Där vill inte jag vara med i alla fall.

 

Läs hela inlägget »

Senaste

Arkiv

Din kommentar

  • Siri » Fader förlåt dem...:  ”Dit behöver vi alla komma om och om igen!”

  • S. Anderberg » Tack för mig:  ”Broder! Såg din sida för första gången idag. Hoppas att du ändå får detta mejl. ..”

  • Siri » Gud är inte oordningens Gud:  ”Amen broder Amen! ”

  • Claes Mård » Tack för mig.:  ”Det är tråkigt om din röst tystnar Tommy men jag förstår din känsla. Man blir t..”

  • Siri » Tack för mig.:  ”Om du känner frid över ditt beslut så är det ok,då har Gud nånting annat för dig..”

  • Stina » Skriv till församlingens ängel :  ”I den kyrkliga liturgin är lila sorgens färg. Den enda färg som passar till den ..”

  • Märta » Skriv till församlingens ängel :  ”Läser och tar om det igen... Min enda vokabulära möjlighet Oj oj oj! Inte som en..”

  • Märta » Guds närvaro:  ”Tack käre bror för ännu en uppmuntran! "Han är med Han är med Vilken tröst! Han ..”

  • Märta » Vintappare:  ”Oerhört stark och skakande text! Jag läser den om och om igen. Tack Thommy!”

  • Lennart » Försvarsmakten kallar in civila fordon:  ”Thommy! Jag liksom Du har ingen önskan om krig men inser ändå att tiden är kort ..”

  • Claes mård » Kris, djupgående kris!:  ”Ja tyvärr har du rätt Thommy ! Det kommer bli en fruktansvärd torka i vårt land..”