_DSC7559Thommy4.MOBIL

"Ty eftersom döden kom genom en människa, så kom också de dödas uppståndelse genom en människa. Liksom i Adam alla dör, så skall också i Kristus alla göras levande. Men var och en i sin ordning; Kristus som förstlingen och sedan, vid hans ankomst, de som tillhör honom. Därefter kommer slutet, då han överlämnar riket åt Gud, Fadern, sedan han gjort slut på varje välde, varje makt och kraft."  1 Kor. 15: 21-24.

Guds ord påstår att vi som tror, vi sörjer inte som de andra - som inte tror. Alltså tror på Gud. Vi kan likväl sörja. Men vi sörjer inte som de andra. Vilka andra? De som inte har ett hopp, som inte ställer sitt hopp till Gud.

Det ligger i ateistens tvivelsjuka och brist på att ge sig hän, att den troende skall förklara och bevisa Guds existens, när bibeln sagt att vi människor till och med är Guds avbilder. Vår tillvaro, vårt universum, vår värld - ja, allt är ett bevis för Guds existens. Likaväl behöver den som inte tror på Gud något ytterligare. Universum är proppat med bevis och sammanhang som aldrig kan vara en slump.

Jesus sa; Jag är vägen, sanningen och livet. Det innefattar allt! Vägen som vi går på. Sanningen som vi ständigt söker. Livet som vi försöker leva väl och maximalt. Det finner vi i honom!

Bibeln säger att det är människan förelagt att en gång dö och sedan dömas.  Men nu finns det en viktig passus till den här fruktansvärda proklamationen; Jesus kom som människa för att ta våra brister, felsteg - det som Gud kallade för synd - vår natur. Genom hans död fick vi juridisk rätt att igen bli upprättade och frälsta. Inte bara för den här tiden men också för det tillkommande livet.

På korset, när Jesus oskyldigt dör, hängde på ömse sidor om Jesus två rövare. Rövare behöver inte någon närmare förklaring. De var professionella brottslingar. De hade satt i system att handla fel mot allt och alla. De hade forcerat det fina samvetets röst och gjort den egna vinningen till lag. Nu var de enligt romersk lag på rätta grunder dödsdömda.

Men en av rövarna såg i Jesus en oskyldig. Han som hängde på den andra sidan. Kanske han hade sett och hört vad Jesus hade gjort under sitt korta liv. Han såg att han var något annat. Han tittar på Jesus och säger till honom; " Tänk på mig när du kommer i ditt rike." Kanske det var det enda han visste om jesus, det som stod på tavlan ovanför Jesus på korset. Judarnas konung. Men han satte tro till honom och ber honom tänka på honom när han skulle dö och komma i sitt rike.

Jesus svarade rövaren; "Sannerligen redan i dag skall du vara med mig i paradiset! " En så liten bekännelse och så äkta menad. En verklig ånger och syndamedvetenhet. Så gav han Jesus sitt erkännande. Det räckte!

Det räcker också för dig och mig i dag! Jesus finns nära oss. Närmare än någon enda människa. Han känner oss från första stund av våra liv. Han väntar på att vi skall ge honom vårt liv, vårt erkännande. Då upprättas en kontakt, en relation. Vad händer då? Kommer något att hända med mig?

Ja, det är det som är det stora! Han flyttar in i en människas liv och förvandlar det inifrån. Han fyller hjärta och sinne med sin frid. En frid som man inte finner någon annanstans. Därmed slutar vi inte att vara bristfälliga människor. Det gör vi inte. Men han, Jesus, har då fått fatt i oss och han kan då påbörja en förädlande process. Den är ömsint. Den är manande. Den är inviskande. Och ofta säger han; - Här är vägen, vandra på den!

Adam drog hela mänskligheten ner i syndens natur. Men Jesus återställde alltsammans. Det har vi honom väldigt mycket att tacka för!

Döden är inte slutet för oss. Det är bara början på ett nytt liv, ett liv med honom vi får och måste påbörja här i tiden och i livet. För det står skrivet att han skall hämta dem som hör honom till.

Kasta dig i Jesus famn. Anförtro honom dina tvivel. Säg honom dina djupaste önskningar och att han ska ge dig frid. Han önskar inget hellre!

Han som dog av kärlek till dig, för att rädda din själ. Jesus, Guds son.

 

Läs hela inlägget »

I dag ska jag springa Stockholm halvmarathon. Ett lopp på 21 km som jag springer varje år. Det blir tionde gången här i Stockholm. Jag har också sprungit Florens halvmarathon i Italien som är ett av mina finaste lopp - om än på hårda stengator från renässanstid. Min dröm är att få springa New York marathon, en gång. Men det är ett lopp man ska springa med ett gäng löpare som också känner varandra. Det blir roligare så. Där förblir jag tyvärr solist. Det är okey, för det finns inte två löpare som springer exakt lika snabbt. Och det är ingen "att hålla i handen event". Men att tävla i New York marathon det är en aktivitet man gör med andra. Det största av Marathonlopp.

I dag vaknade jag till en kampsång. Eller kanske rättare sagt en segersång. En läsarsång, en frikyrkosång. Så passande med en segersång. Det är en andlig sång och inte ett själiskt poem om hur svårt allting är. Det kan det vara ändå. Men det är inte där vi skall uppehålla oss! På nederlagssidan. Vi ska över i segrarens område också i vårt känsloliv. För han - Jesus - har gett oss en evig seger!

Refrängen eller kören som man också benämner det, börjar så här; "Seger, seger, härlig blodköpt seger, Seger, seger, seger alla dar."

Låt mig först få göra en liten utvikning. 

Det finns i den kristnes liv en oerhörd resurs eller för att omnämna det i rätt ordning; vi skall vara en resurs för den helige Ande. Men den helige Ande är också en resurs för oss! Jesus sa det att han skulle gå bort för annars kom inte Hjälparen - den helige Ande - till oss. Åhhh... så många gånger hans röst hörts inom oss, manat oss, påtalat för oss, uppenbarat för oss och strängt varnat oss! Så många gånger han tagit det rena samvetet som megafon och ropat in i vår själ att se upp men vi har inte lyssnat! Han den store tröstaren, primärt sett. 

Det finns också en motsvarighet i den onda andevärlden. En kraft som alltid är närvarande. En makt som utför Satans avsikter och syften utan att han behöver lyfta ett finger för att vara med i spelet! Det är synden. Synden är den fallna andevärldens utgjutande av makt att destruera oss människor. Vi syndar genom vår natur. Synden som flätar ihop sig med de "förklarliga skälen". Bakgrunden, orsakssammanhangen och att det bara blev så... - medan vi ändå kan tycka att vi är rätt så goda i våra uppsåt. Så ursäktar vi "våra mord" med att det bara var ett dråp. Och dråpets orsak var att vi snubblade med kniv i hand. Förskäraren, den har vi ingen aning om hur den kom dit... Synden - djävulens allestädes närvarande kraft i syndens makt att bedra. Den har sänkt mäktiga nasirer och ljugit om pengar som inte motsvarade hela köpeskillingen, dömda till en evighet i Gehenna. Den är ett träsk för människan. Ett inneboende träsk. Men Jesus blod renar från all synd! ALL synd.

I sången som jag så passande vaknade till denna marathondag så talas det om seger och om blodet. Om en blodköpt seger. Vi är obekväma med att vittna om vilken makt det är i Jesu blod. Jesu blod som är det mäktigaste skjutvapnet mot den onda andevärlden. Ett övermäktigt vapen. Ett blod som talar bättre än Abels blod eller offret av många felfria tjurar.

Jesu blod renar oss från all synd. Blod som i regel har en tendens att själv bli smittat. Blodsmitta - det farligaste och det mest livshotande man kan drabbas av. Blodet som bär svaren på vår hälsa eller brist på hälsa. Gud valde att förlägga lösningen och reningskällan i att Jesus förblödde för vår skull. Därför att han var ett syndfritt offer. Det skedde inte genom att tappa upp hans blod på Nazarets vårdcentral under kontrollerade och rituella former och tappa upp det sekelvis. Nej, här var det frågan om att han både gav sitt liv och att motparten tog det. Till våra synders förlåtelse. Och det har sin jurisdiktion i den andliga världen för all tid, tills tiden är slut och för alltid.


 #

Den som tror på Herren blir i honom stark, Mäktig till att strida uppå löftets mark. Hövdingen oss lovat har uti sitt ord: Större ting än dessa gören I som tror.

Kör: Seger, Seger, härlig blodköpt seger! Seger, seger, seger alla dar! Visst som Herren lever, Gudakraft han giver, Och åt den som lyder, seger alla dar.

Uti i stridens hetta trogna må vi stå. Mörkrets fästen helt i grunden nederslå! Herren är vår starkhet, lita på hans ord: Underbara tecken följer dem som tror.

Styrka till att strida trones goda strid. Själar må vi rädda ifrån död till liv! Jesus löftet givit har uti sitt ord: Underbara tecken följer dem som tror.

Leila Morris


 

Läs hela inlägget »

" Lova Herren, alla ni Herrens tjänare, ni som står i Herrens hus om natten. Lyft era händer mot helgedomen och lova Herren! Må Herren välsigna dig från Sion, han som har gjort himmel och jord. "  Psaltaren 134.


I helgen som gick jag på ett evangeliskt möte. En utdöende församling där reduceringen sker genom hög ålder och begravningar. 

Församlingen hade veckan innan haft en konferens. Kanske därav manfallet. Så typiskt att jag då kom med mitt väderkorn när allt var över. Men inte ens änglar hade kunnat omhänderta mig bättre som gäst och besökare i den gemenskapen. Det skall sägas! Och jag var inte ett tilltänkt byte eller medlemsobjekt eller presumtiv tiondegivare i deras ögon. Absolut inte. Det var oförställd äkthet rakt igenom. Så det är inte det. 

Men när församlingssången skulle till som skapar plattform och bärvåg för tillbedjan och förkunnelsen, kopplade man upp sig på YouTube och körde en videosnutt på den vita väggen. En lovsångsvideosnutt. Ja, det kan inte bli mer än en snutt då. En snuttefilt efter maten vid sömnaktigt bord. Så intravenöst! Man hade inga unga människor med sångröster, helt enkelt. De var inte med eller fanns inte till.

Jag tänkte; Gode Gud! Ska du låta församlingen dö ut rent konkret innan du återkommer? Hur skall du då kunna tro att någon väntar din ankomst!? Ska församlingen ledas av en video från YouTube när tidstecken på alla plan visar att du kommer snart? Var är de Andeburna? Var finns de som lever och har ett förråd av Guds välsignelser att bjuda på? Var finns kraftbärarna?! 

En sång lägrade sig över mig. Den rymmer en hel arme`. "Herrens stora sköna dag kommer efter Guds behag ". En gammal andefödd sång med hållning och vitalitet. Andlig vitalitet. "Herrens stora sköna dag och efter hans behag"... En sångförfattare som vet att det är Gud som avgör vart skåpet skall stå i tid och rum. Åh...den hade lyft hela församlingen och himlen hade sjungit med! Sången bär i sig kraft att resa den fallne. Att övervinna. Och att få en sten. Så hemlighetsfullt. Allt inför Gud är inte publikt. Sela.

Jag anklagar ingen. Men verksamheten masar på tills den avstannar och den siste dör och fastighetsbolaget tar över lokalen. Så skall det inte vara! 

Här är sången. Kan du inte melodin? Sjung texten ändå. Den är som hand i handske med melodin. Du finner på den! Det här är inte en vanlig slagdänga under trendig och cool framtoning. Flumnissar och konsertystra! Nej, det här är en andefödd sång med andlig insikt som driver främmande härar på flykten. Den har ett klart budskap. Bara en sån sak.

                                                                    #

Herrens stora sköna dag kommer efter Guds behag, och en andeviskning svag når vårt hjärta. Lycklig den som som jubla får att hans namn i himlen står; Skrivet genom Jesu sår, blod och smärta.

Kör: Den som vinner, övervinner, Han av Herren får en sten, Glänsande och vit och ren. Där står namnet, nya namnet. Som ej någon känner blott den som vann det.

Den som känner Herrens namn, har hos Gud en öppen famn, där i trygg och säker hamn tiger stormen. Över lejon skall han gå, grymma drakar skall han slå. Och förtrampa skall han så gamle ormen.

Gud mig valde att bli hans, gav det skönsta namn som fanns. Och av Jesusnamnets glans blev jag bunden. Hågen emot himlen sträckt, klädd i helig högtidsdräkt, väntar jag var flyktig väkt hemfärdstunden.

Se han kommer kommer snar! Tiden ilar fram med fart. Och vi höra ljudet klart av hans stämma. Själv han ropar: Jag är när! Och vi svarar Herre kär, Vi får se dig som vi är, evigt hemma!


Otto Witt - J. A. Hultman

 

Läs hela inlägget »

I början på Emil Gustavsons bok: Evighetsljus på mörka moln, skriver han så här i förordet:

 - "Den som aldrig varit i någon nöd befatte sig ej med denna bok. Efterföljande tillägnas de lidande med varmt deltagande hjärta."

Jag vill plocka några rader från hans kapitel "Brustna skyar". Boken är från tidigt 1900-tal och författaren som själv var svårt sjuk och dog bara 37 år gammal hade en poetisk ådra, vilket gör bildspråket utifrån det tillgängligt för alla.

" O, Käre! Gråt ut! I denna andelösa värld har jag aldrig funnit bättre skönhetsmedel för den solbrända Sulamit än varma tåreflöden. Ingenting gör hennes ansikte ljusare, än att de badas i tårar varje morgon. Skumma ögon klarna, om de fuktas med tårar. Davids harpa får en skär och klangfull melodi, om hans hjärta krossas. Har du, härliga frälsta själ, någonsin tänkt på att den Heliges boning är en ödmjuk och förkrossad ande? Feberträdet, som renar luften, doftar mest, då det skakas; en del blommor och kryddväxter giva ingen lukt förrän de mals till pulver. Så finnes mången troende, som skulle vara till större välsignelse, om han brötes av någon sorg; och mången triumferande själ skulle lämna djupareintryck, om hon fällt Jesu tårar eller känt Pauli sorg.

"Sjunger hon bra?" frågade en man, som skulle fostra en operasångerska. "Förträffligt", ljöd svaret., "men skulle jag föra henne till fullkomlighet, skulle jag först krossa hennes hjärta".

Den som aldrig blivit bruten genom någon sorg kan ej slå an de finaste strängarna i det mänskliga livet. Vad majsnön är för tidig vår och regnskuren för den torra jorden, det är kännbara förluster och genomgripande smärta för Guds barn. Det bidraga att göra det kristliga livet mera fruktbärande. Allt, som krossar mitt hjärta, är en plöjning för ny sådd.

Nöden förenar. Sammansmältningen av skilda hjärtan och stärkandet av kärleksbandet sker sällan i lyckans dagar, utan hellre vid en grav under brustna skyar, då våra hjärtan uppmjukas av nåden och vi gråta tillsammans. Han tömmer himmelens läglar, så att stoftet gjutes samman såsom gjutgods och kokorna sluta sig tillsammans. En församling, som jagas till öknar och bergsskrevor, befattar sig mindre med "renlärighet" och skilda uppfattningar. Brustna hjärtan har en öppen modersfamn för alla.

Själen krossas för att hela, hon dör för att leva och giva. Regnets flöde uppfriskar jorden och gör henne rik och fruktbärande. varje liv födes med smärta. De krossade hjärtat blir Guds boning."


Emil Gustavson 1862-1900. / Ur Emil Gustavsons samlade skrifter 1935.


 

Läs hela inlägget »

"Samuel dog och hela Israel samlades och höll dödsklagan efter honom. De begravde honom i hans hem i Rama. 

David bröt upp och drog ner till öknen Paran." 
 1 Samuelsboken 25

Varje gestalt som bibeln framställer bär på sin historia. Deras bakgrund, person, kallelse och livsgärning är unika. Gud uppenbarar sig i sin tid med sina metoder och han utväljer sina budbärare för det. När så tiden gått står gestalterna portal och staty över ett mäktigt Guds verk. 

När Samuel dör så förstår vi att en institution gick i graven. Det står att hela Israel samlades vid hans begravning och höll en dödsklagan över honom. Det säger inte lite det. Samuel som inte talade ett enda ord och det "föll till marken". Är det där som talesättet "bevingade ord" har sin uppkomst? Nej, det var ord som grep in i verkligheten. De beskrev ingen annan under aforism.

Jag tycker varje detalj här är så innehållsrik. Tala om hårt redigerad text eller twittertext. Man begravde honom i hans hem. I Rama. Är det något att veta? För oss - för eftervärlden? Förlusten av gudsmannen kan väl inte uppvägas av begravningsplatsen eller var han bodde.

När gudsmannen är borta återstår allt det som finns i det naturliga. Kroppen. Skalet. Det återgår dit det hör hemma men du finner inte längre mannen. Livsverket är slut. Men har vi inte tidigare hört ett rop från Rama, från samma plats? Rakels rop. Så skall deras verk följa dem! Ropet. Ropet efter dem. Och ropet av dem! Gudsropet!! Hemma är alltså alltid hemma och Rama är alltid Rama. Där ropas det för evigt. Sela. Bibeln avslutar Samuels hädangång på det viset. Men nästa mening har sin fortsättning. Hos David. Av Gud. På annan plats.

David bröt upp. Sånt är svårt. Det förutsätter ett avslut. Inte sant? Samuels död var ett avslut. Guds tillvägagångssätt och avsikter skulle nu gå in i en ny fas. Det har vi människor svårt med. Det är därför vi hemfaller åt religiositet. Vi vill gärna veta hur nästa steg skall se ut. Men så begränsad är inte Gud. Han som ber sitt folk ta nya steg  - mitt i det - och kallar det för förutberedda gärningar!  Vi människor upplever sådana passage för att vara i trångmål. Så har det blivit Guds sätt att skapa vår förtröstan och tillit. Ett kärlekens språk.

David bröt upp och drog ner. Ner till Paran. 

Paran är en öken. Öknen är platsen för paranoia. En genomfart. Drog ner och till Paran... Vi förstår hur svårt det var för David, han som högvördade allt som bar på Guds namn. Det ser inte särskilt visionärt ut. Paran som var en plats dit Israels barn kom innan de intog landet, en gång. Det ser ju ut som en fatal reträtt. Ingen återgår väl till Paran frivilligt? Påminner inte det om Elisa som drog upp till Karmel när Elia försvunnit? För att knyta an. Desorientering under saknad och sorg. Likväl är platsen en Guds språngbräda. Där tar Davids historia vid. Där möter han den kloka Abigail som betyder "min faders glädje", mitt i sorgen. Ett välsignat möte. Till skillnad från ovälsignade.

Ohh...du svåra mellantid då fäderna är borta och vi saknar deras närvaro. Den tid som är intertestamental och då vi själva inte ser storheten i det Gud gör med oss. Ett ingemansland! Den tid då det känns som fyrahundra år har gått och ingen profetröst blivit hörd. Den tid då stenen på Malakis grav restaurerats flera gånger om och de levandes blommor blivit till ett herbarium på en jord hårt trampad av tillvarons hjul.

Men Gud har allt i sin hand! Verket är hans och trots att vi fäster oss vid hans redskap måste allt ha sin gång. På samma sätt "drog David upp benen i sängen" den dagen Gud kallade hem honom. Och dog. Historien visar sedan upp en annan sida av Guds verk genom Salomo. Och så vidare.

Så har vi lärt känna Gud genom hans redskap. Snart skall vi få återse dem alla som vi lärt känna på bibelns blad. Det blir ett möte aldrig tidigare skådat, då vi fri från lyten skall möta varandra hos Gud i härlighet.

Från dåtid till nutid.

 

Läs hela inlägget »
Etiketter: 1 samuelsboken 25

"Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men förlorar sin själEller vad kan en människa giva till lösen för sin själ? "  Matteus 16.


En arbetskamrat var skeptisk till himlen såsom den uppfattats som andligt begrepp. Att vi där obekymrat skulle vara i ett tillstånd av evig lycka. Han menade att också det till slut skulle bli meningslöst och enahanda. Men det är inte i himlen som här nere på jorden, för det står i Guds ord att; "vi går från härlighet till härlighet och från klarhet till klarhet." Det är något annat det!

Har du tänkt på att livet börjar med ett farväl? Ja, ett farväl. Lite att hårddra det kanske men vi lämnar tidigt vår mor. Vid födseln. Det är den första separationen även om vi blir kvar där hos henne några korta år. När vi blir äldre så ska "en man överge sin mor och far och hålla sig till sin hustru ". Vi gifter oss. Därmed startar också en stegvis separation från föräldrar, syskon och tidigare barndomsvänner, skolkamrater och andra förebilder. Vi börjar arbeta, får arbetskamrater. Med tiden försvinner också kusinerna och andra föräldrarsyskon ut i livets periferi. Dör gör också mor och farföräldrarna. Vi får själva egna barn. Med tiden flyttar sedan våra egna barn hemifrån. Mönstret upprepas. Hunden eller katten hinner också att dö. Papegojan överlever dem alla.

Mannen och hustrun håller i bästa fall ihop livet ut. De blir pensionärer tillsammans. Vi tappar så smått vår kontakt med arbetskamrater och ett stort kontaktnät. Vi har då hållt ihop med vår partner tills döden skiljer oss åt. Till slut är människan lika ensam som hon var då hon föddes. Ensam med sitt själv.

Ja,det är människan förelagt att en gång dö och sedan dömas. Att under den livsvandringen ha Gud med sig i Jesus Kristus det är det enda hållfasta i livet! Är det inte därför Jesus också sa; Jag är densamme igår, idag så och i evighet ? Han äger ingen tillfällig växling i karaktär eller skulle kunna vara ogrundat lynnig. Han blir aldrig sur eller hämndlysten. Han sviker aldrig. Hans kärlek är inte villkorad. Du behöver inte prestera någonting för att bli accepterad av honom. Du är älskad ändå! Som du är. Hans kärlek är oändlig. Det skapar minsann mättnad för en andligt törstig och vilsen människa i all hennes rotlöshet som vill ta emot honom i sitt liv. Han blir då livet över allt annat!

Vi ska alla en dag lämna detta jordeliv. Ensamma. Vi får ingenting med oss. Vi skall en dag få möte Jesus som är länken mellan Gud och människan. Han som befriat oss och erbjudit befrielse från synden, syndens efterverkningar och dess konsekvenser!

Men det är minsann ett kusligt perspektiv att avskalat upptäcka och beskriva det så att vi faktiskt är med om ett långsamt farväl. Ett långsamt farväl. På egen hand. Vare sig vi vill eller inte.

https://www.youtube.com/watch?v=tTrXsgK4LEo

För att återförenas i en evig gemenskap med människor, änglar och med Gud!
 

Läs hela inlägget »

"Detta ord kom till Jeremia från Herren. Han sade: ”Res dig och gå ner till krukmakarens hus. Där ska jag låta dig höra mina ord.” Då gick jag ner till krukmakarens hus och såg att han arbetade på drejskivan. Och kärlet som han höll på att göra av leran misslyckades i hans hand. Då började han om och gjorde det till ett annat kärl, så som han ville ha det."   Jeremia 18.

Jag kände en gång en krukmakare. Han var hängiven sitt hantverk och var särskilt stolt över sin specialitet. Glaseringen. Den hade han under många år tagit fram själv. Den var hans signum. Receptet var hemligt och resultatet stod för sig självt. Så fort man såg någon av hans hantverk visste man att det var just denne krukmakare som gjort föremålet. Oaktat formen. De som inte kände till honom kunde vända på föremålet och se namnet inristat i glasyr. Han blev ryktbar.

Det är så med lera att det måste ha rätt förhållanden med avsikt på väta och fukt för att kunna behandlas. Gud som i texten ville visa profeten att han ville omdana Israel behövde peka på fundamentala omständigheter som ingick i en process mot ett bestämt mål. 

"Res dig upp och gå ner." Res dig upp betyder att flytta på sig. Ner betyder att gå ner i skuggornas område, i dalen dit solljuset inte skiner på dig. Vi vill gärna sola oss. Och skina. För världen. I världen.

Nej, Gudsmannen skulle byta position för egen del och sedan bege sig ner till krukmakaren. Varför måste krukmakaren befinna sig i dalen, bland skuggorna? Ligger inte dödsskuggan också i dalen? Jo, den ligger i dalen - för om jag och vandrar i dödsskuggans dal - då är du med mig! Och vederkvicker min själ.

När Krukmakaren som är Gud i vårt fall ska omdana en människa gör han inte våld på personligheten. Det gör han inte. Men när han lägger ner sina skatter i en människa - då sker det ibland genom mörker. Det fick Kores erfara. För att komma till Krukmakaren då måste man "gå ner ". Det är det samlade verbs imperativet oavsett vad vi får gå igenom! Leret kan inte i det läget exponeras för solen och värmen. Det är inte då dina glansdagars tid. Din lyckas tid.

Det är så med lera som skall formas att det också måste upp på kavlingsbordet och igenom en vals. Varför då? Jo, för att det yttre delarna av leret är torrt - torrare än de inre delarna av leret. Om en jämn bränning skall kunna komma till - som är avgörande för lerets hållfasthet och i slutänden bli ett nyttigt kärl, då måste fukten i lerets mitt fördelas jämt. Det är en av valsens uppgift att göra leran mjuk. Jämn och mjuk. Det är ingen angenäm process. När Gud verkar i en människas liv då kan det upplevas som brutalt. Det kan gripa tag ända in i djupet av vår livsande. Då får vi fly till honom som vet vad han gör.

En krukmakare gör ofta kärl med handtag. Som med amforor. Eller som med andra typer av kärl. De kan vara till vardagsbruk eller för finare användning. Det behövs ibland att flera delar fogas samman. Det kräver av krukmakaren att ytorna som skall sammanföras är fullständigt skrovliga. Eller upprivna vid anläggningsytorna. Också det är en hårt ingrepp för leret vi endast kan förstå då verket är format. Det har med fästet och hållfastheten att göra. De funktionella delarna skall ju inte genast lossna efter förbränningen. En människa kan vara sammansatt till sin personlighet- ja, men en Gudsmänniska måste bli hel. Helgjuten med Gud.

Varför skriver jag så här?

Jo, för det handlar om att omdanas. Ty liksom lien som tjänar bonden ibland måste vässas på åkern eller kocken som måste låta kniven underkasta sig ett slipegg så förunnas ibland en människa att få omdanas till ett verktyg för Gud! Det är ett nådens verk. Detta är ingen lätt process. Man skulle kunna säga att den är så omfattande att bildspråket kring att gå ner till krukmakaren, att hamna under kavling, under valsen och sedan förmjukas - det är en förödmjukande process bland människor. Men Gud som är vår store Krukmakare han har ibland sådana passage för oss. Säll är den som då hoppas uppå Herren med en barnslig t r o som Abraham!

Hur tror du Gud i historien uppväckte profeter och nasirer åt sig eller andra av honom brukbara människor? Hur skall Gud kunna tala om inte vårt inre blir känsligt och lyhört för honom? Hur skall vi kunna känna in människors behov om inte Guds öra får ta sin boning inom oss och hans milda ord genljuda genom oss?

Res dig... Gå ner... Upp på kavlingsbordet. Tillplattas. Under valsen. Blötläggas. Och sedan snurra runt på tillvarons skiva utan möjlighet att kunna orientera sig överhuvudtaget! Den som varit med om det känner igen sig. 

När leret är mjukt då är det klart att återformas. Och inta sin position under hetta.

Jag kan försäkra dig om att det bästa av drycker kommer Gud att fylla detta kärl med! Han kommer att skriva sitt namn över dig och ge dig den glasyr som påvisar att du är satt att vara till hedersamt bruk, svårligen hittat och eftertraktat i världen! 

Dyrbart och ärbart för Guds verk. Ett kärl till hedersamt bruk.

 

Läs hela inlägget »

På den dagen ska Davids hus och Jerusalems invånare ha en öppen källa till rening från synd och orenhet.

På den dagen ska det ske, säger Herren Sebaot, att jag utrotar avgudarnas namn ur landet så att man aldrig mer ska minnas dem. Även profeterna och den orena anden ska jag ta bort ur landet. Om någon ändå uppträder som profet så ska hans far och mor, de som fött honom, säga till honom: ”Du får inte leva, för du talar lögn i Herrens namn.” Och hans egna föräldrar, hans far och mor, ska sticka ner honom när han profeterar.

Det ska ske på den dagen att profeterna ska skämmas för sina syner när de profeterar. De ska inte längre klä sig i hårmantel för att bedra, utan man ska säga: ”Jag är ingen profet, jag är jordbrukare. Redan i min ungdom blev jag köpt som slav.” Om man då frågar honom: ”Vad är det för sår du har på händerna?” ska han svara: ”Dem har jag fått hemma hos mina vänner.”
   Sakarja 13


Profeten talar till Davids hus och till Jerusalems invånare. De är adressaterna i texten. Och till profeterna. En synnerligen bestämd grupp. 

Vad är det "jordbrukarna" säger i texten? Jordbrukare? När blev de det? De som var kända som profeter - som helt plötsligt blivit något annat. Hur gick det till? De som under en tid stod i en hårmantel och var visionära, men nu menade sig höra till ett helt annat skrå. Här ligger en hund begravd.

Deras svar minner mig först om profeten Amos förklaring till prästen i Betel, i en annan tid. Vad säger han? "Jag är en boskapsherde som lever av mullbärsfikon. Men Herren tog mig från hjorden och Herren sade till mig: Gå och profetera för mitt folk Israel." Här har du den ödmjukes rätta inställning till sig själv och till uppdraget. Men bland profeterna i Jerusalem hade äktheten gått förlorad och orenheten tagit över. Vilken förvrängning! Deras bekännelse är förvänd. De går från ett profetkall till att vara jordbrukare, påstår de. När kallelsemedvetenheten blir ett taktiskt retoriskt drag och inte ett ödmjukt skylande över sin egen nakenhet - för att Gud är större! Då är den falsk. Fasaderna rasar i takt med bekännelserna. Ja, hos de nakna profeterna som ej längre är skylda av en mantel av hår, förordnad under Guds överinseende.

Förtroendet för profeterna var så fatalt kört i botten att det som Jesus senare sa var ett osvikligt kännetecken på en profet; "att vara föraktad av sina närmaste, i sin släkt, i sin familj och i sin stad " istället blev till ett antiklimax. Profetens skydd är förföljelse på nära och ömma håll. Men när profeten blir förföljd för att han saknar Gud på sin sida, då är han redan av jord kommen - du jordbrukare med Kains sinnelag och framtidsutsikter. Vilken dom!

Ja, det skall ske på den dagen att man skall skämmas för sina syner. De skall inte längre gå i profetkläder utan räkna sig bland jordbrukare. De smutsklädda åkerbrukarnas skrå. Vilken bild. Profeten Amos bytte skrå och tillhörighet men la inte tyngdpunkten där. Att vara huvud eller svans. Det är varandras motsats. Grip ödlan i svansen men den kommer bara att släppa den för att undkomma! De obotfärdigas hållning.

"Vad är det för sår du har på händerna?, frågade man. "Dem har jag fått hemma hos mina vänner." Vilket svar av forna profeter! Det är då inte längre Gud som talar genom dem. Gud som mer än gärna ger sitt liv för sina vänner och förebrår inte någon enda av dem. "Se upptecknade är ni i mina händer", står det skrivet men aldrig; "dem har jag fått hemma hos mina vänner."  Jesu sårmärkta händer som är till läkedom och inte som ett uttryck för självömkan. Vi känner inte igen Gud hos dessa profeter längre.

Jag vill avsluta här. Guds ord rymmer det allt väsentliga men ser du hur profeterna som Gud gör upp med följer två huvudspår här; Man lutar sig mot sin bakgrund och man skyllde såren på vännerna hemmavid. Det är inte den botfärdiges hållning. Den botfärdige skyndar till Guds nådiga famn på ort och ställe. Att falla i människors hand är inte rådligt. Att falla är överhuvudtaget inte rådligt. Men den som faller reser Gud upp. Sju gånger!

Ja, att falla i den levande Gudens hand - det är rådligt.


 

Läs hela inlägget »
Etiketter: sakarja 13

Senaste

Arkiv

Din kommentar

  • Lennart » Jesus älskar dig :  ”Så sant och så enkelt förklarat och skrivet. Tack Thommy för Din trogna tjänst. ..”

  • Siri » Jesus älskar dig :  ”Prisad vare den helige och högt uppsatte!”

  • Siri Åkesson » Livskris med Gud:  ”Ack så många gånger man har fått gå ner till krukmakaren där omdaning sker..åtsk..”

  • Thommy Jakobsson » Jag skall slå herden:  ”- Så sant, Siri!”

  • Siri Åkesson » Jag skall slå herden:  ”Amen! Du gör vad helst du anser är nyttigt för hjorden och var och en personligt”

  • Siri » Volvofabriken i Kaluga:  ”En sån fantastisk historia egentligen..men min undran mitt i allt är om nu Gud h..”

  • Siri » Forumet:  ”Var välsignad!”

  • Märta » Han densamme Gud ännu:  ”Underbara verklighet! Tack för påminnelse! Frid och välsignelse!”

  • Thommy » "Även om vi inte ser vägen"...:  ”Att få uthållighet har just med tid att göra. Förtröstan är tillvägagångssättet...”

  • Siri » "Även om vi inte ser vägen"...:  ”Man får be om uthållighet..för vissa saker tar oerhört lång tid känns det som..”

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Lennart » Jesus älskar dig :  ”Så sant och så enkelt förklarat och skrivet. Tack Thommy för Din trogna tjänst. ..”

  • Siri » Jesus älskar dig :  ”Prisad vare den helige och högt uppsatte!”

  • Siri Åkesson » Livskris med Gud:  ”Ack så många gånger man har fått gå ner till krukmakaren där omdaning sker..åtsk..”

  • Thommy Jakobsson » Jag skall slå herden:  ”- Så sant, Siri!”

  • Siri Åkesson » Jag skall slå herden:  ”Amen! Du gör vad helst du anser är nyttigt för hjorden och var och en personligt”

Arkiv

Etiketter

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Lennart » Jesus älskar dig :  ”Så sant och så enkelt förklarat och skrivet. Tack Thommy för Din trogna tjänst. ..”

  • Siri » Jesus älskar dig :  ”Prisad vare den helige och högt uppsatte!”

  • Siri Åkesson » Livskris med Gud:  ”Ack så många gånger man har fått gå ner till krukmakaren där omdaning sker..åtsk..”

  • Thommy Jakobsson » Jag skall slå herden:  ”- Så sant, Siri!”

  • Siri Åkesson » Jag skall slå herden:  ”Amen! Du gör vad helst du anser är nyttigt för hjorden och var och en personligt”

Arkiv

Etiketter