_DSC7559Thommy4.MOBIL


https://www.youtube.com/watch?v=9sXWbHCLUFc

"Vi lägger våra liv i Dina trygga händer, Din trofasthet kan vi lita på, Du leder våra steg, Din omsorg är beständigt, Din kärlek kommer alltid bestå, även om vi inte ser vägen, kan vi tro och hoppas på Dig, Jesus "...

 

Läs hela inlägget »

Ibland - som i morse - var det som om himlen öppnade ett fönster och en sång slapp ut och nådde mig. Jag blir aldrig klok på val av sång vid dessa tillfällen eller varför de kommer så plötsligt där och då och just till mig. 

Ibland tycker jag otacksamt att jag behöver dem vid svårare tillfällen i livet, när det är tyst som i graven och då själen försmäktar. Men sångerna kommer när de kommer och de tar över i tillvaron!

Jag tycker om att relatera till orsaks sammanhang men det är alltid likadant; överraskningsmomentet är totalt och jag kastas in i en himmelsk kör. Jag fick ta och bege mig ner i Stockholms tunnlar där jag på några ställen har unikt tillträde, för att där kunna förena en arbetsuppgift jag visste fanns och få sjunga av mig sången med samma emfas som jag själv hörde den i mitt inre. En sång som i sig kan förflytta berg och få ett hjärta att gripas. 

Det sjungs alltid växelvis i himlen. Märkligt. I mäktiga körer. Men det slog mig...är det verkligen sant? Ja, det är sant! Gud är oföränderlig. Oföränderlig även om den andliga situationen inte är som den har varit eller borde vara! Det inger hopp och det utmanar. Här är sången som ljöd:


När Mose ledde Israel utur Egyptens land, förföljda utav Farao de stod vid havets strand, men Herren öppnade en väg och havet klövs itu. Och den Gud som fanns på Mose tid är likadan ännu.

Kör: Likadan, än idag. Han densamme Gud ännu. Likadan! än idag. Han densamme Gud ännu.

När David stred mot Goliat han icke var allen, ty Herren gav åt honom kraft att slunga bäckens sten, fast Goliat var stor och stark, fick David övertag. Och den Gud som fanns på Davids tid, är likadan idag!



 

Läs hela inlägget »
"Innan jag formade dig i moderlivet utvalde jag dig, och innan du kom fram ur modersskötet helgade jag dig. Jag satte dig till profet för folken." Jeremia 1.

Det här är Guds ord över Jeremia liv. Några få rader gör upp med många av vår tids glömda övergrepp och långtgående konsekvenser. Det här är livets upphovsmans syn på vardandet. Jeremia - en profet. Man kan också vara något annat. Men en sak är säker; Guds tankar om den enskilde går väldigt djupt, också rent konstitutionellt.

Gud säger att han helgade Jeremia innan han föddes. Varför? Har inte tillblivelsen  med konception att göra och ringlande dna-strängar efter släktens lyten och begåvade företräden? Något i personlighetens djupaste rum där Gud ämnade röra sig och där den helgade inte kommer ifrån. Här gömmer sig världar av dold insikt. Gud har förseglat förhållanden.

Vi kan kontra med prästens tjänst och funktion i gamla testamentet. Eller relatera till den. Gudsmannen var präst efter stånd. Lik en adelsman. En adlad man. Det fanns också där ett utväljande, ett helgande moment, men inom ramarna för en särskild släkt. Prästen ärvde sin uppgift och med prägling utifrån.

Man kan tycka vad man vill, man kan emotsätta sig bäst man kan, men är man avskild eller helgad för Guds räkning - då är det ditt liv ! Det blir ditt liv. Det kan låta besvärligt och ödesmättat. Förvisso! Vad hade du tänkt dig? Brottas inte Jeremia å det allra gruvligaste med Gud i frågan? Jo. Det är din tröst! Du kommer inte undan.

För att sländan skall kunna gå på vatten så krävs det en ytspänning. I överförd mening - en själens ytspänning. Sländan kan önska sig de mest djupgående corallrevsdyk bland färgglada fiskar men kommer inte ner i vattnet. Den är inte avsedd för det. En knaper bild kanske. Men ytspännningen är ändå där! Den ytspänning den helgade bär i helg och socken.

Översteprästen. Han som är ensam i sitt slag under ett år. Så glamouröst, till synes. Vilket finjobb i andens rike. Nej. Han får gå ensam in i det allra heligaste. Ensam och själv. Och han får gå ensam ut därifrån också. Varför? Det finns inga parametrar begripbara för andra utan tillhörighet av samma stånd. Tillstånd. Men det finns inga. Översteprästen är bara en. En om året. För det året. Bland människor. Men vi har en överstepräst som kan känna medlidande för oss - Jesus Kristus. Han inte bara förstår. Han har också upplevt det själv som människa.

Är du avskild för en uppgift? Det nyper i skinnet. Du kommer inte undan. Det är ändå din tröst. Ditt lidande, det är din kallelses krona. Avskildheten är det första man brottas med som troende. Annars har kallelsen inte drabbat. Men har du börjat brottas med Gud i frågan - då kommer du att växa till på samma plats - avskildhetens helgade plats. Gud har bestämt den.

När det gäller Guds bestämmelse över en människas liv, så är han resolut. Se på Jeremia. Se på Mose. Ja, se på vår frälsare, Jesus Kristus! De hade alla en väg att gå. Ingen annan kunde gå den vägen. Inte ens Aron, Mose bror, som vid flertalet tillfällen körde i diket på grund av detsamma. Varför? Han var inte avskild för Mose uppgift. Bara för sin.

Det finns ett bärande element för den som är avskild för Gud - om jag nu får spegla denna fråga så ensidigt. Det är kärlets konstitution och erfarenhet. De kan se olika ut. De kan också användas för olika ändamål. Bibeln säger att de kan vara för hedersamt bruk eller till mindre hedersamt bruk. Vi gör ju skillnad på stengods och på kristallglas. Vi gör också skillnad på kraftiga skottkärror eller varmvattenberedare. Men de är allesammans kärl. De syftar till något.

Vad består kampen i på ett individuellt plan - kanske för dig som inte lyckats definiera den än, men som dignar under tyngden? Jo, det är den tillnärmelsevis tunna hinna som utgör kärlet mellan din yttre verklighet och din inre. Där inne bor du - i kärlet! Gud vill bo och verka i kärlet. Men kärlets konturer tillåter inte formen att upphöra. Din konstitution, således. Gud har satt en gräns där.

Du kan aldrig ta någon med dig in i kärlet. Det är en omöjlighet. Då vore du inte längre helgad - i detta avseende. Ett kärl är till för ett innehåll, relaterat till vad det är fyllt med. Det är lika elementärt som att sött och salt vatten inte kan förenas i samma hav. Då blir det bräckt vatten och odrickbart. Därför måste den som är avskild för Guds räkning uppleva isolationens börda. Du bär den och den är din. Avskildheten är Guds dyrbara forum i ditt liv där han vill verka. Gud vill kalla ut människor för sina uppdrag än idag. Det gjorde Gud med Jeremia långt innan hans mor hade lämnat moderkakan ifrån sig.

Också det en oerhörd bild på att vara ett avskilt och för sitt syfte ett oersättligt kärl.


 
Läs hela inlägget »
Min svärmor sjöng i min ungdom en sång av Elsa Eklund som lyfter taket denna dag. De andefödda sångerna som kan ta sig igenom fängelsemurar, som kan leta upp den Gud söker med sina andeburna meningar och dra ner himlen över jord, för ett slag. Ja, de bryter fram igenom otroshärdar och krossar gamla syndavanors makt.

Från Golgata en ström går över världen, Med hälsa liv och frid som Ordet sagt, Den bryter fram igenom otroshärden och krossar gamla syndavanors makt.

   Vid Golgata min själ så gärna dröjer
   Där fann mitt trötta, sorgsna hjärta ro
   Vid korset som mot himmelen sig höjer
   Det finns en plats där jagad själ får ro

Den strömmen går till arma syndaträlar, Som fåfängt kämpat för att frihet få, Den giver kraft åt sjuka trötta själar, Åt modlös kämpe nåd att trogen stå.

Så flöda fritt du underbara käll, Gå fram med makt bryt all fördämning ner! Må reningsfloden rikare framvälla, Och frälsningsjublet stiga mer och mer.



- Halleluja!

 
Läs hela inlägget »


Idag gick jag förbi Citykyrkan i Stockholm. Ett av de sista kaféerna i stan i kristen regi. På evangelisk grund.

Citykonditoriet stängdes redan 26 januari i år och man anför att det är med sorg man stänger ner. Ett otroligt beklagligt beslut. Svårare att återställa än vad man kan tro. Jag menar att det är ett verkligt misstag. Kyrkan meddelar att man kommer att byta aktiviteter i lokalerna. 

Citykonditoriet har varit en samlingsplats för många olika kristna som sökt gemenskap eller bara önskat träffa andra kristna genom åren och över en kopp kaffe. Men gång efter annan så tar kommersiella företräden över den kristna verksamheten, äter upp den eller slår ut den.

Lika lite som man kan konservera eller bevara en väckelse genom att stänga in sig i slutna miljöer, så bör den livsnerv som det är att människor fritt kan komma tillsammans på en plats få vara öppen. Jag tror att Citykonditoriet varit en sådan plats. Tänk bara ur ett själavårdande perpektiv att kunna få träffa kristna medmänniskor att få tala med. Att få droppa in på ett neutralt kafe´där hjälp kan finnas. Det är ovärderligt. 

Tills jag ser vad man gör av denna sak så är det tills vidare ett felgrepp. Det vågar jag hävda. Jag har sett det förr.

Bland Guds folk i alla tider har de ekonomiska aspekterna fått vara underdånig evangeli ärende. Men gång efter annan så dukar verksamheter under.

Jag sörjer verkligen att levande kristendom alltmer försvinner. Låt oss be till Gud att han tänder en eld igen! 

 

Läs hela inlägget »
Min själ längtar efter din frälsning, jag hoppas på ditt ord. Mina ögon längtar efter ditt tal, jag frågar: " När skall du trösta mig?" Ty jag är som en vinlägel i rök, men jag glömmer ej dina stadgar." Psaltaren 119


Modernt språk urholkar bibeltexterna många gånger och berövar dem därmed andemeningen. Vi ser det gång på gång. Bibelöversättare är inte aktsamma om djupen när de översätter skriften. Man berövar nerven i texterna för att anpassa dem efter våra egna oprövade liv så att vi skall känna igen oss. Det som vi människor så ofta är inriktade på under alla livets områden, att få leva livet smärtfritt. Vi försmäktar aldrig. Därför förmår vi inte känna, än mindre känna in. När så vårt liv tar mark på ett grundare vatten, i de nya översättningarna, så tappar vi djupet. Frälsningens djup.

I den här texten så har de äldre översättningarna en intensivare förklaring av innebörden: Min själ "försmäktar ". Oh... Vilken skillnad på att längta hit eller dit. Men vid försmäktan då är det allvar. "Jag försmäktar efter din frälsning". Intensiteten är förstärkt. Kan du känna igen dig i det eller nöjer vi oss med ett kristet santförhållande vid fromma bekännelser? 

Vi förstår av psalmen att vi har att göra med en människa som är i nöd. Mänskligt sett. Eller vad skall jag använda för bild? Att gå in i väggen är för timligt, på något vis. Ja, i den här meningen att det verkligen så. David är i nöd men vägrar glömma "dina stadgar". Guds stadgar! "Ty jag är som en vinlägel i rök", säger han.

Det här är inte en kung i stort palats med guldkaraffer vid gyllene vinglas. Åtminstone hämtar han inte sin metafor från den miljön. Nej, istället tar han bilden av de beduintält där djurhudar som rymde vatten eller vin hängdes upp i tälttaket, beduintälten som ofta hade en eldstad i dess mitt. Kungen, profeten och skalden jämför sig med det rökinpyrda skinnet - för ingen hängde vinlägeln över elden utan vidare - åtminstone inte om lägeln var fylld. Möjligen i förberedande syfte att göra skinnet mjukt och fogligt. Halleluja! Det är inte de yttre tingen som räknas men uppfyllelsen och utgivandet! Vi kan likväl uppleva oss som torra skinn många gånger. Förtalade och misstänkliggjorda. Ensamma och övergivna. Det är vår rökfyllda miljö.

Psalmisten är så utom sig av nöd och förtvivlan att han påstår att hans ögon längtar efter Guds tilltal. Hur längtar ögonen efter att få höra? Det brukar väl öronen ta hand om? Kanske han letade i skriften och önskade läsa något levande ord från Gud i realtid. Eller kanske nöden var så stor att de fem sinnena tog över varandras plats, likt hörselskadade som får förstärkt luktsinne. Jag kan känna med gudsmannen. Lägeln som är tom. Han försmäktar men håller fast! Håll fast!!

Min vän, om det så är det sista som går med dig i graven, den absoluta tilliten till Gud i en gudsfientlig värld - så skall den med och över på andra sidan. Oh...det är en beprövad tro, det.  Det är en stark tro - om än så liten! Det är ett segervinnande liv som visst har mycket rök att uppvisa vid sveda och värk här i tiden. Men insidan av skinnlägeln är ren och utrymmet lika uppfyllbart som en gång då lägeln var ny. Vilken tröst i Guds ord att Guds tjänare hade det på det här viset.

Jag vet inte om vinprovare på denna tid beskrev vinet i detalj om vilken ljuvlig getskinnston som genomsyrade det, likt smaktonerna av nutida ekfat. Kanske sommeliererna kunde årsbestämma geten som utgjorde huden för lägeln... Kanske var det så. Men jag vet att Gud känner igen smaken av den helige Andes uppfyllelse i en sådan människa! Han som i gamla testamentets tid avluktade offerröken som prästen sände upp till Gud. Extraordinära attribut. Försmäktar du? Oh...han skall mätta dig med sitt goda och hugsvala din själ. Han som inte utplånar det mänskliga utan letar smaktoner i ditt personligt avtryck, utsökt och eftersträvansvärt i hans mun. Låt er uppfyllas av den helige Ande.

Själens skönhet tilltager i härlighet genom lidande. Det står inte i skriften men är likaväl sant. Oh... hur led inte vår frälsare? Hur blid är inte han då han kallar en människa ut ur bitterhet och nöd? Ja, genom lidande förmildras anden, människoanden. Guds verk är verkligen omfattande. Det han gör sker inte alltid under bedövning, inte sant min vän, men slutresultatet blir underbart!

Du får då vara en riktig karaktär, en gudsmänniska, som lever med Gud och inte bara bekänner dig till honom.

 
Läs hela inlägget »
Etiketter: psaltaren 119

- Ve dig, du Bromölla! Du skall själv få lära dig att tigga men utan under ett förbud. Tomhänt skall du inför alla nödgas gå därifrån. Tomhänt. Ja, tomhänt.


 

Läs hela inlägget »

"Mycket får den rättfärdige lida, men Herren räddar honom ur allt."  Psaltaren 34


Översättningen är från Svensk folkbibel. En mycket svag översättning i detta sammanhang. Jag tycker att uttrycket "mycket" som inledning på satsen andas distans till det som är budskapets mening; nämligen att den rättfärdiges normaltillstånd är att han måste och genomlider mycket. Varför då bygga bort nerven i ordet? Det står ju faktiskt i en annan översättning att han "måste lida mycket ". Lidanden som verkligen inte är en schablon. Lidandet är påtagligt och inte en skrivbordsprodukt - för den rättfärdige. Nej, bättre upp i den äldre översättningen från 1917 där översättaren vet vad han talar om. Om lidandet som inte bara är si eller så där mycket i största allmänhet utan verifierar ett måste.

"Den rättfärdige måste lida mycket, men Herren räddar honom ur allt.

Vi vill inte veta av lidanden och vi söker undkomma lidanden efter bästa förmåga. Det hör till självbevarelsedriften hos människan. Ja, var för all del rädd om dig. Var inte oförnuftig. Men skriften betonar ändå att den rättfärdige måste lida.  Det står också att Herren räddar honom ur allt! Har vi tro på att Gud är mäktig till det? Kan vår tro sträcka sig så pass långt att vi omfamnar löftet under brinnande svårigheter? Det är frågan. Ja, det är Guds egen ISO certifiering av vår karaktär, vår håg, vår hålling under prövningar, att vi får gå igenom dem alla och att Herren vid utpassaget lovat rädda oss ur ALLT! Vad är annars vår tro värd? Och vad har Kristus annars för betydelse för oss? En frälsning som endast har en evig betydelse för vår slutfrälsning, under statiska förhållanden, det är väl ingen beprövad tro? Nej, bättre upp du kristne. Bär också du ditt lidande!

Ibland blir vi intill döden tagna då stormar störtar emot våra sinnen och vårt liv. Våra egna kalkyler uppvisar då en katastrofal utgång. Men utgången äger Herren! Det är det fina. Han äger hela utgången! Han som är dörren.

Modern kristenhet har inte de djupa och rika erfarenheterna av att sätta sin tillit till Gud, sett ur många aspekter. Därför blir det kristna livet svagt och ljummet. Kristus får aldrig chansen att visa sin makt som han äger både i himlen och på jorden. Undrens Gud får aldrig chansen att gripa in eftersom vi själva banar våra komfortabla vägar.


 

Läs hela inlägget »
Etiketter: psalm 34

" Vi vet att vi är av Gud och att hela världen är i den ondes våld."  1 Joh. 5:19

Den senare delen av satsen är nog mest ihågkommen ibland kristna. Den citeras lite nu och då. Den är den bibliska förklaringen till allt elände som sker på jorden och i världen. Och det är ett faktum; hela världen är i den ondes våld.

Men den första delen av meningen, hur ljuv är inte den?! Att vi inte bara är skapade av Gud. Vi är av Gud! 

En av hemligheterna till ett segerrikt liv - det är att tillbedja och lovsjunga Gud. Sjunger du illa som jag...sätt på en CD skiva eller hitta något streamat på nätet och dränk din röst i tydlig Guds tillbedjan. Det lättar! Det lyfter och din ande blir frigjord.

Varför är det så? Vad tror du? Jo, djävulen var en gång körledaren i himlen. Han står inte ut med den himmelska tonen nuförtiden och han har ett dåligt inflytande på tid och rum. Han kommer att fly ifrån dig. Då får du andrum. Skaffa dig ett andrum! Lova Gud med allt vad du har! Det lyfter.

Ja, det lyfter och frigör dig.

 

Läs hela inlägget »

Rektorn för Oklahoma Wesleyan University skrev för några år sedan ett öppet brev på sin hemsida. Jag tycker det är värt att lyfta fram det här. Det finns flera huvudsanningar i texten.

" Den senaste veckan kom det fram en student efter universitetsmässan och klagade på att han kände sig utsatt och som ett offer efter en predikan som handlade om 1 Korintierbrevet ,13 kapitel. Det förefaller som om denne unge forskare kände sig kränkt eftersom en predikan om kärlek gjorde att han mådde dåligt av att han inte visade sig kärleksfull. I hans inre gjorde talaren fel genom att han och hans kamrater kände sig obekväma.

Jag hittar inte på detta. Vår kultur har alltså lärt våra barn att bli så här självupptagna och narcissistiska. Varje gång deras känslor är sårade antar de en offerroll. Alla som vågar utmana dem och alltså får dem att "må dåligt" över något är "hatare", "trångsynta", en "förtryckare" eller en "förövare".

Jag har ett meddelande till denne unge man och andra som vill lyssna. Den känslan av obehag som du har efter att ha lyssnat på en predikan kallas för samvete. Det är meningen att man skall må dåligt efter altarrop. Man skall känna skuld. Målet med många bra predikningar är att man ska erkänna sina synder - inte vagga sig själv i säkerhet. Det primära målet med kyrkan och den kristna läran är din bekännelse - inte ditt självförverkligande.

Oklahoma Wesleyan är inget "safe space" utan en plats där man ska lära sig saker: lära sig att livet inte handlar om dig, utan om andra; att de obehagliga känslor du har när du lyssnar på en predikan kallas för skuld; att sättet att hantera det är att ångra allt du gjort fel istället för att skylla andra för allt som är fel på dem. Detta är en plats där du snabbt måste lära dig att växa upp. Detta är ingen förskola. Det är ett universitet.
"

Ur boken: Det stora könsexperimentet av David Eberhard

 

Läs hela inlägget »

Senaste

Arkiv

Din kommentar

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Arkiv

Etiketter

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Arkiv

Etiketter