Stockholm halvmaraton 2016

Igår genomförde jag min sämsta prestation i ett Stockholm halvmaraton någonsin. Tiden blev 2.14.26. Det är så illa att det endast är att betrakta som ett fullbordat lopp. Ett bibliskt tema. Att fullborda loppet.

Att genomföra den distansen på tid efter att ha varit sjuk större delen av månaden innan medför inte bara för lite träning och konditionstrimning, det slår igenom på resultatet. Det var dessutom - vilket kan vara svårt att tro, alldeles för varmt denna dag. Jag såg minst fem personer ligga utslagna med tillkallande ambulanser. Utanför slottet låg en man med upplivningsutrustning monterad på bröstet. Han var utslagen. Hjärtstillestånd. Vätskebrist. För stora påfrestningar. 

Nästa år ska jag slå den där magiska tidsgränsen. Då har jag förhoppningsvis ingen övervikt att släpa runt på utan bara den eftertraktade farten. Att inte ge upp är en seger bland alla de som vinner segermedaljen. Det såg jag väldigt många göra på vägen och är naturligtvis glad över målgången.

 
 

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Stina » Skriv till församlingens ängel :  ”I den kyrkliga liturgin är lila sorgens färg. Den enda färg som passar till den ..”

  • Märta » Skriv till församlingens ängel :  ”Läser och tar om det igen... Min enda vokabulära möjlighet Oj oj oj! Inte som en..”

  • Märta » Guds närvaro:  ”Tack käre bror för ännu en uppmuntran! "Han är med Han är med Vilken tröst! Han ..”

  • Märta » Vintappare:  ”Oerhört stark och skakande text! Jag läser den om och om igen. Tack Thommy!”

  • Lennart » Försvarsmakten kallar in civila fordon:  ”Thommy! Jag liksom Du har ingen önskan om krig men inser ändå att tiden är kort ..”

Bloggarkiv

Etikettmoln