Pragmatiker.

De svenska riksdagspartierna håller på att genomdriva ett lagförslag som i Sverige ger ensamma kvinnor rätt till insemination. Kristdemokraterna har genom sin partiordförande gått emot förslaget. Jag hörde hans argument i P1 idag. Göran Hägglund som för övrigt - om nu tävling i retorik har ett egenvärde - hade de mest övertygande argumenten i frågan. Han anförde att i jämlikhetsdebatten i Sverige idag, så lägger man stor vikt på fadersfiguren inom allt vad familjefrågor heter. Men inte i denna fråga. Han tyckte det var inkonsekvent och att det går stick i stäv med debatten i övrigt, om den viktiga papparollen i familjen. Pappor som i inseminationsförslaget skulle renderas till genetiska producenter och inget annat. Hägglund satte barnen i fokus. Barnkonventioner, barns rätt till sina båda föräldrar kontra att det inte är en mänsklig rättighet att bli förälder.

Bäste läsare av denna blogg. Jag håller med Göran Hägglund i denna polemik. Det är självklart. Men politiskt reformarbete är som dagssländor. De stiger upp, byter skepnad sedan dör de. Eller tydligare beskrivet; förslagen bereds, späs ut och förändras till slut till oigenkännlighet. Vi har fortfarande ingen kristendomsundervisning i de svenska skolorna. Du KD av 1964.

Inte för så lång tid sedan gav KD bifall till att låta polska kvinnor komma till Sverige för att genomgå frivilliga aborter, eftersom det är förbjudet i Polen att på laglig väg avlägsna ett foster. Rätta mig om jag har fel. Motiveringen var att det är bättre att låta de polska mödrarna skrapa bort fostren här i Sverige - under kontrollerade former, än att låta dem förblöda illegalt i Polen. Mödrarna kan ju dö under aborten. Var det inte så? I den analysen var det rumsrent att låta skilja barnet från både mamma och pappa...

Jag vill inte skapa mig en plattform för egen retorik, men vad är kristen etik för något? Kan du svara mig på det? Här har du politiken i ett nötskal. Pragmatism. Men vad är kristen etik för någonting?

Låt mig genast få lämna de välavlönade retorikernas arena. Politikernas. De som arbetar för kristen etik men som inte insett att politik är inte att vilja. Politik är att ständigt kompromissa med det man vill. Det fick Lot också göra på sin tid. Han som fick fösas ut ur staden med himla assistans. Tillåt mig istället få peka på en annan kristen profil. Profilerna. De fascinerar mig. Gudsmannen Elia och Johannes döparen. Har du tänkt på att det är samma person? Ja, faktiskt. Jesus bekräftar saken. Johannes var Elia som skulle komma. Låt mig gärna få återkomma till deras karaktärer lite senare. De är så otroligt lika varandra. Hur då? De var katastrofalt kompromisslösa. De hjälps inte att de var födda under gamla testamentet och under den intertestamentala tiden. De var svårt karga och sträva.

Se på Elia. Han har en mäktig fiende i Ahabs hustru Isabel. Hon är den helt avgörande figuren till att Elia åker i en vagn förspänd med hästar av eld, med en alldeles för tidig utgång av sitt liv. Titta på Johannes döparen. Han har en mäktig fiende i Herodias dotter. Hon som beställde in hans huvud på ett fat. Var det vist att skjuta sin tjänst och sitt liv i sank av "prestige", bara för en kontrovers med en enda makthavare? Isabel och Herodias dotter. Döm själv. Elia och Johannes reformerade inte ett enda hörn av sin samtid. Ändå vände de upp och ner på folksjälen med frälsningens budskap. Evangelium som reformerar samhällen i sina andra hands verkningar. Den störste av dem alla, naturligtvis - Jesus Kristus, förvandlar samhällen genom människor som förvandlats av evangelium. Det fortgår än. När människan blir frälst upprättas hon. Då förvandlas hennes omgivning, hennes politik.

Är det inte intressant att en gudsman pantsätter sitt liv två gånger för en princips skull? Elia och Johannes. Den icke kompromissbara hållningen. Det är inte fanatism. Det är hänförelse i evangeli tjänst.

Vilket studium! Långt bortom pragma-etiken.