_DSC9211-2.Mobilen

Finalmente!

Piazza Santa Cruce Piazza Santa Cruce

Så har jag då genomfört en halvmara i Florens. Det var absolut inte självklart eftersom jag hade varit sjuk veckan innan. Det tär på krafterna, bryter ner konditionen och vanställer fortskaffningsmedlet. Jag hade visserligen redan ett friskhetsintyg utfärdat av läkare på den italienska sportarrangören UISP:s blankett, vilket man alltid måste ha i Italien, så jag var formellt frisk. Men hängig som en kyrk klocka. Både jag och Anne knaprade paracetamol på flygplatsen. Vi satt båda mitt emot varandra och hade tänkt på samma sak. -Ska vi återvända hem? Så illa var det. Men sjuk och överviktig ställde jag mig ändå i täten vid startlinjen. Intresset tog vid. Jag vet att man kan vila efteråt men rekommenderar ingen att göra likadant. Man springer inte när man är i så dålig form. 

De italienska arrangörerna hade inte delat in oss efter prestandan. Startfältet var alltså fritt. Fyra eller fem löpare, till kroppsformen graciösa som antiloper, eskorterades med stor ära framför oss andra men på fel sida om startsnöret. De kom till arrangemanget i sista stund. Borgmästaren kom samtidigt. Borgmästare kommer alltid sist och är i gemen betydligt större byggda. Andra viktiga ämbetsbärare närvarade också. Det var den afrikanska löpeliten borgmästaren tog emot. De får alltid starta först. Därför kommer de också alltid först i mål. Med ben smala som underarmar, graciösa som impalor, intog de startfältet. De skymde ingen utsikt alls i sina till synes väl ämnade och inoljade kroppsskepnader, där de uppdämda stod framför mig i sina undermåliga men ivriga skor. Kanske det går fortare så. Kanske kroppen är mer böjbar så. Kanske. Jag är ju själv att jämföra med en kropp ämnad för ytterbackar i fotboll. Det går att springa med den också. Det är en tidsfråga. Det är å andra sidan en större prestation att springa dubbelt så länge. Det säger sig självt. 

Jag blev för övrigt omsprungen av två av de nämnda afrikanerna. De var eskorterade av tre polismotorcyklar i följe. Så märkvärdigt. Då hade jag bara sprungit 7 km. Troligtvis hade de sprungit fel och behövde hjälp med att hitta tillbaka till den utstakade banan. Men mest troligt är att de fuskat. Varför skulle annars polisen vara inblandad? Än mer märkligt var att en av de första som på detta sätt fick eskort vann tävlingen. Det borde också bli föremål för polisiära åtgärder. Man kan inte både springa fel väg eller ta en genväg och samtidigt vinna loppet. Vi andra fick helt sonika bara flytta på oss. Det såg för övrigt rätt roligt ut då den magre mannen med den fina hyn jagade en hel polisstation på motorcykel runt kyrkan. Det borde vara tvärtom vid begånget brott.

Jag räknade inte min tid denna gång. Det handlade bara om att ha deltagit och att få den lilla guldmedaljen med det röda snöret. Överlag så är Florens halv/helmaraton lätta banor. Banan är flack men tung. Stora delar av innerstaden är stenbelagda gator. Det suger. Man springer verkligen på motsvarigheten till berg. Kroppen tar stryk. Florens har också problem med mycket mygg. Det beror på floden Arnos flodbankar. De är fina barnkamrar för mygg. Mygg kan man inte springa ifrån. Jag är denna dag som inne är påtagligt tvångsdonerad. Ja, en del av mig är kvar därnere i Florens. I otaliga myggor.

Mina Jylländska läsare uttrycker bekymmer över mitt ökade sportintresse. Men det är inte så omfattande som det låter. Deras omtänksamma tankar över att istället mer betona det eviga perspektivet i detta forum, är naturligtvis alltid berättigat. Därför skriver jag öppet om det här. Men jag vill ändå säga:

Skall man förkunna Guds ord - då skall man vara kallad!
Skall man förkunna Guds ord - då skall man vara sänd!
Skall man tala å Guds vägnar -  då skall man tala Guds ord!

Den saken vilar tryggt hos Gud. Det är hans sak. Inte min. Då han ämnar ta sig ann sitt verk...


Då kan det gå väldigt fort!!



 

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Kommentarer

Bloggarkiv

Etikettmoln