2013 > 12

Låt oss gå till Mika bok. Varför? Därför.

"Ve mig! Det är med mig som när frukten är insamlad om sommaren, som när efterskörden efter vinbärgningen är slut. Ingen druvklase mer finns att äta, inget tidigt fikon som jag har längtat efter. De fromma är försvunna från jorden, ingen bland människorna är ärliga. Alla ligger de på lur efter blod, var och en vill fånga den andre i sitt nät. Deras händer är skickliga att göra det onda. Fursten begär gåvor och domaren mutor. Den mäktige kräver öppet vad han har begär till. Så gör de gemensam sak. Den bästa bland dem är som ett törnsnår, den ärligaste värre en törnhäck. Det kommer en dag för dina väktare, din räkenskapsdag. Då grips de av förvirring. Tro inte på någon min vän, lita inte på någon förtrogen. För henne som vilar i din famn måste du vakta din muns dörrar. Ty sonen föraktar sin far, dottern trotsar sin mor, sonhustrun sin svärmor, och var och en har sin egen familj till fiender".  Mika 7.

Profeten? Igen? -  Ja, profeten. Han, dystergöken har fått orda. Ännu och ytterligare. Hans pessimism vet ju inga gränser och hans okvädesvisor har inget slut. Inget verkar duga åt honom.

Men låt oss istället ta tid och lyssna på honom. Låt oss låna ut vårt intellekt för att försöka förstå mannen som sjunger så i otakt med oss andra. Han som verkar ladda ur sin egen förstärkare och spräcker våra trumhinnor och stör oss i vår fallenhet till förströelse. I vår outtalade resignation. Varför välja profeten? Måste man inte ha tillstånd att tolka en sådan? Nej, lika lite som han själv gavs tillstånd till detsamma – av andra! För frukten är insamlad och den är usel. Och ingen av de fromma finns längre kvar. Sanningsskrift har ingen åsikt om sin brevbärare. Bara portot är betalt. Portot är för evigt betalt av avsändaren - Jesus Kristus. Gå därför ut och gör alla folk till lärljungar.

Den som upplevt katastrofen sysslar inte med etikettsfrågor vid de likgiltigas och besviknas invändningar. Hör på Mika! Han blöder. Han ser ut. Han ser in. Han vänder och vrider på förhållanden och ser dem genom sin egen upplevelse och Guds givna uppfattningsförmåga. Då går ingen fri. Alla drabbas. Men alla erbjudas också nåd.

Låt mig få rada upp hans upptäckter. De fromma är borta. Sommaren är över. Skörden är bärgad. Ingen druvklase finns kvar. Alla ligger på lur – efter sitt. Fursten begär. De mäktige kräver. De bästa är som törnsnår. De ärligaste värre än en törnhäck. Tro inte någon vän. Mellanmänskliga problemen söndrar alla normala förhållanden. En rätt så dyster iakttagelse.

Missade jag inte något i Mikas sökande efter något ordinärt? Och  g e n u i n t .  Ja, det gjorde jag. Och det medvetet. Jag vill lägga det på en egen rad i denna krönika. Den är beskriven i negation och hopplöshet av Mika. Profeten uttrycker ett behov. Och han formulerar den för dig och mig. Vi kan göra den till vår. Det får vi göra. Vad skall vi annars med Guds ord till? Det talar ju till oss och inte till sig själv.

Mika hade längtan till den andliga gemenskapen – som inte längre fanns. Gemenskapen som blivit likt fallfrukt. Stött, rutten och likt avfall. Fruktavfall. "Förbliver ni i mig, bär ni mycken frukt", sa väl Jesus? Att bära är en pågående form. Inte avslutad. Gudsmannen längtade efter de första fikonen vid den tidiga skörden. Primörerna de dyraste och godaste.

Låt mig få lyfta upp meningen som bokstaverar den längtan Anden har i Gud - bland människor. Den rymmer så mycket. Den är formidabel och rör sig åt många håll - av liv. Men fastna inte i att profeten inte fann tidiga fikon. Förstå hans av Gud givna pedagogik till självdiagnos. Och omvärldsanalys. Han sätter ord på din längtan. Din Gudslängtan. För Gud kan under natten låta nya skott slå ut och solen drar fram knoppar under morgondagen. Vid morgondaggen. Det är det stora! Men här fann han inga. Hör hur han ropar och längtar. Skulle inte Gud bönhöra en sådan längtan? Det kan du lita på! Gud är god. Den som längtar, har ännu inte gett upp hoppet.  En enastående förutsättning för Gud!! I Gud.

…”inget tidigt fikon som jag har längtat efter.”  Mika 7:1.

Vackrare kan det inte uttryckas.


Läs hela inlägget »




                                              - God Jul och Gott Nytt År!



Läs hela inlägget »

Med en ny optik i väskan drog vi till London. Bilden härintill är tagen med den. Nikon 14-24 mm 2,8. En härlig optik som famnar allt i ens väg och ställer alla vinklar på ända.

Här en bild tagen från Themsen. London eye. Parlamentet syns mitt i bild. Hela London är egentligen en enda stor dubbeldäckare. För hur skulle det se ut ovan mark, om alla som rör sig nere i tunnelbanan tog sig upp ovan jord? Det skulle inte gå. Staden är uppbyggd på att en stor del av befolkningen vistas där nere beständigt. Man turas om naturligtvis. Ett sårbart samhälle, kan tyckas. Man kan gott säga att "Underground" rymmer nedre plan av staden London och markytan övre plan - i en av världens största tvåvåningsstäder.

Håll utkik på min hemsida. Fler bilder kan dyka upp just från London. De hamnar då under Galleri / Världen. ( klicka på bilden och njut )

Läs hela inlägget »

På fredagsmorgonen när vi landade i London, var nyheten redan känd. Nelson Mandela hade gått ur tiden. Mandelas gärning hyllas från början till slut. Den är som hämtad ur en heroisk saga. Mannen som med fredliga medel stred för apartheids avskaffande, uppbär i mångt och mycket bibeln Josefs sköna historia. Han blev anklagad, fängslad och upphöjd. Utan hat eller bitter hämnd.

Det är en god hållning på ett mänskligt plan. Bedömda ur ett jordiskt perspektiv. Kurage, karaktär och idealism. Men ur evighetsperspektivet kan väldig, väldigt lite ändå vara gjort. Vi kan alla - om vi lyckas - bli ärade här i tiden och få text målat i kalkvitt på svart jord, för medmänskliga bedrifter. Eller få en byst rest över våra liv. Eftervärlden reviderar och idoliserar tills en framtida generation inte längre vet någonting om oss.

Så viktigt att se livet ur ett evigt perspektiv. Att vara stor i sin gärning kan i Guds ögon vara väldigt, väldigt annorlunda än i våra ögon - även om Nelson Mandela imponerat på oss.

Läs hela inlägget »

Men Jesus sade till dem: "En profet föraktas alltid i sin hemstad, bland sina släktingar och sin egen familj". Och han kunde inte göra någon kraftgärning där. Bara några få sjuka botade han genom att lägga händerna på dem. Och han förundrade sig över deras otro.  Mark. 6:4-5.

Jesus kom till sin hemstad. Han tog in i synagogan och undervisade dem som hade samlats där. Vi kan förmoda att många av besökarna under årens lopp hade sett Jesus växa upp. De läste naturligtvis mellan raderna när de hörde och såg honom. Men människorna förundrade sig också över Jesus undervisning och över det faktum att han botade människor. Var kom den förmågan från? Och hans vishet..? På någotvis glappade det i deras föreställningsvärld. Jesus var ju en av de andra från hans familj. Hans systrar och bröder med likheter och skillnader. Ändå förblev Jesus, Josefs son. En timmermans son och inte Guds. Man tog därför anstöt av honom, står det. Förakt och anstöt.

Jesus lyfter ut sig ur sin egen upplevelse. Och gör den till standard. Hos profeterna. Jesus som under århundraden, hos Fadern, hade sänt ut sina tjänare profeterna, upplevde nu förkunnarnas kamp inifrån som människa. Jag tror att Jesus just då identifierade sig med profeterna genom alla tider. Han fann en gemensam nämnare. Det är som att han ger uttryck för den smärta de alla upplevt på ett personligt plan. Jesus tar en fotografs arbetsmetod. Han börjar i ytterkant och rör sig inåt. Vad säger han?

En profet föraktas alltid i sin hemstad. Alltid? Ja, alltid. Så går han närmre. Bland sina släktingar. Vad gör de bland sina släktingar? De föraktas! Bland sina släktingar och i sin egen familj. Vad är det hos profeten som föraktas? Och varför?

Om en profet hade talat så om sig själv kunde vi ha relatera till Jeremia eller någon annan som bibeln har stort fördrag med i personliga yttringar. Och vi kunde göra det till en säryttring. Eller varför inte som hos Elia? Men här är det Jesus själv som ger dem ett kännetecken. Vem är kännetecknen till för, egentligen? Det är för profeten själv, så klart! De som föraktar kommer knappast att ändra inställning till budbäraren bara för att de är fyllda med förakt och blir ertappade. De andra har istället att ta ställning till budskapet i första hand. Däri ligger friktionen.

Profetens uppgift är så enastående att den skapar motsättningar. På hemorten, bland släkt och i familjen. Människorna på orten borde förstå bygdens son ur ett kulturellt och socialt sammanhang. Men här utlovar Jesus förakt. Alltid betyder all tid.

Vidare i sin släkt. Borde inte släkten kunna avläsa den särpräglades egenheter ur en slags släktkodex och ha fördrag, förståelse och översyn? Nej. Förakt! Vidare läser vi att det kryper ända in i den närmsta kretsen av de som borde förstå och dela profetens livsyttringar. Kärnfamiljen. Här utlovas det också förakt.

Det finns således, i kallelsen, en dimension andra ställs utanför. Det finns ett uppdrag som tycks skapa motsättningar eller till att början med oförståelse. Jag har tänkt på det ord som Jesus myntar - förakt. Är inte det en ganska djupgående känsla bland oss människor, om vi bär på förakt? Hur är det möjligt att man kan hysa förakt för en man av Gud? Det är mer än språkförbistring kan vi förstå. Här hjälper inga synonyma ord från lexikon för att skapa samförstånd. Och det hjälper inte heller att vi försöker förklara för profeten hur obegripligt fel ute han är. Vi kommer ändå inte att kunna överbrygga det som är själva profetens avtryck. Profetens profil kommer att i motsvarande grad motsvara avtrycket. Föraktet.

Guds ord säger att vi inte skall göra Hans profeter något illa. Är det inte något familjärt i den uppmaningen? Nästan lite moderligt? Ja, åtminstone om man lägger föraktet i den andra vågskålen. Gud tar hand om sina tjänare under förakt. Det är inte per automatik ett sigill på en profet tjänst - att vara föraktad men profeter är föraktade. Det är det vi talar om här. Gud har lagt det så. Det är det skydd bäraren av tjänsten fått. Både som ett resultat av tjänsten men också som en nödvändighet för att kunna fungera i tjänsten. För när Gud talar är han inte beronde av vad alla förstående krafter kunde tänkas tillföra budskapet. Profeten framför aldrig ett budskap som man genom samtal kan uppnå konsensus kring. Det vore förödande för profeten. Därom är budskapet alldeles för starkt och entydigt. Det är för profeten otänkbart.

Därför är profeten gömd och kringhöljd.

Av förakt.
 

Läs hela inlägget »
Etiketter: profeter

Senaste

Arkiv

Din kommentar

  • Märta » De säregna :  ”Frid Broder! Så befriande! Sällan utvald och bjuden kan säregenheten smärta unde..”

  • Claes » Kanal 10:  ”Kan vi komma och spela hos er. Tack på förhand// Claes Mård SOUND OF SCANDINAVI”

  • Märta » Drick vatten ur din egen brunn:  ”Välkommen hem och tack för svalkande och läskande tankar! ”

  • Märta » Kanal 10:  ”Så bra Thommy! TACK för att du säger ifrån!”

  • Susan Anderberg » Tack för mig:  ”Tack än en gång broder! Följer dina inlägg med stor behållning! Likt dig, så äls..”

  • Thommy » Andetag:  ”-Tack Lennart! Herren skall vara med dig där du behöver det som bäst. Det önska..”

  • Lennart » Andetag:  ”Ja vi glömmer ibland vad vår rättfärdighet kommer ifrån och tror att det hänger ..”

  • Märta » Jeremia:  ”Ja, var annars! Tack för påminnelsen! ”

  • Thommy » Andetag:  ”- Tack Siri &Märta för ert stöd. Ni är vad två syrgastuber kan vara för en dykar..”

  • Märta » Andetag:  ”Tack för en kraftig uppmuntran med speciella infallsvinklar!”

  • Siri » Andetag:  ”Så sant..i bönekammaren får man krypa in både nu och då och ropa till sin fader”