_DSC9211-2.Mobilen

Frälsningssoldaten

En äldre kvinna kom in i tunnelbanevagnen mitt i eftermiddagsrusningen i Stockholm. Hon fick göra anspråk på ett utrymme för sig och sin vinröda rullator i trängseln. Äldre har inte som förr ett slags företräde i tillvaron. 

Kvinnan satte sig på den fiffiga britsen, mitt emellan rullatorns handtag med handbromsen i stoppläge, och försjönk i viloläge. Efter Alvik, efter Brommaplan, där de flesta går av i den främre vagnen, så staplade hon sig fram till ett av tågets säten. Där slog hon sig ner. Jag hade då redan satt mig snett mittemot och noterade henne, igen.

Kvinnan var säkert 85 eller 90 år gammal - utan att för den skull vara fördomsfull. Hon var åtminstone betydligt äldre än många andra. Hon påminde om ett mode för länge sedan. Hennes yttre talade om ett enkelt och flärdlöst liv. Många saker röjer ett sådant utseende utan att för den sakens skull peka ut något. Det är för övrigt fult att peka. Enkelhet behöver inte betyda fattigdom men kan ibland misstagas för att vara det. Ytligheten har å sin sida sett många skepnader. Kvinnan bar en knallröd lapp över bröstet - på hjärtsidan. Det stod Frälsningsarmen på emblemet. 

Väl framme i Vällingby när jag skulle gå av, gick jag förbi henne, jag lade min hand på hennes hand och viskade lagom högt: " Jesus kommer snart". Det behövde jag inte ropa ut. Hon var en tydlig troende. Kvinnan titta upp på mig med sina grumliga ögon. De kvicknade till, sken upp och hon log med hela sin övre tandrad. Hon blev hundra år yngre. Så mycket frid i de ögonen. Så mycket lycka. Men jag ville naturligtvis inte ge henne hembud. Därför tillade jag i stillhet: "De flesta vet inte om det ". "Så är det", svarade hon med låg stämma. "Det är vår tröst ", tillade jag för att styra upp min vänliga avsikt. Hon strålade. Formligen strålade.

Det skall så lite till. Det behövs så lite för att styrka andra. Vi såg på varandra och vi strålade i samförstånd. Två individer ur två helt olika generationer. Två syndare väl medvetna om det - men frälsta av nåd. Det är det stora! Vi sammanstrålade på vägen hem. Våra liv så olika men vi hade en gemenskap som var mer än blodsband. Det eviga hoppet! 

Jag lämnade henne med ett "Gud välsigna dig ". Jag gav henne önskan om Guds välsignelse. Min egen är inte så kvalitativ. Den kan vara över på en kafferast. Men Guds - den är bestående!

När vi kommer hem till Gud en dag...eller natt...skall vi berätta om Jesus gärningar i våra liv inför andra tiders gudsmänniskor. Så spännande det kommer att bli. Vi kommer också att ha gott om tid till det. Vårt förvärvsarbetande är då över och vi kan softa i de eviga salarna med redan betalt boende, etc. Det kommer att bli intressant och jag är övertygad om att himlen kommer att vara med i samtalen och påvisa alla tillfällen då Gud bistått oss i vår kamp, utan att vi varit medvetna om det. 

Det gör han oftare än vi tror. 

 

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Kommentarer

Bloggarkiv

Etikettmoln