_DSC9211-2.Mobilen

Vad förslår en hundring?

Stockholm 26 januari 2015 Stockholm 26 januari 2015

Kvinnan satt som en hösäck framför sin kopp. Hon satt rakt upp och ner och sov. Hur länge hon suttit och tiggt det vet jag inte. Men hon hade somnat av det passiva förvärvet. Hennes kroppsbyggnad var på hennes sida. Kroppskonstitutionen hjälpte henne att bara vicka ner hakan och på så vis kunde hon sitta och sova bekvämt. Hon var riktigt kraftigt byggd med andra ord.

 Jag skrapade med foten när jag nått fram till henne med en hundring som jag knölade ner i hennes mugg som obegripligt stod pall för vindarna. Allt för att hon skulle vakna och för att sedeln inte skulle flyga bort eller hamna i fel händer. Hon vaknade tvärt. Hon vädjade direkt om mer pengar. Hon sa: - "Kallt. Tackså micke. Bulgaria biljett! Pleeeeeaase!" Därefter pekade hon på sin man - om det nu var han som satt i andra änden lite i skymundan vid varuhusuppfarten. Jag gick också till honom. Han var vaken och mycket frusen. Han fick också en hundring. Han tackade, ville kyssa min hand och ville också ha mer pengar. "Bulgarien". "Tack så micket". "Kallt och pleeeease".

För ett ögonblick blev jag nedbrottad i min tankevärld. Här ställer jag upp med en lite större sedel än vad jag sett andra ge till tiggare och så blir jag bemött med behov som jag inte var beredd att svara upp emot. Är otack världens lön? Nej. Nej, det är det inte. Men min egen nedärvda egosim är det. Den är otacksam att släpa på. Otacksam över vad jag fått i livet. Och den är missundsam för en hundring som jag ger till någon annan utan förväntade reaktioner eller rätta motprestationer. Tanken på att bli kysst på handen av tacksamhet är övertygande - om än inte genomförd - tack och lov! Men inte uppmaningen att ge mer pengar när man redan varit så bra och god. Bistånd under skeva och orättfärdiga levnadsförhållanden. Min godhet hade inte kalkylerat med detta. Kalkylerar godheten? Tydligen. Usch!

Lite så här fungerar vi. Mitt i vår filatropi och i vår yvighet att verka för det rätta spårar vi ur för ett slag. Plötsligt tittar det egoistiska trynet fram. "Dom var ju otacksamma!" "Dom såg i mig större resurser och värderade inte min ädla gärning." "Fy."

Mina vänner. Vi måste vakta på oss själva så vi inte blir våra egna offer. Men vi väljer själva så klart.

Jag tänkte på Jesus och alla dem som bibeln presenterar. Dom som Jesus hjälpte. Varför ropade man extra högt på Jesus när han kom? Därför att man hade hört och man trodde att Jesus kunde hjälpa mer än andra. Är inte det följdriktigt? Jo. Man vänder sig dit man tror att hjälpen finns. Min hundralapp som var värd mer än några kronor eller en tia aviserade att jag kanske kunde lösa de större frågorna för paret. Bara så. Dom ville hem till Bulgarien. Om hjälpen kommer skall man passa på. Det är ju en överlevnadsinstinkt. Eller hur? Inget annat.

Jag är glad att jag hade akt på min egen reaktion som kom oförberedd på deras "fräckhet". Som inte var någon fräckhet.

Den var desperat.


(Bilden ovan är inte från det tillfället. Klicka på bilderna de ses lite större då.)   



 

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv