" Jeriko var stängt och tillbommat för Israels barn och ingen gick ut eller in. Och Herren sade till Josua: "Se, jag har givit Jeriko med dess kung och dess tappra stridsmän i din hand. Tåga omkring staden med alla stridsdugliga män, gå runt staden en gång. Så skall du göra i sex dagar. Sju präster skall bära sju basuner gjorda av bagghorn framför arken. På sjunde dagen skall ni tåga omkring staden sju gånger, och prästerna skall blåsa i hornen. När de blåser i baggens horn med utdragen ton och ni hör ljudet från hornet, skall allt folket ge upp ett kraftigt härskri. Då skall stadsmuren störta samman och folket skall dra in över den, var och en rakt fram."  Josuabok 6


Ett sammanhang där Gud - som så många gånger tidigare i historien - träder fram ur ett mänskligt underläge. En verksam tro rör sig tillsynes alltid i en miljö av underläge. Det finns alltid ett behov av någonting, innan Gud griper in. Resten av hans gärningar har vi inte märkt av då Gud upprätthållit allt i sin allmakt. Så bra att vi då kom i trångmål och fick se hans hand utsträckt! Hur skulle vi annars kunnat uppleva hans påtagliga omsorg om oss? Allt han gör har ju blivit en vana bortom vår egen förmåga att se storheten i det. 

Underläge med Gud är alltid ett gott utgångsläge. Ta fasta på det, gå under med den föresatsen eller överlev med den föresatsen! Håll fast vid och håll före att Gud är mäktig oavsett. Oavsett vad? Vad som än sker! Det är trons vila som litar på att Gud är mäktig och att han kan förändra situationer. Trons vila överlåter saken till mottagaren - till Gud. Sela.

Oavsett hur miljön ter sig, omständigheterna växlar eller omöjligheterna tycks råda över situationer, så har Gud gjort bruk av de mest omöjliga lösningar i gången tid. Hur var utgångsläget för Israels barn vid detta tillfälle?  "Stängt, tillbommat och ingen gick ut eller in."  Räcker det inte med att det var stängt i denna heliga beskrivning? Nej, det var också tillbommat. Stängt och tillbommat! Känner du igen hopplösheten i de två orden? Stängt och reglat. Men för tron är de bara en relief och ett bakvänt sätt att beskriva rörelseriktningen då Gud griper in. Gud måste trotsa sin egen ordning med naturlagarna, med naturkrafterna och upphäva dem för ett slag. Vi blir hjälpta och imponerade. Gud framstår som god.

Jerikos murar. Här är det som så många gånger tidigare och senare i historien läge att resignera och ge upp. Känner du igen den här blytunga resignationen som vill gastkrama varje tillstymmelse av hopp och tilltro till Gud!?  Den ambitiösa och mänskliga förmågan mäter murar och projekterar att gräva sig under dem. I bästa fall. Vi skickar spejare och kastar repstegar i önskan om partiella lösningar. Vad värre är... Den som saknar tro ger upp. Men för den som gett upp finns det ny styrka hos Gud att hämta!! Han har lösningarna. Han är inte instängd som vi i vår kortsiktiga framsynthet, med våra trendiga modenycker eller bristfälliga räknesätt. Gud har i historien visat prov på himmelska resurser där han själv tar sig friheten att bestämma den utlösande faktorn - genom tron! En tro verksam genom kärlek. Sela.

Israel skulle gå runt stadens murar. Inte för att trampa upp en vallgrav och sedan krypa under hindret. Nej! Murarna skulle raseras. Alla skulle därmed kunna gå både ut och in. Fritt! Tala om klimat skillnad för staden Jeriko och som ett uttryck för någonting helt annat än en bastion, en mur, ett fängelse.

Det är något med tron. Och det är också något med den omgivande tillvaron som vill kväsa tron. För den som kan uppleva hur de två oförenliga världarna krockar vid sitt möte, blir det till en kamp, till en strid att urkämpa. Tron hämtar sina resurser från himlen och räknar med Gud i allt. Tron framhärdar. Den övervintrar. Tron lyssnar inte till rationella förklaringar. Den hör men lyssnar inte. Tron går på Guds ord! Den pantsätter allt för insikten och överlåtelsen till tron. Vilken tro? Att Gud är mäktig att uppfylla det han har lovat. För den trosvisse är det löftet mer värt än utgången av situationen. Den trosvisse bryr sig inte om annat - trots trångmål. Var skall man vända sig i vår samtid för att få del av den tron, den tro som får fatt i Guds omvälvande resurser på hans initiativ? Man får gå till Guds ord. Där finns många och rika beskrivningar på Guds tillvägagångssätt. Han är i standby läge trofast att gripa in på ett ögonblick. 

Gud är större än sina lösningar. Han är större än våra trångmål. Han är verksam genom sitt ord! Han är också större än alla de eventuella lösningar i våra liv, som han inte rör ett finger för att efter vårt bästa omdöme bör förändra. Han är större och härligare än både bristen och lösningarna tillsammans. En sådan tro kan verka svulstig. Den kan verka köttslig och fet på mänsklig högfärd. Men en prövad tro, en verksam tro, en tro i kärlek kan övervinna allt. Och sätta Gud i rörelse! Tron spekulerar inte. Den dagtingar inte. Guds vägar är inte våra vägar. Hans tankar är inte människors tankar. Till honom får vi sätta vår tillit.

Sju baggars horn i en utdragen ton och ett härskri jämnade stadens tjocka murar, med marken, du arkeolog i trosfattig tillvaro där du gräver bland kyrkofäder. Vart föder du o Herre upp dessa baggar i motsvarighet till dagens situation? En barnsligt formulerad fråga, kanske. Tron är barnslig och får naiva lösningar till redskap. Tron tar inte upp tävlan med förnuftet. Den tar kärleken till Gud till hjälp - som tror allt!! De blir undergörande kompanjoner med Gud i sikte.

"Lossa o Gud några baggars horn från sina fästen. Plugga ur botten på de täta, signallösa hornen och för dem till heliga munnar som kan blåsa med utdragen ton, oh Gud! En utdragen ton bland ett folk i uppgivenhet. Tron är ingen utdöd mammut bland avlidna troshjältar. Tron är inte var mans. Därav bristen, Herre. Med turturduvans röst hoar jag från botten av min tillvaro."


I stilla förtröstan.


 

"Därför säger Herren så: Om du vänder om, skall jag låta dig komma tillbaka och du skall få tjäna mig. Om du skiljer det äkta från det oäkta skall du få vara som min mun. Detta folk skall då vända tillbaka till dig, men du skall inte vända tillbaka till dem.  Jag skall göra dig till en fast kopparmur mot detta folk, så att de inte kan besegra dig om de vill strida mot dig. Ty jag är med dig för att hjälpa dig, och för att rädda dig, säger Herren."  Jeremia 15.

Jeremia som hade tjänat Gud var uppenbarligen slutkörd. Man kan verkligen förstå att han är i en djup personlig kris, för att tala nutidsspråk. Sammanhanget säger oss det. Jeremia vänder sig till Gud i all sin nöd. Det är ett ömt möte.

Vi vänder oss vanligtvis till andra människor när vi är i nöd. Till vänner, till föräldrar, till arbetskamrater eller till institutioner som har att förstå sig på mänskliga problem. Jeremia vände sig till Gud. Och han hjälpte honom! 

Det finns ett intressant uttryck i Guds svar till Jeremia. "Detta folk skall då vända tillbaka till dig, men du skall inte vända tillbaka till dem." Det var den springande punkten för Jeremia. Han hade kommit i kläm mellan det Gud ingivit honom att tala och reaktionerna från hans omgivning. Herren ser ut att fullständigt ändra på den saken, men likväl skulle där finnas en distans mellan Jeremia och folket.

Tänk vad Gud kan uträtta och göra! Han kan vårda sina redskap så att de får förändrade förhållanden. Likväl står det att Jeremia "inte skulle vända tillbaka till dem." Hur kunde Gud avgöra det? Människan är väl sin egen relationsskapare. 

Gud säger att han skulle göra Jeremia till en fast kopparmur. En kopparmur - om vi nu kan föreställa oss en sådan i det verkliga, flyttar man inte på hur som helst. Det är naturligtvis i överförd mening ett uttryck för en orubblighet som Gud skapade i honom, genom att förhållanden förändrades och mannen blev motsatsen till hud öm. Han var konkav men blev konvex. Han kunde därför tåla påfrestningarna bättre i sin konstitution och blev oberoende. Men ändå beroende av Gud. Avskildheten har många olikheter i det själsliga. Avskildheten som skyddar och bevarar tjänaren i en lång tjänst inför Gud. "Den som är fast i sitt sinne, bevarar du." 

Det är ett lärorikt tillvägagångssätt Gud använder sig av i Jeremia liv. Jeremia saknade mänsklig support, kan man säga så? Det låter så ytligt. Bekräftelsebehov, är också ett lika modernt missvisande uttryck. Han hade tagit mycket stryk i att säga sanningen i sin förkunnelse. Gud hjälpte honom på ett underbart sätt, men lät honom förbli i avskildhet. Det är det stora här. En tillsynes obetydlig vers som rymmer så mycket.

" Men du skall inte vända tillbaka till dem."

Gud är trofast och han har alltid en utväg ur våra trångmål. Bara vi vågar förtrösta på honom!

 

Det är kontraproduktivt att länka andra sidor till sin egen hemsida, kan jag tycka. Men jag har nu lagt upp en länk till Times Square Church, i New York. Församlingen är evangelisk. Den har en Kristuscentrerad förkunnelse.

Kyrkan byter ut de inspelade gudstjänsterna en gång i veckan, på webben, så det finns många tillfällen att ta del av mötena där. Så de sjunger! Ta upp mötet på din dator och var med. Det lyfter.

Så vill du vara med på gudstjänst på distans, koppla upp dig på min sida, så har du alltid en genväg dit.
 

                   
                       http://www.tscnyc.org/webcasts/sunday-10am-nyc/

      En ny Gudstjänst varje söndag 10.00, lokal tid. Lova Gud! Det gör dig gott.

 

När vi var i Italien i helgen hann jag knappt fota något. Tiden var för kort. Men jag tog ändå den här bilden med cykeln lutande mot väggen, som jag tycker korresponderar fint med en annan bild jag tog i Mottola 2014. 

Bilden med träden har jag tidigare låtit printa ut i formatet 120 cm gånger 80 cm på akryl. Den hänger outtröttligt hemma hos oss. Mood i Stockholm har en butik med konst producerat på det här viset. Affären ligger på Mäster Samuelsgatan. Titta in där. Det finns flera fina alster, kan jag lova. Men man får betala tiotusentals kronor för verken. Det beror naturligtvis på höga produktionskostnader med flera produktionsled. 

Bilderna trycks bakom en tjock akrylskiva som skapar ett glansigt och fint djup i bilderna. På baksidan om bilden monteras sedan två avsedda skenor som gör att bilden kan hängas en bit ut från väggfästet. Det gör att bilden liksom svävar fritt. Mycket fint. Skulle du vilja beställa en sådan bild av mina motiv, så går det att ordna. Naturligtvis tar jag bort copyrightstämpeln som ligger på dessa bilder.

En likvärdig högupplöst bild på Yellow Korner kan kosta mellan tio - femton tusen. Men jag kan med egna motiv få fram dem för ett betydligt bättre pris. Motiv ingen annan har tagit, kan förmodas.

(klicka på bilden om den avstannat)


 

Vi åker till Florens! Det får bära eller brista. Ja, vi flyger till Pisa men vidare därifrån. 

Vid den här tiden imorgon har vi beslutat att besöka Giardino di Boboli. Det är en magnifik stadspark som familjen Medici ägde, med anor från 1500-talet. Det är historisk mark, verkligen. Jag hoppas hitta några fina motiv därifrån. Men innan dess skall jag ta mig runt staden på egen hand i joggingtakt. Jag springer ju aldrig. Jag joggar. Vad gör det. Upplevelsen är en löpares. Tiderna blir bara bättre och bättre. Över tid. Jag har några bilder från Boboliparken sedan tidigare. De har inspirerat oss.

Jag vill slå ett slag för Time Square Church i New York. Till hösten skall vi besöka den här församlingen. Time Square Church grundades av David Wilkerson som gick bort från några år sedan. En respekterad gudsman får man tillägga. Han omkom i god ålder i en bilolycka. Det gjorde Elia också. Han for upp i den tidens vagnar. Stagnation är rörelsens motsats. 

Klicka gärna på länken här nedan. Mötet är från ett förmiddagsmöte som håller på ett par timmar. Vilken Kristuscentrerad gudstjänst! Man kan gott tala om en hög standard. Kolla in kören! Vilken jättelik kör. Ser församlingen välsituerad ut? Ja, möjligen men det är så med människor som blir upprättade. De får en ny värdighet. Har kören övat innan mötet? Säkert. Ska man det? Varför inte. Gud tronar på lovsången. Varför inte då bygga den "tronen" bra? Man behöver varken tappa inspiration eller spontanitet för det. Är alla i kören så smorda och heliggjorda som de verkar? Det vet bara Gud. Det finns alltid en risk att man på individnivå stagnerar i sin gudsrelation. Och det kan man göra enskilt som i grupp. Men det är inte meningen.

Jag har också lagt märke till bakgrunden, bakom kören, i videosekvensen. Jag är ju fotograf och letar ständigt efter estetiska fel. Titta på draperiet i turkost. Ser du att det utgör ett jättelikt öga? Pupillen utgör mitten på den draperingen. Ögat, från han som ser. Något att nämna? Inte alls.

Ta dig tid och lyssna på denna blandade kör/folkmassa. Är det ändå inte en överklass som står där i kyrkan som i början av deras verksamhet betjänade de allra lägsta på samhällsstegen? Är inte lokalen lite väl lyxiöst utformad också? Det är av underordnad betydelse och är fördomsfullt. Så länge lokalen inte blir sakral så är det okey. Någon gång måste ordet fördomsfullhet få sin tillämpning ändå, även om jag själv ger den lektionen. Alla behöver Gud. Rika som fattiga. 

http://www.tscnyc.org/webcasts/sunday-10am-nyc/

På återhörande!