2016 > 01

"Och Herren gjorde egyptierna vänligt sinnade mot folket. Dessutom hade mannen Mose stort anseende i Egyptens land, både hos faraos tjänare och hos folket."  2 Mosebok 11:3.


Nyckelordet i dagens text är anseende. Gott anseende eller dåligt anseende. Eller inget anseende alls. Ett stort anseende kan på ett ögonblick förstöras inför människor och vara omöjligt att återerövra.

De särskilt prövade och befriade från mänskliga prestationer är de som förlorat sitt anseende. Den erfarenheten blir på sikt till en gåva. Så skedde med Petrus då han hade förnekat Jesus. Det var en smärtsam erfarenhet men senare befriande för honom. När Jesus särskilt hälsade till Petrus efter uppståndelsen blev sveket till en välsignelse. Nåden befriade honom genom Jesus uppsökande kärlek. Så arbetar Gud med våra brister och tillkortakommanden. Där människor ratat - där upprättar Gud!

Vi läste om Mose att han hade stort anseende. En annan gudsman, Samuel, var betrodd i hela Israel att vara en särskild gudsman. Betrodd och att äga anseende avser samma sak. Men hos Gud finns inte anseende till person. Han ser inte på oss på det viset. Det vore en alldeles för riskfylld grund att bygga en relation med människor på. Vi äger inte heller den styrkan i fullkomlighet att vi inte brister i något avseende. Därför räknar inte Gud med våra tillfälliga eller krampaktiga förträffligheter eller svagheter för den delen. "Falskt är hoppet om vi jaget dyrkar. Snart brutet på bår det ligga skall", diktar författaren så vackert. En odödlig strof.

Vad skall vi dra för slutsats? Ja, inför människor får vi passa oss om vi vill vara populära. Inte sant? Vi är ju inte perfekta någon av oss - om vi än skulle kunna glimma till vid något tillfälle. Vi får inte heller slira på sanningen och måste sköta våra kort väl om vi skall uppnå anseende. Så är det. Vi måste också äga en hel del själsliga egenskaper i vår personlighet och i vår framtoning som säljer in oss. Vi måste leverera och underställa oss andras gillande både en gång, två - ja, tre gånger innan vi blir erkända och insläppta i betroddhetens salar och rum, under duktighet. Känner du igen det? Det hör människolivet till i all vår strävan efter gunst och plats.

Men relationen till Gud frågar inte efter det där. Du som vill bli erkänd av bristfälliga människor - Gud har inte anseende till personen! Glöm aldrig det. Det öppnar väldiga perspektiv för den eländige, den ratade, den osympatiske och den som helt enkelt bara misslyckats eller övergivits. Herren Jesus är en Gud för de som misslyckats. Han är också i ett allvarligare perspektiv, syndarens vän.

Det är inte fel att ha ett stort anseende men du har inget företräde hos Gud. Inte ett dugg. Han som älskar oss oavbrutet med en evig kärlek. Det är så annorlunda. Det går inte att uppnå i mänsklig gemenskap. Men hos Gud finns det acceptans för oss alla. Utan anseende.

Det är så stort också denna dag.


 

Läs hela inlägget »

 

 


Det här är en bild man bara kan tycka om. Det är den lokala bilverkstaden i Vedum. Jag tycker om bilden för att det ligger en vevaxel på lastpallen utanför verkstaden. Bromsskivor och ett par kylare. Helt klart är det en bilverkstad som sysslar med det man utger sig för att vara. Det är hederligt. Bilden är tagen med mobilkamera och det blir ju så där.

Men tänk om alla kyrkor ägnade sig åt det som de skulle göra. Då skulle lastpallen med reservdelar ha varit en kö av frälsningssökande syndare. Det är sällan man ser det nu för tiden. Ofta får syndaren en frälsningsbön sig uppläst som hon eller han skall repetera. Sedan är det klart. Låt den överbevisade syndaren få ropa fritt själv istället! Han eller hon är i behov av det. Låt syndaren få ropa ut sitt hjärtas innersta rop till Gud, på egen hand.

Dessa kyrkliga ombud. Ni kastar ut barnet med badvattnet. En förlossningssal är inte ett rum för rekrytering av proselyter. Det är en smärtornas sal.

Allt annat är på låtsas.

 

 

Läs hela inlägget »

"Efter Ehud kom Samgar, Anats son. Han slog filisteerna, sexhundra man, med en oxpik. Också han räddade Israel." Domarboken 3.

Samgar är bara omnämnd med tre meningar i Domarnas bok i bibeln. Tre! Han som blev känd för sin oxpik. Gör det honom till en troshjälte? Ja det gör det! Det står så fint; "Också han räddade Israel".

Om din tjänst verkar liten, resultatet ses vara smått, räddar du en själ för himlen är det likväl större än att slå ihjäl sexhundra man - om vi nu skall mäta oss med allting. Ibland behöver vi göra det för att få rätsida på den förra mätningen som slog oss till marken av missmod.

"Gör det lilla du kan, gör det villigt och glatt. Snart de sista minuterna flytt. Oh, vad fröjd om en dag, han och säger till dig, det du gjorde det gjorde du mig ."


 

Läs hela inlägget »

Idag antog som förväntat det danska folketinget ett förslag om att kunna beslagta ankommande flyktingars likvida medel och smycken. Man skärper också familjeåterföreningsgränsen till tre år från nuvarande ett år. Gränsen för konfiskering av kontanta medel sträcker sig från tio tusen kronor och uppåt. Det motiverar man med att Danmark tagit emot så många som 20.000 flyktingar på kort tid, vilket försätter Danmark på sjunde plats av mottagarländerna inom EU. 

Men sällan har väl bristen på förståelse för flyktingens situation bemötts med större förakt. Det här är den kollektiva egoismen i sin mest sofistikerade form. På statsnivå. Vi vet inte längre vad det innebär att var en flykting. Jag får återkomma i denna sak. Det är en ödesfråga. 

Vad skall den danska staten göra med flyktingarnas smycken? Skall de ingå i den danska statens guldreserv? Vad skall man göra med de privata, dyra minnena präglade i guld? Smycken har - om inte ett högre värde, en i högre grad särskild betydelse för den som bär dem bland orientens folk. Guldet har mer än ett affektionsvärde. Det är lätt att begripa. Arams folk - som Jesaja profeterar om skulle förlora sin härlighet. Profetian tar åtminstone symboliska proportioner på dansk mark. - Du folketing, de är ju dina flyktingar. - De är på flykt undan krig, du Dan.

Det finns kulturer där guld är den gåva som ges för livet. Man ger i långt större utsträckning guld till varandra vid födslar, vid omskärelse, brudgåvor och hemgift, etc. Det har ett djupare värde än pengar i dessa kulturer, än de magra vigselringar vi bär under någon kort tid och sedan lämnar in på någon pantbank i vår västerländska kultur, där individualism och promiskuitet blivit allas valmöjlighet. Det danska förslaget fritar vigselringar från konfiskeringsförslaget. Så humant! Likväl berövar man flyktingarna deras sista minnen från ett havererat liv. Effekten man vill uppnå är i avskräckande syfte. Det hymlar man inte om. Den danska mentaliteten är sådan. Den är rak och saknar sällan en klar och tydlig uppfattning. Det man står för, det står man upp för i Danmark. Jag generaliserar förstås och jag har inte sagt att det är något negativt. Det har också sina fördelar i ett folklynne. Dansken har ryggrad. Det måste jag få säga. Men här skulle man istället böja sig ner i förbarmande. Här går de nordiska länderna växelvis hand i hand. 

Jag blir upprörd av dessa frågor. En bok ligger på mitt bord skriven av journalisten Susanna Birgersson. Hon har bott en tid i Danmark för att förstå den danska hållningen. Den lilla skriften heter; "Det som förloras utåt ska vinnas inåt". Jag vill återkomma till den boken inom kort. Titeln är känd och det är bevingade ord. Den kan om möjligt ange tonen i hennes slutsats. 

Vi lever farligt. Vi har lagstadgat i många frågor som Gud är emot - i humanismens namn. Nu tar Gud oss på sängen i just humanistiska frågor. Den kanske mest basala och banala av dem alla - flyktingfrågan. Men vi faller fritt som genom ett såll.

Den svenske armechefen, Anders Brännström, uppger ikväll att Sverige inom några år kan vara i krig. Det är inget yrvaket tal i en militär rekryteringskampanj av en armechef, i strävan efter en högre militär befattning i karriären. Tvärtom! Det skall mycket till innan en armechef med det nyantagna policy dikretet, som talat om att ingjuta en bättre självbild hos det svenska försvaret, går tvärt emot den utstakade vägen. I ett nu kollapsade den nya imagen.

Jag vill avsluta denna blogg med Amos ord. Vi kan gardera oss för den ena faran och den andra... Men ogudaktigheten får till slut sitt pris. Gud sätter en bortre gräns. Det är jag övertygad om.

"Det blir som när någon flyr
för ett lejon, men möter en björn, och som, när han kommer hem, stöder handen mot väggen och blir biten av en orm.
"   Amos 5.


 

Läs hela inlägget »

Mitt forum är nu inne på sitt sjätte år. Tiden har verkligen gått fort.

Mina tankar i fråga om det går osökt till Jakob som tjänade Laban i sju år för att få Rakel. Men då gör Jakob misstaget som man inte skall göra i Guds rike. Han tittade efter. Vid utvärderingen fann han istället Lea med matta ögon - och blev missnöjd. Förstå min bild. Det är en illustration. Vad menar jag? Jo, man skall aldrig utvärdera saker och ting i Guds rike, i tiden, på jorden. Spekulera inte över resultaten! Tänk om Jakob hade gett upp då han såg Lea vid en partiell utvärdering av Guds verk i hans liv och misströstat i hennes matta ögon. Det fanns risk för det. (Vad är ett matt öga om inte bristen på vision?) Då hade han missat Rakel! Då hade han inte fått sin Josef och sin Benjamin. Ropet, ja ropet i Rama hade aldrig hörts. Där ropet inte hörs kan man heller inte trösta. Världen är full av rop. Rop och Ramaskri. En av de viktigaste gudstjänsterna är att trösta Guds folk å Guds vägnar. Rakel gråter i Rama. Hennes barn finns inte mer. Sela.

Jag har för avsikt att dela upp min hemsida framöver. Jag kommer att ha en fotografisk sida där jag kan visa upp fotografier och erbjuda mina fototjänster på ett bättre vis. Bloggen - från manna till vaktlar, kommer jag att ha kvar i en modifierad form. Flera läsare har förespråkat det upplägget för mig. Själv har jag inte haft problem med båda sidorna på samma hemsida. Jag är en. Inte två. Men jag tror ändå det kan vara bra att renodla saker och ting. Man kan vara en för det. Det får ske framåt vårkanten. Först måste jag bli enig.

Jag har fått förfrågan om jag inte kunde lägga upp bibliska studier i bloggform. Det kan man naturligtvis göra på många sätt. Jag tänker mig inte då bibelstudier i vanlig mening utan bibelkunskap. Alla är inte teologer. Men alla behöver höra från Guds ord. Det är bara i skriften vi kan höra Guds tal till oss och in i våra liv. Inte endast - men primärt. Guds avsikter går aldrig utanför det som ordet anger. 

Det kan tänkas att jag börjar från bibelns början och i skapelseberättelsen vidare framåt genom böckerna där det finns rika stråk. Men min förkärlek till predikan är tyvärr dominerande. Därför kommer med säkerhet bibelordet kasta mig ur sadeln till och från. Predikan är förkunnandets finaste form. Den är otålig och uppfodrande. Den vurmar. Den tar inte hänsyn till tider och stunder. Den ser brännpunkten glöda och ropar för full hals. Den pekar ut och säger. Därför är predikan främst en förkunnarform som skall avlyssnas. Den har inte samma räckvidd i skriven form. 

Men säg inte det! Guds ord vet man aldrig med.

 

Läs hela inlägget »

En äldre kvinna kom in i tunnelbanevagnen mitt i eftermiddagsrusningen i Stockholm. Hon fick göra anspråk på ett utrymme för sig och sin vinröda rullator i trängseln. Äldre har inte som förr ett slags företräde i tillvaron. 

Kvinnan satte sig på den fiffiga britsen, mitt emellan rullatorns handtag med handbromsen i stoppläge, och försjönk i viloläge. Efter Alvik, efter Brommaplan, där de flesta går av i den främre vagnen, så staplade hon sig fram till ett av tågets säten. Där slog hon sig ner. Jag hade då redan satt mig snett mittemot och noterade henne, igen.

Kvinnan var säkert 85 eller 90 år gammal - utan att för den skull vara fördomsfull. Hon var åtminstone betydligt äldre än många andra. Hon påminde om ett mode för länge sedan. Hennes yttre talade om ett enkelt och flärdlöst liv. Många saker röjer ett sådant utseende utan att för den sakens skull peka ut något. Det är för övrigt fult att peka. Enkelhet behöver inte betyda fattigdom men kan ibland misstagas för att vara det. Ytligheten har å sin sida sett många skepnader. Kvinnan bar en knallröd lapp över bröstet - på hjärtsidan. Det stod Frälsningsarmen på emblemet. 

Väl framme i Vällingby när jag skulle gå av, gick jag förbi henne, jag lade min hand på hennes hand och viskade lagom högt: " Jesus kommer snart". Det behövde jag inte ropa ut. Hon var en tydlig troende. Kvinnan titta upp på mig med sina grumliga ögon. De kvicknade till, sken upp och hon log med hela sin övre tandrad. Hon blev hundra år yngre. Så mycket frid i de ögonen. Så mycket lycka. Men jag ville naturligtvis inte ge henne hembud. Därför tillade jag i stillhet: "De flesta vet inte om det ". "Så är det", svarade hon med låg stämma. "Det är vår tröst ", tillade jag för att styra upp min vänliga avsikt. Hon strålade. Formligen strålade.

Det skall så lite till. Det behövs så lite för att styrka andra. Vi såg på varandra och vi strålade i samförstånd. Två individer ur två helt olika generationer. Två syndare väl medvetna om det - men frälsta av nåd. Det är det stora! Vi sammanstrålade på vägen hem. Våra liv så olika men vi hade en gemenskap som var mer än blodsband. Det eviga hoppet! 

Jag lämnade henne med ett "Gud välsigna dig ". Jag gav henne önskan om Guds välsignelse. Min egen är inte så kvalitativ. Den kan vara över på en kafferast. Men Guds - den är bestående!

När vi kommer hem till Gud en dag...eller natt...skall vi berätta om Jesus gärningar i våra liv inför andra tiders gudsmänniskor. Så spännande det kommer att bli. Vi kommer också att ha gott om tid till det. Vårt förvärvsarbetande är då över och vi kan softa i de eviga salarna med redan betalt boende, etc. Det kommer att bli intressant och jag är övertygad om att himlen kommer att vara med i samtalen och påvisa alla tillfällen då Gud bistått oss i vår kamp, utan att vi varit medvetna om det. 

Det gör han oftare än vi tror. 

 

Läs hela inlägget »

"Sedan gick Jesus ut till Olivberget som han brukade, och hans lärjungar följde honom. När han kom till platsen , sade han till dem: "Be att ni inte kommer i frestelse." Och han drog sig undan från dem, ungefär ett stenkast, och föll på knä och bad: "Far! Om du vill, så ta den här bägaren ifrån mig! Men ske inte min vilja, utan din."
 
Då visade sig en ängel från himlen för honom och gav honom kraft. Han kom i svår ångest och bad allt ivrigare, och hans svett blev som blodsdroppar som föll ner på jorden. När han reste sig från bönen och kom till lärjungarna, fann han att de hade somnat av sorg. Då sade han till dem: "Varför sover ni? Res på er och be att ni inte kommer i frestelse
."
 Lukas evangelium 22.


Jesus hade tagit med sig Petrus, Jakob och Johannes vid detta tillfälle för att be. Det är en gripande text. Jesus lidande är så omfattande att vi nog aldrig någonsin kommer att kunna förstå det. Han som bar alla människors synd upp på ett kors. Det är väl ovärdigt en Gud att göra så? Ateisten som påstår att vi är primater. Ja, då blir ju Jesus gärning ännu större i så fall. Förstå mitt galna resonemang i all sarkasm. Men gå gärna ett varv till i din rationalitet. För det är inte ovärdigt om Gud är buren av en höggradig kärlek till mänskligheten. Då överträffar det alla filmmanus, alla kategorier, för att tala samtidsspråk. Vilken svår uppgift att genomlida och att inte vika undan ur ett mänskligt perspektiv, att dö på ett kors. 

Jesus hade vid detta tillfälle stor ångest och svåra kval. Han visste vad som skulle ske och han var också orolig och ängslig för sina vänner och efterföljare - Petrus, Johannes och Jakob. Det förstår vi av texten. Jesus är bara drygt trettio år gammal. Det är ingen ålder. Han tänkte säkert på Lasarus som fick tillbaka livet den där gången. Kanske tankarna frestade Jesus att vilja rädda det horisontalt mänskliga ur ett kortsiktigt perspektiv. Sig själv. Gemenskap och vänskap är inte obetydlig.

Ja, var är du Simeon som mötte honom i templet? Han behöver ditt stöd som aldrig förr. Var är du Hanna och ni andra som sett Guds rike i ett litet gossebarn? Ni med skärpa i blicken. Ni stjärntydare och österlänningar. Var är ni med era insikter? Var är du Johannes som ropade så högt i öknen - om honom. Var är ni herdar och profeter? Han behöver er mer än ert guld, rökelse och myrra. Var är du Jesaja från en annan tid - du som sett en stjärna i Jakob och en telning av Jesse rot och avhuggna stam. "Av den vedermöda hans själ fick utstå skall han få se frukt och så bli mättad." Har du lagt märke till tempuset? Allt sker inte i ett ögonblick. Skall. Det hör framtiden till. 

Då visade sig en ängel för honom. Det skedde på ett liknande sätt som när han var i öknen för att frestas. Det var då Jesus började sin tjänst. På samma sätt är vi från början till slut - ja, under hela livet beroende av himmelsk assistans. Vi kan inte allt själva. Ängeln kom och gav honom kraft. Låt mig få säga det igen och jag tröskar sönder varje ord: Då. Visade sig. En ängel. Från himlen. När då? Då alla andra var frånvarande och han behövde det. Det är inte bara den onda andevärlden som stint följer oss likt lejon efter rov. Himmelens Gud vakar dess mer över oss på änglaburna vingslag. Han skall inte låta vår fot stöta mot marken om vi faller. Hur högt är fallet? Det kan vara hur högt som helst. Himlen har inget tak. Löftet gäller vid marken. Nedslagsplatsen. Där skall han bära dig på änglar med bud om nåd. Sela.

Matteus och Markus skriver också om händelsen i sina evangelium. Den ende som personligen var med vid detta tillfälle och som kunde ha förstahands uppgifter om händelsen var Johannes. Men han skriver inget i sitt evangelium. Inte alls. Han sov. Vi vet av de två andra evangelierna att Jesus förebrådde Petrus för att han och de två andra lärjungarna somnade. Han ville ha dem med sig. Han önskade att de också skulle ha behov av att be Fadern om kraft och bistånd för sig och för honom. I lidandet behövde även Jesus stöd. Men de somnade.

Jesus går iväg ett stenkast, skriver Lukas. Ett stenkast. Jag fastnar alltid för det där uttrycket i denna text. Ett avstånd taget på en höft men ändå inom räckhåll. Så oakademiskt oprecist av Lukas som annars gör bruk av sitt sinne för vetenskaplig noggrannhet. Vi kan hamna på avstånd omvänt sett. Om så på ett stenkasts avstånd. Men sömnen frågar inte om avstånd. Den försätter varelsen likt i ett komatillstånd - tills någon väcker henne. Tur att Jesus alltid är nära och kan överbrygga avstånden. Han väcker oss!
 
Jesus går iväg tre gånger för att be. Lika många gånger som Petrus skulle förneka Mästaren. Kanske Jesus bad för var och en av dem. De märkte ingenting av det. En bönestund vid varje stenkastpromenad. - Petrus! Du borde vaka och bedja. Jesus är i ångest också för dig. Han hade inte bara sig själv att bekymra sig om. Johannes! Du måste vakna och åtminstone referera. Många kommer att sakna ditt vittnesbörd. Varför sover du?

Den här tidsperioden av Jesus liv måste ha varit fruktansvärd. Tidernas största uppbrott - för Jesus, för Petrus och för Sebedei söner. De hade varit tillsammans med honom dag och natt i tre års tid. Mänskligt sett ett superfiasko och en katastrof. Tidens och evighetens största händelse. Gud föds till människa och dör för hela mänskligheten. Men uppstår i Guds kraft!

Bibeln säger: "Om vetekornet inte faller i jorden och dör blir det ett ensamt korn". Men att falla i jorden förutsätter först enskildhet. De livsbetingelserna skyr vi på det personliga planet. Vi avskyr det. Det tillståndet ser först ut att inte ge någon avkastning alls. Tanken om det ensamma kornet var ju att bli fler. Att bli flera. Men ensamt bäddas varje korn ner i jorden i det naturliga. Varje jordfragment måste omsluta sädeskornet i total isolation. Vad är det om inte att vara ett ensamt korn - om än temporärt? Vem har sagt att det alltid sker varsamt också i det andliga livet? Jesaja skriver att åkermannen visserligen sår kummin i rader. Men hur du faller är inte dikterat. Förstå min bild. Vidare sätter man alltid säden på behörigt avstånd till andra frön. Det är ditt livs förutsättningar för att bli många. Abraham tog med sig för många då han drog ut från det kaldeiska Ur. Separationen var oundviklig och inbyggd från början. Gideon drog ihop för mycket folk vid sitt uttåg till strid. Man börjar inte med skörd. Man slutar med skörd. För skörden är Guds verk.

"Den som vill rädda sitt liv ska mista det, men den som mister sitt liv för min skull, han ska rädda det." Jesus undervisning måste ha farit omkring i lärjungarnas sinnen med helt nya infallsvinklar och innebörder. I sädbingen sker ingen tillväxt. Ej heller bäddar man ner en hel säck säd i jorden i tro att det skall bli en bättre skörd på det viset. Nej, man sprider ut den. Man tröskar inte åkern beständigt. Men man vattnar frön vid rader. Att följa Jesus grundas på ett individuellt beslut. Du måste själv följa honom i hans efterföljd. Beslutet är ditt.

Visst hade det varit önskvärt att fått ha varit där med Jesus i Getsemane. Att fått dela hans kamp och gjort något för honom. Bara suttit med och medlidit på ett mänskligt vis. Vi är ju människor. Jag kan tycka mig se honom. Och jag ömkar mig över honom som han har ömkat sig över mig. Det är kärlek.

Den erfarenheten är inte försent att uppleva. Han följder dig i dina prövningar. Jesus skall förvisso inte somna i din kamp. Han vakar och ber med dig. Han sitter med till siste man. Det är mer kärlek än vad människor lämnar efter sig vid svikna intentioner. Stenkasten har inga avstånd längre. Avståndet sätter du. Prövningar får också vi ofta genomgå "ett stenkast" ifrån andras insikt och förståelse. En sten slängd av de starkaste krafter. Men han går med. Det är det dyrbara.

"En bit bort", skriver Markus. "Ett stenkast ifrån", skriver Lukas. Hade det varit patriarken Jakob som skrivt evangeliet då hade han kallat platsen för Betel. För Gud ängel kom dit. Jesus var där.

Där Jesus är där är Betel.
 

Läs hela inlägget »

Idag slog jag mitt personbästa i löpning på milen. 50,36 minuter. Det är tyvärr hur långsamt som helst, men det är ändå ett personligt rekord. Eliten petar i tiondelarna. Här handlar det om halvminuter. Mitt mål är naturligtvis att komma ner på 45 minuter. Det är långt dit. Vem vet. Rätt som det är så sker det.

Att komma under 40 minuter är inte realistiskt. Vi får se!

 

Läs hela inlägget »
Etiketter: löpning

"Den som inte vill tro att Gud skapat himmel och jord är skyldig att förklara världens tillkomst. Allt annat är intellektuellt ohederligt. En sådan människa bevisar endast att hon lever i disharmoni med sin skapare. Det är den största av alla tragedier."                                                                   
                                                                                          
  Jan Thommy Jakobsson
                
             "Dåren säger i sitt hjärta:
 "Det finns ingen Gud."  Ordspråksboken 14

                                                                                                   

Läs hela inlägget »

En kvinna gick till ett medium - ja, det finns faktiskt medium med kristen profil, numera. Eller medier med kristna profiler. Hemska tanke. Medium talar med änglar, uppges det. Sådant skall man se upp med och hålla sig borta från. Änglar är inget man tillkallar. De är sändebud. Vad betyder det? Jo, det betyder att de utgår bara från Gud då han sänder ut dem. Enkelriktad trafik. Det är därför de kallas sändebud. Annars skulle det heta tillbud. Det är något helt annat.

Men saken är allvarligare än vad en ordförvrängning eller ordvits kan illustrera. Ett medium har kontakt med den onda andevärlden. Det skall man komma ihåg. Och den skall du hålla dig borta från. Den vill dig inte väl. Aldrig någonsin, någon kategori.

En kvinna gick till ett medium med änglaprofil i företagslogotypen. Mediet meddelade utan anledning kunden att hon nyss köpt en katt och namngav katten inför kunden. Den onda andevärlden ville imponera med sakuppgiften. Sedan fick hon beskedet vad hon skulle mata katten med. Imponerande? Inte ett dugg. En fullständigt värdelös information om man tänker efter. Så här arbetar den onda andevärlden. De äger viss insikt i ditt liv och kan imponera på dig. De snärjer ditt intresse och gör sig själva till auktoriteter genom en och annan uppgift som övertygar dig om kunskaper som är mer eller mindre okända. Det är det farliga. Se upp! Gå inte dit. Kom ihåg djurets namn själv istället. Mata den med vad du vill. Förslagsvis vad djuret själv tycker om. Odla din gemenskap med Jesus. Han är en god Gud - för det är det människan behöver. Inte en ond andevärld.

Idag ljuder en sång inom mig. Jag tror den går så här trots att minnet sviker. Sista strofen har jag fått fatt i. Det är den som talar så innerligt denna dag. Den säger: "Han, ( Jesus ), skall förstå och säga väl gjort". Kan man äga det vittnesbördet i sitt hjärta? Han skall säga väl gjort... Ja, jag tror det. Varför skulle annars strofen gripa tag i själen med en sådan värme och innerlighet? För det behövs inte några medier eller mellanhänder.

Kören: "När du är där, vid slutet av resan, trött av den färd och den strid som blev kort. Bär du din stav och ditt kors av försoning, han skall förstå och säga väl gjort".

"Frälsaren blev så hånad av många, hängd på ett kors där han led och för mig"...

Kan du sången får du gärna sjunga med. Finns det något bättre än det vittnesbördet? Det vittnesbördet i hjärtat är dyrbarare än alla djur i hela världen - för övrigt redan namngivna av Adam.

Om de så än blev matade med anklever.

 

Läs hela inlägget »

"När soldaterna hade korsfäst Jesus tog de hans kläder och delade upp dem i fyra delar, en för varje soldat. Men livklädnaden var utan sömmar, vävd i ett enda stycke uppifrån och ner. Därför sade de till varandra:"Vi skär inte sönder den utan kastar lott om vem som ska få den."Skriften skulle nämligen uppfyllas: De delade mina kläder mellan sig och kastade lott om min klädnad. Så gjorde nu soldaterna."
   Johannes 19.


En förkunnare har aldrig tolkningsföreträde. Aldrig. En förkunnare är en härold. Vad är en härold? Han är en brevbärare kort och gott. En brevbärare har i sammanhanget väldigt lite att säga själv egentligen, men kan ändå frambära dyrbara försändelser. I Italien så var det så sent som inpå 1970- talet i lag förbjudet att läsa Guds ord utan att en prästvigd fanns med. Det handlar då ytterst om tolkningsföreträdet. Man bör veta hur bibeln skall läsas och förklaras. Det kan inte vanligt folk. Ingen frälsning utanför kyrkan. Så talar alltfler idag, tyvärr.

När man med Guds ord i hand är verksam på det viset då har man ett egenintresse. Skälen kan vara många. Det är kyrkan som institution mästare på. Det blir lätt så. Man är kallelsemedveten och man vårdar till slut inte bara sitt kall utan också den egna sektorn. Den kan vara stor eller liten. Makten som sådan har en särdeles förmåga att attrahera människan var hon än befinner sig. Nåväl. Jag talar om avarter. Ingen skall därvid lag känna sig träffad.

På gamla testamentets tid fanns ingen bibel. Under långa tider fanns inte heller profeternas texter ihopsamlade till böcker. De böckerna vi idag kan studera och dra lärdom utav. Profeterna var som förkunnare ofta framåtpekande och inte sällan starka i sina slutsatser. De överreagerade. Profeterna varnade för det tendentiösa. Vad betyder det egentligen? Låt mig ta en bild:

Om man jämför vad svag röklukt och en fullt utvecklad brand kan motsvara så hör de till samma fara - om än i olika grad och styrka. Inte sant? En uppfattad svag röklukt, vid ett rätt handlande, kan om man har ett bra luktsinne vill säga, förebygga en katastrof. En som inte känner av svag röklukt varnar knappast för brandfaran. Han vet ju inget om. Det är först när huset är övertänt som alla låter sig övertygas. Då är det för sent. Profeterna var sådana branddetektorer. Deras samtida såg inte farorna på samma sätt. Ibland inte alls. Små indikationer var för deras medmänniskor obetydliga medan profeterna såg faran och ropade för full hals. Därför blev de sällan erkända eller förstådda av sin samtid. Det blev de först efteråt - då huset brunnit ner. Ordspråksboken säger:" Den kloke ser faran och söker skydd, oförståndiga går vidare och får sitt straff." Ordspråksboken: 22:3.

På gamla testamentets tid bestod bibeln främst av Moseböckerna och Psaltaren. Senare tillkom också profeternas skrifter. I denna text jag vill dela med dig idag så är det en händelse som sker under nya testamentets tid men som redan är beskriven i det gamla testamentet. Är det då en förutsägelse? Tydligen. I detta fall är den just en psalm från Psaltaren som ligger till grund för en beskrivning kring Jesus död. "Skriften skulle nämligen uppfyllas", står det. Den psalmvers som det här refereras till är Psaltaren 22: 

"De delar mina kläder mellan sig
 och kastar lott om min klädnad." Psaltaren 22.

En enda versrad. Den röjer inget särskilt egentligen. Varken att det är Jesus eller Messias som är involverad i det som sker. Möjligen att det kunde vara frågan om märkeskläder eftersom alla slogs om dem. Det är kung David som sångförfattat versen hundratals år innan Jesus framträdande. Aposteln Johannes refererar till versen som om det vore ett profetiskt tal gömt i versen. 

Det finns ett annat skriftställe med samma räckvidd. Det är Davids 109:e psalm. En lika gammal psalm och den får också sin aktualitet hundratals år senare. Ja, tusentals.

"Må hans dagar bli få och en annan överta hans ämbete". Psaltaren 109.

Det handlar alltså om Judas då han hade tagit sitt liv och Petrus upptäckt versen i Davids 109 psalm. Upptäckte?... Hur upptäcker man sådant? Ordet fick liv och fick aktualitet. Innehållet i versen blev till profetiskt tal. Vem avgör det? Ja, man kan åtminstone inte angripa dessa två exempel. De är bevittnade och kanoniserade av apostlarna och bibeln själv - om man nu inte tycker andra bibelversar längre är levande i Guds ord. Judas behövde en ersättare och David hade tydligen profeterat om det mellan slag mot björn och lejon, vid sin harpa. 

Psalmen har som rubrik: "Morgonrodnadens hind". Den har visserligen vid någon bibelkommission också fått rubriken: "Messias lidande och seger", men är ju strikt en psalm bland alla andra av David nedtecknade sånger och utan att Jesus är namngiven. Kommissionen har tydligen tittat i facit och där förstått att aposteln Johannes kanoniserat versen - om jag får uttrycka mig så sarkastiskt. Annars hade de aldrig gjort den kopplingen med Jesus och rubricerat den så. Historiekännarens facit är aldrig profetiskt. En sådan ser aldrig framåt. Historiker tronar på sina årtal och platser. Det är hans domäner. Historiker behöver hjälp med sången. 

Vart vill jag komma?

Guds ord är levande! De är på så vis levande att de har svar på dagsaktuella frågor. Men likväl är Guds ord inget horoskop. Jag är ändå övertygad om att det har svaret på alla mänskliga situationer genom alla tider - ända ner på individnivå. I dessa två fall blev två udda sångversar till profetior - för vem skulle utan bibelns auktorisation i frågan vågat tolka in att Judas skulle leva en kort tid innan han ens var född? För det är ju det psalmen säger: "Må hans dagar bli få!" Det hade utan profetisk ande varit hädiskt och den som utanför bibelns ramar gjort den kopplingen blivit stämplad som svärmare. Sela.

Vad säger Nya testamentet i fråga om psalm 109?

"I Psaltaren står det skrivet: Hans gård ska bli öde, ingen ska bo där, och: En annan ska ta över hans ämbete . 
 
Därför måste en av de män som har varit med oss under hela den tid då Herren Jesus gick in och gick ut ibland oss, från det att han döptes av Johannes till den dag han togs upp ifrån oss, en av dem måste vara ett vittne om hans uppståndelse tillsammans med oss."
  
Apostlagärningarna 1:20

Jag tycker det är så intressant med denna vers: "Hans ämbete tage en annan." Varför? Jo, för det står inte att den är tillägnad Juda liv och historia när David skrev sången. Men ändå gör nya testamentet den kopplingen. 

Till sist.

Det står inte att man var tvungna att ersätta Judas tjänst. För hur kan en människa ersättas? Det går inte. Alla är unika och Jesus hade handplockat honom. För det andra så kom Mattias som ersatte Judas att inte på ett enda ställe i skriften göra eller säga någonting för Guds rikes sak. Inte vad vi vet. Det är så liten verksamhet kring honom att man ibland kan ifrågasätta utväljelsen. Var det då inte rätt att ersätta honom? Självklart! Det säger oss psalm 109 också. Men att det blev Mattias och inte Paulus som skulle bli det välsignade redskapet, det framgår inte. Det är höljt i dunkel och dolt i versen. Ämbetet togs också av någon annan. Ja, i dubbel bemärkelse. Jesus brukar kalla sina apostlar på egen hand.

Min vän, hur många psalmtexter finns det i Psaltaren som på ett liknande sätt har profetisk dignitet? Frågan är retorisk. Den skall inte besvaras. Vem avgör när en textrad är eller blir profetisk? 

 Profetians ande - det är Jesus vittnesbörd.

 

Läs hela inlägget »

"Och Efraims befästa stad
skall inte längre finnas till, inte heller Damaskus kungadöme och återstoden av Aram. Det skall gå med dem
som med Israels barns härlighet, säger Herren Sebaot.   
När den dagen kommer,
skall Jakobs härlighet förblekna och hans feta kropp magra".
 Jesaja 17.


Nu kommer rapporter om svår svält bland de tusentals som är kvar i det krigshärjade Syrien. De fattigaste som av förklarliga skäl inte kan emigrera. De flyende till Europa ser jämförelsevis ut att vara både gynnade och välbeställda. En resa med gummibåt har inget övre pris i dessa sammanhang. Men de sämst beställda i det syriska samhället blir kvar. Nu kavlas bilderna ut på de magra och svältande. Gräset är slut. Ja, gräset. Den sista portionen för svältande människor. Gräset fryser fast under snön likt en sista vedergällning. Det är inte bara vi som har snö under skidor och pulka i vår bigotta värld. Självgående gräsklippare kontra oljefatsbomber. Jorden raglar. Livet haltar och välter. Silo.

Vi har sett det förr i forna Jugoslavien och inte att förglömma bland Guds egendomsfolk - Judarna - under andra världskriget. Då var det jägare som Gud sände. Adolf Hitler var en sådan jägare. Utan hans fruktansvärda insatser hade Israels barn utrotats helt och gått upp i andra folkslag. Det judiska folket. Vilket antiklimax. Pogromer och disporor för att en rest skulle bli kvar och räddad. Etnicitet har fortfarande en reell betydelse bortom rasismens fula tryne. För Gud. Vi kan läsa om händelsen som nu är historia hos en annan profet. Det är prologen inför staten Israels tillblivelse i modern tid. I Jeremia bok:

"Se, dagar skall komma, säger Herren, då man inte mer skall säga: "Så sant Herren lever, han som förde Israels barn upp ur Egyptens land", utan: "Så sant Herren lever, han som förde Israels barn ut ur landet i norr och ur alla andra länder, dit han hade drivit bort dem." Ty jag skall föra dem tillbaka till deras land, det som jag gav åt deras fäder. 
Se, jag skall sända bud efter många fiskare, säger Herren, och de skall fiska upp dem. Sedan skall jag sända bud efter många jägare, och de skall fånga dem på alla berg och alla höjder och i alla bergsskrevor. Ty mina ögon ser alla deras vägar. De kan inte gömma sig för mitt ansikte och deras missgärning kan inte döljas för mina ögon. Och först skall jag i dubbelt mått vedergälla dem för deras missgärning och synd, därför att de har orenat mitt land med sina livlösa och vedervärdiga gudar och fyllt min arvedel med sina avskyvärdheter."    
Jeremia 16. 

Min vän, hade det varit tvärtom att Gud bara skonade sitt eget folk men inte andra folkslag, kunde vi möjligen anklagat honom - även om påståendet är befängt. "Domen börjar alltid på Guds hus. Vad säger oss texten i Jesaja bok? Det talas om en härlighet. "Israels barns härlighet". Och "Damaskus härlighet". För att vi skall veta förlusten av Arams härlighet måste vi först beakta förlusten av Israels härlighet. Den känner vi till alldeles för väl från koncentrationslägren i Europa.

Profeten säger att det skall gå dem som det gick med Israels härlighet. Vad är motsatsen till svält, undernäring, flykt och död? Jo, det är granatäpplefärgade kinder av välmående. Kastanjefärgat hår vid livets pigment. Det är befästa städer i ro. Vad är motsatsen till död? Henna och inte Gehenna! Härligheten är dessvärre borta. Guds härlighet är borta. Ikabod. Både här och där. Sela.

Det står att Damaskus skall upphöra. Det säger profeten. Det är aktuellt nu. Inte sedan. Vidare skall Gud upprätta Israel genom svåra prövningar. "Ty du har glömt din frälsnings Gud!"

Gud är kärlek. Tro inget annat. Men en försmådd kärleken har du läst om den? Den är svår. Gud är inte erotik. Han är kärlek. Kärleken har helt andra lidelser. Lidandet i kärleken. Den försmådda kärleken... Ja, jorden kan inte uthärda den, säger Ordspråksboken. Har du lämnat din Gud? Hör upp min vän! Än är nådens tid. Du skall väl inte sluta ditt liv i förskräckelse? Gör upp med ditt liv. Gör upp med din Gud. Reducera dina förbehåll till rätta proportioner och låt Gud upprätta dig. Han är full av nåd i Jesus Kristus.

Du har att ta tag i din själs framtid och din evighet. Inte andras. Ser du hur världen rasar samman? Det finns inte längre några maktstrukturer som kan hålla tillbaka oroligheterna.

Gud kommer att hämta hem de sina. En lyfts upp. En annan lämnas kvar.
 

Läs hela inlägget »
Etiketter: syrien, damaskus

Vad initierar Guds tilltal i våra liv? Ja, så vill jag rubricera denna blogg. 

Jag lämnade jobbet, satte foten på rulltrappsavsatsen på väg ner till tunnelbaneperrongen då en gammal sång från min barndom bröt fram inom mig. Och det utan anledning. Det var som om trappavsatsen hade varit en mekanisk strömbrytare till själens högtalare, där allt var förbikopplat min mentala och intellektuella förmåga, och volymen slogs på. Det bara sjöng till och jag kände igen överraskningsmomentet. Jag kan inte beskriva det på annat sätt. Så var det. Det tog tag i mitt inre. Sången började inte från början utan gick rakt på kören, att jag var tvungen att lyfta upp den i huvudet och granska texten (mekaniskt beskrivet men så funkar det). 

Så här är det ofta då det händer att jag måste analysera textraderna i efterhand. Vad initierar dessa plötsliga himmelska besök? Jag kallar dem för det. Ja, säg det. I detta jordeliv är det timliga så dominerande och upptar oss alldeles förskräckligt mycket, att den andliga sidan av livet kommer i andra hand. Det är ingen klagan. Bara ett konstaterande. Jag stortrivs med mina arbetsuppgifter för övrigt - så det är ingen verklighetsflykt eller starten på en smygande nervkollaps. Men i mitt dagliga arbete finns det egentligen inget som korresponderar med den andliga sidan av verkligheten. Därför blev och blir jag så överrumplad och överväldigad. Sången har en text med rötter i gamla testamentet. Den handlar egentligen om Jesajas syn in i himlen. Kung Ussia hade dött och Jesaja får se Gud på sin tron. Det finns många sidor av den text jag gärna skulle vilja pennitrera och tala med dig om, men det får inte plats här. Texten finns att läsa i Jesaja bok det sjätte kapitlet, om någon vill förstå sångens bakgrund. 

Nåväl.

Sångtexten som vällde fram med refrängen så pockande: "Tala Gud, tala Gud, låt en altarglöd beröra mig, tala Gud, glad jag svarar, här är jag sänd mig", började jag högljutt sjunga på därnere i tunnelbanevalvet. Ingen annan var där. Men den helige Ande var där på blixtbesök. "Tala Gud..."  Vilken mäktig bön! Vilken märklig uppmaning till store Gud! Vem har skrivit denna sång och diktat detta poem? "Låt en altarglöd beröra mig"...

Nu för tiden är de flesta kristna sånger lovsånger. De innehåller ungefär samma återkommande meningar i olika tappningar. Förlåt mig, men jag säger inte det i negativ anda. Det är viktigt för mig att poängtera det. Men jag konstaterar: "Jag vill lova dig" är en alltför vanlig nutida refräng. Men denna?: "Tala Gud, tala Gud, låt en altarglöd beröra mig!" Det är ju något helt annat som påkallar en sådan refräng av en sångare. 

Sången är av gammalt datum och hör till väckelsemötets genomförande och eftermötet i synnerhet. En bön. Den äger en makalös anspråksfullhet. Som om Gud skulle ge sig till känna för sakens egen skull eller höra av sig på en människas uppkomna kommando. "Tala Gud..." Gud vill ha ömsesidig gemenskap och inte bara en mängd lovord. Jag blev inte avvisad av honom. Sela.

Den helige Ande manar gott för oss. Han kan med ojämna mellanrum göra sin stämma hörd. Bli inte frustrerad om det dröjer mellan gångerna. Med tiden lär du dig att låta honom ha fri tillgång till dig och komma när han vill i ditt liv - utan att du uppgivas mellan gångerna. Han följer inga tidsscheman. Sången drar då ner himmel till jord och den retoriska frågan uppstår: Har du Gud någonting att säga till mig? Om mig? Om andra - till andra?

Här är sången. Du som kan den. Sången kan förflytta dig in i ett centrum vi så ofta hamnar utanför. Den provocerade mig att väcka frågan till Gud: Kanske du i detta år skall skicka mig till en plats du förberett och inväntat i många, många år - i tjänst för dig? Det behöver inte heller vara så drastiskt. Man kan också bli riktigt fyllt och nöjd över budskapet som sådant. Berikad! Och välsignad! Håll till godo. Den helige Ande är så enastående när han gör dessa besök. Han tar sången från himlen, lägger den i ett tilltagande bultande hjärta och genom tonsvag röst. Kan du sången? Sjung den! Den tar inte hänsyn till tid och rum. Den är ingen slager. Det är en bön.


Skördens Herre hörs ljuvligt kalla. Vem vill gå för mig på fältet ut? Själar synda och i döden falla, Sänd dem bud att nåden ej är slut.

"Tala Gud, tala Gud! Låt en altarglöd beröra mig! Tala Gud, tala Gud! Glad jag svarar: Här är jag sänd mig!"

Guds profet som för hans anlet´ träder, Oren och ovärdig känner sig. Men berörd av glöden han sig gläder, Svarar: Herre, här är jag, sänd mig!

Millioner dö i hedniskt töcken, Utan evig frälsning, utan Gud. Skynda ut i denna världens öken! Bringa dem Guds återlösnings bud!

Skördens korta timmar snart försvinna, Åkermännen draga hem till sig. Mästarens: "Väl gjort" skall mången hinna. Må i nåd så ock han hälsa mig!

/: Speak, my Lord/ Speak my Lord:/ Speak and I`ll be quick to answer Thee/: Speak my Lord:/ Speak my Lord:/ Speak and I will answer " Lord, send me!"

 

Läs hela inlägget »
Etiketter: speak, my lord

Senaste

Arkiv

Din kommentar

  • Claes mård » Kris, djupgående kris!:  ”Ja tyvärr har du rätt Thommy ! Det kommer bli en fruktansvärd torka i vårt land..”

  • Thommy » När en vän blir svårt sjuk...:  ”-Tack för din medverkan och hjälp, Lennart! Blir glad över att du är med. / Thom”

  • Lennart » När en vän blir svårt sjuk...:  ”Beder för Din vän. Det ligger enorma välsignelser i att bedja med och för varand..”

  • Thommy Jakobsson » - Se våra lampor slocknar!:  ”Tack, detsamma, Daniel! Glöm inte Amos ord: "Ve eder som längtar efter HERRENS ..”

  • Daniel Stigh » - Se våra lampor slocknar!:  ”Guds fridTommy! Det var så länge sedan jag använde mig av det uttrycket (sorglig..”

  • märta » Sållad som vete:  ”Underbart! Tack broder! Som jag har väntat! Dina infallsvinklar berikar mig och..”

  • Märta » För de trötta:  ”Tack Thommy! Tack!”

  • Märta » Gudslängtan den obotliga:  ”Ja! Det ska bli värt sitt pris. Kom Herre Jesus!”

  • Thommy Jakobsson » In med förkunnelsen:  ”Kyrkan, är ett samlingsord för en byggnad i regel. En byggnad med kristen verksa..”

  • Daniel Stigh » In med förkunnelsen:  ”Ja du Tommy, det känns dessvärre som om ovan nämnda symptom är ett alltmer veder..”

  • Lennart » De andesmorda!:  ”Du har vunnit mitt öra Thommy! Detta var så otroligt bra skrivet. Jag har mycket..”