_DSC9211-2.Mobilen

HERREN, Herren är min starkhet

"Fikonträdet blomstrar inte mer, och vinstocken ger ingen skörd. Olivträdets frukt slår fel, och fälten ger ingen föda. Fåren rycks bort ur fållorna, och ingen boskap finns i stallet. Men jag vill jubla i Herren och glädja mig i min frälsnings Gud. HERREN, Herren är min starkhet. Han gör mina fötter som hjortens och låter mig gå fram över mina höjder". Habackuk 3:17-18

Om fikonträd inte blommar kommer det inte att bli några fikon. Det går inte att hoppa över det momentet. Om vinstocken inte ger skörd är det lika illa. Det blir ingen frukt.

Har du sett att profeten tar olika utsiktspunkter när han beskriver dessa lantliga bilder, över ett motsvarande andligt förfall. När han ser på fikonträdet ser han tillbaka. Men när han betraktar vinstocken ser han framåt. Han står mitt i ett skeende och blickar bakåt och framåt. Blomster och skörd. Utebliven blomster och ingen skörd. Även olivträdets frukt slår fel, enligt Habackuk. Visserligen; om det slår fel finns det livskraft. Men cykeln är rubbad. Fälten ger ingen föda. Ingen skörd. 

"Fåren rycks bort ur fållorna". Inte lammen men fåren. Hur skall lammen klara sig utan fåren? Däri ligger den långsiktiga tragedin. Profeten tar sikte på orsak och låter oss förstå verkan. "Och ingen boskap finns i stallen". Ingen.

Om vi summerar vad Habackuk skriver så är det pessimism och nödtider. Det är inte främst en tragedi för agrikulturen. Det är slutligen och sist ett allvarligt slag mot människan. Brödet, vinet, oljan, kött, och mjölk. Och de uteblivna frukterna. Ingredienserna särskrivs men utgör tillsammans den samtida och framtida fattigdomen. Hungersnöden. Fattigdom kan vara andlig. Andefattigdom. För också rent lekamligen har Guds folk ätit duvoträck och kött från åsnans huvud. Men här är det normala och rika Gudslivet Habackuk ser avta från välsignade tider.

Man kunde gott tala om en okvädesvisa. En klagan. En negativ eller realistisk livssyn. Ett ack och ve. Men profeten lurar oss. Eller vi lurar oss själva när vi fastnar i den beskrivning vi känner igen oss i. Bristen, saknaden, armodet och utsiktslösheten. Det profeten vill lära oss är vad han själv upplever. Eller är det ett levande mantra grundat på ett bättre vetande? En insikt.

"Men jag"... "Men jag!" "MEN JAG!!" " Men jag vill jubla i HERREN och glädja mig i min frälsnings Gud!"

Du vet som jag ... saker och förhållanden skiftar. Ibland trögflytande. Andra gånger sker andliga jordskred och stormvindarna får luften att plötsligt bli hög och frisk. Kan du känna styrka i dina ben av texten? Upplever inte också du att missväxten saknar betydelse i det "långa loppet"? Då är du rotad och grundad i Gud! Ett torrt år eller två. Det bekommer inte. Kan du uppleva kraften från Gud i de orden? Likt ett rotsystem som rent fysiskt ger armar och ben spring? Kraften från Gud i ett hopp som aldrig kan slå fel. Hoppet som uppenbarar Gud. Han som uppväcker människor! Gud talar och atmosfären får syre igen. Andligt syre.

"HERREN, Herren är min starkhet, Han gör mina fötter som hjortens och låter mig gå fram över mina höjder". Habackuk 3:19.

Varför omskriver profeten, HERREN, två gånger? HERREN och Herren. Jo, den som på detta sätt erfar Guds omsorg i allt, tar sikte på hans storhet. Profeten äger erfarenhet av Herren men samtidigt är det hans uttryckliga förtröstan. Gud är väldig! Han äger oändliga resurser. Den insikten korresponderar med profeten och gör honom stark. Ja, Gud gör honom stark!

Varken gemener eller versaler kan beskriva kraften från Herren. För vare sig Han uppenbarar sig i gemener eller versaler, är han känd genom båda. Kärleken inväntar Honom på det sätt Han väljer komma. Hans resurser överträffar alltid motsvarigheterna - våra behov. Och Hans kärlek låter oss utmana Honom i den väntan. Han som först har älskat oss!

HERREN, Herren. 

 

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln