_DSC9211-2.Mobilen

Mannen med flätorna. Del 6.

"Innan solen gick ner på sjunde dagen, gav männen i staden honom sitt svar: " Vad är sötare än honung, och vad är starkare än ett lejon?" Då sa han till dem: " Hade ni inte plöjt min kviga, hade ni inte gissat min gåta." Herrens ande kom över honom, och han gick ner till Askelon och slog ihjäl trettio män och tog deras kläder och gav högtidsdräkterna åt dem som hade sagt lösningen på gåtan. I stor vrede vände han tillbaka till sin faders hus. Och Simsons hustru gavs åt den av hans bröllopsvenner som hade varit hans marskalk. Domarboken.14: 18-20.
 

Det är fler skiffer av sanningar i bibeltexterna. Tänk: Gud har plöjt ner allt som hela mänskligheten i alla tider behöver för att finna svar och vägledning, i sina liv. Därför är Guds ord så dyrbart och massivt. Liksom det verksamma uranet måste utvinnas och järnet smälts ur berg. Så är det med Guds ord. Det går att utvinna rikedomar. Också guld. Bildligt talat.
 

Innan solen gick ner. Vi känner igen samma formulering från 1 Moseboken 15:12. "När solen höll på att gå ner, föll en tung sömn över Abram." Och han får sina tråkiga nyheter. Nyheter om en lång fångenskap. Solen hade nästan gått ner. Och nu var den på väg efter sju dagar, att gå ner över Simsons liv. Festen slutar i katastrof - på det personliga planet. Domarboken är ingen av de poetiska böckerna. Den är realistisk. Krass och omutligt konsekvent. Gud har sak mot filisteer. Och Simson är en nasir. Gud behöver också tjänare. Rent mänskligt kan man undra: Varför står det att Guds ande kom över Simson, där vi förstår att han blev ursinnigt vred? Är det synonymt med Guds ande att bli vred? Det står ju också: "I stor vrede vände han tillbaka till sin fars hus." Borde inte Guds ande vara skön och vänlig, förbindlig och förstående till den havererade gemenskapen? Nej. Gud hade sak emot. Mot

och emot.
 

Man vill buga mig som människa inför Simson. Han bär ensam ett nasirat. Ingenting på denna tid kunde legitimera honom. Inget! Möjligen Mose tal, långa tider innan, om ett nasirat som företeelse. "Men inte Manoas son." "Denne vettvilling." "Han är som en elefant i porslinshus. Mentalt som fysiskt." Gud hade tidigare instiftat prästerskapet och tempeltjänsten. Senare uppväckte han enskilda profiler som står i bjärt kontrast till alltsammans - profeterna. Profeterna hade inte någon organisation som de kunde trygga sig till. Bara till Gud självt. Gud uppväckte individer som sina kanaler. Profeterna blev med tiden ett religiöst skrå och erkända. Men nasirer är något extra ordinärt. De har varken gesällbrev eller rekommendationer. De framstår som tillfälliga konstitutionsutskott, från Guds sida. Med långtgående befogenheter. De profeterar inte. Profeterna varnar åtminstone. Men inte nasirer. De river ner . Simson är en sådan.

Det är något apostolisktöver nasiratet. Motsagda till tusen. Simsons privatliv blir den tändande gnistan. Eller kanske bristen på ett. 
Förklara något annat ni religionspsykologer! "Och Simsons hustru gavs åt den av hans bröllops-svenner som hade varit hans marskalk."
 

Profetens Amos, han som inte är en profet enligt honom själv, säger just ifråga om nasirer; " Bland era söner väckte jag upp profeter, bland era unga män nasirer." Amos 2:11.


Amos är mannen att profetera. Han som inte anser sig vara. Gud kan använda vem han vill. Och han uppväcker. Hur går det till? Först är man ingenting. Sedan blir man - utan att vara. Det vet bara den som är. Ja, vad är slutet på denna sju dagars fest annat än ett bryskt uppvaknande!? Ett uppvaknande då Gud uppväcker en son till Manoa till nasir. En vädjan från det Nya Testamentet ekar mot väggarna i Askelon och slår hål i rappen: " Gå inte som omaka par i ok med dem som inte tror." 1 Kor.

6:14.
 

Men det hör inte Simson.
 

Etiketter: simson och delila

Kommentera gärna inlägget:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln