_DSC7559Thommy4.MOBIL

2011 > 12

" HERRE, jag har hört budskapet om dig och jag bävar. HERRE, låt ditt verk få liv igen i våra dagar, låt det bli känt i vår tid. I din vrede må du tänka på att förbarma dig".

"Gud kommer från Teman, den Helige från berget Paran. Sela. Hans härlighet övertäcker himlen, av hans lov är jorden full. Hans glans är som ljuset, strålar går ut från hans hand, där är hans styrka dold".

"Framför honom går pest, och brinnande feber följer i hans spår. Han träder fram och jorden skakar, för hans blick bävar hednafolket".

"Urgamla berg splittras, eviga höjder sjunker ner. Hans vägar är eviga." Hab. 3.

 

Habackuk är en nästan helt okänd profet. Detta är hans bön. Behöver sådana bedja? Ja. Hur skall de annars kunna höra? Bönen är deras hörselorgan. "Herre, jag har hört!" Så börjar han. "Och jag bävar", som resultat. Gudsmannen hade hört om Herren och fattats av oro. Ja, jag kan skönja att det rister i mannen, för Herren fattas honom i hans samtid. Gapet är för stort! Hans själ kan inte rymma Gud och i hans omgivning syns inget av Guds gärningar. Guds resurser pockar på mannen. Och mannen på dem! De "retar" honom. De eggar honom. Bibeln kallar det för att Gud "uppväcker" profeter och nasirer. De blir retade i en positiv bemärkelse. Habackuk är havande med Gud och finner ingen ro. Där har du en gudsmans stora tjänst: att dra ner himlen över sin samtid! Jesaja ropar: "Oh att du lät himlen rämna och kom hit ner, så att bergen skakade inför dig".  Jes. 64:1. 

 

"Herre låt ditt verk få liv igen i våra dagar", så skriver Habackuk. Profeten tar sikte på Gud och inte på omständigheter. Att vara omständig är att vara krånglig, inte sant? Det är synonymt med omständigheter. Omständig och omständigheter. Jag gör dem härmed till singularis och pluralis. Inför Gud är det så! Inför den allsmäktige finns ingen begränsning. Tron den ser möjligheterna i Gud, inte omständigheterna. Tro på Gud, människa! Det behöver vi också få hjälp med.

 

Vad säger Habackuk? "Strålar går ut från hans hand, där är hans styrka dold".

 

Vilken ljuvlig beskrivning. Och viktig! Har Gud dolt sin styrka i sin hand? Javisst! Det ser du väl? I omständigheterna!! Omständigheter och i vår omständighet. Gud vill gemenskap. Det förutsätter något mer än "ett mellan mänskligt" kallprat i ett alltmer sakralt kyrkoliv och förvriden kultur. Gud kan göra allting nytt! Det förväntar vi, det förbidar vi, det påskyndar vi, intill hans tillkommelses stora dag. 

 

"Strålar går ut från hans hand, där är hans styrka dold". Påminner inte det om Jesus spikmärkta händer? Det är ett ord att vila på. Det är ett ord att gå på. Det är mer än en förtröstan. 

 

Det är en väldig utmaning!

 

Läs hela inlägget »

Jag måste få tala om Gud och Jona. Igen. Det släpper mig inte. Profetens Jona från boken med samma namn. Den hör till de skriftprofetiska böckerna. Det är lätt att glömma bort det. För det är en enda mening som tvingar in den i det facket. En enda mening. Gud sa hur det skulle bli, men Gud avvärjde också domslutet. Det är tillsynes Jona problem. Jona vet hur Gud är. Är inte det stort? Vet du något om Gud? Vad är dina erfarenheter av och med honom? Är de så vittgående så att du kan stå på livets reling i stormande hav och ändå hålla fast vid din bekännelse? Och tro på en lycklig utgång – alla odds till trots!? Öva dig i det lilla. Det lilla kan vara den sten som får ett helt världsrike att falla samman. Så säger Guds ord. Gud är inte marginaliserad i en kaotisk och okontrollerad värld. Han blåser och det blåser upp. Han ber stormen tiga och den bedarrar.

 

Än en gång. Jona bekänner, ja han predikar där på båten – trots att han är på flykt undan Gud. Det är mer än uppseendeväckande. Den yrvakne profeten som är hämtad ur kajutan bekänner sin tro så enastående. Mitt i stormen. Djupt ur djupet. Omgiven av tång i en stor fisk.

 

"Men Herren sände en stark vind ut över havet. och en våldsam storm uppstod och skeppet var nära att krossas." Jona 1:4.

 

HERREN sände. Är det inte samma Herren som refererar till Jona tecken? "Inget annat tecken skall ges än profeten Jona tecken. "Män från Nineve skall vid domen träda upp mot detta släkte och bli det till dom, eftersom de omvände sig vid Jona predikan. "Och se, här är mer än Jona." Matt.12:41.

 

Om det är någon gudsman som Jesus konfirmerar så är det Jona. HERREN sände en stark vind. Av den blev en våldsam storm. När Gud handlar blir utslagen förmerande. Det är hans välsignelses gebit. Har du inte hört att universum fortfarande expanderar i det oändliga!? Man har i år kommit på det. Gud har allt i sin hand. Han är mäktig att skapa livskraft också i dig. Till dig och ut till andra i din omgivning.

 

Låt mig få gräva ner mig i dessa textfragment. Jag finner uppåtvindar i texten. Jona står på relingen. Det är orkan. Medpassagerare och besättningsmännen frågar Jona "Vad skall vi göra med dig, så att havet blir lugnt? "Tag mig och kasta mig i havet, så skall havet bli lugnt. " Jag vet att det är för min skull som denna starka storm har kommit över er." Jona.1:12.

 

Var hittar vi sådana här karaktärer idag? Kasta mig i havet! Det är för min skull. Hur hade Jona tänk överleva havets vågor? Snorkel och flytväst? Eller andra mänskliga försäkringar och lösningar? Han spekulerade inte. Han var villig att som en man rädda besättningsmännens liv, för han visste att det var han som var orsaken till deras sjönöd. Han var väl också i sjönöd... Gud har inte ruggat tillbaka för det vågstycket. Han har allt under kontroll. Men vi ser inte allt! Gud lät en man rädda en hel besättning, genom Jona. Hur mäktigt har inte Gud sänt sin Son som räddade oss alla? Genom Jona tecken.

 

Har du läst den bön som Jona ber i havets djup? Inne i en val eller en stor fisk? Den röjer inte med ett enda ord konflikten han hade med Gud. "Du kastade mig i djupet", säger han till Gud. Du! Fastän det var Jona eget förslag till sjömännen att bli ikastad... Här räcker inte mitt tangentbords alla utropstecken till, Steve Jobs. Detta är inte ord för text. Det är en predikan. Och den rungar.

 

Eftersom Jona visste att Herren var bakom katastrofen kunde han vila tryggt i att bli kastad i vattnet. Han var ju på flykt undan Herrens uppdrag, men ber likväl som en gudfruktig. Gudsfruktan har också en annan sida: den vet om att Gud är barmhärtig. Bönen är inte plötsligt uppkommen eller påkommen i ett desperat tillstånd, så Gud får rycka ut till den nödställde. Nej. Jag finner här en stor personlighet i att ha umgåtts med Herren. Han litar fullständigt på att Gud skall hjälpa men inte på vilket sätt. Vilket enastående exempel för dig och mig att finna tillit, förtröstan och hopp till Gud! Han sviker aldrig. Han bereder dig en utväg.

 

Jag skriver av den bön Jona uppsänder här nedanför, i några brottstycken. Tänk dig in i hans situation. Den är trängre än din. Den är omöjligare än min. Men Gud hörde honom! Fisken spottade upp profeten på land. Där han skulle vara. Hans egna ord röjer en hög och enastående ande. En trons ande! Och han luktar tonfisk. Och tång. Vi får ju inte glömma fisken.

 

"Jag ropade till HERREN i min nöd, och han svarade mig. Från dödsriket buk ropade jag på hjälp, och du hörde min röst. Du kastade mig i djupet, mitt i havet, och strömmar omslöt mig, alla dina brottsjöar och vågor svepte över mig. Jag tänkte: Jag har drivits bort från dina ögon. Men jag skall åter få skåda ditt tempel. Vatten omslöt mig ända upp till halsen, djupet omgav mig, sjögräs snärjde in mitt huvud... Och Herren talade till fisken och den kastade upp Jona på land." Jona 2:3-11.

Läs hela inlägget »

Om tre dagar skall Jesus barnet födas. Igen. Jesus föds varje år och läggs i en krubba. Och han verkar inte bli äldre. För vid påsken tar äggen vid och pingst vet vi inte längre varför vi firade... Innan nyåret inträtt har vi alla glömt bort Jesusbarnet, tills nästa år då vi gör om samma procedur igen.

 

Varför följer vi inte det lilla barnet genom livet – också i våra egna liv? Han, Jesus, kom som en frälsare för Dig och mig. Han är en personlig frälsare. Han kan aldrig mötas kollektivt. Han kan inte heller ersättas av sakrament, om än aldrig så många.  Frälsning är på ett relationsplan, med Jesus på tu man hand.

 

Jesus kom från himlen. Han var Gud och blev människa. Därför tror många inte på honom. Gud kan inte stiga ned och bli människa. Det är för primitivt. En Gud skall vara uppburen av sin höghet. Men Jesus steg ner till oss.

 

Jesus föddes som en oäkting. Växte upp med en fosterfar. Hans mamma blev säkert många gånger utpekad som... ja, du vet. Under sådana omständigheter väljer Gud sitt inträde för att närma sig Dig och mig, genom sin ende son. Så tillsynes ovärdigt en Gud.

 

Jesus fick rymma som en flykting. Landets högste ledare ville dräpa honom. Så föräldrarna fick fly utomlands. Han var knappt född. Vilken oro det måste ha skapats i familjen. Sådant präglar väl barn?

 

Jesus stannade vid ett tillfälle som tolvåring kvar bland främmande skriftlärda och följde inte med sina föräldrar hem. Han ville vara hos sin himmelske Fader. Vi kan ana en ensamhetskänsla hos grabben, för han var en människa och Josef - hans pappa, var inte hans riktiga pappa... Det fanns något högre som han tidigt sökte efter. Sin Fader i himlen. Det kan vi också känna redan i tidiga år. Det kallas för gudslängtan.

 

Jesus var en arbetarpojk med den sociala tillhörighetens alla attribut. Och avsaknad av andras status symboler. En snickarson. Träarbete. Korset gjorde sig påmint hela livet, om du så vill. Och han kunde tidigt ha sagt nej till det.

 

Jesus hade bara halvsyskon. Jesus var ful. Ja, det står så. I våra ögon var han det. Och Jesus var arbetslös. Varför skulle han annars lära oss att be till Gud om mat för var dag? Han förstod. Och förstår! Jesus var hemlös. Varför skulle han annars tala om rävarna som har kulor men om en Människoson som inte har någon plats att vila sitt huvud? Jesus blev hungrig utan tillgång på mat. Jesus blev frestad att göra stenar till bröd men avstod för ett högre syfte, trots att han kunde.

 

Jesus blev övergiven. Jesus hade ångest. Jesus svettades blod. Jesus blev slagen. Spottad på. Jesus blev förrådd. Jesus dog slutligen juridiskt oskyldig och syndfri på ett kors. Ett träd-kors som hade vuxit till sig under hans levnad... Där har du hela hans uppdrag, för Dig! Bibeln har uttryckt denna livsgärning på ett väldigt fint sätt. Det är en kärleksförklaring. En kärleksförklaring till Dig och mig:

 

" Ty så älskade Gud världen, att Han utgav sin enfödde son, på det att var och en som tror på honom, inte skall förgås, utan ha evigt liv." Joh. 3:16.

 

Om det finns en Gud värd namnet att bevisa sin kärlek till Dig, skulle det finnas något annat sätt han skulle kunnat ha identifierat sig på, än på det sätt som Han valde att göra det? Jag tror du kan hålla med mig; Tillvägagångssättet är identifikation. Och kärlek. Gud identifierar sig med dig genom Jesus som går in under så allmän mänskliga och bristfulla förhållanden. Kan du känna igen dig i hans omständigheter? Han kan känna in sig i dina!

 

Vilken enastående frälsning som erbjuds oss! Ta upp Jesus barnet ur krubban, bildligt talat. Ta emot Jesus i ditt liv. Låt Honom växa till genom en livsförvandling i ditt liv. Annars blir julfirandet bara ytterligare en ritual på ett religiöst plan, med alla kommersiella förtecken. Å andra sidan ett utanförskap som är så ohyggligt stort och svårt för många, att Jesus lider sig igenom vart och ett av sina födelseår. Förstå mitt uttrycksätt.

 

Bjud in Jesus i Ditt liv. Han föddes inte för julevangeliets egen skull.

 

Han föddes för Din skull!

 

Läs hela inlägget »

Låt mig ta dig med till Jona bok. Till gudsmannen som även är omnämnd i 2 Konungaboken 14. Det säger oss att det är en gudsman som tidigare tjänat Gud. Jona som annars framställs som en som inte ville gå Guds ärenden överhuvudtaget. Det är fel.

 

Jonaboken består av två blad i fyra kapitel, i skriften. Jag dras till den här boken. Inte för att Jona var på flykt eller för att han är frispråkig med Gud. Men mannen är misskrediterad. Den bestående bilden av Jona är att han flydde från Gud och åkte val. Så felaktigt framställd. Han är tillsammans med Noa de mest omtalade i söndagsskolorna, som fanns förr i tiden. Jona kom med ett nådens budskap som togs emot i Nineve. Nahum i sin tid predikar de domslut Jona ville frambära. En tjänare måste vara i fas med Gud. Det säger sig själv. Men det är ett annat studium.

 

Jona fick alltså uppdraget att predika för den stora staden Nineve. Men han flydde undan Herrens ansikte. Bibeln säger att han "erlade betalningen för resan". Vad menar bibeln? Han fick betala för sin flykt. Flykten var mer än en båtresa. För alla betalar väl för sina båtresor? Påståendet är retoriskt. Här är bibeln strikt saklig men också mycket gentil. Gud behöver inte skandalisera sina tjänare. Det gör vi medmänniskor med varandra av de skandaler vi själva skapat. Gud verkar ändå i sin nåd och gör det bästa, "för den som älskar Gud, för honom samverkar allt till det bästa, för de som är kallade efter hans rådslut". Men det är inte detsamma som uteblivna konsekvenser. Han fick betala för resan.

 

Vad är det som är så intressant med Jona? Hans starka tro! Ja, jag vill kalla den för det och jag attraheras av en sådan. Han äger en bergfast tro på sin Gud. Den är minst av allt belyst och iakttagen i mannens liv. Jag har aldrig hört någon predika om mannen Jona, bara om hans flykt. Han står där som en olydig och tjurig antihjälte som inte vill "Rädda Villy" eller en patetisk figur intill "Mobby Dick". Han kräver ett bättre eftermäle! Följ med mig.

 

Jona ligger längst ner i båten och sover. Och sover djupt, står det. Det är orkan. Sjömännen ropade i den svåra stormen "var och en på sin Gud". De väcker Jona och är förvånade över hans likgiltighet inför katastrofen som håller på att ta livet av dem alla. Här är det första gången i bibeln vi hör Jona säga något. Men där dömer vi ut honom som mest! Vad säger han när han själv och alla tillsammans med honom håller på att gå under för hans olydnads skull? "Jag är en hebre, jag dyrkar HERREN, himmelens Gud, som har gjort havet och det torra". Var inte Jona på flykt...? Varför predikar du, Jona? Du har väl ingen rätt till det.

 

Jag tycker det här är enastående. Han är på flykt undan Gud. Båten kastas minst lika hårt som den gjorde för de förskräckta lärljungarna med Jesus i båten, då Jesus och lärljungarna skulle över till andra sidan sjön. De var å sin sida vettskrämda – trots att de hade Jesus med sig i båten. Men Jona är i samma sjönöd på flykt undan Gud, ensam med främlingar och han har Gud emot sig i en väldig storm regisserad av Gud. Och Gud är inte med i båten. Värre kan det inte bli! Sätt dig in i situationen. Ändå uppvisar Jona en stark tro. Jona svarar inte besättningen med att han tjänar Gud. Bara att han dyrkar Honom. Det är ju sant i detta läge! Och vem dyrkar han? "Himmelens Gud som gjort havet och det torra". Havet som höll på att dränka dem. Och fast mark de alla drömde om! Profeten sätter elementen i fokus och kopplar ihop dem med Gud. Var det inte det som var det allt överhängande problemet just då? Havet och brist på land - det torra? Och att det var Gud som hade sänt stormen. Vem hade sagt det till Jona!?

 

Här kommer trosmänniskan Jona karaktär fram. Men inte främst hans karaktär utan hans troslivs karaktär. En bergfast tro! Jag tycker så mycket om den. Han sover djupt - fastän han borde ängslas. Han själv var upphovet till stormen, för det säger han själv. Sedan börjar han predika utan att han vet om det, med sig själv pantsatt inför levande Gud. Jag kan då postumt känna värme för mannen å Guds vägnar. "Jag blyges inte för evangelium, det är en Guds kraft till frälsning"!

 

Jona förklarar att stormen är på grund av honom och inte på grund av en vred Gud. Så sant! Jona ber sjömännen kasta honom i havet. Varför kunde han inte göra processen kort och hoppa i själv? Här lägger Jona allt i Guds hand. 

 

I slutet på första kapitlet står det att när Jona kastats i havet och stormen bedarrat, då betogs sjömännen av stor fruktan för HERREN, och de offrade åt Honom och gav löften. Vem skulle annars ha nått dessa sjömän med budskapet om Herren? Gud, han har sin väg genom havet. Det har Han haft förr!

 

Gud får sin väg genom havet och kallelsen når Jona med överbevisning.

Läs hela inlägget »

Herrens hand kom över mig, och genom Herrens ande fördes jag bort och sattes ner mitt i en dal med ben. Han förde mig fram bland dem, och se, de låg där i stora mängder utöver dalen, och se, de var alldeles förtorkade. Han sade till mig: "Du människobarn, kan de här benen få liv igen?" Jag svarade: " Herre, Herre, du vet det." Hes. 37:1-3

 

Hesekiel skriver att Herrens hand kom över honom. Vad betyder det? Hade Hesekiel varit trög på någotvis, så att Gud var tvungen att knuffa till honom med en kyrkstöt i sidan? Hade han varit ohörsam? Nej. Att Herrens hand kom över honom betyder att Guds mäktiga kraft kom över mannen. Vilken mäktig manifestation. Vilken inverkan! Gud själv kom till honom. Hur upplevs det? Det vitaliserar och skärper människan för något särskilt. För Hesekiel betydde det att Guds mun blev hans mun och hans mun blev Guds. Han börjar profetera. Hur fungerar det? Det fungerar i andekraften. Ingen annanstans. Gud bor i ett ljus dit ingen kan komma. Men Gud kan lyfta dig dit! Det gjorde han med Hesekiel.

 

Hesekiel beskriver det som om en andekraft lyfte honom. Det är en korrekt beskrivning. Det rister i begränsningarna när Herren så mäktigt ruvar över en människa. Kroppens celler vet inte vart de skall ta vägen. Gud själv kommer till och ord blir givna. De sätter tingen i en annan ordning. Och i rörelse. Det kan undanröja hinder och nyskapa! Herrens hand kom där över mig. Så säger Herren! Ett rassel och ett sorl hördes. Bland benen!

 

Hesekiel kom tydligen till en kyrkogård. Eller kanske rent av till en av historiens massgravar för ett utrotningshotat folk. Guds folk är både Israel men också Hans församling. Är de utrotningshotade? Än värre! Benen talar här om en total undergång och vittnar om en forntid. Ack Herre!! Kan dessa ben få liv igen? Ja. Dödsrikets portar skall inte bli dig övermäktig!

 

Vilken missär för en ensam Herrens tjänare. Utspridda människor skilda från varandra - ja till och med från sig själva. Stelnade leenden vid ohöljda tandrader, utan hud, senor, själ eller ande. Sönderbrutna kotor och frilagda skallar med brutna ryggar vid gamla högtidskläder och trashankar. Är detta ditt forna folk, Gud? Ja. Utspridda värre än i en diaspora och overksamma. Mer förskingrade än vid förföljelserna i Jerusalem, där inte ens några apostlar längre finns kvar. Ingen exodus. Inget intåg, inget uttåg. Ack, Herre!! Vilken katastrof i en sekulär värld där ondskan florera fritt och Guds rike rekryterar proselyter vid G12 koncept och alfa kurser. De infångade lämnar det genomgångna konceptet med nya proteser, oförlösta. Alfa kurser, dessa protesverkstäder vid andefattig förkunnelse. - Herre var är Andekraften!? Den Helige Andes kraft. Var är ditt ord? På ditt ord! Rasslet och gnyt. Ett rassel och ett gny och Guds folk reser sig. Hela, helade och i sin fulla längd.

 

Så säger Herren, Herren till dessa ben: "Se jag skall låta ande komma in i er, så att ni får liv. Jag skall fästa senor vid er och låta kött växa ut på er och övertäcka er med hud och ge er ande, så att ni får liv. Och ni skall inse att jag är Herren". Hes. 37:5-6.

 

"Jag profeterade som jag hade blivit befalld. Och när jag profeterade hördes ett rassel, och se, det blev ett sorl, och benen kom åter tillsammans, så att det ena benet fogades till det andra."

 

Så säger Herren. Profetera, människa!

Läs hela inlägget »

"HERRENS nåd är det, att det inte är ute med oss, ty det är inte slut på hans barmhärtighet. Den är var morgon ny, ja, stor är din trofasthet. HERREN är min del, det säger min själ mig; därför vill jag hoppas på honom. HERREN är god mot dem som förbida honom, mot den själ som söker honom. Det är gott att hoppas i stillhet på HERREN." Klagovisorna 3:22-26.

 

Klagovisorna. Skribenten har en sämre period. Det kan vara så i livet. Han skriver "Herren" med versaler. Med stora bokstäver. Han liksom vill höja upp Herren över allt annat. Av erfarenhet. Och som ett rop. Tillförsikt kallas det. Kan du känna igen skribentens inre värld? Oyvigheten i en stukad själ. Inte missmodig men stukad. Herren är nära den som har ett förkrossat hjärta. Han skyndar också till dig! 

 

Det enda vi ibland har kvar av kraft, av tro, av tillförsikt, det är vår bekännelse. Bekännelsen kan vara så svag att endast Herrens namn står där i ensam rubrik. Sedan står där inget mer. Herren i versaler. Kanske till och med i gemena bokstäver eller som initialer.


Författaren i Klagovisorna beskriver i tredje person sin själ och påminner om att; "Herren är min del. Det säger mig min själ." Korresponderar inte det med leviterna i gamla förbundet? De fick ingen arvslott i landet. Det betyder sämre omständigheter än andra. Ett faktum. Men inte i missunsamhet eller i klagan. Levi stam skulle vara avskilda åt Herren. De hade inga framtida kibutzer att sköta, vårda, plantera och underhålla. Herren var uteslutande deras lott och del.  Jag kan känna en tilltagande glädje i det faktumet. Kan du det? Det känns rikt och eftersträvansvärt. Att få äga Herren. Att Han äger mig! "Herren är min del, det säger min själ mig." Närheten till Gud. Inget umgänge är så rik som den - omständigheter till trots! Nuet är ändå övergående. Herren förbliver!

 

Det är inget mantra. Det är inget profylax för döende trosmänniskor i missmodets träsk. Det är inga kryckor för troshjältar på väg att förlora hoppet. Det är en verklighet! Grip tag i det. Han vill vara din del!

 

Jag blir så glad av att få skriva det i vår tid, när vi har allting annat utom just Jesus, som han är. Herren är min del!  Herren vill vara din del där du är.


För det är gott att hoppas i stillhet på Herren. 

Läs hela inlägget »

Det är skillnad på bön och tillbedjan. Eller bön och lovsång. Bönen är en kommunikation med Gud om saker och ting i livet. Men tillbedjan är att upphöja och dyrka Honom. Bönen utgår ifrån ett jordiskt perspektiv där mycket av det mänskliga står i fokus. Behov, svårigheter och problem är bönens pådrivare. Och Gud han hör bön!! " Ty var och en som ber, han får, och den som söker, han finner, och för den som bultar skall det öppnas." Matteus 7:8.


Det finns böner av olika intensitet. Gud hjälp... Gud hjälp! Gud hjälp!!! Men tillbedjan skiljer ut sig. Den bryr sig inte om omständigheterna. Den trotsar problemen och ställer sig på dem! Är du omgiven av problem? Ställ dig på dem! Då kommer du lite högre upp. Fäst din blick på Honom och tillbed. Upphöj Honom! Ge Honom din hyllning. Prisa Honom för den Han är. Din själ kommer att lätta. Din ande får vingar och du uppfylls av Honom. För vad är psykologiska trix i kurser för en bättre självkänsla, annat än ett krampaktigt försök till mental levitation? Mentala knipövningar kan inte frälsa dig. Du kommer ner fortare än du steg upp.


Så är det inte med tillbedjan. Den befriar människan från allt navelskåderi och för människan upp på ett bättre plan. Den fyller din själs tomma burk med innehåll. Vi människor är som kärl. Fulla eller tomma. Fyll på människa! Det sinar. Lyft upp namnet Jesus. Tillbe Honom. Han kommer att lysa upp din stund. Ge Honom din tron. Han kommer att sätta sig på den. Han kommer att kringstråla dig med sin kärlek. Ställ dig på dina problem och låt dem inte tynga dig. Du når en bit upp.


Upp! Upp! Upp mot den hinderfria himlen. Där får du svängrum och utrymme. Där lämnar dig själafienden ifred. Han hatar lovsång. Den dög inte för honom. Det element som Gud tronar på.


Din lovsång!

Läs hela inlägget »

"Ty Guds ord är levande och kraftigt och skarpare än något tveeggat svärd och tränger igenom, så att det åtskiljer själ och ande, ben och märg; och det är en domare över hjärtas uppsåt och tankar". Heb. 4:12


Vilken innehållsrik förklaring av Guds ord i denna lilla vers. Guds Ord är levande och kraftigt. Vidare står det att Guds ord är "skarpare än något tveeggat svärd, så att det åtskiljer ande, själ, ben och märg".


Ingen opererar normalt sett med svärd. Och operera måste man om man skall skilja ben från märg. Det går för övrigt inte. Än mindre med tveeggade svärd. Det vore livsfarligt. För sådant finlir använder människohänder små skalpeller. Vilka begrepp författaren rör sig med; "levande, kraftigt, skarpare än något tveeggat svärd, så att det tränger igenom". Guds ord har en kirurgisk kapacitet och precision. Det når djupare än goda mänskliga intentioner. Det kan separera ande och själ, märg och ben från varandra. Det klarar inte en läkare av. Patienten skulle i överförd mening dö på operationsbordet vid ett sådant ingrepp. Ingen läkare skulle heller ge sig i kast med en sådan uppgift. Den mänskliga faktorn skulle snart påkalla förbjud för en sådan verksamhet. Beteendevetenskapen hittar inte skarven - om du så vill, till själen och människoanden vid särbehandling. Men Guds Ord hittar!

Därför är Guds ord andens svärd och inte förkunnarens. 


Vad vill det lära oss? Lev av Ordet! Lev i det! Ge ditt förtroende till Ordets ordalydelse och att det är verksamt. Hänge dig åt det. Predika Ordet. Förkunna det. Undanhåll inte folket Guds ord som har en förvandlande och skapande kraft i sig. Egna tankar föder inget liv. De kan om möjligt reta eller egga någons intellekt. Eller verka kultiverat. Det kan på sin höjd trigga igång reformistiska eller revolutionära handlingar hos massan. Eller tjusa med välformulerade beskrivningarna i litterär form. Men det föder ingen till liv! Här räcker inte verbal estetik. De överröstas snart av andra mer intressanta och självkloka människor på drift i tiden.


Vi behöver mer av predikans form med levande ord - som är Guds ord.


Läs hela inlägget »

Jag har alltid förmånen att börja min arbetsdag tidigt om morgnarna. Det är när vargatimmen inträder. Det är den tidpunkt då de flesta sägs avlida inom sjukvården och då man sover som skönast och djupast. Börjar man dagen

tidigt, så slutar man också tidigt. Det är det fina.


Imorse hade Gud gått över gräset där jag bor. Tydligt. Han hade till synes hållit andan. Under en mille sekund. Då vitnar gräset av rimfrost. Gud ropar inte och frågar var jag är. Han vet det. Gud vet också om mina rutiner och infall. Och dina. Han känner varje rörelse innan de är utförda. Och Han möter upp på vår väg. Han breder ut sin mantel framför våra steg och lyser upp så att vi inte faller. Mina steg knastrar då till Hans ära.


Idag lyste Han upp min väg över de ytor där jag genar på morgonen. Med vinterns sena rimfrost. För vem kan få en grön gräsmatta att lysa upp av kylslagen dagg, om inte Han? Med månen under dimmer.


Min själ, den rister av tacksamhet mellan stor salighet och stark tyngdlag. Sela.

Läs hela inlägget »

"Hustrun blev havande och födde en son. Hon såg att det var ett vackert barn och höll honom gömd i tre månader. Men när hon inte kunde gömma honom längre, tog hon en korg av papyrus och strök på jordbeck och tjära, lade barnet i korgen och satte den i vassen vid Nilens strand." 2 Mos. 2:1-2.


Det är mamman till bibelns Mose vi läser om och som agerar i texten. Vi får veta att Mose är åtminstone tre månader gammal, när Jokebed tvingas lämna bort sin son åt ett okänt öde. Rakt ner i krokodilnilen. Sätt dig in i situationen! Här upphör alla normala reaktioner. Mammor som fått ta beslut som inte är önskade men som är den enda utvägen. Är det Guds folk som får genomgå sådana svårigheter? Ja det är det. Karaktärer hos Gud växer inte som bambu. Den som är buren av en levande tro på Gud kan få vara med om svåra passager och livsvillkor här i tiden. Svårigheter som himlens Gud en dag skall bekänna sig till.


Jag vill i anslutning till det här berätta om en missionärs familj som åkte till Afrika. Det var under kriget på tidigt 40 - tal. Makarna hade en kallelse över sina liv. Vad är en kallelse? Det är en helt överväldigad dragning till ett arbete man skall utföra för Gud, i något avseende. Man drabbas. Det finns inget bättre ord. Den drabbar någon och är en ynnest att få utföra. Den som bär på en kallelse och flyr undan den, blir aldrig lycklig. Att utföra ett kall blir för den människan själva meningen med livet. Men det är alltid Gud som kallar.


De här makarna hade fått en rastlös, outsläcklig kärlek och nöd för ett afrikanskt folk. Gud hade talat till dem, menade de. Så de ville åka iväg och vinna människor för Honom. Vi befinner oss också i en tid då kommunikationerna var annorlunda. Det blivande missionärsparet hade inte heller någon organisation som backade upp dem ekonomiskt. Och på den tiden var man hänvisad till en lång och farlig båtresa på obekväma lastfartyg.


Men paret hade småbarn...


Här vill jag stanna upp och legitimera mig. Jag har också empati och ett hjärta i kroppen - precis som du. Det hade dessa föräldrar säkert också. Varför ska vi betvivla det? Men de beslutade ändå att barnen inte kunde följa med till Afrika. Resan dit var för farlig. Och tillvaron därnere var minst lika utsatt som resan. Så de beslutade att skydda barnen och låta de stanna hemma. Malaria tog vid den här tiden resolut livet av människor i Afrika. Men även andra sjukdomar. Särskilt missionärer från Norden med en helt annan bakterieflora. Så de lämnade sina barn till ett barnhem i Sverige för en tid. Och reste till Afrika.


Man kan inte berätta sådana här verklighets berättelser. De framstår så hemska. Och fanatiska. Måste jag legitimera mig igen? Okey. "Nej, jag tycker inte det var ett rätt beslut att lämna bort barnen!" Jag bär på samma känslor för de här frågorna som du. Och som missionärsparet. Det är jag övertygad om. Men vad är då en kallelse? Är det barbari med gudomligt ansikte? Nej. När makarna kom ner till det land dit de upplevt att Gud hade sänt dem till, stötte de på tusen problem. Tror inte du att de led i sina beslut att lämna barnen hemma? Beslut som var en följdverkan av deras kallelse. Vad är en kallelse från Gud, för någonting?


Det berättas att de vid ett tillfälle blev attackerade av illasinnade stamfolk med spjut och pilbågar. Situationen var riktigt allvarlig. De var hotade till livet. Deras missionsstation blev omringad och slutet var oundvikligt. Då berättar mannen i missionärsparet att de såg en ring av väldiga änglar ställa sig runt missionsstugan, med dragna svärd. De hade slagit en beskyddande ring mellan krigsfolket och missionärerna. Missionären berättar att det var änglar som var olika höga. Fullt synbara. En del var omkring 180 cm långa andra var 4 meter höga.


Men vänta lite...borde inte Gud på ett tidigare stadium förebrått föräldrarna i sina planer genom åtminstone en av änglarna, istället för att legitimera deras flytt från barnen? Barnen som var kvar i Sverige grät säkert sig till sömns många gånger... Jo det tycker säkert du. Och det tycker jag! Men vi ser inte alltid ur ett evigt perspektiv. Det gör Gud. Gud som visste om alltsammans beskyddade missionärsparet som vann afrikaner för evigheten. På barnens bekostnad, kan tyckas. Vem kan förstå något sådant? Vem vill gå i god för liknande? Ingen. Likväl finns det profiler som genomlidit sådana omständigheter. Varför? De har burit på en kallelse!


Jokebed, Mose mamma hade också en smärtsam kallelse. Kallelsen att vara mor till Mose. Mose som blev upptagen ur Nilen och tvångs adopterad av faraos dotter. Hur känns det för en biologisk mor?! Gudsmannen Mose, å sin sida, behövde smärtsamt skiljas ut från allt och alla för att bli ensam med Gud i öknen. Bibeln bekänner sig till dem. 


En dag skall Gud kalla fram de som lidit för Hans sak. Då skall Han avtorka alla tårar. Och det som är brutet kommer att helas. Där kan jag se Jokebed stå. Mose mamma. Hon gråter av samma djupa deltagande. Dessa gestalter har något att säga oss om vad det vill säga att följa Gud - med konsekvenser. Det vet de flesta av oss ingenting om. Vår tro är oftast konsekvenslös och ytlig. Guds vägar är inte människovägar. Men Hans vägar har i mörkret ett alldeles utomordentlig ledljus.


Det är Hans härlighet till pris!

Läs hela inlägget »

" Tänk på din menighet, som du i fordom tid förvärvade, som du förlossade 

till att bliva din arvedels stam; tänk på Sions berg, där du har din boning.


Vänd dina steg till den plats, där evig förödelse råder; allt har ju fienden fördärvat i helgedomen. Dina fiender hava skändat inne i ditt församlingshus, de hava satt upp sina tecken såsom rätta tecken. De hava sagt i sina hjärtan; "Vi vill alldeles kuva dem."


Alla Guds församlingshus har de bränt upp här i landet. Våra tecken ser vi icke; ingen profet finnes mer, och hos oss är ingen som vet för huru länge."      

                                                                                                             Psaltaren 74.


En sång av Asaf. En urgammal sång med utmejslade ord och meningar som med pusselbitens precision passar in här och nu. Det är ett rop från Guds folk. I tider av avfall. Av, av, av. Av vaddå? Vad är avfall? Renodla ordet. Avfall är av samma genuina produkt - fast den är för gammal och ohälsosam. Bäst före datumet är över. Rekommendabelt oätbar och kasserbar. Härligheten från Gud är tillbakadragen. Inte i alla tider. Men i svåra tider. Minnet av härligheten från Gud efterlängtas och efterfrågas från de intensivt arbetande utskotten som konstaterar; "Ingen profet finnes och hos oss är ingen som vet för huru länge." Endast bönemänniskorna verkar hålla liv i Gud, på jord. Ja, det kan tyckas så. Du saliga bönerespirator! Fortsätt din kamp. Den är inte fruktlös. För Guds lampa slocknar aldrig. Inte överallt du ljumme. Bed - så skall du få! Sök - så skall du finna! Klappa på - och det skall öppnas!! För dig.


Kan du fånga intensiteten i Asafs sång? Missmodets refräng; "Ingen som vet för huru länge!" Det är en rop. Ropet ekar och slår hårt i kyrkväggen - utifrån. Ingen vet. Bristen på Guds närvaro - fastän Han inte är långt ifrån en enda av oss. "Ingen profet finnes och hos oss är det ingen som vet för hur länge." Vi saknar Guds röst. Gud saknar röst. Vi saknar den överbevisande kraften i ordet. Nu i den yttersta tiden då Gud talat till oss genom sin Son.


Texten andas uppgivenhet. "Hos oss finns ingen som vet för hur länge." Vi behöver inga kristna "kick - off:er" med en nyrenässans för kyrkofäderna. De är fler än hela Skogskyrkogården kan härbärgera. Låt de döda tala med de döda. Kristus framstå - du levande!


Herre, vi trånar efter din närvaro. Vi vet att du finns och att du är densamme. Låt dina gärningar bli uppenbara som i forna dagar - långt bortom kyrkofäders brister och fromhet. Vi behöver inte kyrkofäderna tillbaka. Må de vila i frid.


Vi längtar efter den levande Gudens Son. Han som är mäktig i både ord och gärning.

Läs hela inlägget »

Paulus skriver om tron i Efesierbrevet i Nya Testamentet.


"Och att Kristus genom tron skall bo i era hjärtan och ni skall bli rotade och grundade i kärleken". Ef. 3:17.


Det är skillnad på att gästa och att bo. Att bo är tillsvidare. Att gästa är för en stund. Paulus inbjuder i sin metafor oss att låta Jesus få ett rum i våra hjärtan. Det är mer än ett talesätt. Det är en verklighet. Men allt sker genom tro.


Vi människor vill veta. Men det vi måste veta är att det räcker med att tro. Tro på vad? Att Jesus lever och att Han kan bo i våra hjärtan genom tron. Om vi inte tycker det är tillräckligt rationellt, missar vi hela besöket - ja den finaste vän vi kan ha i livet - Jesus.


Att Han vill bo där skiljer ut de korta biktstunderna på en söndag. Det är ju endast ett besök. Han vill vara inneboende i ditt liv! Tänk att ge rum för Honom i ditt liv?! Han kan storstäda hela ditt hus från allt som gör ont i själen. Utan rotavdrag eller andra motprestationer. Och om du vill, för det handlar om din vilja, så kan Han ordna med både bygglov och lagfart för ett större boende. Tron kan få växa och Han blir allt betydelsefullare i ditt liv.


Bjud in Honom i ditt hjärta och liv. Låt Honom bildligt få komma som en gäst. Bjud in Jesus i ditt liv. Du kommer att trivas i Hans sällskap. Om Han skulle knacka på ditt hjärtas dörr, så öppna. Han bryter sig inte in som tjuven gör. Han är nobel och vill ditt eviga väl. Bjud in Honom och säg Honom allt. Då får du en vän för livet och evigheten.


Har du tänkt på att din längtan, kan vara just den där lilla knackningen på dörren?


- Säg Jesus, då kommer Han in i ditt liv.

Läs hela inlägget »

I Apostlagärningarnas början summerar Petrus händelserna kring Judas bortgång. Petrus hade funnit eller blivit påmind om en Psalm, i skrifterna. Det var psalm 109:8. Där står det;"Hans gård skall bli öde, ingen skall bo där, och hans ämbete skall en annan få". Petrus tillämpar denna psalm på Judas förskräckliga slut. Och det är säkert riktigt. Ordet ger alltid svar på närvarande händelser. För nutid och framtid. Så kommer det alltid att vara. Profetian rör sig i det elementet. Guds ord.


Petrus ser också att psalmversen rymmer en åtgärd. Han tar initiativet. Petrus säger nämligen till sina bröder att de borde insätta en ersättare för Judas. Man finner då två möjliga kandidater. Josef Barsabbas och en Mattias. De var fromma män. De hade de kriterierna att de hade varit med från början av Jesus framträdande. Petrus var till och med så petig, att den som skulle utväljas skulle uttalat ha varit med i verksamheten och kretsen från det att Jesus döptes, till Hans himmelsfärd. Insatta män för att insättas, enligt människors sätt att bedöma. Så typiskt.


Men är det inte att tillsynes bakbinda Gud? Tänk om Gud bara kan välja mellan "Kreti och Pleti", bland människors fromma skara!? Om det nu bara finns två stycken som uppfyller de mänskliga måtten och kraven. Förstå mig rätt. Man beslutar att dra lott om vem som skulle bli den tolfte av apostlarna. Psalm ordet understödde genom sin hänvisning. "Hans ämbete skall en annan få". Och man börjar efter mänskliga värderingar att utse en ny apostel. Lotten föll på Mattias. Men jag tror att man hade för bråttom. Gud hade redan blickarna på den man som skulle insättas. När människor insätter blir det funktionärer. Men Herren genom tjänsterna! Det har jag skrivit i min bibel marginal. "Funktionärer genom människor. Herren genom tjänsterna". Mattias den nye aposteln syns inte till något mer efter det. Han skriver inget brev. Inte ett enda ord finns upptecknat av honom. Det står att Mattias "räknades som apostel".


Men att räknas är inte detsamma som att vara. "Att räknas som" är en alldeles för ynklig kallelsemedvetenhet. Kallelse är att drabbas. Drabbas av en kärlek till något. Och för något. För Gud.


Herren hade sina ögon riktade på en annan man. En skriftlärd från Tarsus. Han hette Saulus. Han ryker av hat och vrede vid den tidpunkten. Det står skrivet att han andades mordlust. Så långt ifrån lärljungarnas rekryterings manual man kan komma. Det är inget problem för Gud. Gud är inte hänvisad till en minsta gemensamma nämnare, prydd av fromhet. Han gör en apostel av ett lejon. Slår honom med blindhet och ger honom en ny syn på saker och ting. Och kallar honom för Paulus. Sådana urval gör inte människor.


Men så gör Gud! Gå inte före Gud. Men gå åt Honom!

Läs hela inlägget »

Hesekiel var knappast visionär när han såg alla benen i dalen. Herren frågar honom: "Kan dessa ben åter bli levande"? Hesekiel svarade : "Herre, Herre, du vet det." Ingen kan se ner på Hesekiel för det. Det är inte normalt att en hel kyrkogård kan byta inriktning och bli till en förlossningssal, där ett helt folk åter reser sig. Men vad är normalt inför Herren?! Han som skapat allt efter naturens lagar kan göra ett under genom att frångå desamma. Inte sant?! Vi människor kallar det då för ett under. Undrens Gud, se till oss.


Jag kan bara på två ställen i bibeln läsa om benpipor. Ben finns beskrivet mer frekvent men inte benpipor. Står inte benpipor för något ännu mer tragiskt än ben? Ben med totalt förlorad funktion! Jo. Men det var inte så många år sedan duktigt folk kom på DNA tekniken. Forskare som genom mikrofragment kan spårbestämma en individ. I det sammanhanget är en benpipa ett universum i sig. Vad kan då inte Gud göra med ett par benpipor?!


Profeten Amos ser sin tids orättvisor och andliga förfall. Han lider och klagar. Han talar om benpipor. " Så säger Herren: Liksom när en herde ur lejonens gap räddar endast ett par benpipor eller snibben av ett öra, så skola Israels barn bliva räddade, desamma som nu i Samaria sitta i sina soffors hörn och på sina bäddars sidendamast." Amos 3:12.


Vem är herden i texten? Herren! Har inte han tidigare bevisat sig vara en mästare på att skapa!? Titta på kvinnan intill dig. Är inte hon tagen från ett ben? Gud tog ett revben och formade kvinnan till mannens hjälp. Gud är skapande - om så bara genom en enda benpipa och kan göra det till ett helt folk. Han kan resa dig upp till ditt forna jag. Misströsta inte i dalen. Tåredalen gör Han rik på källor. Också regnet är till för att vattna jordens framtida grönska.


Texten sätter fingret på en annan mycket viktig detalj i vår utrustning. Det är vårt öra. Den som har öron - Han höre! Här är det lika illa som med benpiporna. För kan väl en öronsnibb höra?


Om så bara en öronsnibb och Gud kan tala in i ditt liv. Om så bara ett par benpipor och Gud kan göra något nytt. Gud är mäktig att ge liv åt de döda benen.

Läs hela inlägget »

Det rapporteras att EU ländernas utrikesministrar idag samlats för att komma överens om sanktioner mot Syrien. Sverige fällde förslagen till förmån för mildare sanktioner. Svearnas hållning var att den teleteknik - som Sverige är ledande i, kommer den syriska oppositionen tillgodo genom den rapportering som når yttervärlden. Videosekvenser, mms, sms och andra bevingade forum. Det främjar oppositionen när vi får en inblick i de övergrepp som utövas mot befolkningen, menar man.

 

Parantetiskt. En profetia kan man känna aversion mot. Om den är negativ. Och man kan försöka omöjliggöra den genom de olika valmöjligheter man har. Men det Gud har sagt är förutbestämt. Kvar står delikata avvägningsfrågor  - som när vi väljer de mest rationella till förmån för vår avsikt, ändå kommer att bana väg för det Gud sagt. Det är likväl inget upprop till fatalism. Det är därför bibeln är så enastående! Den vet om.

 

Jag vill återkoppla än en gång till Jesaja bok. Historikerna uppger att Assyrierna intog Damaskus ca. 730 år före vår tideräkning. Men när man läser bibelordet kan man se att Damaskus, enligt Jesaja, skall upphöra att vara en stad. Upphöra. Damaskus är en stad något mindre än Stockholm. Vad betyder ordet upphöra? Sluta att vara. Sluta att vara är att upphöra. Den skall bli en ruinhög. "Skall bli", det är språkligt sett futurum.

 

FN formulerar att Syrien är på väg mot inbördeskrig. Mer än 4.000 människor har redan fått sätta livet till i oroligheterna. Kanske fler.

 

Nu har jag radat upp de fakta som nyhetsförmedlingen bistår med. Låt oss se vad Jesaja skriver och ta in texten i sin omutlighet. Damaskus är en miljonstad. Det väntar ett fruktansvärt lidande för människorna i regionen.  Jag profeterar inte. Jag spekulerar inte. Men det står så. Och vi hör och ser vad som sker.

 

" Se Damaskus skall upphöra att vara en stad, det skall bli en ruinhög".  Jesaja 17:1.

Läs hela inlägget »

Så länge vi lever finns det utrymme för Gud att använda var och en av oss. Det gör livet rikt och spännande. Jag kan inte sluta betrakta bibelns människor och finna principer och svar från Gud i hans handlande.


Strax innan Jesus föddes till vår jord, fanns det ett par som himlen särskilt uppmärksammade. De var gamla och barnlösa. Tänk att Gud ofta har valt barnlösheten som grogrund för Hans plan med en individ. Det verkar vara ett gott utgångsläge för Gud.


Paret jag tänker på är Sakaria och Elisabet, som blev Johannes döparens föräldrar. Den som är bibelkunnig vet att Johannes var Elia som skulle komma tillbaka för att fullfölja ett annat uppdrag men som till karaktär och i tjänsten var så lik Elia. Tänk efter. Föräldrarna som hela livet levt med tanken att aldrig få barn, skulle få fostra Elia den andre om du så vill. Det går inte att greppa och förstå fullt ut. Det är så stort. Johannes döparen som himlen hade en sådan enastående uppgift för. Sakaria var präst. Han kunde skrifterna. Han visste med största säkerhet hur Gud hade uppenbarat sig för gudsmän genom tider. Han kände absolut också till att Gud inte sällan hade en särskild plan med ofruktsamheten. Det hade han läst om ur Abraham, Isak och Jakobs liv. Nu är han själv bortom alla möjligheter till föräldrarskap. Och han resignerar likt en torr buske på heden som väntat på regn.


Så hände det sig det året att han fick i uppdrag att gå in i Herrens tempel och tända rökelsekaret. Det hände prästen en gång i livet. I bästa fall! Uppgiften tilldelades genom lottning och många var de aspiranter som ville få den ynnesten. Lotten kunde ju falla på kollegan. 


När Sakaria står inne i templet och skall offra rökelse, då får han besök av en ängel. Det var inte vem som helst. Det var ärkeängeln Gabriel. Sakaria blev förskräckt. Ängeln berättar att han skall få en son och han skall kalla honom Johannes. Kallelsens stund var inne. Men Sakaria var full av resignation. Så mänskligt. Och här kan vi lägga många aspekter på varför han följdriktigt borde vara sur i tron. Och är det. Den sura tron ger upp. Den väntande tron - den hoppas! Det är skillnaden. Trons väsen är att vänta om så behövs. Tron som inte behöver se men som "visste om", när det sker.


Sakaria insisterar. "Hur skall jag kunna vara säker på detta? Jag är själv gammal och min hustru är till åren". Luk 1:18


Tänk, när Guds tid är inne då är redskapet inte i fas. Så hemskt med denna otro. För det är vad inställningen representerar. Sedan kommer det intressanta. Ängeln börjar inte själavårda otron. Gud bekräftar inte alla svåra år då bönesvaret uteblivit. Han gör inte heller en pedagogisk avledningsmanöver med himmelska effekter för att övertyga Sakaria om att Gud är Allsmäktig eller försöker göra prästen på bättre humör. Istället slår ängeln honom med stumhet... Prästen blev stum över ett år. Han kunde inte säga ett pip.


Hur ofta har vi inte en förbundlig attityd mot Gud, där vi pekar på våra  oöverkomliga problem? Men i själva verket försöker vi mota upp ett berg av omöjligheter inför Gud.


Sakaria blev stum intill den dagen då ett namn skulle ges till pojken. Då löstes hans tunga. Gud stängde in mannen i hans egen oförmåga att säga ett enda otros ord. Fängslad i en prästerlig skam som inte hade med annat att göra, än den mångåriga erfarenheten av barnlöshet. Jag kan gott förstå honom på ett mänskligt plan. Gud hjälp oss att vara väntande. Att gå när Gud kallar. När GUD kallar! Han har alltid underbara ting i beredskap.


Jag tror fortfarande prästen Sakaria skäms över sin otro. Han som levt ett helt liv under Guds övervakande översyn. Han skulle bli pappa åt en profet som fick bereda väg för Jesus. Och när manteln faller över hans hus, då är han i ofas.


Är du i en situation där du i överförd mening är fruktlös? Vi kan ha sådana tider, då vi inte tycker någonting händer i vårt liv och vi föder inga andliga liv. Min vän, håll fast! Vänta och invänta. Bida och uthärda. Gud har i sitt ord fullt av exempel där det var stört omöjligt. Men Gud hade en särskild plan med det hela.


Läs hela inlägget »

Senaste

Arkiv

Din kommentar

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Siri » Volvofabriken i Kaluga:  ”En sån fantastisk historia egentligen..men min undran mitt i allt är om nu Gud h..”

  • Siri » Forumet:  ”Var välsignad!”

  • Märta » Han densamme Gud ännu:  ”Underbara verklighet! Tack för påminnelse! Frid och välsignelse!”

  • Thommy » "Även om vi inte ser vägen"...:  ”Att få uthållighet har just med tid att göra. Förtröstan är tillvägagångssättet...”

Arkiv

Etiketter

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Siri » Volvofabriken i Kaluga:  ”En sån fantastisk historia egentligen..men min undran mitt i allt är om nu Gud h..”

  • Siri » Forumet:  ”Var välsignad!”

  • Märta » Han densamme Gud ännu:  ”Underbara verklighet! Tack för påminnelse! Frid och välsignelse!”

  • Thommy » "Även om vi inte ser vägen"...:  ”Att få uthållighet har just med tid att göra. Förtröstan är tillvägagångssättet...”

Arkiv

Etiketter