_DSC7559Thommy4.MOBIL

Abrams kallelse

"Men hungersnöd uppstod i landet, och Abram drog ned till Egypten för att bo där någon tid, eftersom hungersnöden var så svår i landet."  1 Mos 12.

Det står om Abram - innan Gud kallade honom - att han drog ut från kaldeiska Ur tillsammans med sin far Tera, sin hustru Sara och sin brorson Lot för att bege sig till Kanaans land. Men när de kom till Haran så bosatte de sig där. Tera dör i Haran. De drog allesammans ut av okänd anledning. Kanske vi här kan säga att Gud ledde Abram i högst timliga små ting för sitt höga syftes skull. Visionen fick han ju senare. Om det kan vara så med Abram - så varför skulle inte Gud kunna "verka i vilja och gärning för att hans goda vilja ska ske" också med oss idag? Vi märker det inte när vi är på väg men när vi väl är framme. Gud tillrättalägger våra liv genom en mängd små beslut och han går med oss om vi inte slår oss till ro. För då dör något väsentligt.

När Tera dött säger Gud åt Abram att lämna sitt land, sin släkt och sin faders hus och bege sig till det land som han skulle visa honom. Ja, när Tera hade dött. Först då eller var det bara en tillfällighet? Väntade han in den tidpunkten då Abram inte hade tillgång till sin faders erfarenhet, hans inflytande, hans råd och hans stora insikt i precis allt. En dignitär av erfarenheter. Tera var Abrams pappa under verkligt patriarkala förhållanden. Hur hade han t.ex. inverkat på Abram då han skulle ta ett trosteg och offra sin egen son Isak, som uteslutande hörde samman med Abrams egen gudsrelation? Eller när Lot bestämde sig för att mantalsskriva sig i Sodom. Denna vackra plats. Eller när Gud tänkte förgöra Sodom o Gomorra för deras ondskas skull, vad hade varit Teras hållning? Kanske Abram och hela släkten bosatt sig på slätten - stick i stäv med en framsynt Gud. Sodom och Gomorra hörde väl också till Kanaans utlovade land. 

Vi förstår att detta inte är Teras tid. Erfarenheter av tidigare tillvägagångssätt är en riktigt dålig rådgivande instans på trons områden. Om man inte uteslutande räknar med Gud! Han, den okonventionelle guden! Det gjorde inte Tera.

Bibeln betonar att man stannade i Haran: "Men när de kom till Haran bosatte de sig där." Staden Haran som var namne med Teras andre son som dött innan man avreste. Redan inför trons första steg på vandringen är det de som avviker och fler försvinner längst vägen. Av vantro. Av otro. Haran, som var pappa till Lot och som betyder bränt. Otrons människa går inte att räkna med. Hon blir förbränd. Men obrända ben i dalen reste Gud upp! Det skriver Hesekiel. Ja, bibeln med alla sina; men.., dessa annars så inskjutna ord i satsbyggnader vilka i bibeln påvisar ett antiklimax. Men! eller Men...

Vilka är det då kvar i följet med Abram av hans släkt som han då skulle lämna? Det är hans hustru Sara och Lot. I samma kapitel så står det: "Och Lot gick med honom." Ja, att Sara följde med sin man det får vi anse som legitimt. Men varför inte också Lot? Han var ju faderlös oaktad sin ålder. De var också släkt och som verkligen betydde något på denna tid.

Men Abram hinner inte fram till det land som Gud skulle visa honom innan han måste fly till Egypten, läser vi i berättelsen. Det hade inte Gud sagt något om. Och Abram rådfrågar inte heller Gud om saken. Det sker inget meningsutbyte dem emellan om åtgärden. Hungersnöden var svår. 

I det trettonde kapitlet står det att när Abram återvände från Egypten var Lot fortsatt med honom i följet. "Och Lot var med honom." (...) Som om det var något att beakta eller som om det bara är en tidsfråga innan han inte gör det längre. 

Det heter om kung David: " att han tjänade Gud i sin tid." Det är både retoriskt och ett förtydligande. Vi kan inte tjäna Gud i någon annans tid. En människas kallelse är för hennes tid. Varken tidigare eller senare.

Tera var en belastning för Gud. Det var han. Varför? Han hade inte Abrams kallelse över sitt liv och alla hans råd och insikter under Abrams fortsatta färd skulle väga för tungt i Abrams beslutsprocesser. Den positionen var ämnad för Gud. Och Lot då? Ja, han "gick med " och "var med " så länge det var praktiskt, logistiskt och friktionsfritt möjligt. Han var inte direkt en belastning för Gud. Han var en belastning för Abram. Och han saknade en egen vision. Därför kom Gud när Tera dött till Abram och ber honom lämna sin släkt. Om möjligt. Ganska så naket utpekande för Lot som inte var kallad med Abrams kallelse men som var den siste kvar och den enda i släkten han kunde frigöra sig från. Men det gjorde han inte.

Jag kan känna hur denna insikt och detta faktum ropar till profilerna, till gudsmännen och till Herrens tjänare i alla tider, de som står där som tidens telefonstolpar på behörigt tidsavstånd emellan och uppbär kallelsens signal medans den går emellan stolparna. Det sprakar i samma ledning; "Du måste gå själv. Det är en personlig kallelse!"

Men vi vill gärna ha någon som går med oss. Så mänskligt.


Gud som vill slå följe.

 

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Thommy » Evangelisation vid IKEA:  ” Hej Elin, ja du påminner mig verkligen om hur kommunikation kan vara svårt, det..”

  • Elin » Evangelisation vid IKEA:  ”Hej Thommy, fick din lapp på min bil. Du undrade vart jag var på väg. Jag och mi..”

  • Siri Åkesson » Tabernaklet:  ”När Tabernaklet skulle byggas var Gud väldigt noga med vilka färger som skulle v..”

  • Märta » Tabernaklet:  ”Tabernaklet!”

  • Siri Åkesson » Välsignat!:  ”Man vandrade runt Jerikos murar 7 gånger..för Gud hade så sagt..”

Bloggarkiv

Etikettmoln