Kuriositeter

Några komiska inslag från Stockholm Maraton innan jag lämnar loppet helt för denna gång.

När man har kommit till Odengatan och precis har korsat Sveavägen, då har man sprungit 40 kilometer precis. Där blev jag omsprungen av två riktiga minnes markörer. Ja, de utmärkte också alla andra som de sprang förbi och distanserade allas föreställningar om att ha gjort bra ifrån sig, tillbaka till startlinjen. För redan vid start hördes de och syntes dom, ett gäng på fem, sex personer som hade en bärstol med ett stort hjul under. Ja, den beskrivningen kanske inte är den bästa men det var en slags cykel för handikappade, helt enkelt. Jättefin och modern. Inget hemmabygge alls. Påminner om utseendet på en modern cykelkärra för barn, fast mer avlång. Det händer emellanåt att det springs lopp med människor med funktionshinder. En fint genomförd sak så att också de handikappade får komma ut lite och uppleva att det är resan som är värd målet. Detta var just ett sådant ekipage.

Nåväl. Jag hörde dem sjunga sina vallfartsånger, vilket vi kan kalla det. Man kunde höra deras växelrop till och från under löpet - eftersom de verkade ha en klok inställning till att hålla en moderat hastighet genom hela loppet, för att på så vis säkra målgången. Eftersom jag var av samma andas barn så stötte vi på varandra under vägen lite nu och då. Beklagligt men sant.

När jag kom in på andra varvet och den sträcka som går ut på Djurgården, såg jag något annat avvikande. Ja, avvikande i ordets rätta bemärkelse.

Vi hade kommit förbi Sjöfartsmuseet och svängt in på en grusväg som gick rakt västerut. Det är ett stråk på distansen mellan 1,9 mil och en halvmara. Där hör det till vanligheterna att en hel del går och gör sina behov i markerna. Det är ett stort grönområde där ute på Gärdet med gott om buskar och träd som kan skyla det man behöver göra. Det sker fort, kvickt och ingen tar egentligen notis.

Där, ett tjugotal meter framför mig ser jag en kvinna som slutat att springa. Hon är på väg till en annan grusväg som löpte diagonalt in i skogen. Jag såg direkt att hon hade siktet riktat långt in i skogen, när hon vek av från den utstakade rutten. Det var inte den där bråttom motoriken i hennes rörelser för att liksom skynda sig att göra sina behov. Jag noterade det och tyckte det var märkligt. Om hon hade gett upp loppet borde hon istället ha gått åt helt andra hållet för att komma till Karlaplan och tunnelbanan, åtminstone. Kvinnan försvann ur mitt medvetande och ur siktet lika fort som jag sprang där jag kämpade på med min goda tidhållning och efter min egen goda prestanda. Jag var då fortfarande med i loppet med personbästa i tidtagningen.

Två kilometer senare, när vi rundat hela den här delen av det lummiga Djurgården, då kommer samma kvinna fram ut ur ett buskage! Det är sant. Hör och häpna. Vart kom hon ifrån? Och att jag kände igen henne bland alla varelser. Hon hade helt sonika genat genom skogen. Längst med hela maratonloppet så finns det annars funktionärer som bevakar löparna för att stävja liknande fusk. Men i detta område så sker det många sådana här toalett besök eller avstickare. Därför blev hon väl inte uppmärksammad. Denna kvinna tog tydligen en känd genväg. Hur skulle hon annars kunnat genskjuta oss andra genom skogen? Nu drog hon snabbt på sig en tunn vindjacka hon haft runt midjan, där hon kom upp på vägen. Min blick för det som skett inbjöd mig till protest men det var bättre att fokusera på det egna loppet. Hennes samvete bjöds förmodligen henne på att dra över sin jacka som säkert var lika blöt som andras. Hon kunde ju bli igenkänd. Det blev hon fast långt innan hennes samvete mutades med ett kamouflage.

Tillbaka till gänget med vagnen och den till synes förståndshandikappade.

När jag kommit två, tre hundra meter in på min 41:a kilometer hör jag dom komma bakom mig. Det lät som ett gäng på ett studentflak eller ett gäng från KTH som försöker dyvla på omgivningen tidningen "Blandaren" utan reflektion kring om röstläget egentligen har någon effekt på försäljningen - fast i en osynkad unisont sjungande kör. Det blev då bara för mycket. Hade jag inte sprungit förbi dessa gycklare för länge sedan? Vem har kraft att sjunga när man springer? Eller bära omkring på polaren? De flesta ägnar istället tiden åt hyperventilering. Och att bli omsprungen av ett sjuktransport, om uttrycket tillåts, hör inte till det mentala upplägget inför ett sånt lopp. Jag vet ju inte varför eller vem de bar på, så ha fördrag med min förutfattade mening.

Till slut i detta lopp när jag har cirka en kilometer kvar då kom det slutgiltiga slaget för alla självgoda elitister som misslyckats i att slå nytt världsrekord. Det var när en Hippie kille med långt hår, lika blöt som jag, med samma förutsättningar och med samma bakomvarande distans i regn och kyla, springer om mig med en ukulele. Heter det så? En minigitarr med kort hals och med alldeles för få strängar för att inge respekt i en musikaffär, men som gott och väl kan följa med på en mara. Killen håller på att stämma den medan han springer, i det regn som nu övergått i duggregn, men för sent avtagande för att rymma någon förmildrad omständighet i det stora hela. Mycket skall man då vara med om innan ögonen trillar ur. För på magen, fäst i sitt bälte, hade människan en högtalarförstärkare som var kopplad till gitarren. Den kan ha varit tjugofem gånger tjugofem centimeter eller så. Fyrtio- femtio meter förbi mig med en tilltagande och distanserande hastighet - om än låg, börjar karln också att spela medan han springer. Det finns inga högtalarförstärkare gjorda för maratonlopp. Det gör det bara inte. Möjligen små gitarrer. Men där går gränsen.

Så att springa ett maraton har sina sidor. Man kan bli omsprungen av både handikappade, gycklare och fuskare om man inte är riktigt vältränad. Mina egna tider är dock tvättäkta.

Utan ett enda hjälpmedel.


 

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

  • Siri » Fader förlåt dem...:  ”Dit behöver vi alla komma om och om igen!”

  • S. Anderberg » Tack för mig:  ”Broder! Såg din sida för första gången idag. Hoppas att du ändå får detta mejl. ..”

  • Siri » Gud är inte oordningens Gud:  ”Amen broder Amen! ”

  • Claes Mård » Tack för mig.:  ”Det är tråkigt om din röst tystnar Tommy men jag förstår din känsla. Man blir t..”

  • Siri » Tack för mig.:  ”Om du känner frid över ditt beslut så är det ok,då har Gud nånting annat för dig..”

Bloggarkiv