_DSC7559Thommy4.MOBIL

2015 > 10

En sång har sjungit under dagen. Inom mig. Jag blir då utom mig. Så är det när något är levande. Jag har ingen annan förklaring än att det är den helige Ande som sjunger inom mig. Och så har jag lärt mig: den helige Ande är inte till för sig själv. Annars brukar människor sjunga på sång. Jag sjunger inte. Det är den som sjunger. Varför sjunger en sång av sig själv och verkar angelägen på det här sättet? Oförtrutet! Förlåt om jag verkar teatralisk... Jag kan inte beskriva det på annat sätt.

Jag har tröskat sångtexten och tycker den är viktig. Men det är ändå angelägenhetsgraden som verkar starkast i denna sång, idag. Atmosfären i och omkring den. Vilken angelägenhet? Ja, det sången förmedlar, så klart. Annars vore det bara melodiöst. Det gör varken från eller till. Det kan om möjligt skapa en förstämning. Det här är mer än en förstämning!

Det verkar som, att ju närmre vi kommer himlen, så sjungs det. Har du tänkt på det? Den mesta förkunnelsen är då förbi. Men det sjungs! Det sjungs ovanför altaret. Under altaret. Och runt däromkring. 

"Låt de mindre ljusen lysa... klart utöver vredgad sjö". Kanske någon nödställd sjöman, frälsas räddas från att dö".

Så lyder sångrefrängen. Det är en sång som bygger på en berättelse om en sjömans liv och faror över tidens hav på väg till himlen. Bildberättelsen skall illustrera vikten och nödvändigheten av att vara en ljusbärare. Att ge ljus och kunskap för vårt liv här i tiden och inför evighetens val. Att vittna om Jesus, helt enkelt. Det är en sång för en redan kristen som ifrågasätts eller tröstas.

Fyren, det upplysande ljuset vid klippor och skär. Fyren som alltid står nära farorna. Fyren, som är bilden på något helt livsavgörande - för andra. En nedsläckt fyr vore blott ett minnesmärke över omkomna själar. Ack, så förfelat.

Har du bränt ut dig? Förlåt min billiga jämförelse. Den var inte sökt. Det är inte heller någon billig ordvits på någons bekostnad. Ej heller någon ordlek. Det är ett vedertaget sjukdomstillstånd, vet vi. Man kan bränna ut sig, så ingen behöver hymla eller ifrågasätta uppsåtet av mitt ordval.

Säg mig... finns det där mellan svans och huvud en ren och vit tvinnad tråd kvar? En ren och vit veke? Veken, det är din längtan och önskan det. En veke är aldrig styv. Den är mjuk och foglig. Den kan bära upp ett livsavgörande ljus på tidens hav. Eller osar du de sista resterna av ett slocknat andligt liv och bäddar för andras undergång? Sot och bitterhet...felsteg och tillkortakommanden. Svart och missfärgat. Avfärgat och nedsotande... Ack, hur går det då till slut?

En färdigt osande veke förblir bara ett minnesmärke över de som kört på grund i tiden. Och missledde andra. Elden kan bränna bort sotet. Värmen, kan på nytt skapa kontakt med den friska veken igen. Du kan få skina. Att sätta under skäppan är en sak. Men ack så många osande ljus som slutat skina för Jesus.

En nyspänd silvertråd kan glöda utan att gå av. Den skiner bättre än den förra.


"Låt de mindre ljusen lysa, klart utöver vredgad sjö, kanske någon nödställd sjöman, frälsas räddas från att dö."



 

Läs hela inlägget »

Jesus Kristus är densamme. Igår. Idag. Och i evig tid.  Hebreerbrevet.13


En enkel vers hämtad från bibeln.  Den påstår att Jesus är densamme - som han var igår. Igår, för den som har känt honom. Idag, för den som känner honom och med löftet att han också skall förbli densamme i evig tid.

Vi människor förändras med tiden. Och under tiden. Vi ändrar uppfattningar. Vi utvecklas och byter ståndpunkter. Så sker även med våra medmänniskor. På sikt förändras det mesta i livet. De tajtaste av människor kan konstatera att gemenskapen eller beröringspunkterna har upphört efter en tid. Man är inte längre desamma. Men med Jesus är det inte så! Det vet var och en som vandrat med honom. Han förblir verkligen densamme!

Versen är tagen ur ett sammanhang. Den har en annan infallsvinkel på det sagda. Den är egentligen ett bihang till eller en konklusion av att ta sina lärare till föredöme och efterfölja deras tro. De som förkunnade Guds ord.

Tänk på era ledare som har förkunnat Guds ord för er. Se vad deras liv har lett fram till och ta efter deras tro. Hebreerbrevet 13.


Här ligger trons resurser och väntar på sina efterföljare.

Jesus är densamme!

 

Läs hela inlägget »
klicka på bilden... klicka på bilden...



 

                                                 ...så ser du prestandan.


 

Läs hela inlägget »

I helgen som var har jag fotat min brors barn. Fantastiskt roligt! Barnfotografering är en sport i sig.

Svea på bilden är ljuvlig att fotografera. Här en bild från helgens fotografering ute på Drottningholm.

(Klicka gärna på bilden för fullt format.) 

Så fin hon blev!
 

Läs hela inlägget »

Det finns överallt i bibeln små fakta som man inte förstår helt och hållet. Inte så att det är tvivelgrundande. Men fakta som retar vetgirigheten. Mer därtill. De skapar hunger och längtan. Känner du igen dig?  Jag tänker kanske inte då på omständigheter som att aposteln Petrus hade en sjuk svärmor och därmed så borde han också vara gift och ha en fru. Var de en storfamilj? Vad hette barnen? Nej, inte sådana frågor. Det är av underordnad karaktär.

Men det finns en omtalning om Elisa att han "plägade gjuta vatten på Elia händer". Det gör mig nyfiken! Det är ett typiskt sådant skriftställe som kommit med i bibeln som man undrar över vad som låg bakom den handlingen. Varför är det omtalat? Det finns otaliga sådana skriftställen som alltid ligger där och väntar på svar. Man bär dem med sig som oförlösta hemligheter. Ja, det är konungars ära att ta reda på sånt, står det i skriften.

En annan sådan omtalning från profeten Jona bok har jag i många år gått och ruvat på. Jag har aldrig frågat om det - vad jag minns - men har tänkt på det åtskilliga gånger. 

Det står i Jona bok att "Nineve var en stor stad inför Gud". Den var tre dagsresor stor. "Jorden är Guds fotapall", säger en annan profet. Skulle då en stad vara stor för Gud - om jorden är liten som en pall - om du tillåter mig att disputera. 

För Jona var den i alla avseenden tre dagsresor från ena gränsen till den andra. Det måste ju ha varit en stor stad, vill jag säga. Men bibeln tar Guds uppfattning till hjälp och överbetonar saken. Inte sant? För mig är det ett begynnande litet korn i pärlemor. Det växer till i förståelse och vikt och blir med tiden alltmer dyrbart. Än så länge ser jag det inte. Men jag vet att det finns därinne. Vad? Svaret, så klart. 

Idag när vi satt på Ikea och åt billig men näringsfattig mat, då ser jag en äldre kvinna i prästkrage som står och fyller på kaffe vid automaten i restaurangen. Omedelbart så börjar jag tänka på staden "som var stor inför Gud". Nineve. Så många tusen gånger tidigare jag tänkt dryfta frågan eller glöm att fråga - inte minst överrabbinen för judiska församlingen - jag mött några gånger. Nu står en präst framför mig på Ikea och frågan bränner och brinner. Jag skall fråga henne. Jag måste. Nu eller aldrig. Jag reser mig från matbordet mitt i maten. Jag går fram och ursäktar min indiskretion.

  -  Jag ser på din klädsel att jag har en fråga som du eventuellt kan ge svar på, tilltalar jag henne och väcker prästen i hennes vardag. - Förlåt min indiskretion, tillfogar jag artigt och bildat. Hon tittade upp och ser ut som en kombibil när man öppnat bagageluckan. Hela hon sken upp av förvåning. Hon intog hela sin prästkappa mentalt och spetsade sina sinnen.

- Kan ni säga mig varför det står att Nineve var en stor stad inför Gud, frågar jag henne utan omsvep och utan att presentera mig. Det står ju i samma berättelse att staden var tre dagsresor stor, räcker inte den beskrivningen, tillfogade jag. Det står ju också hur många människor det var bofasta i staden. Varför var det en stor stad inför Gud? Det räcker väl att den är stor för Jona som måste gå igenom den, poängterade jag i min uppdämda frågeställning. Äntligen! Min fråga var äntligen ställd, kändes det som. Nu kommer jag kanske att få svar.

- Det var intressant att du frågar just mig om det, svarade prästen. Jag har nämligen gjort mitt fördjupningsarbete om Jona bok, svarade hon. Kvinnan var säkert i övre 60 års åldern och ingen novis. Hon sa inte att hon doktorerat på Jona bok men det kunde ha varit så. Förmodligen. Jag förstod det så. Hur som helst.

Prästinnan fortsätter med att säga: - Nu kanske inte vi har samma bibelsyn du och jag... osv. ( Varför utgå ifrån det? ) Prästinnan vet trots allt inte ett dugg om mig men vill liksom förbereda mig på meningsskiljaktigheter. Ifall. Hon ville antagligen att svaret skulle landa mjukt.  Så prästerligt. Så herdesamt.

- Jag tror inte att Jona bok är en autentisk berättelse, svarade hon. Den är en novell som äger fragment av undervisande karaktär. Inte oväsentlig men ändå bara en berättelse, tillfogade hon. Typiskt teologer, tänkte jag, men fortsatte att lyssna där hon stod i sin tolkning. Jag kände plötsligt att jag fått bottennapp i mitt sökande efter ett övertygande svar. Denna människa tror kanske ingenting om Jona bok. Säkert inget om fisken eller vad som helst heller. Typiskt teologer, tänkte jag. 

När hon sa att det var en påhittad berättelse ifrågasatte jag med följande ord och min påflugna fråga blev istället till ett genmäle, till en förkunnelse, till ett påvisande om skriftens sannhet. I välgrundad övertygelse!  Jag svarade:

- Om en fisk uppslukade Jona och det faktum att en nu existerande fisk inte har hittats som både kan sluka och hålla en människa vid liv i tre dygn i havets djup, så är inte det en orsak till att tvivla på ordet och Jona bok. Om vi börjar tvivla på det som står skrivet - ja, då kommer vi snart också att ifrågasätta Jona som profet. (Här gör jag en icke avsiktlig konstpaus i mitt anförande med prästinnan, under en omätbar tidsrymd. Mitt inre upplever att nästa mening som jag ännu inte tänkt ut eller formulerat kommer att fastna hos henne, hjälpa henne och ändra kurs och riktning för henne i fråga om Jona bok och Guds ord i stort.) Till slut har vi också ifrågasatt Gud själv, tillade jag.

Det sagda var inte regisserat men mycket träffande. Exemplen var inte sökta. De uppkom där och då. De överlämnades till en präst skolad i tvivel. Meningsutbytet skedde med blixtens fart och inte med ett trögt tillrättalagt minnesmanus i ett försök att teologiskt överglänsa med gamla retoriska konserver, i ett bibliskt meningsutbyte. Kvinnan blev ställd. Jag tackade henne för hennes uppmärksamhet. Samtalet var över i all vänlighet. Vi skildes och återgick till våra liv.

Det är inte udda idag att präster ifrågasätter bibeln. Det ingår i deras märkliga teologiska utbildning att vara textkritiska. Det ingår också i vår samtids sätt att bilda och utbilda oss. Vi som är så upplysta. Vi ifrågasätter allt och blir bortförda! Vi har inte tilltro till något, till slut. Inte ens till Guds ord! 

Att prästinnan begagnade det upplägget hon gjorde var naturligtvis för att hon var både riktad av sina studier och samtidigt var tvivlande över ett ämne som intresserat henne. Hon hade lärt sig att tvivla på ordet. Jag fick komma med svar fastän det var jag som var frågeställaren. Så här kan den helige Ande verka.

Guds ord är verksamt och en fråga kan bli till ett distinkt svar för en annan människa. Jag älskar detta sätt som Gud verkar på. Det gör livet värt att leva och skapar mening. Rätt som det är verkar Gud. Följer han med oss på Ikea också? Ja, det gör han och han följer oss ut också.

Om Gud vill gå med mig. Ja, då vill jag också följa honom! Vill inte också du följa honom?

Han vill också gå med dig.
 

Läs hela inlägget »

Tecken ska visa sig i solen och månen och stjärnorna, och på jorden ska folken gripas av ångest och stå rådlösa vid havets och vågornas dån. Människor ska tappa andan av skräck i väntan på det som ska drabba världen, för himlens makter ska skakas. Då ska man se Människosonen komma i ett moln med stor makt och härlighet. Men när det här börjar hända, så räta på er och lyft era huvuden, för er befrielse närmar sig."
 

Han gav dem också en liknelse: "Se på fikonträdet och alla andra träd. När ni ser att de knoppas, förstår ni av er själva att sommaren redan är nära. På samma sätt vet ni, när ni ser detta hända, att Guds rike är nära.
Luk.21:25-31.


Idag har Nobelkommiten tilldelat en tunisisk demokratirörelse Alfred Nobels fredspris 2015. Det är ingen direkt homogen grupp som får dela på priset, men de har det gemensamt att de från våren 2011 bidrog till en utveckling för parlamentarismen i Tunisien, efter Jasminrevolten. Det är representanter för det tunisiska advokatsamfundet, facket, arbetsgivarsidan och människorättsbärande idealister som fått dela på priset. Det är ett demokratipris - skulle man kunna säga - mer än ett fredspris. Därmed inte sagt att demokrati är synonymt med fred. Det är mer komplicerat än så.

"Arabiska våren". "Jasminupproret". Det startade i Tunisien och tog fart och spred sig till hela Mellanöstern genom en man. Syrien bombas nu ner till grunden. Samtliga de arabiska länderna som drabbades av den arabiska våren, rister och sliter. Man vet inte åt vilket håll det går. De islamistiska krafterna vill hejda ländernas utveckling mot demokrati och pluralism. De försöker ta en genväg till övertygelse genom våld. Det gör de demokratiskt styrda länder också. De väntar bara in rätt tillfälle. Den främste demokratiske förespråkaren med samma Nobels fredspris i bagaget tar också till våld - i demokratins namn. Både före och efter priset. Fredsbegreppet är verkligen ett relativt begrepp en dag som denna. Det bäddar för en annan ordning. En verklig fredsbärare. En påve. Kan någon politiker vara mer neutral i ett fredsbevarande intresse än en påve - i sin image? För det handlar om inomvärldslig politik och inget annat. Men på sikt ser jag en med helt andra förmågor. -  Jesus Kristus och hans rike!  Det är något helt annatHar du twittrat om honom på sistone? Gör det.

Den nuvarande påven har talat både i FN och i inför EU parlamentet i år. Vilka ambitioner. Vilka intentioner. Det är en kommande fredspristagare av Nobels fredspris. Det bäddar kaoset i världen för. Behovet av en tydlig och from ledare synliggjorde Frankrikes Hollande och Tysklands Merkel häromdagen, då de som gamla ärkefiender satt tillsammans i EU parlamentet under en hearing. Där blottades avgrunder av oenigheter i det politiska styret inom EU. Jag hörde på. Någon måste mura igen revorna i det politiskt och det religiöst oroliga bygget. Det är ostyrt. Utvecklingen manar fram en stark och betrodd moderator. Den infekterade oenigheten eggar den utvecklingen dit hän, länderna emellan. Det är det oenigheten är till för - om man nu kan subjektivisera begreppet oenighet. Det är de krystvärkar som av nödvändighet måste komma över samfundet. Vi är mitt i det.

Ärkebiskopen av Rom som i sitt ämbete har långvarig erfarenhet att leda de interreligiösa samtalen - genom djupa och långtgående ekumeniska strategier under årtionden med andra religioners företrädare, kommer att stå fram som den självklare kandidaten till en högre instans. En ledarroll. Ett kontaktnät i den här omfattningen skapas inte över en natt. Vem har på sikt en tillräckligt stor goodwill att leda en världsregering? Påven. Det kommer att te sig så naturligt att ingen kommer att ifrågasätta det. Utvecklingen skapar av nödvändighet nya maktcentra med nya mandat. Politiska mandat med starka religiösa förtecken i en orolig värld. Religionerna som aldrig någon gång har fungerat väl i en politisk maktposition. Ingenstans någonstans.

Låt mig få lämna min samtid för ett slag och denna dystra framtidsbild och gå till Jesus. Sa han inte att Guds rike skulle komma en sommar efter att träden börjat blomma om våren? " Se på fikonträdet och alla andra träd"..."När ni ser att det knoppas!" Det gör det på våren. "Den arabiska våren". Jasminrevolutionen... Jag tycker mig känna igen språkbruket. Metaforen. Bildspråket av Jesus. Det sprudlande livet bakom nationernas knoppning. Det rör sig i folkdjupet. Saven! Det knoppar.

Terrorattacken i Sousse var ett brutalt försök att dra i handbromsen för Tunisiens utveckling. Så kontraproduktivt. Fredspriset till de "goda krafterna" i Tunisien kommer också med befarade bakslag att öppna upp landet mot en ny framtid.

Evangelium om riket skall bli förkunnat för alla folkslag. Sedan skall änden komma. 


Guds rike är nära.
 

Läs hela inlägget »

Tack för all återkoppling på bloggen.

Jag tackar för alla mejl och kommentarer som både står kvar, men som jag också måste radera. Allt är inte tacknämligt. Enda fördelen med negativa kommentarer - vilka kan bero på okunskap eller brist på annan förståelse, är att de skiljer ut sig från de likgiltigas frånvaro. En reaktion är alltid konstruktiv. Alltid! Den likgiltige tiger möjligen stilla men i värsta fall är det ett uttryck för fullständig död. Livet är inte likgiltigt. Döden är det. Lik - giltig.

Hur som helst. Tack än en gång! Och välkommen att kommentera.

Varför kan inte negationer få rum i ett forum som detta? Det borde tålas. Eller? En del önskar att jag skall kommentera deras inlägg på kommentarssidan , etc.

Min blogg är en envägskommunikation. Det är min förkärlek för förkunnandet som slår vakt om den saken. Att predika har väldigt lite med utbyte att göra. Förkunnade är en deklaration. Den skall vara färdig och klar. Den söker inga remissinstanser och "å andra sidan" betraktelser. Så det faktum att jag tar bort nedsättande kommentarer har med bordsskick att göra. Ja, bordskick. Mina blogg gäster skall få åtnjuta texter i god miljö. Det får vara hur det vill med anrättningen. Den kan vara lite för salt eller i värsta fall överkokt. Men efter måltid och egen rap - vem vill torka sig på en smutsig servett? Nej, där skall ligga nypressade linnedukar i lagom stort format. Oanvända. Det är dessa fina servetter av goda kommentarer som får vara kvar i kommentarsfältet.

Så är det sagt.

I dagarna så har en intressant publikation nått mig. Det är Maja Hagermans bok om professorn och läkaren, Herman Lundborg; "Käresta Herman"- rasbiologen Herman Lundborgs gåta, heter undertiteln. Jag har precis tagit mig an den så jag skall inte gå i god för den ännu. Men det jag vet är att Lundborg som akademiker hängav sig åt rasfrågor i sin profession. På svensk, nationell nivå. Vi har oftast en bild av tyska filosofer som de drivande i dessa frågor men det är uppenbarligen så att tidsandan drar med sig både ont och gott folk. Sådant sker också idag. Därmed inte sagt att svenskar skulle vara godare än andra. Eller vice versa. Herman Lundborg som reste runt och sökte upp samerna i norra Sverige med rasfrågan i bagaget, föll för kärleken och gjorde en kvinna med barn från just samma "lägre ras" som han själv vigt sitt liv åt att kartlägga. Kan låta som en roman men det är en kuslig dokumentation. Den son han fick kom aldrig att få några egna barn. Inte heller kom hans samiska hustru att föda fler barn åt honom. Oklart om denne rasbiolog till slut också steriliserat de båda. Men det skall vara osagt. 

Samtiden är en farlig plats att vistas i. Det som sker där kan i starka ordalag fördömas av framtiden. Trender och skick, ideer och filosofier kan i en bättre eller annan framtid rent av te sig inhumana, - ja, diaboliska och brottsliga.

Samtiden skall inte samlevas. Den skall ifrågasättas.
 

 

Läs hela inlägget »

Senaste

Arkiv

Din kommentar

  • Berno » Greta Thunberg:  ”Tack för en text med fokus. Oavsett vem som är budbäraren, i det här fallet en u..”

  • Yngve Stenfelt » Där åkte också bänkarna ut...:  ”Ja de gamla brunnarna har fortfarande det friska , levande vattnet medan nutide..”

  • Ulla » Greta Thunberg:  ”Så sant, så sant..Gud välsigne dig!”

  • Peder » Greta Thunberg:  ”Jag säger som din pappa, Tommy, ”du är säker du” Guds ord är väldigt starkt, tac..”

  • Astrid » Greta Thunberg:  ”Det går inte att undgå att tanken går tillbaka till till roparrörelsen. Men dom ..”

  • Lennart » Jesus älskar dig :  ”Så sant och så enkelt förklarat och skrivet. Tack Thommy för Din trogna tjänst. ..”

  • Siri » Jesus älskar dig :  ”Prisad vare den helige och högt uppsatte!”

  • Siri Åkesson » Livskris med Gud:  ”Ack så många gånger man har fått gå ner till krukmakaren där omdaning sker..åtsk..”

  • Thommy Jakobsson » Jag skall slå herden:  ”- Så sant, Siri!”

  • Siri Åkesson » Jag skall slå herden:  ”Amen! Du gör vad helst du anser är nyttigt för hjorden och var och en personligt”

  • Siri » Volvofabriken i Kaluga:  ”En sån fantastisk historia egentligen..men min undran mitt i allt är om nu Gud h..”

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Berno » Greta Thunberg:  ”Tack för en text med fokus. Oavsett vem som är budbäraren, i det här fallet en u..”

  • Yngve Stenfelt » Där åkte också bänkarna ut...:  ”Ja de gamla brunnarna har fortfarande det friska , levande vattnet medan nutide..”

  • Ulla » Greta Thunberg:  ”Så sant, så sant..Gud välsigne dig!”

  • Peder » Greta Thunberg:  ”Jag säger som din pappa, Tommy, ”du är säker du” Guds ord är väldigt starkt, tac..”

  • Astrid » Greta Thunberg:  ”Det går inte att undgå att tanken går tillbaka till till roparrörelsen. Men dom ..”

Arkiv

Etiketter

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Berno » Greta Thunberg:  ”Tack för en text med fokus. Oavsett vem som är budbäraren, i det här fallet en u..”

  • Yngve Stenfelt » Där åkte också bänkarna ut...:  ”Ja de gamla brunnarna har fortfarande det friska , levande vattnet medan nutide..”

  • Ulla » Greta Thunberg:  ”Så sant, så sant..Gud välsigne dig!”

  • Peder » Greta Thunberg:  ”Jag säger som din pappa, Tommy, ”du är säker du” Guds ord är väldigt starkt, tac..”

  • Astrid » Greta Thunberg:  ”Det går inte att undgå att tanken går tillbaka till till roparrörelsen. Men dom ..”

Arkiv

Etiketter