_DSC9211-2.Mobilen

De slösjungande på söder !

"Om någon är i Kristus är han alltså en ny skapelse. Det gamla är förbi, något nytt har kommit. Och allt kommer från Gud, som har försonat oss med sig själv genom Kristus och gett oss försoningens tjänst. Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv. Han tillräknade inte människorna deras överträdelser, och han har anförtrott oss försoningens ord.
Vi är alltså sändebud för Kristus, och Gud vädjar genom oss. Vi ber på Kristi uppdrag: låt försona er med Gud! Han som inte visste av synd, honom gjorde Gud till synd i vårt ställe, för att vi i honom skulle bli rättfärdiga inför Gud ."
2Kor.5


Har du tänkt på att en anställning på en arbetsplats - för det kanske vi alla kan relatera till - bygger på förtroende. Tilltro och förtroende. Det handlar naturligtvis inte bara om förtroende men också om skicklighet i relation till det man är anställd för och utför.

Men det är ändå så att förtroendet väger tyngst. Man kan inte inom något område ha en underordnad ställning där det brister i förtroendet till den anställde. Man brukar tala om att man vid interna rekryteringar väljer "den vassaste kniven i låden". Slö eller skarp. Men det är verkligen inte allt. Det handlar övergripande och i grund och botten om förtroendet för någon. Det mesta kan en trofast människa lära sig. Inom rimliga gränser. Vi är alla olika.

Jag tänker på Petrus som förnekade Jesus. Han som fick se Judas begå det värsta av alla svek. För pengar. Petrus som hade bedyrat Jesus trofasthet under hela sitt liv - ja, om så intill döden. Han svek i sitt förtroende! Så väl att Jesus förutsåg det ! Och upplyste honom i förväg. Annars hade det varit ännu värre för Petrus. Den förutsägelsen är för Petrus en livboj på svekets hav. Han hade annars gått under. Det är det impulsiva temperamentets tjusning. De kraftfulla svängningarna i själen. 

Att bli anförtrodd. Då är man betrodd och har fått något att förvalta. För- trodd. Man är litad på innan man genomfört det. Någon tror på en! Vi kan gott känna igen förhållanderna här genom relationerna till våra arbetsplatser. 

På en arbetsplats - vilken som helst. Det finns tre sätt att förhålla sig till ett arbete, vill jag påstå. En katagori gör det för sin existens och därmed för sin utkomst skull. Det gör alla i och för sig men det finns de som utpräglat tillhör denna katagori. Det finns även de människor som i relation till det som de får betalt för, gör så lite som möjligt. Halvhjärtade. Av ointresse. De bryr sig inte om förtroendet längre. De missbrukar det kanske till och med. Och så finns den tredje grupp på en arbetsplats som uppslukas av arbetet. De gör vad de skall - förvisso - och de gör det också för sin utkomst skull. Men de gör det inte bara för pengar och plikt utan för att de blir uppslukade av uppgiften. Uppslukade! Jag gillar det ordet. Bibeln kallar det för att vara förtroende värd. Vi kan gott förstå tankebanorna i exemplet.

Jag vill gärna använda bilden här i hur vi förhåller oss till evangeli tjänst. Har Gud anförtrott dig ett uppdrag!? Ja! Uppdraget heter: "Låt er försona er med Gud!" Att vara anförtrodd med försoningens ord - till människor. Vi är sändebud för Kristus, skriver Paulus. Gud vädjar genom oss!!

Har du en chef och en arbetsgivare som du tjänar lojalt och troget? Tänk då på dessa bibelord i överförd mening. Gud har överlämnat till människor att förvalta och genomföra ett uppdrag. Det är dags att intensifiera verksamhetsgraden i det engagemanget. På ett och två sätt. Ja, på tre. 

Det går ett utrop från himlen ner till jord. Jag uppfattar det som ett upprop. Det är maktpåliggande och det skjuter på. Tiden hastar! Det är tid för ett arbete i Guds stora vingård. Ett församlingsarbete som är värt namnet - som inte bara har namnet om sig. Det har så många. Många har så olika namn och få har namnet om sig. Men du är död!

Jag var i en kyrka på söder för ett tag sedan. Förlåt att jag är så frispråkig. Jag namnger inte huset. Men det var värre än en begravningsakt. Det var varken sorg eller glädje. Kristus hade varken dött eller uppstått. Gränstrakten mellan liv och död är sjuk. Pianisten var frånvarande och anförde sånger under meditativa former och under ett halvtsovande engagemang. Församlingen var som föryogade. Bredvid stod två lika ointresserade duettister. Andligt svältfödda deitister! De sjöng om andliga ting. Men det fanns inga stridsrop eller nöd, varken glädje eller klar tillbedjan. Det var minnet av en svunnen tid. Vilken dementi för ett budskap!

I den profana världen ställs höga krav på framföranden. I Guds rike är uppfyllelse av den helig Ande en nödvändighet.

Vi behöver ett andligt uppvaknande till tjänst!! 

 

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Etikettmoln