_DSC9211-2.Mobilen

Gud reste upp min vän

Tack! Tack, och tack igen för hjälp i förbön - ni som gått in för det. Bön är ett arbete. Bön är en kamp. Bön är att engagera sig med nerv och tråd - "för mycket förmår en rättfärdig mans bön när den beds med kraft", står det inte så?

Idag åkte jag fram och åter till min vän i Köpenhamn. Det låter lite fånigt när jag skriver så. Som om han bara var min vän. Eller som om jag ville lägga rabarber på honom. Så är det ju inte. Men han är min vän likaväl och även om han har många vänner. Jag talar bara för mig.

I förrgår när jag talade med honom låg han isolerad på infektionskliniken på Herlevs Hospitale i Köpenhamn med andningsproblem, hög feber och oidentifierad virus. Han var verkligen illa däran. Men jag sa till honom: - Jag kommer inte även om jag borde. - Nästa gång vi träffas skall du vara på benen! Du vet - vi är inga mähän bara för att vi ber till Gud. Gud behöver profiler som vill något, som pantsätter sig. Det här var ett sådant tillfälle. Och låt mig skynda att säga; Jag har ingen som helst del eller ära i det här! Det förstår ni väl? 

När jag likväl under gårdagen kände mig mindre stursk utifrån min troshållning, kände jag att jag behövde åka ner till Köpenhamn för egen del, i alla fall. Allt annat vore fel. Sagt och gjort.

När jag kom ner i morse och när jag öppnade dörren till hans rum, då kommer han emot mig gåendes. Han var visserligen på väg i ett ärende men ändå. Och jag som utmanat verkligheten med att säga: - Nästa gång vi möts då skall du vara på benen! Vi påminde varandra om det och gladde oss.

Jag kan säga dig som stått med i den här påtagliga uppgiften; Gud hör bön och han svarar på bön! Låt oss träna oss i att vara noggranna när bönesvaret kommit och tacka Gud för det. Så dyrbart det är att också ta hand om varje rörelse från himlen som är tydliga tecken på att Herren är med. Han vinkar till oss med fina rörelser. Det är kärlekens språk det.

Ett dygn efter att jag talat med min hustru om att jag kommer bära svarta kläder rakt igenom på nästa begravning, så får jag ett dygn senare se min vän på benen, det första jag får se. Jag som trodde att jag skulle få fem - tio minuter för ett sista avsked eller audiens idag. Du förstår!

Gud är god och vi skall vara rädda om bönesvaren. Gud ser sånt. Han vaktar på vår iakttagelseförmåga, i tron!

Vi vandrar här i tro och inte i åskådning.

 

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Etikettmoln