Josef - del 2.

Gud kommer sällan och besöker oss med änglar. Ibland kommer han genom gudsmän. Men som oftast interfolierar Han sin vilja genom vårt praktiska liv i vardagen. Livets triviala händelser blir den arena där Gud verkar för och åt oss. Det är stort! Ordet blir kött och blir en del av oss. Det är bibelns funktion. Den är som mat för vårt inre andliga liv och den placerar våra liv på en karta på vår färd här i tiden. Vi kan så orientera oss och hitta rätt.

Josef är 17 år. Han är Jakobs och Rakels son. Jag skriver det med siffror så du verkligen ser hur ung han är. Hans far har ett särskilt gott öga till honom. För gott, tycker bröderna. Jag menar halvbröderna. Bibeln sticker inte heller under stol med det. Josef hade också fått en särställning av sin pappa. Han skulle se till sina bröder och rapportera allt som hände. Sådant har väckt ont blod förr. Så var det också för den unge David som hånades under kaskader av avundsjuka från de äldre. Vi är bara människor. Men Gud förädlar oss.

En dag berättar Josef om två drömmar han haft för sin far och inför sina bröder. Båda drömmarna exemplifierar Josef som en central figur i ett ärat sammanhang där mamman, pappan och bröderna bugar sig inför honom. Varför berättar han det? Vill han som redan hade en särställning liksom ytterligare hävda sig? Hävda sig, det behöver man ju bara när man är satt på undantag. Man borde inte. Men man gör. Eller kanske han bara var frågande inför drömmarnas intensitet och betydelse? Kanske han undrade om de hade någon relevans inför framtiden? Kanske han bara önskade överbrygga och bryta den emotionella isolering till sina bröder, som han säkert kände. För den fanns där. Hans pappa hade varit med och skapat den. Men det blev inget närmande. Halvbröderna blev än mer hatiska till honom och går upp i ett kvartsbrödraskap. Det står att de hatade honom ännu mer för hans drömmars skull. Och det står till och med att hans far bannade honom. Detta är Guds timma i Josefs liv! En allmän mänsklig konflikt är embryot till ett avskiljande för tjänst, för Josef. Avskiljande som egentligen bär isoleringens kännetecken. Den inre ensamheten. Och den yttre isolationen. Den är inte farlig men gör ont. Gud hade nu kastat sin kallelses mantel på Josef och det uppstår en glipa i gemenskapen. En ännu större. Gud är kärlek som förenar. Men Han skiljer ut också! Skiljer ut och skiljer åt.

Drömmarna blev för bröderna bara en påminnelse om den verklighet de levde under, där Josef var påläggs kalven och den förfördelade. Det är rent mänskligt ingen bra atmosfär i ett hem. Det står till och med att Jakob bevarade det som Josef sagt, i sitt minne - trots bannorna. Förmodligen träffade drömmarnas nakna sanning redan den felaktigt orättvise pappan i samvetet. Men det finns en annan dimension också. Drömmen var profetisk! Profetian är alltid fler eggad och skär på många nivåer. Också Jakob var en profet. Jakob blev därför djupt berörd därinne i sin själ av det han hörde, mitt under sin svåra stund att skilja ut själiskt från budskap och budskap från släktband. Drömmen tog någonstans tag i gudsmannens medvetande och bibeln skriver att "han bevarade detta i sitt minne". Tack Gud för profeter!

Om Abraham och Isac får vänta i tjugofem år - jag skriver det med bokstäver så du ser hur lång tid det är, på det Gud lovat dem, så är Josefs erfarenhet än mer svår att bära. För han befinner sig i en kallelse som han inte kan relatera till. Det fanns inga begrepp som Gud kunde illustrera med till en son bland herdar och djur uppfödare, som aldrig sett Egyptens prakt. Gud kunde sätta ord på hans kallelse men det fanns inget i Josefs begreppsvärld som kunde göra drömmen och visionen begriplig. Han skulle i framtiden bli en man närmast Farao i Egypten. Hur verifierar man sådant till en 17 åring? Det går inte men Gud kan inte hålla igen. Han vill säga. Varför? Det kommer en tid av djupa svårigheter för grabben. Det är inte bara att utväljas. Det är också en förfärlig väntan för en sådan som är kallad. Och ett lidande för det gäller mannen, visionen och vägen. Gud beslutar sig liksom för att lätta på framtidens slöja. Grabben spricker av visionen och rusar iväg med sin dröm till de närmaste för att få förståelse. Tvärstopp!

Rent sociologiskt kan vi säga att en liten familjär osämja bland halvsyskonen bygger upp en historia, som vi senare skall se ha gudomliga proportioner. En far som är ovis med sina barn lägger grunden och behandlar dem olika på ett negativt sätt. Så allmän mänskligt och dåligt. Det är ju inget renodlat kristet i det! Och de två malliga drömmarna. Dessa i och för sig mänskliga omständigheter, är de som Gud verkade igenom för att föra Jakob till Egypten. Jakob måste till Egypten via Josef. Det hade Gud bestämt. Gud såg sin plan i en framtid och Han börjar projektera i familjen Jakobs liv och krets. Märk väl att löftet till Abraham, Isac och Jakob handlade om Kanaans land som de redan befann sig i. Nu skulle de tvingas bege sig till Egypten för att vistas där i 430 år under en kommande hungersnöd. Men det visste de föga om.

Det är tur att Gud leder sitt folk. Vi som gör teologi av mänskliga regler och flyttar himmelens port till murens långsida, och förreglar den så att ingen har möjlighet att komma in. Guds handlande är annorlunda. För Gud är större än alla mänskliga teologier, bland kyrkor som kallar sig för Betel, men som klättrar på egen tillverkade stegar. Änglatomma!

Lever du under omständigheter? Så klart. Det gör alla. Bra eller dåliga. För omständigheter ser otroligt olika ut och de kan vara lika triviala som grannens, som inte känner Gud, men likväl kan det vara Gud som verkar i dina omständigheter. Min vän; kan du säga vad som är Guds handlande och vad som är helt vanliga mänskliga triviala förvecklingar i ditt liv?! Kan du det? Nej, för det är inte alltid så lätt att se Guds handlande, bildligt talat, när man är på väg till sitt Egypten under en tillfällig hungersnöd och omständigheterna kan förklaras platt mänskligt. Men om vi har tillit till Gud, så leder Han rätt! Om Josef heter det att "Gud var med honom" fastän det ibland ser ut som om han var övergiven. Men det var han aldrig. Det är inte du heller!

I nästa blogg skall vi följa Josefs svåra resa. Då försvinner han bort från hemmet och tvingas att aldrig mer komma tillbaka. Men Gud upphöjde honom långt mer än han kunnat ana. Det förstod han först när drömmarna gick i uppfyllelse. Allt kan du läsa om i 1 Moseboken 37 kapitlet och framåt.

"Ni tänkte ut ont mot mig, men Gud Han har räknat det till godo, säger Josef vid vägs ände. "Ni"... det är flera det. En sammansvärjning.

Vilken karaktär! Han låter som om han umgåtts med Jesus.