Min pappa, del 1

Det finns ögonblick i livet som är riktigt minnesvärda. Ögonblick som just då när de skedde inte var något särskilt utmärkande. De utgjorde bara en del av livet och den tidens händelser, även om våra liv kan te sig nog så olika. Men med tiden får de liv och börjar tala.

När jag växte upp i Göteborg var min pappa en obunden frikyrkoevangelist. Det är det mest fria du kan tänka dig. Min pappa var då i den ålder som min äldste son är idag. Ett svindlande perspektiv.

Jag minns och jag har förstått att när min pappa hade kamp åkte han till Klädesholmen i den Bohuslänska skärgården. Vad är kamp för någonting? Jo, det är när konfrontationen inombords och utombords blir lite svårare än vanligt. Då man får kamp. Man har kamp, helt enkelt. Det är mer än ett uttryck för dåligt väder eller att någon extra räkning dykt upp i brevlådan. Inte så. Vid kamp blir det jobbigare på ett andligt plan och det har inte så mycket med existentiella ting att göra egentligen - även om man också på det planet kan få sig en rejäl snyting. "-  Det är kamp - men det går igenom! " Ett mycket vanligt talesätt bland kristna när jag växte upp. Så sa man när man egentligen hade det gastkramande svårt, men inte ville lägga över bördan på någon annan. Man inväntade istället stilla att kampen skulle gå över med Guds hjälp i bön. Det här är ett ämne för en hel bok i sig att behandla. Den bäste författare bland människor att avhandla i ämnet är Emil Gustavsson och hans böcker. Ingen har trotsat stormigt själens hav som han. Också han är hos Gud idag.

Jag vill ta dig med till Klädesholmen för snart ett halvt sekel sedan. Min pappa kände en yrkesfiskare ute på Klädesholmen som hette Manfred. Honom åkte han ut till när det var kamp. Det är min bild av det hela. - "Ohh"... jag kan än idag höra de första satserna när den helige Ande - i tungotalet, fick Manfred att dra ihop sin kropp av salighet. Manfred var inte större än lilla Fridolf till sitt yttre. Klotrunt huvud med en liten gestalt. Men han hade en stor tillit till Jesus. Han hustru var nästintill döv. Hennes rappa militanta tal under hög volym gav relief till Manfreds ödmjuka hållning. Manfreds böner klarade inte av många meningar innan saligheten övergick i tungotal. De eldburna orden var som kulsprutekulor i den andliga världen. Fällda blev varje ond närvaro som där störde under hans lokala skärgårdsdialekt vid sina bi-anden. Han bad med ett förkrossat hjärta. Sådana lyfter de kampburna på örnvingar.

Jag minns en gång i Wesleykyrkan där min pappa hade sina möten hur Manfred profeterade anonymt att den som led av svår återkommande magvärk, framöver skulle få slippa den - i Jesus namn. Förklara inte för mig hur en tio åring kan snappa upp ett sådant tal och förstå att tilltalet var mitt. Värken har sedan dess uteblivit. Manfred, denne trogne Herrens tjänare. En vanlig broder och medmänniska. Saligheten drabbade honom och han fick tala ord från Gud. Det är ovanligt idag. Vi saknar bärare. Vi saknar ivrare. Ivrare efter de andliga gåvorna. Det är ju i dem som Gud verkar! Du söker Gud för dina timliga behov men du söker inte hans verktyg i den helige Ande. Bli upplyst. Bli medveten. Bli längtande. Gud behöver andliga funktionärer också idag!

Pappa åkte många gånger upp och ut till Klädesholmen. Till Manfred. När han gjorde det så var det kamp. Det har jag förstått. När det är kamp så vill man dela den med någon. Men absolut inte med vem som helst. Det måste vara en människa som lever på samma plan och som vet vad det handlar om. Det är lika självklart som att man inte talar med en bilmekaniker om cykelkadensen under löpning. Det är meningslöst. En bilmekaniker vet möjligen mycket om hästkrafter men inte ett dugg om att springa själv. Det är fel medmänniska och fel forum - även om bilmekanikern är ovärderlig på sitt område.

Jag ser nu att mitt textutrymme börjar tryta. Jag hann inte mer än till inledningen i denna blogg. Så brukar predikanter säga. Det har jag aldrig förstått mig på, eftersom man använder en sista dyrbar mening att slösa till att nämna om just tidsbristen. Knappast trovärdigt. Men idag förstår jag det bättre. När det trycker på med mycket att säga, då blir det tidsbrist. Min hustru som har förstånd där jag saknar, påminner mig ofta att mina texter ibland blir för långa. Men det är det enda hon har fel i. Själv gråter jag när jag skriver en text och vet att ett textparti kommer att gripa någon anonymt. Det är för mig ett dyrbart verktyg. Det är ett Andens insegel det.

Jag får återkomma till min måleriska bild om mötena ute på Klädesholmen vid nästa tillfälle.

Det lovar jag.


 

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Etikettmoln