_DSC7559Thommy4.MOBIL

2015 > 01

För ett tiotal år sedan befann jag mig i ett frikyrkosammanhang där man antog en traderad vision. G12 visionen. G12...så lätt att göra en logga utav. Så tidstypiskt.
( Det är möjligt att jag nämnt det tidigare. Det tål att poängteras.)

G12 är en vision vilken är definierad utifrån talet tolv. Det är ett koncept konstruerat av en predikant i Sydamerika som heter Cesare Castellanos och utifrån hans lära som han kallar för Framgångsstegen. Det är en handfull läroböcker som han har författat. Han marknadsför och säljer rättigheterna och åtkomsten till denna vision genom de böckerna och den handledning hans organisation sedan erbjuder. För dyra pengar. Konceptet har stor framgång i Colombia ända upp på regeringsnivå. Något förenklat kunde man beskriva visionen att den bygger på talet tolv. Jakobs söner var tolv. Israels stammar var tolv. Jesu lärjungar var tolv, osv. Det kryllar av talet tolv i bibeln. Castellanos filosofi är att lägga tyngdvikten vid själavinnande och att befästa människor i tron genom cellgrupper och att bli just tolv stycken i gruppen. Det är hans program.

Vid den tiden då detta koncept etablerades i Sverige på tidigt 2000- tal så meddelade ledarna för visionen, makarna Castellanos, att man tänkte komma på en introducerande konferens i Sverige - om den lokala församlingen i Stockholm hade lyckats få ihop tolv grupper med tolv individer i varje grupp, vill säga. Tolv mansgrupper och tolv kvinnogrupper. Hans fru skulle då komma och betjäna kvinnorna och han själv männen. Tolv gånger tolv är hundrafyrtiofyra. Också det ett bibliskt tal. Man menade att vid talet hundrafyrtiofyra skulle en särskild andlig makt upprättas över grupperna. Besöket var på detta viset villkorat och klart uttalat. 

Till denna organisatoriska vision där den sociala kopplingen till storstadsmiljöernas och människornas ensamhet fokuserades, byggde modellen också på just ett kvinnonät och ett mansnät. När man blev vunnen för visionen och kom med i församlingen blev man med i en cellgrupp utifrån sin könstillhörighet. Modellen är lika gammal som klosterväsendet men nu i en karismatisk förpackning och tappning. En lightversion under friare former men grundtanken är densamma om än modifierad. Om gruppen utvidgades och man blev tretton medlemmar så skulle en högre uppsatt cellgruppsledare med auktorisation avskilja den som var mest lämpad för att å sin sida få starta upp en egen cellgrupp och bli en ny "tolva". En fråga för församlingsledningen och pastorn helt enkelt. Egentligen ett allmänmänskligt förhållningssätt där det handlar om att organisera och att bevara det ursprungliga i sina principdeklarationer. Även bland profana företag så har man ju riktlinjer som man vill upprätthålla i sina företagskulturer. Men gör man det på bibelns område då må man se till att det är evangelium man utgår ifrån! Är grunden fel så blir hela huset snett. Folk går in i väggen och andra hittar inte in.

Den bibliska modellen för att dela in kvinnor och män - vilket för övrigt förekommer både här och där i kristna sammanhang genom trivselkvällar och workshops nu för tiden, har i G12 modellen sin förebild i Hesekiels bok där det talas om den dubbla strömmen. Castellanos menar att det är en flod med kvinnor och en flod med män. Den dubbla strömmen. En svag teologisk ide som borde kastats ut med badvattnet eftersom det inte är något bärande fundament. Vem har sagt att Hesekiel hade för avsikt att dela upp församlingen i könstillhörigheter genom det han beskrev !? Det är en urkundsförfalskning och inte en rätt bibeltolkning. Den har ingen förankring i nya testamentet överhuvudtaget och uppbär inte nya testamentets syn på församlingen. I församlingen skall det inte finnas väggar emellan folk, åldrar och kön. Tanken är bara en uppfostrare till den stora kyrkans koncept om förtroendemän med särskilda befogenheter. Men då kallas de för kardinaler. Skiljeväggar har man bland munkar och nunnor. För att travistera epitetet "celler" så ser du barnet redan i sin linda hur det kommer att bli. För även kardinaler behöver en ledare som håller ordning i huset. Historien upprepar sig, mina vänner. 

Jag skall inte fortsätta att beskriva denna korta resa jag varit med om. Men företeelsen är ett allvarligt uttryck för hur det är ställt bland Guds folk. Man vandrar in i träldom. Sen kommer man inte ur den. Man sliter och bär Guds verk på egna axlar som man egentligen inte skulle behöva. Han, Jesus, bär ju oss! Och den helige ande administrerar det mesta själv.

 Jag minns hur vi vid de första tillfällena då vi samlades till denna kryptiska rubrik G12, hur vi under veckan som låg framför skulle fundera på och välja ut tre stycken ur vår bekantskapskrets, för att vinna dem för visionen. Vid nästa sammankomst skulle vi presentera dem i deras frånvaro inför cellgruppen. Cellgruppen som hade startats med bara några stycken medlemmar samlades en gång i veckan. Vidare skulle vi bedja i trettio dagar för dessa tre namn vi var och en valt ut. Vi skulle ansätta dem i bön och sedan göra en social kontakt för att i nästa steg bjuda in dem till en myskväll eller en bowlingrunda. Ett fiskenät, helt enkelt. Trettio dagar hade sin föregångare i bibelns Daniel som bad i tre veckor, enl. framgångsstegen.  

Jag backade på högsta växel. Till min cellgruppsledare gav jag motiveringen att den helige ande föll på pingsdagen när Judas gått och hängt sig och lärjungarna bara var elva och inte tolv. Så sa jag för att illustrera hur bristfälligt ett teologiskt koncept kan vara - om jag nu hade behövt en motlära för att kränga av mig denna obibliska tvångströja som jag mötte i detta koncept. Gud kommer och uppenbarar sig för vem han vill. Och oberoende hur många man är. När vi brister och allt hopp är ute - då kommer han. Då kommer han! Han har lovat vara med oss alla dagar. Inte bara klockan tolv eller när vi är tolv. Petrus predikade ju jämte de elva och tre tusen blev frälsta i ett nu. Han predikade inte jämte de tolv, om du ursäktar mig. Låt den helige ande organisera! Det behöver inte vi göra. Gud är en. Sonen och den helige ande är ett plus två. Alla tre lever i harmoni och är ENastående. Hur kan man hamna i liknande tankemönster? Tolvans tabell. Man sliter sig trött och kommer ut ur sammanhanget förbrukad. Man försöker skapa väckelse och majoriteter genom organisatoriska och tekniska hjälpmedel och förstår inte att väckelse och besökelstider kommer från himlen och är lagbundet efter principen sådd och skörd. Ofta ligger jorden i träda däremellan.

Det finns mycket mer att säga men utrymmet tillåter inte det just nu.

Jag vill avsluta med att säga att vi inte skall låta oss trälbindas med religiösa ok. Hur sinnrikt konstruerade de än må vara . Det varnar Paulus oss för i nya testamentet. Väckelse är inget koncept. Det går inte att upprätthålla andligt liv genom teknik och respiratorer. Människan måste födas på nytt och andas för egen maskin där livet med Gud skapar förutsättningarna och inte vi själva.

Allt som har liv växer. Det växer fritt och ohämmat med Gud.



 

Läs hela inlägget »

Häromdagen, närmare bestämt i måndags eftermiddag, förbipasserade den förre överrabbinen Morton Narrowe mig på Sveavägen. Det är inget märkvärdigt i sig. Så sker ju ofta här i Stockholm att man känner igen offentliga personer. Det var ju dagen före Förintelsedagen så han hade säkert mycket i görningen.

Men jag blev så ivrig. Jag ville vända om och fråga honom om något. Om något ur hans förmodade rika kunskap i gamla testamentet. Jag tänkte att jag kunde fråga om någon av profilerna i bibeln. Eller annat. Levnadsöden har ju en alldeles särskild plats i livet. Det berikar och är till lärdom. Inte minst gudsmännens liv och gärningar.

Men jag kom mig inte för att vända om och fråga honom om något. Det hade varit alldeles för påfluget och improviserat för övrigt. Narrowe är en äldre man nu och det blåste pina ute. Man får ju också foga sig till ett kultiverat och anständigt uppträdande - även om det kanske kunde ha varit uppmuntrande för honom att få ösa ur sin kunskapsbank och på så vis bli uppskattad. Vad vet jag. 

Imorse tänkte jag på honom igen. Utan anledning. Och det slog mig; varför har jag aldrig läst en bibelkommentar skriven av Narrowe över någon av gudsmännens liv i bibeln? En biografi, helt enkelt. Har han överhuvudtaget skrivit någon? Vet ej. Men han måste ju sitta inne med en alldeles säregen kunskap om alla de gammal testamentliga profilerna och gudsmänniskorna som judisk rabbin. Tänk vad det hade varit givande att få läsa en sådan bok och lyssna in. Jag riktigt saknade det och tänkte att det var en brist. Ja, en verklig brist.

När jag sedan skulle stiga av tåget vid Fridhemsplan denna morgon, så fastnar mina ögon på en annons i tidningen: "Litterära och teologiska perspektiv":  - Kom och lyssna till Morton Narrowe: Om Jeremia. Jag trodde inte mina ögon. Vilket sammanträffande. Eventet är nu inbokat och jag kommer att vara där. Tänk hur det kan vara ändå. Så passande och välsynkat. 

Märkligt, märkligt utan betydelse för någon annan än för mig själv.


 

Läs hela inlägget »

Norska Stortinget har i dagarna skickat ut frågan om tiggeri för snabbremittering. Varför tar man inte beslutet själva och omedelbart? Varför ta en omväg? Man har ju redan angivit tonen och formulerat inriktningen - likt beställning av en vara.

Remisser har den egenheten att det är någon annan som skall formulera det obekväma beslutsunderlaget genom så kallade riskanalyser. Det är det akademiska språkets finlir, juridiskt underbyggt, som skall klargöra och bana väg i komplicerade frågeställningar. Någon annan klubbar sedan igen förslaget och lagstiftar emot eller för. I det här fallet Stortinget. Det är det klassiska sättet att två sina händer. Beslut genom remissinstanser.

I detta fall är intentionen att förbjuda tiggeri i hela Norge. Utkastet för remissinstansen är att fånga in alla typer av tiggeri. Verbalt tiggeri. Skriftligt tiggeri. Så väl som förbud emot att räcka ut handen vid vädjan om en allmosa. Så lyder förslaget. Det kommer att driva ut främlingen - som bibeln ömmar för - tillbaka i en än värre misär. Varför kan du inte tåla att den fattige ber om en gåva? Du som har många gåvor i överflöd.

Det är dags att ställa sig upp, peka åt väster och med profetiskt mod tala till källorna. Vilka källor? Oljekällorna. Står det i proportion? Ja, det gör det. 

Landet Norge, vad äger du som du inte fått dig givet? Fjällen? Oljan? Bergen eller dalarna. Fjodarna eller freden. Ditt vidsträckta område. Minlösa fält och fiskfyllda vatten. Allt har du fått av Gud! Han har knölat ihop din landyta för att du skulle kunna ta emot dem som du nu emotsätter dig för några korvörens skull! Han har skapat höjderna för att främlingen skall kunna kika ut mot sina hemländer i hopp om att kunna se tillbaka varifrån man kom. De längtar hem förstår du. Har du ingen känsla för det? Har du inte plats nog? Har du inte utrymme nog? Skall du då skämmas över den som redan är utskämd? Den fattige, den arme och tiggaren! Du skall inte skämmas. Andra gör det åt dig. Vem? Den fattige! Gör det inte värre.

I ett ögonblick kan Gud låta stoppa till oljekällornas flöden så att de sinar. Han är endast en enda formuleringen ifrån det. Då kommer du tvingas att räcka ut din egen hand under eget förbud. Tiggeriförbudet! Vad skall du då göra med din höga inflation som äter sig in i dina lador allra redan?

Det är dags att likt bibelns Amos räta ut fingret. Och peka! Det är inte rätt och det kan aldrig sluta i ett progressivt välstånd.

Aldrig!!


 

Läs hela inlägget »
Regeringsgatan i Stockholm Regeringsgatan i Stockholm

Här är ytterligare en bild utanför ett av de stora skyltfönstren i Stockholm som jag fotograferade igår. Kvinnan ligger direkt på marken så när som på ett par täcken emellan. Vart skall hon ta vägen? Tak över huvudet har dom på de här platserna men det är fortfarande utomhus. Och det är kallt och rått. De stora fönstren med de starka strålkastarna skapar ändå en slags trygghet i mörkret. Men så utsatta de är!

Imorse när jag gick förbi på en plats låg ett trettiotal uteliggare uppradade. De hostade ikapp. Den ena efter den andre. Man kan bara föreställa sig hur hälsan tar stryk i denna bistra miljö. Det finns framöver anledning för mig att samla ihop alla dessa bilder som jag tagit på tiggarna, uteliggarna och sammanställa dem i ett särskilt dokument.

Till sommaren kommer det med säkerhet att öka med rumänska och bulgariska tiggare i Sverige. Delvis beroende på att allt fler städer och länder förbjuder tiggeri. Välfärdsländernas befolkning orkar inte med komplexiteten i frågan. Det är bara en tidsfråga innan också vi får ett sådant beslut i vårt land. Det är jag övertygad om. Jag ser det som en ödesfråga. Du och jag kommer inte undan. Vi har att ta ställning och förhålla oss rätt, således.

Klicka på bilden. Ser du muggen som står på fönsterblecket framför modelejonet? Den är symbolisk. Det är som om hon försökt att blidka honom i hans välstånd med sin vädjan.

Vet du varför Gud inte svarar på alla böner - om du nu tillåter mig att resonera på det viset? Därför att bönerna inte äger någon relevans överhuvudtaget! Det säger jag med stor harm och intensitet och med tanke på dessa människor. Jag träffade en pastor vid ett tillfälle som bad för idrottsmän när de tävlade. Han bad att Gud skulle hjälpa dem att lyckas med världscupstävlingar i sina grenar. (...)

Jag känner stor vrede när jag tänker på det.


 

Läs hela inlägget »
Stockholm 26 januari 2015 Stockholm 26 januari 2015

Kvinnan satt som en hösäck framför sin kopp. Hon satt rakt upp och ner och sov. Hur länge hon suttit och tiggt det vet jag inte. Men hon hade somnat av det passiva förvärvet. Hennes kroppsbyggnad var på hennes sida. Kroppskonstitutionen hjälpte henne att bara vicka ner hakan och på så vis kunde hon sitta och sova bekvämt. Hon var riktigt kraftigt byggd med andra ord.

 Jag skrapade med foten när jag nått fram till henne med en hundring som jag knölade ner i hennes mugg som obegripligt stod pall för vindarna. Allt för att hon skulle vakna och för att sedeln inte skulle flyga bort eller hamna i fel händer. Hon vaknade tvärt. Hon vädjade direkt om mer pengar. Hon sa: - "Kallt. Tackså micke. Bulgaria biljett! Pleeeeeaase!" Därefter pekade hon på sin man - om det nu var han som satt i andra änden lite i skymundan vid varuhusuppfarten. Jag gick också till honom. Han var vaken och mycket frusen. Han fick också en hundring. Han tackade, ville kyssa min hand och ville också ha mer pengar. "Bulgarien". "Tack så micket". "Kallt och pleeeease".

För ett ögonblick blev jag nedbrottad i min tankevärld. Här ställer jag upp med en lite större sedel än vad jag sett andra ge till tiggare och så blir jag bemött med behov som jag inte var beredd att svara upp emot. Är otack världens lön? Nej. Nej, det är det inte. Men min egen nedärvda egosim är det. Den är otacksam att släpa på. Otacksam över vad jag fått i livet. Och den är missundsam för en hundring som jag ger till någon annan utan förväntade reaktioner eller rätta motprestationer. Tanken på att bli kysst på handen av tacksamhet är övertygande - om än inte genomförd - tack och lov! Men inte uppmaningen att ge mer pengar när man redan varit så bra och god. Bistånd under skeva och orättfärdiga levnadsförhållanden. Min godhet hade inte kalkylerat med detta. Kalkylerar godheten? Tydligen. Usch!

Lite så här fungerar vi. Mitt i vår filatropi och i vår yvighet att verka för det rätta spårar vi ur för ett slag. Plötsligt tittar det egoistiska trynet fram. "Dom var ju otacksamma!" "Dom såg i mig större resurser och värderade inte min ädla gärning." "Fy."

Mina vänner. Vi måste vakta på oss själva så vi inte blir våra egna offer. Men vi väljer själva så klart.

Jag tänkte på Jesus och alla dem som bibeln presenterar. Dom som Jesus hjälpte. Varför ropade man extra högt på Jesus när han kom? Därför att man hade hört och man trodde att Jesus kunde hjälpa mer än andra. Är inte det följdriktigt? Jo. Man vänder sig dit man tror att hjälpen finns. Min hundralapp som var värd mer än några kronor eller en tia aviserade att jag kanske kunde lösa de större frågorna för paret. Bara så. Dom ville hem till Bulgarien. Om hjälpen kommer skall man passa på. Det är ju en överlevnadsinstinkt. Eller hur? Inget annat.

Jag är glad att jag hade akt på min egen reaktion som kom oförberedd på deras "fräckhet". Som inte var någon fräckhet.

Den var desperat.


(Bilden ovan är inte från det tillfället. Klicka på bilderna de ses lite större då.)   



 

Läs hela inlägget »

Moses svarade folket: "Var inte rädda! Stanna upp och bevittna den frälsning som Herren i dag skall ge er. Ty så som ni ser egyptierna i dag, skall ni aldrig någonsin se dem igen. Herren skall strida för er, och ni skall hålla er stilla."
Sedan sade Herren till Moses: "Varför ropar du till mig? Säg till Israels barn att de skall dra vidare. Lyft din stav och räck ut handen över havet och klyv det, så att Israels barn kan gå mitt igenom havet på torr mark. 2 Mos.14:13-16.

Israels Exodus. Ut ur Egypten. Det största uttåget i historien under en och samma dag. Det korresponderar med det största uttåget som ligger alldeles framför - Jesus återkomst och vår uppryckelse ! Saliga väntan.

Det här är min favorit text alla kategorier. Sitter du ner? Ställ dig då upp. I honnör för texten! Nu vill jag predika. Står du upp? Sätt dig då ner i vördnad och häpnad. Detta är mäktiga ting och samtidigt är det så varligt och innerligt. Gud är på färde i historien genom en enda man. Genom Moses.

Moses har fått leda folket fram till ett hav utan båtar eller broar. Utan bryggor eller flytredskap. Utan pontoner eller ubåtar. Inga hjälpmedel alls. Ett djupt hav med en demoniserad Faraon alldeles i hälarna. Det är min predikotext. Den må bli min inträdespredikan under nåd och svavel - ty texten är mäktig i gärning och i ord. I ord och i gärning. Sela.

Det står återkommande i bibeln om Moses och Herren att de ropade till varandra. Har du tänkt på det? Vilken umgängesfrekvens! Vilken umgängesform! Vilken angelägenhetsgrad! Eller hur? Det talar mer om deras förbund än om geografiska avstånd. De ropar på varandra. Ropar du till Gud? Har du skäl till det? Om du har det - gör det! Han hör dig. Men han inte bara hör. Han lyssnar också på dig. Den levande Guden som själv ropar. På dig.

Texten talar om Guds och Moses enastående beroende av varandra och inget annat. Ömsesidigt beroende. Gud gör sig beroende men ligger hela tiden steget före Mose. Hela tiden. Men han väntar in Moses. Gud inväntar Moses. Det är det fina. Jag skulle vilja mäta deras relation. Jag vill väga den och utforska den. Jag får inte nog av megahertzen från den. Den ger fullt utslag i min ande. Och jag vill bevara den. Den förbrukas inte. Den tystnar inte och den tar över. Vad? Guds kärlek som är utgjuten i hjärtat, således.

Moses integritet uppvisar utåt en väldig trosvisshet gentemot folket. Det är trons väsen och egenskaper. Det blir till exempel för alla Herrens tjänare och tjänarinnor genom alla tider. Framhärda i kampen! Håll ut! Vägra ge upp! Lämna saken till Gud. Han skall göra det. Fingra inte själv med trubbiga mänskliga medel. Låt Gud utföra sitt verk och det skall på så vis framstå som så mycket större och mäktigare. Det är hans härlighet det.

Herren sa till Moses: "Varför ropar du på mig?" Ja, de hade den frekvensen Gud och Moses. De ropade ofta på varandra. Från buskar och från berg. Från torrt land och från himlen. Ja, Hermons dagg smälter och rinner ner i dalen av deras innerlighet till varandra. Lavinerna orsaker snöskred som smälter till bäckar och rinner ned i sydlandet vid deras höga rop. Sinai berg försmäktar och skakar vid deras upptåg så att dalar däms upp över fiendehärar. Guds folk kan tåga däröver än idag. Guds och Moses upptåg och planer. Sela.

"Varför ropar du till mig?" Därför att jag är i trångmål Gud! Men har inte jag satt staven i din hand? Har inte jag gett dig makt genom din gåva - din stav - efter måttet av din tro!? Räck ut den ! - Åhhh att många profeter hade ägt den staven så att de kunde räcka ut den likt ett Guds finger. Över förhållanden. Över omständigheter. Och pekat på ledarskapet för Boko Haram, i Nigeria. - Tig stilla du folkförgörare! Eller på ISIS krafter som terroriserar människor under religiösa och politiska förevändningar i mellanöstern. Tig stilla!

"Varför ropar du till mig?" Vad skall jag göra med detta tilltal från Gud? Inte för att efterhärma effekterna - likt trollkarlarna i Egypten. Nej!, men för att åtnjuta det välbehag som Moses ägde hos Gud. Däri ligger hela härligheten.

Vet du...Här vill jag sänka min röst. Jag vill varva ner och viska. Jag vill blåsa fram orden i ödmjukhet och skriva med osuddbart blyerts. Inte skrika i övermod. Nej. Men inpränta och stadfästa. Vet du...Vi måste gå på ett tronsäventyr med Gud för att nå dit. Inte sant? Där! Där uppenbarar Han sin suveränitet! Han, Gud, genom Jesus, Han som kan gå torrskodd genom haven men likväl kan promenera på sjö som om det vore en strand. Sela.

"Varför ropar du till mig?" Jag mödar mig att nå frågans innersta kärna. Den är klothet. Den är så varm och innerlig från hela Guds väsen. Den är icke repressiv. Men representativ ! För Gud. Jag kan se hur Moses blir styrkt av hans röst som brukade ropa på honom. Så fint! Så härligt! Ropa, oh Gud. Må dina tjänare höra!!

Moses rätar ut sin arm med sin stav och hans profetiska pekfinger blir flera alnar längre. Då. Då! Då!! Då delade sig havet. "Lyssna du himlar. Lyssna du jord."

Dra vidare!!


 

Läs hela inlägget »
Stureplan i Stockholm  "Cigarrummet". (bilden är klickbar) Stureplan i Stockholm "Cigarrummet". (bilden är klickbar)

Och Herrens ord kom till Sakarja. Han sade:  Så säger Herren Sebaot:
"Döm rätta domar och visa varandra godhet och barmhärtighet. Förtryck inte änkan och den faderlöse, främlingen och den fattige och tänk inte ut ont mot varandra i era hjärtan." Men de ville inte ge akt på detta utan var upproriska och stängde till sina öron så att de inte hörde. De gjorde sina hjärtan hårda som diamant så att de inte hörde den undervisning och de ord som Herren Sebaot genom sin Ande hade sänt genom gångna tiders profeter. Därför kom stor vrede från Herren Sebaot. Och liksom de inte ville höra när han ropade, vill jag inte höra när de ropar, sade Herren Sebaot.    Sakarja 7:8-13.

En text ur Gamla testamentet. Innan Jesus kom. Innan nådens tid. Före försoningens och förlåtelsens tid. Ogiltigt! Förlegat och illegitimt! Tycker vi. Ja, vi kan likt bävern dämma upp floder av argument emot Ordets principer och giltighet. Som om livet helt plötsligt saknade ryggrad och förhållningssätt. Detta är en kota i ryggraden.

Jag har försökt att följa och sätta mig in i de mänskliga processerna hämtade från denna text. De inomsjälsliga och mellanmänskliga processerna. För hur uppkommer förtryck, egentligen. Ont som drabbar en annan. Varför förtrycker man främlingen. Den faderlöse och änkan. Och tänker ut ont mot varandra... Här möter vi den primitiva människan ur alla samhällsskickt och från alla tider. Vi kan alla gradvis spegla oss i missförhållanderna - någon gång. Den mellanmänskliga disharmonin. Den är inte av Gud. Den kommer ur egoismen. Som om möjligt kan tänka på andra för egen vinning skull. 

Man stängde sina öron för förkunnelsen, säger Sakarja. Den mest påtagliga förkunnelse. Framburen av profeter. Ändå blev hjärtat hårt. Varför slutade man lyssna? Man var i grund upprorisk och satte en själslig kedjereaktion i rörelse. Upproret skapade ohörsamhet. Man slutade lyssna. Ohörsamheten gjorde hjärtat hårt. Jaget satte sig själv i centrum och började härska. Maktutövningen blev till förtryck. Först i tankelivet. Vidare i attityder. Sedan i tillämpning. Slutligen i hela sitt förhållningssätt gentemot andra. Gud säger att hjärtat blev hårt som diamant. Den renodlade egoismen. Diamanter som framställs under hårt tryck. Under vilket tryck? Jaget!

Gud är inte en människa. Men när Han här försöker att beskriva sin egen reaktion då han möter dessa obarmhärtiga mellanmänskliga avarter, då talar Gud som en människa och Han värnar det mellanmänskliga med emfas. Gud säger att "han inte kommer att höra när någon ropar till Honom" - eftersom den det nu gällde inte tidigare stått upp för den fattige, änkan, den faderlöse, främlingen eller annan betryckt. Inte sant? Så står det. Texten korresponderar också med Matteus 25 i min tidigare blogg. Helt plötsligt kan vi säga att Gud eller Guds ord är mer humant än vad vi människor själva är i våra mellanmänskliga förehavanden "då vi sätter igång" och förtrycker varandra. Eller struntar i att bry oss om. Det är det saken handlar om här. Bristen på empati. Bristen på hjälp till den behövande.

Homosapiens apatius. Apati. Apa ti. Apa. En lägre stående varelse i utvecklingskedjan.

Gud försöker att få oss att förstå hur vårt förhållningssätt till behovens människor uppfattas hos en sunt reagerande varelse. Som hos Gud! Då tar Han till reaktioner från den mänskliga begreppsvärlden och låter oss förstå - som om Gud var en människa. Ja!  Ja, Gud blev också människa för att helt kunna hjälpa alla dem som kommer till Honom! Jesus Kristus kom och gav sitt liv. Vi behöver Honom!

"Om inte ni hör när den hjälplöse ropar kommer inte heller jag att lyssna på er på olyckans dag". Det säger Gud i texten. Det är ju rätt allvarligt och konkret menat.

Det är ett språkbruk vi begriper och vi gör gott i att lyssna på det.

 

Läs hela inlägget »

Senaste

Arkiv

Din kommentar

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Siri » Volvofabriken i Kaluga:  ”En sån fantastisk historia egentligen..men min undran mitt i allt är om nu Gud h..”

  • Siri » Forumet:  ”Var välsignad!”

  • Märta » Han densamme Gud ännu:  ”Underbara verklighet! Tack för påminnelse! Frid och välsignelse!”

  • Thommy » "Även om vi inte ser vägen"...:  ”Att få uthållighet har just med tid att göra. Förtröstan är tillvägagångssättet...”

Arkiv

Etiketter

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Siri » Volvofabriken i Kaluga:  ”En sån fantastisk historia egentligen..men min undran mitt i allt är om nu Gud h..”

  • Siri » Forumet:  ”Var välsignad!”

  • Märta » Han densamme Gud ännu:  ”Underbara verklighet! Tack för påminnelse! Frid och välsignelse!”

  • Thommy » "Även om vi inte ser vägen"...:  ”Att få uthållighet har just med tid att göra. Förtröstan är tillvägagångssättet...”

Arkiv

Etiketter