_DSC9211-2.Mobilen

Han densamme Gud ännu

Ibland - som i morse - var det som om himlen öppnade ett fönster och en sång slapp ut och nådde mig. Jag blir aldrig klok på val av sång vid dessa tillfällen eller varför de kommer så plötsligt där och då och just till mig. 

Ibland tycker jag otacksamt att jag behöver dem vid svårare tillfällen i livet, när det är tyst som i graven och då själen försmäktar. Men sångerna kommer när de kommer och de tar över i tillvaron!

Jag tycker om att relatera till orsaks sammanhang men det är alltid likadant; överraskningsmomentet är totalt och jag kastas in i en himmelsk kör. Jag fick ta och bege mig ner i Stockholms tunnlar där jag på några ställen har unikt tillträde, för att där kunna förena en arbetsuppgift jag visste fanns och få sjunga av mig sången med samma emfas som jag själv hörde den i mitt inre. En sång som i sig kan förflytta berg och få ett hjärta att gripas. 

Det sjungs alltid växelvis i himlen. Märkligt. I mäktiga körer. Men det slog mig...är det verkligen sant? Ja, det är sant! Gud är oföränderlig. Oföränderlig även om den andliga situationen inte är som den har varit eller borde vara! Det inger hopp och det utmanar. Här är sången som ljöd:


När Mose ledde Israel utur Egyptens land, förföljda utav Farao de stod vid havets strand, men Herren öppnade en väg och havet klövs itu. Och den Gud som fanns på Mose tid är likadan ännu.

Kör: Likadan, än idag. Han densamme Gud ännu. Likadan! än idag. Han densamme Gud ännu.

När David stred mot Goliat han icke var allen, ty Herren gav åt honom kraft att slunga bäckens sten, fast Goliat var stor och stark, fick David övertag. Och den Gud som fanns på Davids tid, är likadan idag!



 

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Etikettmoln