_DSC9211-2.Mobilen

Det övergivna barnet

Jag skulle avsluta dagen med bön. Ja, men mitt liv är inte inrutat på det viset att det är en pålaga eller ett allra pliktskyldigaste uttryck för min tro, att be till Gud innan jag somnar. Det vore en knapphändig tro och ett torftigt andligt liv jag då skulle äga. Det hade då blivit både tungt och torrt. Jag hade nog då somnat fortare än kvickt, för övrigt. Nej, inte så.

Fast är det inte ofta så att Gud får det som blir över i våra liv. Inte sant? Av vår tid, våra medel och vårt engagemang för honom kommer i sista hand och när vi avslutat allt vårt eget - ja, då tänker vi på honom och vi bär fram alla våra önskningar och bekymmer. Det är rätt typiskt. Önskelistorna är så långa och tunga att vi aldrig riktigt hinner med att lämna över dem till Gud. Vi somnar.

Jag skulle här alltså avsluta dagen i bön. Plötsligt kommer ett barn fram ur mitt inre, från en syn. Ett okänt barn. Det bara stod där i stor uppgivenhet och i sitt dilemma. Det var ett minderårigt barn. Jag får veta att barnet förlorat båda sina föräldrar där och då. Den kunskapen följde med i det jag såg. Gode Gud! Vad är det här och nöden föll över mig för barnet och jag bad. Och jag bad igen.

Jag började leta efter uppslag - åt Gud - vad han skulle kunna göra för barnet. Men det räckte inte till, tyckte jag. Förslagen tog rätt snart slut. Jag förstod i mitt mänskliga sinnes förmåga att räkna ut lösningar, att det var otillräckligt, att jag helt enkelt hade alldeles för få råd. Hur ersätter man föräldrar på bästa sätt? En omöjlighet i det korta perspektivet. Om någonsin. Möjligen tenderade också min brist på upptänkligheter att ifrågasätta hela mitt deltagande i det här. Vart kommer jag in i bilden, tänkte jag och medkände något oerhört. Det här var omänskligt för barnet.

Men pojken fanns ändå kvar och det var som om Gud bad mig om hjälp. Eller hur skall jag förklara det? Det låter ju märkligt att skriva så. Jag bad ändå till Herren för barnet och det stod klart för mig att bön inte är att leta efter en hel räcka av förslag och kommandon åt Gud. Nej, bön är ett deltagande där en människa kan få vara en länk i ett ingripande! Fråga mig inte hur. Gud vet.

Man måste överlämna åt Gud att lösa saker och ting efter det sätt som han har förmåga att lösa det på. Gud är Gud. Vi glömmer det så lätt. Jag letade  - åt Gud - efter olika saker han kunde göra, nöden tog över och jag förstod efteråt att bön är inte att villkora ett gudomligt ingripande efter våra förslag. 

-  Bed - så skall ni få! Sök - så skall ni finna! Klappa på - så skall det öppnas! 

Vilka mäktiga resurser hos Gud. Nöden är stor. Ropen är många. Guds resurser är oändliga.

Han verkar obehindrat i tid och rum. Sela.

 

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv