2014 > 04

Rysslands president Vladimir Putin har bett den ryska regeringen att påbörja finansiering av den socioekonomiska utvecklingen i Arktis. Som bekant så smälter isen fortare än beräknat i Arktis. Det snabbar på tillgängligheten för utvinning av naturrikedomar. Putin säger också att "säkerhetsfrågorna noggrant måste utarbetas", enligt Russia Today. Det erfar Svenska Dagbladet.

- " Ryska olje- och gasproduktionsanläggningar, lastterminaler och pipelines i Arktis måste skyddas mot terrorister och andra potentiella hot", lär Putin ha sagt. Projektet för insatserna tar sikte på åren 2017- 2020. Istäcket i Arktis har sedan 1979 minskat med 40 procent. Det innebär en "extremt hög ekonomisk potential", enligt Russia Today.

Med tanke på mina tidigare bloggar och det profetiska ordet, så står vi inför en minst sagt spännande tid framöver. Arktis är i mångt och mycket ett ingemansland. Huggsexan på de rika farvattnen kommer uppenbarligen att intensifieras i högre grad än vad man tidigare kunnat ana.

Det gör den framtida ryska närvaron än mer påtaglig i vårt eget närområde. Och anspråken än mer vidlyftiga.

Läs hela inlägget »

För många år sedan gjorde jag en upplevelse under en svår period i mitt liv. Den hör till mitt eget Gudsliv och erfarenhet. Det är en enastående upplevelse men för utomstående kan den säkert ifrågasättas.

Ja, det är vanskligt att berätta om personliga upplevelser. Det hjälper inte att vara verbal. Ibland räcker det inte ens med ett gott förtroende. Det är också svårt att legitimera övertygelser som sedan skall beskrivas till andra som står utanför upplevelsen. Vi brukar möjligen placera liknande intryck bland de inbilskas. Men ingen med gott förstånd skulle berätta vidare om man inte var övertygad. Övertygelse är å andra sidan inget hälsointyg. Det är risker man får ta när syftet att berätta är något helt annat än att själv bli bekräftad via spektakulära händelser.

Jag var i uselt skick. Mycket dåligt skick. Det är några år sedan nu. Livet balanserade och det fanns ingen utväg. En total livskris slog sönder allt i allas frånvaro. Det tog sig sådana uttryck att en geografisk sträcka på två hundra meter kunde vara omöjlig att genomföra. Själens svaghet tog sig rent fysiska dimensioner. Kroppens energi kunde dräneras på ett ögonblick. Det kan låta flummigt. Men så var det. För den som tidigt lärt sig i livet att ha Jesus med sig - även då man inte alltid förstår Hans vägar - så är det livsavgörande. Överleva eller försvinna. Ibland måste Gud gripa in. Och det gör Han.

I kriser ser Herren oss. Vi tror inte alltid att Han ser oss. Men vi måste hålla fast vid att Han verkligen gör det. Det vill jag säga till dig här och nu. Att hålla fast vid Honom är vår flytväst i kriser och när vi kommit över på andra sidan av svårigheterna, förstår vi att han burit oss över riktigt djupa vatten. Det är vår livförsäkring och det är det hopp vi kan klamra oss fast vid. Jesus kommer vid svårigheternas slut genomstråla dig med sitt välbehag.

Jag lämnade min bostad och skulle ta mig ner till vattnet. Men inte för att avsluta det. En livsgnista kan ändå vara rejält nedsläckt av hopplöshet. Jag gick en hundra meter från min bostad. Alltså halva sträckan. Där tog mina krafter slut. Jag kom ingenstans. Längre ner i backen ser jag en gammal kvinna med rullator komma mot mig, i min färdriktning. Det fanns ingen anledning att överhuvudtaget ta notis om henne. Hon var obekant för mig och rörde sig som riktigt gamla människor brukar göra. Hon var långt bortom min sinnevärld. Jag bar i min själ ett sista rop och det var riktat till Gud. Det var lika långt hem igen som ner till vattnet jag ville ta mig till. Jag var som strandsatt.

När kvinnan med rullatorn passerar mig, kvinnan som böjd klamrade sig fast på sin mobila hängställning, stannar hon till, tittar på mig och säger: "Jag har berett en plats för dig". Det var det hela. Kvinnan som överhuvudtaget inte hade flyttat sig åt sidan gav mig bara detta besked och gick vidare. Meningen var inte relevant ur några som helst fysiska perspektiv eller av utrymmesskäl. Jag hade heller aldrig sett henne förut. Men rösten kände jag igen på någotvis.

Mitt innersta rop under en lång tid och mitt sökande i alla bibelns berättelser om Guds tillvägagångssätt med människor i historien, hade inte kunnat hjälpa mig i min situation, tyckte jag. Jag som då verkligen behövde hjälpa andra var själv totalt hjälplös. Det enda som fanns att tillgå var Gud. Då är det svårt kan jag säga dig. Vi föds i sociala sammanhang och lär oss tidigt att hjälpen borde finnas bland människor.

Den här kvinnan - som naturligtvis efter alla rimliga rationella förklaringar bara i full senilitet och demens gav uttryck för en tillfällig sinnesnärvaro och uttryckte att hon flyttat lite på rullatorn för att släppa fram mig på gångbanan, så att jag skulle kunna gå förbi henne, kunde naturligtvis bli precis så här ifrågasatt av mig. Men så skedde inte. Inte för ett ögonblick. Jag vände istället på mig och iakttog denna gestalt. Hennes mening gav ett rejält anslag inom mig. Den träffade mig. Det tog tag i mig. Det fanns ett tilltal i orden som låg utöver det sagda. Tveklöst. Det fanns ett budskap i meningen som var förutsägande. Det förstod jag trots att jag var oskärpt och illa förberedd. Meningen var koncist och frankt framfört. Möjligen var den kryptisk. Men det är en annan sak.

Jag tänkte för ett ögonblick konfrontera henne. Fast inte av tvivel för det hade jag inga. Men jag ville möjligen få veta mer. Få veta varför hon kom just nu och inte tidigare och på detta sätt. Jag hade ett behov av att få henne att stå staty över min egen upplevelse i det hon sagt, trots att jag egentligen inte behövde det. En stark inre övertygelse sa mig: går du tillbaka och frågar henne nu så devalverar du värdet på det sagda och byter ut det mot tvivel. Hon kommer inte att varken förtydliga eller lägga ut texten. Men jag var i och för sig inte rädd för att fråga henne. Jag ägde en hundraprocentig förvissning om att allt var sagt, där och då. Och att det betydde något mer. Pressar jag henne kommer jag möjligen bara att få samma besked. Eller ett dement besked. Det stod klart för mig som en ytterligare inre förvissning. Ja, den förvissningen var lika tydlig som kvinnans hörbara mening. Det rådde ingen skillnad i uppfattningen hos mig. "Gode Gud", tänkte jag. Sånt har jag ju läst om i bibeln. Ett tilltal där budbäraren säger något, förseglar budskapet och försvinner. "Eller far upp till himlen genom eld eller rök". Här försvinner istället min budbärare över krönet hängande på en rullator. Händer sånt mig i denna ynkliga position, tänkte jag. Ja, när skall det annars hända dig, du klentrogne?! Och jag är fortfarande lika osvärmiskt övertygad om sammanhanget. Gud gick förbi mig där och då.

Jag satte mig på en bänk bredvid och tittade på kvinnan tills hon försvunnit över krönet. Fullt medveten om vad jag varit med om. Otroligt svag men stärkt i ett vidare perspektiv. Jag förstod att Gud hade koll på mitt liv. Det ingav hopp. Det fanns ett annat perspektiv än mitt dåvarande. Meningen hon överlämnade till mig var så avgörande att ingen - varken under senilt eller under vitalt tillstånd skulle kunnat imitera med vilket anslag det gavs mig och togs emot. Främlingen kom med ett kerygma. Den övertygelsen är för all framtid inte till salu. Inte ens i tvångströja. Den är oantastbar. Möjligen kan min berättarkonst vara bristfällig. Det är en risk.

Gud har sina sändebud! Du som erfarit vet vad jag talar om. När alla andra utvägar är slut då har Gud ett rikt register av dolda tjänare. De kommer inte alltid som vi tänkt oss. Men de kommer när vi minst anar det och när vi som mest behöver det!

Du som nu kanske har det svårt, håll fast vid Gud! Han kan synas dröja. Men ditt lidande korresponderar med Honom. Han kan inte bara se på hur du lider. Människor kanske blundar eller har tröttnat på dig. De är bristfälliga som vi alla är. Vila i att Gud har en lösning bakom knuten. Anropa Honom. Han hör dig.

Det är ett av Guds underbara tillvägagångssätt i mitt liv. Det kan jag försäkra dig om.

Läs hela inlägget »

Närma er Gud, så skall han närma sig er. Gör era händer rena, ni syndare, och rena era hjärtan, ni tvehågsna. Jak. 4:8

Inte alla bibelböcker är poetiska. Inte alla är historiska eller framtidstillvända. Jakobs brev är ett sådant brev. Ett kort brev. Koncentrerat. Till synes hårt och kompromisslöst. Det vädjar inte. Det påstår och sedan får läsaren ta ställning.

Ett annat skriftställe talar om att ”ingen kan komma till Gud, om inte Han först drar honom till sig”. Här bortser Jakob från den realiteten. ”Närma er Gud så skall han närma sig er”.

Det här är skrivet till människor som upplevt mycket av Gud. Som varit riktigt nära. Till dem som inte behöver någon förkunskap. Dom som för länge sedan upplevt att ”Herren är nära de som har ett förkrossat hjärta och en ödmjuk ande”. Därför är sanningen ohöljd, språket mustigare och verben mer inträngande. Vi tycker Jakob blir hård i tonen. Vi känner oss direkt träffade. Och påtagligt distanserade.

Gör era händer rena! Borde det inte heta: Rena era händer. Nej, Jakob skriver ”Gör”. En aktiv handling kan därför också vara att låta bli att göra någonting. Synda inte! Underlåt och förbliv ren. Det är kontentan. Händerna är organen för att utföra rätta saker med. Inte att gå vilse med. Vi handlar och vi uträttar. Gör era händer rena! Då kan det bli till Apostlagärningar av deras verk. Den som inte gör någonting är handfallen och saknar håg. I apati, ambivalens och resignation.

Vidare skriver Jakob om hjärtat. Ett livets säte och sambandscentral för personlighetens djupaste föresatser. Rena också det, skriver Jakob. Det ser ut som om han fått fatt i orsaken till synden - i detta fall. Tvehågsenheten. En håg som är två. Icke hel men kluven. En delad håg. Så ostyrigt och tempofientligt. Trons ande passar inte i den klädnaden. Trons ande kalkylerar inte. Den känner inte av. Å ena sidan eller å andra sidan... Tron är bara för! Och den för. Vidare.

Men här talar Jakob om tvehågsenhet. Hågen eller viljan vill åt två håll. Både och. Inte antingen eller, utan antingen också. Vela. Inte Sela.

Om vi vänder på hela versen kunde vi gott skriva; den som vill komma till Gud, han måste tro att han är till och att Han lönar den som söker Honom, helt och fullt. Men i den vers som Jakob skrivit förstår vi att mottagarna var illa ute. De var åtminstone inte så vid Gud att de kunde betraktas som nära Honom. Det hade uppstått en distans. Tvehågsenheten hade blivit till ambivalens. Och ljumhet. Det blev ingenting av någonting.

Närma er Gud så skall han närma sig er! Är inte början på versen lösningen på resten av satsen? Jo, att närma sig Gud är till förvandling. Det skapas tro och tron den fattar tag i en trons gärning. Utan spekulationer.

Motsatsen blir då: renade händer och ett rent hjärta i en helgjuten håg. Vilket ideal!

Påminner inte det påfallande mycket om Jesus , själv?

Läs hela inlägget »

Birger Claesson får flera olika uppenbarelser. Han får änglabesök och profetiska ingivelser. Han får också profetiska tilltal av andra förkunnare över sitt liv. Mer sanktionerat kan det inte bli. Men Birger Claesson hade liten tilltro till sig själv. Det är Guds utomordentliga utgångsläge.

Birger får på känn att han skall få ett ytterligare tilltal på den predikantvecka han kom att besöka. Han bara upplever det så. En ytterligare bekräftelse på att de kunskaper om framtiden han fått vetskap om, riktigt skulle befästas hos honom.

När han står bland 700 förkunnare mitt i ett möte, får han se ett främmande klot i kyrksalen. Det hängde i luften och såg ut att vara av guld. Hans första tanke var: Hur har det kommit in i lokalen? Han hör samtidigt en röst som ber honom att ropa på klotet. Det kom då närmare honom och alldeles inpå honom såg han att det var ett eldklot. När klotet var ovanför honom for det rakt in i hans hjärttrakt. Det sved till fruktansvärt, skriver Birger. Men sedan blev det behagligt. Vidare for eldklotet ut ur honom och blev till ett eldhav och de 700 pastorerna fick del av elden. Den konkreta synen blev till en andlig upplevelse för alla i mötet. Guds närvaro sänkte sig ner i mötet, skriver Birger. Och människor förstod att något särskilt skett med Birger. Flera blev vittnen till det som hände. Bl.a. pingstpastorn Stanley Sjöbergs pappa, Tage Sjöberg. Händelsen är välkänd.

Det fanns alltså både offentliga som enskilda Gudsmöten där Birger Claesson får olika tilltal från Gud. En Ängel visar sig för honom och han ser under fyra timmar de krigsangrepp Sverige skulle drabbas av. Det skulle ske i de sista dagarna. De allra sista dagarna innan Jesus kommer tillbaka. Vi lever i dessa dagar! Vilka dagar då? De sista dagarna för de som hör Jesus till. Du är väl redo och klar i ditt Gudsförhållande? Frågan kan inte ställas annorlunda. Vi är redo eller också är vi inte det.

Den 12 december 1950, strax efter kl. 04.00 på morgonen fick han se dessa syner. Birger brukade tillbringa ett par timmar i bön på morgonen. Inte för att framkalla syner men han vårdade sin Gudslängan på det viset, då han ändå inte kunde sova utan morgonpigg var vaken. Det är skillnad på det. Han fick se svenska städer bli bombarderade eller helt utplånade av en okänd angreppsmakt. Anfallen kom över fem fronter. Många av våra storstäder blev jämnade med marken.

Anton Johansson talade om ett angrepp 1953. Det kom aldrig. Inte då. Där skulle Sverige överraska med ett hemligt vapen som ingen känt till. Det hemliga vapnet skulle överraskat de ryska och franska trupperna. Vilken typ av vapen vet vi inte. Möjligen kan Sveriges långtgående avrustning i så fall vara svaret på den gåtan. Sitter Sverige på ett hemligt vapen? Svensk teknologi har under lång tid varit framstående, så varför inte? Anton Johansson motiverar att anfallet skulle bero på en handel i nord Norge och Sverige, som utlösande faktor. Vilken handel vet vi inte. Men vi vet att man hittat mycket olja och gas i haven norr om Norden. Birger Claesson å sin sida säger att angreppet skulle ske när Sverige är hårt avrustat. Inget av dessa sakkunskaper behöver sakna nutidsförankring. Ryska pipelines för gas håller på att läggas i Östersjön - i norr stora oljefyndigheter. Ryssland som är i blickpunkten har tveklöst stora intressen i vårt närområde. Och det profetiska ordet nickar bestämt.

En sak vilar som ett mörkt moln ovanför vår samtid och det är det faktum att vi vänt Gud ryggen. Vi renodlar vårt syndiga liv och är inte längre mottagliga för Guds ords förkunnelse. Det är en sak om Guds ord pekar ut ett land i ett profetiskt sammanhang. Det kommer då lika säkert som det står skrivet i Guds ord, att uppfyllas. En annan sak är om en dom förestår för att vi lever orätt, på många områden. Då kunde domen avvärjas genom att vi omvände oss till Gud. Men vi är inte längre mottagliga. Vi har alldeles för länge ifrågasatt den kunskap vi kunde tagit vara på. Vad har vi då kvar som kan hjälpa oss?

Jag är rädd för att domen kommer. Den som lever för Gud har i Honom en tillflyktsort!


Läs hela inlägget »

År 1935 befann sig Birger Claesson på en årlig konferens, kallad Kölingaredsveckan. Där fick han en uppenbarelse - mitt under en session.

Det här är början på profetiska tilltal som en enkel pingstpastor fick vara med om vid flera tillfällen. Birger Claesson fick veta att det skulle komma ett världskrig, men att Sverige skulle skonas. Sverige skulle skonas för att vi hade varit ett tillflyktsland för invandrare på flykt. Det var det andra världskriget, vilket också kom. Profetian var rätt. Numera är vi kända för annat. Vi selekterar flyktingar och skyller på lagstiftarna. Vi bildar istället demokratiska partier med rasistiska förtecken.

Det här var den första profetiska ingivelse Birger Claesson fick. Han skriver om den upplevelsen "att han skälvde". Han vågade inte berätta för någon. Detta var för stort för hans självbild. Det är också något typiskt över det, hur Gud utväljer. Och hur det tar sig uttryck.

Låt mig stanna till ett slag. Är det inte så att en uppfylld profetia styrker det sagda?  Jo, den har ju då redan skett. Då har vi att ta ställning till trovärdigheten innan den uppfylls! Pröva och inte förkasta. Här har vi att göra med en man som Gud först förbereder på ett personligt plan för att sedan förkunna vad Gud uppenbarat.

År 1950 på en predikantvecka, femton år senare kommer en förkunnare och profeterar över Birgers liv. Birger får sedan se flera syner och får besök av änglar. Hans person och de spår han lämnar efter sig i form av brist på självhävdelse, inger respekt. Änglar kommer alltid i hemlighet. Så har det alltid varit. De samlar inte till massmöten och förkunnar sina av Gud givna dekret. De kommer när andra gått eller när andra sover. Vad är den gemensamma nämnaren för de som får änglabesök, kan man fråga. Ja, vad skall jag svara på det? Det är jag själv som formulerat frågan. De kommer under två kriterier: De kommer inte till vem som helst. Och likväl har de inte anseende till personen. Är det en bra sammanfattning? Vidare kan man säga att de inte kommer på vårt initiativ. De kommer på Guds befallning och vi blir förskräckta. De skapar svårigheter för mottagarna att bli trodda. Men då profetia är uppfylld är det försent att agera. Då står vi inför faktum. De faktum budskapet var till att förbereda oss på. Det finns alltid ett syfte. Guds syften.

Låt mig avsluta denna inledande blogg om Birger Claesson och citera där han slutade sin skrift ”Sveriges ödestimme”. Där säger han när det gäller Anton Johanssons syn om ett anfall på Sverige 1953, följande:

”Anton Johansson säger i sin bok, att vi skall komma i krig 1953. Jag tror, att han hade en verklig uppenbarelse från Gud, och jag är övertygad om, att det är sant vad han säger i sin skrift. Men jag känner Gud och vet att han är nådig och barmhärtig. Jag är fullkomligt övertygad, att om Guds folk förstår sin sak, och går in i förbön för vår konung och hela vår överhet, land och folk, då skall Gud uppskjuta denna katastrof och ställa den på framtiden. Då kanhända att det som skulle ha skett 1953 kommer senare. Jag tvivlar inte ett ögonblick på det.”

Detta skrev Birger före 1953. Så resonerar man inte om man själv sett samma dom i en egen syn och bär på självhävdelse. Då hade han vidhållit sina egna syner med emfas och sitt budskap med samma intensitet. Men så gjorde inte Birger. Han gav rum för nåden. Det är ett sigill på hans profetior och han pantsätter dem med sin person. Birger Claesson har gott stöd i Antons syner 40 år tidigare. Men istället ville han gå i god för att katastrofen kunde undvikas. Vi vet med facit i hand att det bröt ut en väckelse som varade under 1950-1970-talet i hela Sveriges land. Man tog allvarligt på hans budskap. Och plötsligt är vi i hans framtid - vårt nu.

Är inte det en gudsmans adelsmärke? Han avslutar sitt budskap med att själv profetera. Utan att han visste om det. Och han önskar så gärna avvärja det beslut han själv sköt på framtiden men inte avfärdade. Det är också trovärdigt.

Återkommer.

Läs hela inlägget »

Tidningen Dagens Industri refererar idag till en chefsanalytiker på svensk säkerhetspolis, SÄPO, att det just nu råder ett ökat intresse från rysk sida för Sverige. Det handlar om allt från rena värvningsförsök till simulerade flygattacker. Man har också kunnat se "köp av stora mängder kartor" (svenska förmodas).

SÄPO:s man talar om de simulerade anfallen mot svenska mål, som de mest anmärkningsvärda av den senaste tidens förändringar. Man övar normalt inte för skoj skull. Vad är normalt vid krigsförberedelser, för övrigt?

Det understryker den allvarliga tid vi är inne i. Sverige har inte heller den neutrala hållning och retorik som var förhärskande under andra världskriget. Den svenska utrikesministern Carl Bildt har en helt annan framtoning än vad svenska utrikesministrar någonsin skulle anse som tillbörligt under det kalla krigets dagar. Naturligtvis på grund av det faktum att vi är en del av EU. Här har också en räcka av svenska diplomater försökt att upplysa oss om problematiken kring just den frispråkigheten, i nutid. Men det är visdomsord från en annan tid. Den som skäller högt kanske kan skrämma en björn...

Vi märker också rent generellt en annan ton från Ryssland gentemot Sverige. Man häcklar vår hållning i relationer. De hånar våra förhållanden till barn och mycket annat på familjelivets områden. Så precisa frågor dryftar man. Är det inte märkligt? Under tiden lägger vår regering nya förslag till militär upprustning. Spänningarna ökar och retoriken tilltar. Senast från SÄPO, uppenbarligen.

Min blogg tenderar att bli ett forum för Sveriges relationer med Ryssland. Och vice versa. Men det är bara just nu. Sverige är ändå vårt hemland. Vi lever här. Och vi har mycket att vara tacksamma för men vi har också många frågor ur ett kristet perspektiv som de kristna bett till Gud om i årtionden.

Men som alltid: det är först när väckarklockan ringer som man vaknar. Har man då ställt klockan fel kan man ha försovit sig. Hemska tanke.


Inom kort vill jag skriva om Birger Claesson, som jag utlovat.


Läs hela inlägget »

Senaste

Arkiv

Din kommentar

  • Susan Anderberg » Tack för mig:  ”Tack än en gång broder! Följer dina inlägg med stor behållning! Likt dig, så äls..”

  • Thommy » Andetag:  ”-Tack Lennart! Herren skall vara med dig där du behöver det som bäst. Det önska..”

  • Lennart » Andetag:  ”Ja vi glömmer ibland vad vår rättfärdighet kommer ifrån och tror att det hänger ..”

  • Märta » Jeremia:  ”Ja, var annars! Tack för påminnelsen! ”

  • Thommy » Andetag:  ”- Tack Siri &Märta för ert stöd. Ni är vad två syrgastuber kan vara för en dykar..”

  • Märta » Andetag:  ”Tack för en kraftig uppmuntran med speciella infallsvinklar!”

  • Siri » Andetag:  ”Så sant..i bönekammaren får man krypa in både nu och då och ropa till sin fader”

  • Siri » Fader förlåt dem...:  ”Dit behöver vi alla komma om och om igen!”

  • S. Anderberg » Tack för mig:  ”Broder! Såg din sida för första gången idag. Hoppas att du ändå får detta mejl. ..”

  • Siri » Gud är inte oordningens Gud:  ”Amen broder Amen! ”

  • Claes Mård » Tack för mig.:  ”Det är tråkigt om din röst tystnar Tommy men jag förstår din känsla. Man blir t..”