Klyftorna

"Det var en rik man som klädde sig i purpur och fint linne och levde var dag i glädje och fest. Men vid hans port låg en fattig man som hette Lasarus, full av sår. Han längtade efter att få äta sig mätt på det som föll från den rike mannens bord. Ja, hundarna kom och slickade hans sår. Så dog den fattige och fördes av änglarna till platsen vid Abrahams sida. Även den rike dog och begravdes. När han plågades i helvetet, lyfte han blicken och fick se Abraham långt borta och Lasarus hos honom. Då ropade han: Fader Abraham, förbarma dig över mig och skicka Lasarus att doppa fingerspetsen i vatten för att svalka min tunga, ty jag plågas i denna eld. Men Abraham svarade: Mitt barn, kom ihåg att du fick ut ditt goda medan du levde, under det att Lasarus fick ut det onda. Nu får han tröst och du plåga. Och till allt detta kommer att det är en stor gapande klyfta mellan oss och er, för att de som vill gå över härifrån till er inte skall kunna det och för att inte heller någon därifrån skall kunna komma över till oss. Den rike mannen sade: Då ber jag dig, fader, att du skickar honom till min fars hus för att varna mina fem bröder, så att inte de också kommer till detta pinorum. Men Abraham sade: De har Mose och profeterna. Dem skall de lyssna till. Nej, fader Abraham, svarade han, men om någon kommer till dem från de döda, omvänder de sig. Abraham sade till honom: Lyssnar de inte till Mose och profeterna, kommer de inte heller att bli övertygade ens om någon uppstår från de döda."    Lukas 16.


Just nu står min utetermometer på + 2,2 grader. Det är säkert en överdrift. Enheten som mäter temperaturen lindras säkert av den värme som huset i sig alstrar i snålblåsten. Inomhusventilationen för med sig kyla för oss som bor här. Den är påtaglig efter sommarens tropiska värme. Man blir präglad. Men så har hyresvärden bestämt och vi gnyr. Ventilation är bra för människor och hus. Och det bruna fettet förbränner bättre under kyla, enligt nya rön. 

I Vällingby centrum har de utlandsfödda tiggarna funnit sig en övernattningsplats. Under bussdäcket. Av respekt har jag inte fotat av dom där de sover. Men det borde jag kanske göra. Jag ser dom varje tidig morgon ligga på rad intill en lång betongvägg. Intill trappan. Inte biografen "Trappan" på duk med fiktion utan den lägre platån som gränsar till centrum och tunnelbanan. I verkligheten. Vid centrums baksida där A-lagarna urinerar och där duvorna bor uppe på betonghyllan bakom slarvigt monterade fågelskydd med sylvassa taggar och påkostad konst. Där det är förbjudet för duvor att häcka. Där är tiggarnas övernattningsställe. De ligger där under väldiga lager av täcken och filtar. Utomhus. Och just nu. Visserligen med busshållplatsernas vändplatta som tak. Men ändå. Det är utomhus och inte ens en camping. Det är en pissoar utformad som vändzon. Det säger mig stanken med återvändo.

Imorse räknade jag till tretton sängbylten och fyra enmanstält utposterade som iglon i kylan. Deras tvätt hängde längst med de järnsuggor som skall hindra bilister från att köra omkring hur som helst i vändzonen. Skyltar med vädjanden om en slant på knagglig svenska stod lutade mot pelarna, inväntandes nästa arbetsdag. Här sover dom. Natt efter natt. I smuts och oljud. Bland duvoträck. I missär och skrot som tillhörigheter. Hur kan det få fortgå? Vem skall ta tag i detta problem?

Ni får förlåta mig men detta är en ödesfråga. Inte för tiggarna. Men för oss! Vi har att ta ställning var och en. Antingen tittar vi bort, ignorerar eller avfärdar vi dessa människor som ett annat samhälles problem eller också gör vi oss till medmänniskor och bryr oss. Det kan vi ändå vara överens om. Medmänsklighet har sin motsats i omänsklighet. Så konkret är det.

Igår morse när jag gick förbi dem i kylan såg jag tre av kvinnorna byta plats med varandra. Påbyltade i färggranna sommarkläder verkade de turas om att sova längst in. Innerst mot väggen. Det var den enda förklaring jag kom på som förklaring till deras rokard. En sju meter hög betongmur utgjorde en slags sänggavel där den som låg längst in för tillfället hade den bästa platsen. Själv frös jag. Jag hade ju exponerat mig för morgonkylan på min färd från min dragiga bostad till tunnelbanan, efter ett velande om vilken märkesjacka som var lämpligast för dagen. Vilken modell eller vilken färg beroende på dagsformen. Ack! En symfoni av melankolisk duvognäll väckte min harm då de pickande fåglarna irrade omkring bland de sovande, utan att fatta att tiggare också behöver sova. De har nog med oljud kring sig där de ligger. Duvorna åt av de smulor de fann efter tiggarnas kvällsmat dagen innan. Tiggarna låg utradade likt nyligen jordfästa utan gravstenar, endast livet i sig skilde dom från de hädangångna i ett till synes predestinerat fattigt liv i utanförskap. Och duvorna kuttrade klagande likt gråterskor. Det här är inte klokt. De bor så här. Jag finner inga ord. Jag finner bara ord.

Världen är ur led. Medmänskligheten är ur led. Om vi inte tror på att Gud ser och hör vår självupptagenhet relaterat till dessa människor, så må vi heller inte tro att Gud skall bry sig om oss om vi skulle hamna i nöd. Nu är inte Gud sådan men ändock. Varför skulle han det? Då vore han orättvis. Då skulle han förfördela människor och ha gunstlingar. Nej. Jag känner en djup indignation. Jag känner vrede över tingens gång. Och jag känner att domen över den västerländska kulturen sker per automatik. Fattiga i vartenda gathörn som pekar på oss med sin existens. Tiggarna har blivit vår åtalspunkt men det är också en möjlighet att påvisa förbättring. Att göra bättring. Det är vårt enda hopp just nu! Mina ord som aldrig vill ta slut i ett beskrivande kan inte värma dessa människor. De lever som djur. Vilda djur. Alldeles under däck till det anrika Vällingby. I funkistil. I smuts, kyla och avsaknad av en framtid.

Vi måste på något vis ge dessa människor vår aktning. Lindring. Vi måste ge våra allmosor. Det är det minsta vi kan göra även om det inte förslår och är gott nog. Det blir annars vår undergång. Jag är rädd för att vi faller igenom.

Hur vi förhåller oss till dom kommer att blir vår egen ofärd. 


 


 

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

  • Stina » Skriv till församlingens ängel :  ”I den kyrkliga liturgin är lila sorgens färg. Den enda färg som passar till den ..”

  • Märta » Skriv till församlingens ängel :  ”Läser och tar om det igen... Min enda vokabulära möjlighet Oj oj oj! Inte som en..”

  • Märta » Guds närvaro:  ”Tack käre bror för ännu en uppmuntran! "Han är med Han är med Vilken tröst! Han ..”

  • Märta » Vintappare:  ”Oerhört stark och skakande text! Jag läser den om och om igen. Tack Thommy!”

  • Lennart » Försvarsmakten kallar in civila fordon:  ”Thommy! Jag liksom Du har ingen önskan om krig men inser ändå att tiden är kort ..”

Bloggarkiv