_DSC9211-2.Mobilen

Lisa 100 år

En späd liten kvinna inträder i gudstjänsten. Hennes gång fram till sin plats - vilken plats som helst - men alltid på ytterkanten, långt fram men inte längst fram, var avkännande och verkade något motoriskt tveksam. Försiktigt och avvaktande. En människas gång. Som om hon var buren av en total anspråkslöshet men ändå inte håglös och mån om att hälsa på alla längst hennes väg i bänkraderna. Ja, hon kände verkligen av längst vägen, så skulle jag vilja beskriva henne. Hon valde alltid ytterkanten av en stolsrad. Alltid.

Det är tjugo år sedan jag träffade henne sist. 

Ja, det tog alltid tid för henne att ta sig fram till sin stol. Hon var som en drottning som inte slarvar med människosjälarna längst en paradgata. Hon hälsade på alla på vägen och sken som sol. Av frid. Men det var inte där hon djupast sett rörde sig. Hon bar på en tyngd, en andlig densitet bakom skenet. Den av Gud pålagda nöden för andra.

Lisa är en bönemänniska. Hon lever ju. Vad är en bönemänniska? Det är en människa som inte kan låta bli att bedja för andra. Som drivs till det. Vad beder en bönemänniska om? Ja, den som det kunde säga. Men det jag vet är att de under långa tider beder för många människor och med nöd för dem och med intensitet och med omtanke. Lisa berättade för mig en gång att när hon ber så känner hon att Gud hör henne; "bönen biter, den sitter där, då ligger den där ", sa hon.

Lisa fyllde härom dagen 100 år. Det är en hög ålder och förmågorna sviktar men när man sjunger andliga sånger och börjar bedja då vitaliseras hon och blir som förr, berättas det. Hon kan då texterna helt utantill.

Lisa satte sig som sagt alltid på ytterkanten av en stolsrad. Det hade med hennes arm att göra. Den behövde svängrum i bänkraderna, har jag nu förstått. Jag kan se henne sitta med sin sjal om håret, se hur smörjelsen tar tag i henne och hur hon böjer sig framåt med armen snett utåtsträckt och ropar "Herre, kom över oss! " Då tog hon den förtätade atmosfären med sig och förtätades själv och blev till en andlig åskledare. Då kom Guds ande över henne och profetorden blev det verbaliserade tordönet och jordbävningen som Uppenbarelseboken talar om - om än i lokal skala.

Det finns en ängel som håller i en guldskål i himlen. Där blandas människans böner med rökelse. Jag tror som många andra att den rökelsen är Jesus böner för oss - för det står att han ber för oss och manar gott. Utan Jesu böner skulle våra böner få slagsida. Rökelse luktar också gott, om du förstår bilden. Dessa böner når fram till Gud. Sedan vänder ängeln på skålen och lägger eld därtill. Så avgörande. Innehållet hamnar sedan på jorden. Då uppstår åska, blixtrar, tordön och jorden skakar! Det är ju en andlig värld vi talar om.

Lisa har genom sitt liv varit en nedslagsplats för Gud. Hon har burit fler människor på sitt hjärta under sitt liv än vi kan ana. Jag vill ge henne den bekräftelsen här. Guds Ande slog ner i henne. Då vek hon sig karaktäristiskt framåt i stolen där hon satt. Hon ropade. Armen - som behövde fria ytor åt höger - sträckte hon då ut - likt en Mose stav. Tro inget annat. Då förstod man att hon var på väg att föda ett budskap.

Så här kan beskrivningen av en "moder i Israel" se ut. De hittar du aldrig på scener och uppträden under föresatser att göra en "cross over" mellan Guds rike och världen. Aldrig.

Inte ens med hjälp av flumljus och rökmaskiner. 

 

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Etikettmoln