Jesus inre kamp

"Sedan gick Jesus ut till Olivberget som han brukade, och hans lärjungar följde honom. När han kom till platsen , sade han till dem: "Be att ni inte kommer i frestelse." Och han drog sig undan från dem, ungefär ett stenkast, och föll på knä och bad: "Far! Om du vill, så ta den här bägaren ifrån mig! Men ske inte min vilja, utan din."
 
Då visade sig en ängel från himlen för honom och gav honom kraft. Han kom i svår ångest och bad allt ivrigare, och hans svett blev som blodsdroppar som föll ner på jorden. När han reste sig från bönen och kom till lärjungarna, fann han att de hade somnat av sorg. Då sade han till dem: "Varför sover ni? Res på er och be att ni inte kommer i frestelse
."
 Lukas evangelium 22.


Jesus hade tagit med sig Petrus, Jakob och Johannes vid detta tillfälle för att be. Det är en gripande text. Jesus lidande är så omfattande att vi nog aldrig någonsin kommer att kunna förstå det. Han som bar alla människors synd upp på ett kors. Det är väl ovärdigt en Gud att göra så? Ateisten som påstår att vi är primater. Ja, då blir ju Jesus gärning ännu större i så fall. Förstå mitt galna resonemang i all sarkasm. Men gå gärna ett varv till i din rationalitet. För det är inte ovärdigt om Gud är buren av en höggradig kärlek till mänskligheten. Då överträffar det alla filmmanus, alla kategorier, för att tala samtidsspråk. Vilken svår uppgift att genomlida och att inte vika undan ur ett mänskligt perspektiv, att dö på ett kors. 

Jesus hade vid detta tillfälle stor ångest och svåra kval. Han visste vad som skulle ske och han var också orolig och ängslig för sina vänner och efterföljare - Petrus, Johannes och Jakob. Det förstår vi av texten. Jesus är bara drygt trettio år gammal. Det är ingen ålder. Han tänkte säkert på Lasarus som fick tillbaka livet den där gången. Kanske tankarna frestade Jesus att vilja rädda det horisontalt mänskliga ur ett kortsiktigt perspektiv. Sig själv. Gemenskap och vänskap är inte obetydlig.

Ja, var är du Simeon som mötte honom i templet? Han behöver ditt stöd som aldrig förr. Var är du Hanna och ni andra som sett Guds rike i ett litet gossebarn? Ni med skärpa i blicken. Ni stjärntydare och österlänningar. Var är ni med era insikter? Var är du Johannes som ropade så högt i öknen - om honom. Var är ni herdar och profeter? Han behöver er mer än ert guld, rökelse och myrra. Var är du Jesaja från en annan tid - du som sett en stjärna i Jakob och en telning av Jesse rot och avhuggna stam. "Av den vedermöda hans själ fick utstå skall han få se frukt och så bli mättad." Har du lagt märke till tempuset? Allt sker inte i ett ögonblick. Skall. Det hör framtiden till. 

Då visade sig en ängel för honom. Det skedde på ett liknande sätt som när han var i öknen för att frestas. Det var då Jesus började sin tjänst. På samma sätt är vi från början till slut - ja, under hela livet beroende av himmelsk assistans. Vi kan inte allt själva. Ängeln kom och gav honom kraft. Låt mig få säga det igen och jag tröskar sönder varje ord: Då. Visade sig. En ängel. Från himlen. När då? Då alla andra var frånvarande och han behövde det. Det är inte bara den onda andevärlden som stint följer oss likt lejon efter rov. Himmelens Gud vakar dess mer över oss på änglaburna vingslag. Han skall inte låta vår fot stöta mot marken om vi faller. Hur högt är fallet? Det kan vara hur högt som helst. Himlen har inget tak. Löftet gäller vid marken. Nedslagsplatsen. Där skall han bära dig på änglar med bud om nåd. Sela.

Matteus och Markus skriver också om händelsen i sina evangelium. Den ende som personligen var med vid detta tillfälle och som kunde ha förstahands uppgifter om händelsen var Johannes. Men han skriver inget i sitt evangelium. Inte alls. Han sov. Vi vet av de två andra evangelierna att Jesus förebrådde Petrus för att han och de två andra lärjungarna somnade. Han ville ha dem med sig. Han önskade att de också skulle ha behov av att be Fadern om kraft och bistånd för sig och för honom. I lidandet behövde även Jesus stöd. Men de somnade.

Jesus går iväg ett stenkast, skriver Lukas. Ett stenkast. Jag fastnar alltid för det där uttrycket i denna text. Ett avstånd taget på en höft men ändå inom räckhåll. Så oakademiskt oprecist av Lukas som annars gör bruk av sitt sinne för vetenskaplig noggrannhet. Vi kan hamna på avstånd omvänt sett. Om så på ett stenkasts avstånd. Men sömnen frågar inte om avstånd. Den försätter varelsen likt i ett komatillstånd - tills någon väcker henne. Tur att Jesus alltid är nära och kan överbrygga avstånden. Han väcker oss!
 
Jesus går iväg tre gånger för att be. Lika många gånger som Petrus skulle förneka Mästaren. Kanske Jesus bad för var och en av dem. De märkte ingenting av det. En bönestund vid varje stenkastpromenad. - Petrus! Du borde vaka och bedja. Jesus är i ångest också för dig. Han hade inte bara sig själv att bekymra sig om. Johannes! Du måste vakna och åtminstone referera. Många kommer att sakna ditt vittnesbörd. Varför sover du?

Den här tidsperioden av Jesus liv måste ha varit fruktansvärd. Tidernas största uppbrott - för Jesus, för Petrus och för Sebedei söner. De hade varit tillsammans med honom dag och natt i tre års tid. Mänskligt sett ett superfiasko och en katastrof. Tidens och evighetens största händelse. Gud föds till människa och dör för hela mänskligheten. Men uppstår i Guds kraft!

Bibeln säger: "Om vetekornet inte faller i jorden och dör blir det ett ensamt korn". Men att falla i jorden förutsätter först enskildhet. De livsbetingelserna skyr vi på det personliga planet. Vi avskyr det. Det tillståndet ser först ut att inte ge någon avkastning alls. Tanken om det ensamma kornet var ju att bli fler. Att bli flera. Men ensamt bäddas varje korn ner i jorden i det naturliga. Varje jordfragment måste omsluta sädeskornet i total isolation. Vad är det om inte att vara ett ensamt korn - om än temporärt? Vem har sagt att det alltid sker varsamt också i det andliga livet? Jesaja skriver att åkermannen visserligen sår kummin i rader. Men hur du faller är inte dikterat. Förstå min bild. Vidare sätter man alltid säden på behörigt avstånd till andra frön. Det är ditt livs förutsättningar för att bli många. Abraham tog med sig för många då han drog ut från det kaldeiska Ur. Separationen var oundviklig och inbyggd från början. Gideon drog ihop för mycket folk vid sitt uttåg till strid. Man börjar inte med skörd. Man slutar med skörd. För skörden är Guds verk.

"Den som vill rädda sitt liv ska mista det, men den som mister sitt liv för min skull, han ska rädda det." Jesus undervisning måste ha farit omkring i lärjungarnas sinnen med helt nya infallsvinklar och innebörder. I sädbingen sker ingen tillväxt. Ej heller bäddar man ner en hel säck säd i jorden i tro att det skall bli en bättre skörd på det viset. Nej, man sprider ut den. Man tröskar inte åkern beständigt. Men man vattnar frön vid rader. Att följa Jesus grundas på ett individuellt beslut. Du måste själv följa honom i hans efterföljd. Beslutet är ditt.

Visst hade det varit önskvärt att fått ha varit där med Jesus i Getsemane. Att fått dela hans kamp och gjort något för honom. Bara suttit med och medlidit på ett mänskligt vis. Vi är ju människor. Jag kan tycka mig se honom. Och jag ömkar mig över honom som han har ömkat sig över mig. Det är kärlek.

Den erfarenheten är inte försent att uppleva. Han följder dig i dina prövningar. Jesus skall förvisso inte somna i din kamp. Han vakar och ber med dig. Han sitter med till siste man. Det är mer kärlek än vad människor lämnar efter sig vid svikna intentioner. Stenkasten har inga avstånd längre. Avståndet sätter du. Prövningar får också vi ofta genomgå "ett stenkast" ifrån andras insikt och förståelse. En sten slängd av de starkaste krafter. Men han går med. Det är det dyrbara.

"En bit bort", skriver Markus. "Ett stenkast ifrån", skriver Lukas. Hade det varit patriarken Jakob som skrivt evangeliet då hade han kallat platsen för Betel. För Gud ängel kom dit. Jesus var där.

Där Jesus är där är Betel.
 

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Kommentarer

Bloggarkiv

Kommentarer

Etikettmoln