_DSC7559Thommy4.MOBIL

Gudsmänniskor

"Då sade de till honom: »Säg oss för vems skull denna olycka har kommit över oss. Vad är ditt ärende, och varifrån kommer du? Från vilket land och av vad folk är du?» Han svarade den; »Jag är en hebré, och jag dyrkar HERREN, himmelens Gud, som har gjort havet och det torra.» Då betogos männen av stor fruktan och sade till honom: »Vad är det du har gjort!» Ty männen fingo genom det han berättade dem veta att han flydde undan HERRENS ansikte. Och de sade till honom: »Vad skola vi göra med dig, så att havet stillar sig för oss?» Ty havet stormade mer och mer. Då svarade han dem: »Tagen mig och kasten mig i havet, så skall havet stillas för eder; ty jag vet att det är för min skull som denna starka storm har kommit över eder.» Och männen strävade med all makt att komma tillbaka till land, men de kunde icke; ty havet stormade mer och mer emot dem.
Då ropade de till HERREN och sade: »Ack HERRE, låt oss icke förgås för denne mans själs skull, och låt icke oskyldigt blod komma över oss. Ty du, HERRE, har gjort såsom dig täckes.» Därefter togo de Jona och kastade honom i havet. Då lade sig havets raseri. Och männen betogos av stor fruktan för HERREN, och de offrade slaktoffer åt HERREN och gjorde löften.
" Jona 1.


Profeten Jona har alltid levt ett illa beryktat liv i predikstolarna. Den olydige profeten, som han gott kunde ha kallats. Och gör det säkert. Det är inte så konstigt. Han flydde från sitt uppdrag och sin uppgift som Gud hade gett honom. Det framgår klart och tydligt i bibeln.

Men jag ser andra sidor hos Jona som jag tycker mycket, mycket om. Och jag förstår att Gud såg dessa sidor hos honom. Därför räddade Gud också hans liv.

Jonabok handlar mycket om Jona karaktär. Inte om hans lydnad. Mitt i hans olydnad som höll på att föra hela skeppet på grund i stormen, under flykt, så fanns det en uppriktighet hos honom. Den är mer än hederlig. Han säger som det är och han litar på Gud i allt. "Tagen mig och kasta mig i havet, så skall havet stillas för er; ty jag vet att det är för min skull denna starka storm har kommit över er. "

Men var inte Jona lika mycket drabbad? Satt han inte i samma båt? Jag tror inte för ett ögonblick att Jona skulle ha varit suicidal eller en fatalist när han ber dem kasta honom i havet. Här är han ju faktiskt lika mycket profet som Paulus då han i sin tur säger att alla kommer att bli räddade, under en seglats på medelhavet.

"Då nu många funnos som ingenting ville förtära, trädde Paulus upp mitt ibland dem och sade: »I män, I haden bort lyda mig och icke avsegla från Kreta; I haden då kunnat spara eder dessa vedervärdigheter och denna olycka. Men nu uppmanar jag eder att vara vid gott mod, ty ingen av eder skall förlora sitt liv; allenast skeppet skall gå förlorat." Apg 27.

Vad vill jag ha sagt? Jo, jag vill säga det som aldrig annars blir sagt. Jona vann männen på båten! Står det inte så? Jona den olydige profeten. Men han uppvisar en utomordentlig karaktär som är avgörande för Guds fortsatta handlande med och igenom honom. Han förblir en gudsman mitt i scenförändringen. Det är kvalitativt. Det är karaktär. Det är karaktärt!

Ohh...att vi alla vore bärare av en sådan helgjuten karaktär att vi täcker upp i situationer för Guds rikes sak, när helst så behövs!  Det är vår lärdom här.

Vad som för övrigt inte står ordagrant i texten det är att han litade på Gud - för det måste man om man skall kastas överbord under svår storm. "Tagen mig och kasta mig i havet ", säger han. Varför hoppade han inte i själv när han hade lösningen på problemet? Det är att vila i Gud, det. Det går nämligen fortare att hoppa i själv än att övertyga andra om en lösning. Det är sannerligen ett högriskprojekt i sig att låta andra övertygas under böljande hav, när båten är på väg att brytas sönder. Men trons vila låg spegelblank på stormigt hav. Storleken på undret stod i proportion till besvärligheten.

Så var det också för Elia på Karmel; "ropa högre till Baal, han kanske bara har gått lite åt sidan, eller kanske han sover... " Så raljerade Elia med sin samtid och pantsatte sin egen värdighet i behovet av ett lika stort gudsingripande.

Det är den bergfasta karaktären och tilltron till Gud det handlar om. Det är en gudsmänniskas karaktär. Det är den som vilar tryggt i Gud om att han kommer att gripa in. 

Och det långt innan någon annan överhuvudtaget har sett det!


 

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Thommy » Evangelisation vid IKEA:  ” Hej Elin, ja du påminner mig verkligen om hur kommunikation kan vara svårt, det..”

  • Elin » Evangelisation vid IKEA:  ”Hej Thommy, fick din lapp på min bil. Du undrade vart jag var på väg. Jag och mi..”

  • Siri Åkesson » Tabernaklet:  ”När Tabernaklet skulle byggas var Gud väldigt noga med vilka färger som skulle v..”

  • Märta » Tabernaklet:  ”Tabernaklet!”

  • Siri Åkesson » Välsignat!:  ”Man vandrade runt Jerikos murar 7 gånger..för Gud hade så sagt..”

Bloggarkiv

Etikettmoln