_DSC7559Thommy4.MOBIL

En lidande troshjälte

"En tid därefter gick ammoniterna i strid med Israel. Men när ammoniterna gick i strid med Israel, kom de äldste i Gilead för att hämta Jefta från landet Tob. De sade till Jefta: ”Kom och bli vår anförare, så ska vi strida mot ammoniterna.” Men Jefta svarade de äldste i Gilead: ”Har ni inte hatat mig och drivit ut mig ur min fars hus? Varför kommer ni till mig nu när ni är i nöd?” De äldste i Gilead svarade honom: ”Just därför har vi kommit tillbaka till dig. Kom nu med oss och strid mot ammoniterna. Du ska bli huvud över oss alla som bor i Gilead.” Jefta svarade de äldste i Gilead: ”Om ni tar mig tillbaka för att strida mot ammoniterna och Herren ger dem till mig, så ska jag sedan vara ert huvud.” Då sade de äldste i Gilead till Jefta: ”Herren är vittne mellan oss om vi inte gör som du har sagt.” Jefta följde då med de äldste i Gilead, och folket satte honom till huvud och anförare över sig. Och Jefta uttalade allt som han hade sagt inför Herren i Mispa."  Domarboken 11


Jefta, var en troshjälte. Det säger Hebreerbrevet. Vi lär känna Jefta genom hans livs omständigheter i Domarboken där för övrigt många originella och egensinniga profiler och gestalter visat prov på stort mod och tro på Gud. Herren behöver såna!

Jefta var son till en prostituerad. Hans pappa var inte heller något föredöme för honom. Var hade Jefta fått sin modiga och uppriktiga tro till Gud ifrån? Ja, det kan man undra. Så fort det var möjligt drevs han nämligen ut ur familjen och ingen kom till hans försvar. Det står att han höll ihop med "löst folk". Är det här du rekryterar dina tjänare, oh Gud!? Bland de misslyckade? Ja, du som upphöjer den ringe och sätter honom vid furstars bord, för ditt namns skull. En mänsklig tragedi, egentligen, så långt ifrån Samuels tillrättalagda berättelse och livshistoria man kan komma men med den gemensamma nämnaren; de bar båda på en kallelse över sina liv. Det är där Gud finner dem! Han som kan göra något av det som ingenting var.

Vi förstår av sammanhanget att pappan Gilead fick vårdnaden om Jefta efter att han föddes. Han kom ju att bo med sina halvbröder och sin pappa och halvsyskonens mor. En oäkting. Bröderna drev bort honom från familjen. Och Jefta flydde. Det är inte svårt att läsa in hur Jefta kan ha haft det på ett mänskligt plan. En utomäktenskaplig pojk. Ett liv som kom i vägen för sin verkliga mors liv och en son som blev symbolen över en pappas misslyckanden i livet. Så tragiskt.

Men Jefta fick en uppgift inför Gud - trots hans bakgrund. Det berodde mycket på honom själv, vill jag säga. Hans övergivenhet lät han inte tära på gudsrelationen eller förstöra tilltron och förtröstan på Gud. Han lät sig bevaras och tog med sin tillflykt till Gud i livet. Det förstår vi av hans hållning. Därför blev han brukbar. Det är det stora i Jeftas liv! Han ställde sig till Guds förfogande och Gud brukade honom.

 Vi vet ju också att Jefta fick en dotter. En enda en dotter som han under en ed själv gav löfte om och som han sedan förlorade. Vi kan gott sätta oss in i Jefta själsliv när han ropar inför sin enda dotter och när hans liv än en gång drabbas på ett personligt plan. Hans första förtvivlade situation med sitt främlingskap bland halvsyskonen drabbade honom igen. På samma plan men djupare och hårdare. Du kan tro att det slog hål på den sköra själens golv som han hade rört sig på i personligheten. Gudsmänniskor är också människor. Men hans tro var stark! Möjligen liten. Men stark. De är inte varandras motsatser.

Det är trots allt inte de personliga svårigheter som gjorde Jefta till en troshjälte även om den mäter styrkan på tron. Nej, det är hans tro - svårigheterna till trots - som gör det. Titta också på den mening som jag har markerat i bibeltexten. Vad säger Jefta? "Om ni tar mig tillbaka "... "om Herren ger dem till mig "... Är det verkligen en visionär troshjälte som talar så håglöst? Ta mig hit. Ta mig dit... Jo, det är det! Det är en trons man som vilar i den tillförsikten att Gud är mäktig att föra den som har beredvillighetens skor på sina fötter på enorma äventyr - prestigelöst! Ett formbart kärl till hedersamt bruk.

Jag önskar att få träffa Jefta hos Gud en dag. Och här vill jag sakta ner och vrida ner megahertzen betänkligt i mina imperativ och utkast. Varför? Jo, för det står att Jesus skall torka alla tårar på andra sidan evigheten, en dag. Där skall de sista sorgens tårarna torkas av vår kind. Det sker inte här. Men där. Då vill jag slutgiltigt vara med honom. Med Jefta.

 Vid förmågan att gråta med dem som gråter. 
 

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Märta » Herrens ord:  ”Gud välsigne den som inte tiger när det är dags att tala!”

  • Leif Backman » Den blekgula hästen del.2:  ”Som av en händelse såg jag i TV-tablån att det går en deckare som heter ; Den gu..”

  • S. Anderberg » Den blekgula hästen del.1:  ”Wow! Vilken insikt. Tiderna manar till gudsfruktan, bön, omvändelse och bibellä..”

  • Siri Åkesson » Den blekgula hästen del.1:  ”Allvarligt..verkligen allvarsord..”

  • Jonas Stenlund » Tvehågsna:  ”Tack för ett ord i rätt tid. ”

Bloggarkiv

Etikettmoln