Avskildhetens svåra stunder

"Innan jag formade dig i moderlivet utvalde jag dig, och innan du kom fram ur modersskötet helgade jag dig. Jag satte dig till profet för folken." Jeremia 1.

Det här är Guds ord över Jeremia liv. Några få rader gör upp med många av vår tids glömda övergrepp och långtgående konsekvenser. Det här är livets upphovsmans syn på vardandet. Jeremia - en profet. Man kan också vara något annat. Men en sak är säker; Guds tankar om den enskilde går väldigt djupt, också rent konstitutionellt.

Gud säger att han helgade Jeremia innan han föddes. Varför? Har inte tillblivelsen  med konception att göra och ringlande dna-strängar efter släktens lyten och begåvade företräden? Något i personlighetens djupaste rum där Gud ämnade röra sig och där den helgade inte kommer ifrån. Här gömmer sig världar av dold insikt. Gud har förseglat förhållanden.

Vi kan kontra med prästens tjänst och funktion i gamla testamentet. Eller relatera till den. Gudsmannen var präst efter stånd. Lik en adelsman. En adlad man. Det fanns också där ett utväljande, ett helgande moment, men inom ramarna för en särskild släkt. Prästen ärvde sin uppgift och med prägling utifrån.

Man kan tycka vad man vill, man kan emotsätta sig bäst man kan, men är man avskild eller helgad för Guds räkning - då är det ditt liv ! Det blir ditt liv. Det kan låta besvärligt och ödesmättat. Förvisso! Vad hade du tänkt dig? Brottas inte Jeremia å det allra gruvligaste med Gud i frågan? Jo. Det är din tröst! Du kommer inte undan.

För att sländan skall kunna gå på vatten så krävs det en ytspänning. I överförd mening - en själens ytspänning. Sländan kan önska sig de mest djupgående corallrevsdyk bland färgglada fiskar men kommer inte ner i vattnet. Den är inte avsedd för det. En knaper bild kanske. Men ytspännningen är ändå där! Den ytspänning den helgade bär i helg och socken.

Översteprästen. Han som är ensam i sitt slag under ett år. Så glamouröst, till synes. Vilket finjobb i andens rike. Nej. Han får gå ensam in i det allra heligaste. Ensam och själv. Och han får gå ensam ut därifrån också. Varför? Det finns inga parametrar begripbara för andra utan tillhörighet av samma stånd. Tillstånd. Men det finns inga. Översteprästen är bara en. En om året. För det året. Bland människor. Men vi har en överstepräst som kan känna medlidande för oss - Jesus Kristus. Han inte bara förstår. Han har också upplevt det själv som människa.

Är du avskild för en uppgift? Det nyper i skinnet. Du kommer inte undan. Det är ändå din tröst. Ditt lidande, det är din kallelses krona. Avskildheten är det första man brottas med som troende. Annars har kallelsen inte drabbat. Men har du börjat brottas med Gud i frågan - då kommer du att växa till på samma plats - avskildhetens helgade plats. Gud har bestämt den.

När det gäller Guds bestämmelse över en människas liv, så är han resolut. Se på Jeremia. Se på Mose. Ja, se på vår frälsare, Jesus Kristus! De hade alla en väg att gå. Ingen annan kunde gå den vägen. Inte ens Aron, Mose bror, som vid flertalet tillfällen körde i diket på grund av detsamma. Varför? Han var inte avskild för Mose uppgift. Bara för sin.

Det finns ett bärande element för den som är avskild för Gud - om jag nu får spegla denna fråga så ensidigt. Det är kärlets konstitution och erfarenhet. De kan se olika ut. De kan också användas för olika ändamål. Bibeln säger att de kan vara för hedersamt bruk eller till mindre hedersamt bruk. Vi gör ju skillnad på stengods och på kristallglas. Vi gör också skillnad på kraftiga skottkärror eller varmvattenberedare. Men de är allesammans kärl. De syftar till något.

Vad består kampen i på ett individuellt plan - kanske för dig som inte lyckats definiera den än, men som dignar under tyngden? Jo, det är den tillnärmelsevis tunna hinna som utgör kärlet mellan din yttre verklighet och din inre. Där inne bor du - i kärlet! Gud vill bo och verka i kärlet. Men kärlets konturer tillåter inte formen att upphöra. Din konstitution, således. Gud har satt en gräns där.

Du kan aldrig ta någon med dig in i kärlet. Det är en omöjlighet. Då vore du inte längre helgad - i detta avseende. Ett kärl är till för ett innehåll, relaterat till vad det är fyllt med. Det är lika elementärt som att sött och salt vatten inte kan förenas i samma hav. Då blir det bräckt vatten och odrickbart. Därför måste den som är avskild för Guds räkning uppleva isolationens börda. Du bär den och den är din. Avskildheten är Guds dyrbara forum i ditt liv där han vill verka. Gud vill kalla ut människor för sina uppdrag än idag. Det gjorde Gud med Jeremia långt innan hans mor hade lämnat moderkakan ifrån sig.

Också det en oerhörd bild på att vara ett avskilt och för sitt syfte ett oersättligt kärl.