_DSC7559Thommy4.MOBIL

Simson av Lina Sjöberg




Jag stötte på den här boken om bibelns Simson på bokhandeln, häromdagen. Det är författaren, teologie doktor och kännaren av hebreiskan, Lina Sjöberg som har skrivit boken. En roman om Simson. Titeln gav boken legitimitet och fyllde mig med köplust. Och författarens gebit understödde mig. 

Var skall jag börja? Vad kan man vänta sig av en bok i romanform, skriven av en som påstår sig läst teologi?! Och dessutom förstår den ursprungliga berättelsen på grundspråket? Ja, det blev i alla fall incitamentet för mig att slänga köpeskillingen i sjön och köpa boken. Jag har bara läst halva än så länge och är redan uppbådad. Simson behöver upprättelse. Här och nu. Hans liv och gärning är så svårt misshandlad, att han med säkerhet hade sökt upp förlagsporten och frigjort den från gångjärnen redan på manusstadiet, om han känt till det. -  Ja, fånga rävarna, de små rävarna, vingårdens förstörare!

Hur kan man med hedern i behåll skriva en bok om en gudsman utan att knyta an till Gud i uppdraget? Att exkludera Herren från mannen? Hur kan man läsa teologi utan att äga den helige Andes lykta över bibeltexterna - till synes? Hur? Hur... Ben-Hur.  Jo, det går. Men det blir därefter.

Var är forna tiders söndagsskolelärare? De som fann guld i skriften, som underordnade sig skriften allena, som höll sig inom ramarna för det som Herren kunde uppenbara i realtid? Den helige Ande som var med då det begav sig kan lätta på slöjan och göra fakta levande och verkligt. Han som känner till behoven i detta nu och kan fylla det med sitt goda. Han som vet var källan i Lehi löper under ökensand och kan få en överkäke att finna den, vid att glappa rätt. Sela.

Jag har bara läst halva boken än. Men romanen har avancerat så långt in i berättelsen att den inte längre går att räta upp eller rädda. Det bubblar och brusar i bröstet på mig och mina ord vill bli till svärd. Ska det vara så svårt att få texttrogen förkunnelse på papper med skärpa och tydlighet - om än i romanform? Det är klart; om man läser en roman då får man vara beredd på det mesta. Romaner är den typen av litteratur som vältrar sig i mycket oväsentligt, detaljer som vi kan känna igen oss i men som till övervägande del är av ringa värde. Jag får skylla mig själv.

När jag med ivrig nyfikenhet och avtagande intresse närmar mig en bok med en sådan här hög bekännelse; dvs. att vilja framstå i att ha något att säga om Simson iförd doktorshatt, då vill det till. På sidan 106 skriver författaren och låt mig få citera specialisten på teologi:

" Raseriet är inte mitt. Det är inte jag som blir arg. Raseriet är sitt eget och kastar sig över mig, det är som grumligt vatten - sådant man skopar upp från botten av en grund pöl efter regn. Det som är jag grumlas när det sköljer över mig."

Den här meningen tillskriver Lina Sjöberg Simsons inre liv. Men står det inte på ett tidigt stadium i Domarboken över Simsons liv att "Herrens Ande började verka på gossen"... Där har du betoningen! Är det okey att dra ner den helige Andes verk på lägsta möjliga nivå som teologie doktor och författare, med den rika associationsförmågan? Det är inte okey. Refucering!

Lina Sjöberg har i realiteten beskrivit Simson som en missanpassad man med aspergers syndrom. Hon har karikierat sönder en biblisk gestalt till att bli en miserabel, asocial jätte.

I romanform kan man skriva om vad som helst. Lina Sjöberg har beskrivit ringaren i Notre Dame. Så blir det när inte skriften får råda. Då kan man hamna var som helst i analogin.

"Vakna du nordanvind och kom du sunnanvind och blås igenom din lustgård."

 

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Etikettmoln