Bär också du ditt lidande!

Något år innan Frank Mangs gick bort ringde jag honom i ett ärende. Det var då en mycket gammal och trött Mangs jag talade med. Men han tog sig tid och han avslutade vårt samtal med att be med och för mig i telefon. Det var en bön utan övertoner. Men den var full av tillförsikt. Hans meningar formade sig till böneord utan hävdelse.

Jag har många gånger satt ihop bandupptagningar och de många skrifter han lämnade efter sig och funnit att han var en oerhört ensam man. Ja, han var inte bara ensam i sitt slag men också ensam som människa. Men ensamhet är ett för ofullständigt ord. Bibeln känner till ett bättre begrepp - det är att vara avskild för Gud. Det är ett mer heltäckande ord. Att vara avskild har också ett pris. Ett mänskligt pris.

Är det verkligen normaltillståndet att en gudsman får gå i tjänst ensam? Min vän, det är mer regel än undantag. Hur skall du annars kunna vara en kanal för Gud? Den ström som kabeln rymmer kan visserligen ha olika styrka men den måste ändå vara isolerad. Oavsett volt och ampere. Tillvaron skulle snart kortsluta strömmen och kraften gå förlorad om inget kablage fanns. Kraften skall bort till lampan som skall lysa i rummet! Lys, människa. Stå upp. Var ett ljus!

Ohhh...du Herrens tjänare som vet att öppna himlens fönster för din samtid - hur skulle du kunna undgå avskildhetens ensamhet - som andra gudsmän i trohet fått bära och uppleva? Ensamheten som den definieras här, den är ju faktiskt ditt inre tempel dit bara du har tillträde. Där uppenbarar sig Herren vid sin nådastol för dig.

En annan gudsman hade, berättades det, änglabesök vid ett tillfälle. Det var en väldig sång från himlen som fyllde rummet och kvällen där han befann sig. Pastorn blev överväldigad och utom sig. Han ringde genast en nära vän för att han skulle komma och få höra samma outsägliga sång. Men så fort vännen kom fram till pastorns bostad tystnade all sång i rummet.

Det finns gudsupplevelser vi inte kan dela med någon. Det finns i överförd mening teknisk utrustning där kablaget måste vara osynligt och isolerat för omgivningen. Det finns ett arbetsmoment för översteprästen i templet att utföra, dit de andra av samma art och sort inte kan gå med. Han måste gå in och ut ensam. Det bara är så! Men väl framme vid nådastolen möter Herrens härlighet.

Jag träffade aldrig Frank Mangs. Jag var för ung. Men jag har förstått att en förkunnare alltid är ensam. Ensam med Gud. Det är ofrånkomligt så.

Man hade i ett sammanhang beslutat sig för att ha en temavecka. Man skulle utifrån olika infallsvinklar bemöta en teologisk sanning. Man fördelade mellan sig de olika rubrikerna för att temaveckan skulle bli så slagkraftig som möjligt. Åhh...min vän. Det går inte till så. Den helige Ande är en enastående regissör och kompositör på egen hand. Låt honom ta vid. Han skall nog få fram ett fullödigt ackord utan våra organisationssträvanden. Att vara avskild är ensamt - om än så bland många.

Jag kan se likheter mellan Frank Mangs gärning och översteprästens. De måste utföra sin tjänst ensamma. Och det är inga små saker det handlar om. Det handlar om andliga offer. Hur offrar man? Ja, något måste besegras och dö först. Inte sant? Självlivets död. Övervinnarens seger över legio ting i tillvaron. Det vet varje förkunnare om som bär på ett budskap. Elementen reser sig i protest och gastkramar tjänsteutövaren. Det är en strid man måste vinna själv. Inför Gud, med Gud och inför människor. Upplevelser med Herren är till för den han ger dem. De är till för att lite längre fram i en särskild situation föra himlen ner till folket. 

Tänk på Jesus. Han som varje kväll fick gå igenom det han hade varit med om under dagen - som människa. Han pratade inte oavbrutet med änglar. Han fick aldrig frestas att gå utanför den tjänst Gud gav honom. Han fick bära den själv. Han kunde inte heller delge sina vänner eller lärjungar vad han gick igenom och bar på. Dessutom visste Jesus vad som fanns i människan, därför anförtrodde han sig aldrig åt någon, står det. Vi kan av det förstå att han hade behov av det. Annars skulle det inte stå så.

Min vän, är tjänsten tung och svår? Gläd dig att du funnits vara förtroende värd! Du bär ditt efod med de tunga stenarna inför Herren på bröstskölden. Den tyngden kan ingen bära åt dig. Snart får du lämna mörkret som du upplever det och komma ut på tempelgården. Där skall stenarna gnistra i fullödig färgskala.

Gnistra, likt en Herrens härlighet.