För de trötta

Jag ber att era hjärtan skall upplysas, så att ni förstår vilket hopp han har kallat er till och hur rikt på härlighet hans arv är bland de heliga och hur oerhört stor hans makt är i oss som tror, därför att hans väldiga kraft är verksam.    Ef.1:18


Ibland blir vi modstulna. Eller vi tappar bort vårt mod, helt enkelt. Vi vet inte var vi tappade det för då kunde vi bara plocka upp det igen. Så klart. Men vår verklighet står ibland i samklang med alla nederlag vid livets trivialiteter, med sin uppsjö av obetydligheter och drar helt plötsligt bara nedåt. Ner åt! Det är som att få ett helt lastbilsflak med gamla tioöringar vält över sig. Vart och ett av dem är helt värdelösa men av tyngd förödande tillsammans. Som en usel tyngdlag för andeburna helt plötsligt tagit vid och marshöjden sänks. Som om vi blivit akut andligt trötta eller att en motor pajat. Kan du känna igen dig i det? Så erbarmligt. Ja, att vara en kristen är inte att åka i en gräddfil för endast saliga. En kristen har hjärtat fullt av kärlek, godhet, saktmod, tålamod... Likt rosor i väldoft. Men därunder klämmer rosentaggar i famnen - du som aldrig burit några. Ett kors för var och en. En kristen kan också vara. Vara människa. Sela.

I dagens text som andas allt annat än profylax för hårt ansatta och gravida i andligt avseende vill Paulus påvisa en annan verklighet. Eller rättare sagt den rätta verkligheten. Jag tycker själva orden i meningarna tar tag i en och lyfter upp en ur träsket. Känslolivets träsk. Känslorna som är vackra på att beskriva när de är på gott humör men som också kan förgöra bäraren. Vilken dålig tjänare egentligen. Man får se upp!

Låt mig få tröska texten efter mitt eget gottbefinnande.

Paulus ber. Han vädjar. Han uppmanar! Ta till dig och låt dig inte slås ner, säger han. "Jag ber "... Påminn dig också du.

Han ber att våra hjärtan skall upplysas. Alltså är det mörkt därinne. Kanske bara tillfälligt. Det kan bli så ibland. Vi kan få problem på hemma fronten, på arbetet eller på bortafronten. Livet går oss emot. Paulus vill här att vi skall ta sikte på oss själva. Kan du tänka dig det?! Annars skall vi ju se på Jesus i alla lägen. Ja, han vill att vi skall ta sikte på vårt eget hopp i kallelsen. Han, Guds ord, vill hjälpa oss från insidan och få oss att se rätt på tillvaron.

Hur rikt på härlighet hans arv är...och hur oerhört stor hans makt är... i oss...som tror, därför att hans väldiga kraft är verksam.  - Vilka ord!

Min vän, ta dig igenom dagen. Ta dig igenom natten! Idag hjälper Herren. Imorgon är en annan dag. Han har lovat att vara med oss också då. Den helige Ande har enorma resurser till sitt förfogande. Det räcker med att han framställer Herren för oss så blåser alla bekymmer likt löven en tidig höstdag iväg. Vi är inte här för evigt. Vi skall inte begravas under tioöringar. De är lika våra bekymmer i mängd. De hör förgängligheten till. 

Det gör inte vi. Vi hör Herren till!

 

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Etikettmoln