Var finns förkunnarna?

Jag har med stigande indignation ondgjort mig på undermålig förkunnelse. Dålig framställan. Dåligt hantverk. Får man säga så om gudsmänniskor som offrat sig i en förkunnargärning? Det beror på vad du avser kontra den standard som efterlyses. Vi talar här om en bekymmersam utveckling. Det finns ingen reell predikan längre. Men det finns gott om verbala tekniker. Estradörer och pratmakare. Teologiskt skolade akademiker. Fem punkters predikningar och annat väldisponerat under goda försök. Strukturerade men verkningslösa predikningar. Ja, jag vet att jag intill självgodhet sticker ut. Det är min avsikt.

Den akademiska högfärden har intagit Guds plats - förkunnarens plats - i tron att den skall hjälpa Guds rike utan smörjelsen. Jag kan gott höra den norske Pingstpredikanten Severin Larsen säga - om han hade levt: "Det är bara den gamle Adam som vill vara med och förkunna. Han har ingen del i detta!" Den påtagliga smörjelsen... Den färska oljan, har du hört talas om den? Ohh...den har ett pris! Priset står inte i fokus. Men det går ändå inte att komma ifrån att det finns ett pris att betala. Vi saknar den!

Kan man skriva ner sin predikan veckan innan den skall framföras? Det är inte det saken gäller. Det handlar inte om teknik eller logistik. Det handlar om att vara buren av ett budskap. Åtminstone bära på ett budskap. Inom sig! Det handlar inte om att verbalt förfäkta dålig ihågkomna teologiska teser i ett fem punkters program. Predikoämbetet behöver en renässans! Annars måste vi fråga oss; har Gud några förkunnare kvar eller har han slutat kalla sådana? Står kallelsen kvar eller har uppdraget förändrats? Har vi förändrat budskapet och förpackat om det? Vi behöver hjälp att komma tillbaka till den äkta presentationen vid en predikan. Den eldbemängda. Med nerv. Med glöd. 

Man kan givetvis tycka att det är snävt att vara så kategorisk som jag varit i mina senaste texter. Referera till Johannes Döparen som inte ens kunde föra sig bland människor. Och som om varje form av minnesanteckning skulle vara utförd utanför Andens ledning bara för att den nedtecknas lång tid innan framförandet. Som om Guds Ande inte kunde vara förutseende...Argumenten är många. Tankegångarna löper ändå i den riktningen om att en förkunnare är lika smord när han veckan innan skriver sin predikan eller sitt utkast, som när han läser upp raderna söndagen senare, så är det fine. Men det är inte problemet. 

Det handlar inte heller om minsta möjliga acceptans för ett hjälpmedel som bistår predikanten att minnas alla bibelställen och sina döda stolpar. Men du är likväl dåligt ett med ditt budskap när du uppträder så. Du läser innantill för att du inte har det du skall säga på insidan. Man måste först ha ätit för att ha konsumerat. Och man måste konsumera för att gestalta och bli ett med det man ätit. Ingen äter normalt sett heller och pratar samtidigt. Det låter illa! Att tala är mer än att bara säga. Att förkunna är mer än att bara kommunicera. Att predika är att tala för Gud. Det är inget utantill verk!

Har du ett budskap i bröstet då har du så mycket material som rör sig därinne att du inte har tid att fibbla med lappar. Jag kan försäkra dig det. Du kommer istället att tala ord som den Helige Ande inger dig att tala. Du kommer att stå som i ett himelskt gap där orden svarvas ur din mun. När Gud talar så fyller han hela rummet. Det handlar inte om minnesanteckningar för dålig underbyggda minnen. Det handlar inte om rutigt eller spiralbundna block. Randigt eller färgat papper. Det handlar inte om disposition eller vad du skall ta med i ditt tal. Eller utelämna. Det gör inte det. Det handlar om ett inre övertryck! Ett övertryck som får atmosfären att förtätas. Den Helige Andes närvaro som formar orden. Där tar förkunnaren tag i sidohantagen på predikstolen - om det finns några - och Orden ställer sig mäktigt i givakt på insidan. Budskapet är då angeläget och meningarna hopar sig på egen hand under strikt lydnad. Herrens hand är då över förkunnaren. Predikanten blir då ett redskap utöver det vanliga. Låt papperslapparna fara. De hör hemma bland föredragshållarna och de som viker pappersflygplan. Det är något helt annat. 

Jag ser och har sett alltför många kollegieblocksburna förkunnare. ( Jag har inget emot kollegieblock. Substantivet får bara tjäna som rubrik för en sorglig företeelse. ) Och de ökar med Ipad:dorna. Paddorna...De saknar smörjelsen. Men de är duktiga på koncept. Därför behöver de sina proteser. Låt dom ha dem! De kommer inte att ha något att säga om de inte får ha sina "käppar och kryckor". De har inte - om de är kallade - drabbats av kallelsen. Man har inte kommit till Jabboks vad dit Jakob hamnade. Han brottads med en ängel, står det. Tänk dig in i det. Brottning med en ängel från Gud. Jakob gick haltade därifrån. Det ligger en hemlighet begravd i haltandet. Gudsberoendet! Det skapar närhet. Närhet till Gud! Närheten till Gud skapar i sin tur Gudsnärvaro. Den är smittande. Och avsmittande. Den kan inga kollegieblock i världen förmedla. Bara en eldburen förkunnare som predikar Guds ord.

- Vi måste få tillbaka smörjelsen som klarar sig utan stöttorna!

 

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Etikettmoln