Harporna i pilträden

"Vid Babels floder, där satt vi och grät
 när vi tänkte på Sion. Där i pilträden hängde vi våra harpor, för våra fångvaktare bad oss sjunga, våra plågare bad oss vara glada: "Sjung för oss en av Sions sånger!" Hur kan vi sjunga Herrens sång
 i främmande land? Glömmer jag dig, Jerusalem, då ska min högra hand glömma att spela. Låt min tunga fastna i gommen om jag inte tänker på dig, om jag inte har Jerusalem som min högsta glädje. Herre , tänk på Jerusalems dag då Edoms barn ropade: "Riv, riv ner ända till grunden!" Dotter Babel, du fördärvade, lycklig är den som får ge dig för det du har gjort mot oss. Lycklig är den som får gripa dina späda barn och krossa dem mot klippan." Psaltaren 137


Israels folk ville hem. Deras kontext var Israel, Jerusalem, templet och offerkulten. De längtade efter sitt gamla gudstjänstliv. Gudsmötena! De ville inte rota sig i Babel. Det skulle inte heller avhjälpa om vi byggde ett tempel åt dem på främmande mark. Den babyloniska kulturen gjorde dem illa. De var i fel element. 

Ingen med berövad livsgnista sjunger. Man suckar. Och jämrar sig. Vallhorn skall man för övrigt inte hälla olja i - hur religiöst motiverat det än må anses. Olja fyller man i oljehorn. Vallhorn blåser man i. Nej, rätt saker för sitt rätta bruk! Sådan är inte religionen. Den lägger i sin tur formen på insidan och innehållet förspills. Utan Guds ordning blir det ingen rätt gudstjänstordning. Heligheten sitter inte i de uppradade pjäserna utan i rätt kontext. Kontexten är Herren! Och endast han. 

Judarna ville hem till Horeb, Sinai och till Hermon där de visste att Gud hade befunnit sig. Till Karmel och Tabor. Inga höghus i världen kunde ersätta dem i överförd mening. Inga tinnar och torn. Inte ens trädgårdar på taken! Vad förslog de mot palmlundarna vid Jeriko eller de fina slätterna med citrusodlingar vid Jisreel? Ingenting! Bara en sådan sak. Till och med Anatot kunde få en bättre status så här i efterhand. Jeremia som vi behandlade så illa. Assimileringar - som obönhörligen sker i nästkommande generation. Den är farlig. Där övergår hebreiskan så sakta i jiddisch och identiteten utraderas. Jag ser det hos så många. Som egentligen vet bättre. De har lidit skeppsbrott men kommer inte upp ur otrons vattnet. Ursäkter som i evigheten kommer att te sig som snömos.

Varför satt man vid floderna och grät? Ja, förståelsen av den verkligheten har slagit rot i själva ordstävet: "Att gråta floder." Man grät och man sörjde. Och man sjunger inte när man har sorg.

Pilen, trädet i texten, den växer gärna vid vattendrag. Den kan sätta sina rötter rakt ner i vatten och stortrivs. Klipp av en bit pil och stoppa i jorden. Den slår rot ganska omgående. Pilen, som på avstånd med sitt yviga bladverk i sig ser ut som en aldrig och oklippt grönhårig rockartist. Pilen täcker sig själv från huvud till fot med ymniga blad. Den flätar vi korgar med. Pilens blad som också sedan urminnes tider använts inom läkekonsten. Salix från pilblad är ett önskvärt estrakt. Ett ämne för magnecyl, acetylsalicylsyra och asperin - mot gikt och ledbesvär. "Ohhh... Guds folk som inte kommer upp på benen och iväg till sitt utlovade land av andlig gikt och ledbesvär! Det måste ett uttåg till." Ja, ett till.

Vi sjunger inte i främmande land. Vad betyder det? Vi sjunger inte som ett inslag av underhållning. Vår sång är ingen kulturyttring! Det är ingen folklore från Betelshöjder. Det är en tillbedjan inför Gud! Man sjunger inte sånger på främmande mark under fångenskap. Därför hängde de sina harpor i träden. Det är inte detsamma som att gräva ner sitt pund. Det är det inte. Pilen ger skugga om dagen. Pilen, den ger också den fuktighet som intrumentet behöver för att inte spricka en varm dag och den skyddar för solens starka strålar. Pilen, den vittskuggade. Den är väl vald - om än vid Babylons floder - i hopp om att Gud snart skall sända en återlösare. Hesekiel satt också vid floden Kebar med de tillfångatagna och under samma premisser. Man satt där i väntan på att få ta ner harporna och dra vidare. Det är hopp i den betraktelsen! Men en hängd harpa är inte i bruk. 

Det står om Behemot, Leviatan i Jobs bok: "Lotusträd ger honom skugga, pilträdets grenar i floden omger honom." Job 40. Ja, allt sedan fallets dagar så har människan gömt sig för Gud. Leviatan än värre! När den andliga nivån sjunker då blir vårt andliga liv en religiöst kulturyttring. Vi blir till och med efterfrågade på världens nöjesmarknad och blir erbjudna vår "cross over". Då frestas vi att ta ner våra harpor. Men man kan inte sjunga Sions sånger i främlingsland. Det kan man inte. Aldrig låter väl sången: "Han har öppnat pärleporten, så att jag kan komma in"... så illa som då den profant framföres. Den har blivit en signaturmelodi för missbrukade harpor. Den sjungs då i främlingsland utan att man gått över till löfteslandet. Och den vackraste andefödda sången blir till en fyllevisa - till och med ovärdigt ett kareokeparty.

"Fångvaktare bad oss sjunga "...Ingen sjunger då man är fången. "Våra plågare bad oss vara glada " står det i texten. Vilken motsättning! Men Paulus och Silas var fångna i Filippi. De sjöng evangelium - det glada budskapet - ändå. För fångvaktarna så att de omvände sig.

Lägg i en högre växel, människa! Sloka inte med huvudet likt en pil. Lägg an en pil på din gåvas båge och skjut på måfå. Herren skall låta den träffa rätt! Babylon skall gå under på en dag! Se till att du har nära till din harpa och att du håller den stämd. Änglamusik kan aldrig sjungas i Babylon. De blir då till de drucknas visor.

Ja, till fyllevisor. 

 

Etiketter: psaltaren 137

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Etikettmoln