Du är älskad av Gud

Det finns inte två likadana människor på denna jord. Varken till utseende eller till personlighet. Oh, det är ett starkt uttryck för att det finns något unikt och dyrbart i den representationen. Det är mer än en biologisk sammansättning.

Familj, släkt och närstående har dna-definierade likheter och kan bevisas höra samman med varandra. Varje spår röjer en. Men lika visst som dna strängarna uppvisar olikhet så är vi olika. Vi är helt unika. Dna strängar gör inte oss. Det är vi som uttrycker strängarna. Simpelt illustrerat men ändå avancerat uttryckt. Vetenskapens representanter ser koniskt på tillvaron, för de räknar sällan med Gud. Ett dna- uttryck är bara ett uttryck - om än så biologiskt och till naturen lagbundet. Men du är du! Älskad av Gud.

Min vän, du skall snart gå in i evigheten. Du skall gå in i evigheten snart ! Hör du det? Jag skriker inte. Jag vädjar till dig. Till allt vad du är. Ditt inre, din själ. Ditt mer eller mindre rastlösa jag som tillfälligt kan stillas med förnyelse av allting av det timliga men som aldrig funnit full vila och mättnad - än i Gud. Honom du inte prövat. Res dig i beslutsamhet. Ställ dig på dina fötter och säg ja till hans kallande stämma i beslutsamhet. Den potentialen och myndigheten har du över ditt eget liv. Det har du visat prov på förr. Din egen viljas val som du använt så många gånger förr. I gott. Och på ont.

Bibeln säger att vi kan känna igen Gud i skapelsen. Men att vi är fördunklade till vårt sinne. Vi ser honom inte - trots att hans verk bär vittnesbörd om honom. En och annan poet kan möjligen formulera det sköna i skapelsen och vi tycker de uttrycker samma känsla som vi äger, vi som är fattiga på ord. Men Gud bortom rymden vida förnekar vi. Han som sände sin son för att dö för oss men som vi nedlåter oss till att inte bry oss om. Vi som vill ha en frälsning på våra egna premisser och villkor. Vilket bedrägeri. I så fall ett självbedrägeri.

Människan i sin förgänglighet skall avkläda sig sin kropp. Det skall vi som bekant alla göra. Vår fänad. Våra defekter och lyten skall få vila och ro. Kroppen som bryts ner trots att vi på insidan aldrig åldras. Har du tänkt på det? Oh, det är din dyrbara själ som Gud älskar och har skapat. Den längtar tillbaka till Gud. Den ropar av längtan med rastlöst stämma.

Denna själ behöver ständig tillfredställelse. Här rör vi oss på olika plan i tiden men vi har en sak gemensamt; vi behöver förnyelse i livet. Vi behöver omväxling. Vi behöver konsumtion. Vi behöver tillföra ett tomrum i det innersta som bara Gud kan möta och fullständigt mätta. Han har lagt evigheten i våra hjärtan, säger bibeln. En märklig definition eftersom evigheten är ett mått av tidslöshet. Han har lagt tidlösheten i vår själ. Vi är till för alltid. Spännande och underbara resa! Gud är du där? Ja, det är han!!

Om du vill mätta din tidlöshet med ting som förgår kommer du aldrig bli mätt här i livet. Du kommer inte vara den förste eller siste som försöker. Jesus bor i evigheten och i varje hjärta som öppnat sig för honom. Den mättnaden, när den är som mest påtaglig, går inte helt att bära. Den är för översvallande! Den skapar en frid och en lycka som ingen nyköpt bil kan ge. Eller något annat materiellt. Innan du hunnit byta tak på ditt husförvärv så har bekymmer och sorg tagit dig. Det materiella som spelar i fel dimension och är i fel element. Det förgängligas.

Hur känns det och hur upplevs det att möta Gud? Ja, jag frågar mig själv ibland; - Gud förgås du inte av din egen härlighet? Brinner du i eld, Gud? Din härlighet är ju som solens. Din frid är som bäcken. Där tar du hand om mig likt en barkbåt på vågen. Beskyddad med torka på däck. Bara du kan göra det så.

När Gud fyller människan med sig själv står människans själ inte i beroende till någonting här på jorden. Han fyller då människans varje molekyl och det rister i konstitutionen. Då är det endast de fysiska lagarna som sätter gränser i någon mån. Guds Ande som inte vet några gränser kan i ett ögonblick föra en vidare.

Vidare med Guds goda intentioner!