Drömmen börjar klarna

Jag hade en dröm som tolvåring. Den har följt mig i alla år.

Jag drömde att jag står på en estrad med en röd ridå emellan avsatsen och den stora salen i övrigt. Ja, möjligen så kunde ridån i Times Square Church vara en sinnebild. Men det är inte tvunget. Miljön är ändå en teaters. Möjligen en biosalongs. Det här draperit som jag i drömmen står och fibblar med i kanten mellan estraden och min oanade exponering ut mot salongen, kunde man dra i sidled. Varför berättar jag det nu och det mer än fyrtio år senare? För den har väckts till liv i en ny förståelse. Jag har upptäckt att jag skrivit om liknande miljöer under vintern utan att själv ha tänkt på det. Jag har nämligen inte gjort den sammankopplingen tidigare. Drömmen har alltid följt mig.

Det har vilat något profetiskt över den drömmen. Det har jag alltid vetat i och för sig. Den har till sin betydelse varit kryptisk och svårförstådd. Jag har aldrig riktigt begripit hela innehållet av den. Den kunde möjligen på ett psykologiskt och mänskligt plan förklaras av alla de gånger min pappa tog mig med som liten till olika scener där det var väckelsemöten. Ett miljöintryck. Jag var ju barn när jag drömde. Men drömmen var och är annorlunda. Annars skulle jag inte slösa mer tankar på den. Den har börjat förklara sig själv. Kan du tänka dig?

Scenen var mörk. Som före eller efter en föreställning. Det fanns bara någon sidokägla av ljus som gjorde att vi kunde urskilja varandra. Vi var bara tre stycken där på scenen. Det var något apokalyptiskt över de få minuter jag drömde om att befinna mig på plattformen. Hur skall jag kunna beskriva den atmosfär som fanns där? Hur skall jag kunna ta dig med i det ödesmättade tillstånd som vi befann oss i? Ja säg det. Möjligen analog med atmosfären i ett andeburet väckelsemöte där Frank Mangs mejslar ut orden med sin finlandssvenska intonnation. Den gastkramande nåden. Snart minns ingen honom längre.

Tänk dig ett svart trägolv. I matt färg. Ett scengolv. Jag och två personer till står på estraden. I salongen är det kolsvart. Drömmen är för övrigt barskrapad på rekvisita och eventuellt distraherande intryck. Jag minns att jag hade min bibel i min hand. Den allt väsentliga. Det hade de andra två också haft. Men inte längre. Precis en sådan bibel jag många år senare i det verkliga livet gav till honom som stod där på scenen. En predikantbibel i skinn med trärygg och nitar som höll ihop alltsammans. Lösa blad man aldrig så enhetligt och fulländat ihopfogat utan dogmatik. En predikants bibel med breda pärmar.

Atmosfären var likt den man kunde uppleva under krigsåren i Europa. Men det var inte heller kriget som var hotande - för vi stod och väntade på Jesus återkomst. Det var alldeles solklart så. Tillståndet bland oss var ödesmättat. Kvinnan som var med på scenen och pastorn som stod där, uppmanade oss att samtidigt kasta våra biblar i en hög på en bestämd plats på estraden. Det var en jättegrav av biblar där redan. Tusentals hade tidigare kastat sina biblar i den klyftan. Möjligen där sufflöserna brukar stå. En handling jag aldrig förstått. Kanske inte förrän nu. Uppmaningen var att vi skulle kasta våra biblarna innan något var för sent. De andra två hade precis redan gjort det i föredömligt och självräddande syfte. De manade på mig att följa dem i samma sak. Vilka obegripligheter för en tolvåring. Och att göra det försent var synonymt med Jesus återkomst. Det handlade om några få sekunder kvar bara. Jag minns att jag kastade min bibel utan att förstå varför. Jag hann precis kasta den innan drömmen avslutades. Ja, det handlade inte om att kasta boken men man skulle ändå lägga Guds ord där tillsammans på ett bestämt ställe. Bilden börjar trögt klarna.

Har jag inte skrivit om just denna sak i detta forum under hela vintern, egentligen... Om estraden. Lokalen. Behovets människor utan räddning. Jesus snara tillkommelse. Förkunnelsen. Guds ord i en central roll. I en gemensam sak. Jo. Drömmen, jag inte hade en enda tanke på då. Men se upp! Jag försöker inte legitimera mig.

Gud har inte satt kanal 10 och webbmöten mitt i vardagsrummet. Men han har satt! Gud har i församlingen satt sina tjänster och givit människorna gåvor. Gud vill församla. "För när ni kommer tillsammans så har var och en något särskilt att meddela." Det kan du inte göra framför din TV i en envägskommunikation. Visst kan du. Men det är synnerligen verkningslöst. Ingen hör dig. - "För att du skall frälsa dig själv och de som hör på dig, uppger Guds ord i Hesekiels bok. Det talar om gemenskap. Inte om ett isolerande forum. 

Ta dig en titt på Times Square Churchs söndagsmöten. Vet du vad det är? Det är ett tält. Något basalt mot väder och vind. Ett modernt tält - om du vill. En lokal. Dit kan människor komma utan att finna motstånd i att komma hem till någons privata sfär under existensiella krav.  - "Se, jag sänder er som får mitt ibland ulvar",  sa Jesus. Här får all traderad kristendom sin givna revision och sättes på prov. Vi bygger in oss. Och bygger ute andra! De som är i nöd hittar inte fram! Höjen i portar edra huvuden och hyvla ner alla trösklar, så människor kommer in.

På gamla testamentets tid fanns det fristäder. De var inte till för annat än de dömda och jagade. Städerna var inte till för Guds folk i sig och deras egna principiella företräden. De som flydde dit hade anledning att fly dit. En mäktig bild bland alla andra bilder på städer som inte var en fristad eller hade Jerikos murar omkring sig. Gå runt muren så den rasar!

Jag ser den unge David Wilkersson i sin begynnelse. Han retar mitt öga likt en vagel och jag får inte bort honom från min näthinna. Vad gjorde han? Han gick ut på gatorna och sökte upp de som med övertydlighet var körda i botten av synden. Han gav dem människovärde och inte en samfundstillhörighet vid påhittade principer. Han gav dem Jesus! Så gjorde Jesusfolket.

Låt förlåten rämna. Den har rämnat förr.

 

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Etikettmoln