Du följde mig i landet där man inte sår

"Och HERRENS ord kom till mig. Han sa: Gå åstad predika för Jerusalem. Säg: Så säger Herre: Jag kommer ihåg, dig till godo, din ungdomskärlek, huru du älskade mig under din brudetid, huru du följde mig i öknen, i landet, där man inte sår."
Jeremia 2.

Det är få texter i bibeln som griper tag så djupt i mig som den här. Den är för mig som en gammal torppump vid en grävd eller djupborrad brunn, med flagnad färg och metallblankt handgrepp, vackert sliten av alla tillfällen. Pumpen gnisslar när jag rör vid den. Inte av oljud utan av en tidlös trofasthet hos Gud. 

Inte många pumptag i den texten och det forsar vatten ur den. Tårar som är burna av vatten. Vattnet avstannar när jag slutar läsa texten. Men det finns där. Det tar omedelbart vid igen då jag läser samma rader. Den verkar för evigt ha kontakt med källan. Och jag rörs. Det är den djupt gripnes synbara tecken på en ohämmad och okontrollerad inre rörelse och tagenhet. Tårarna från texten.

Det är Gud som här talar som en människa. Inte som en Gud som är likgiltig i sitt höga majestät av försmåddhet. Nej. Han talar som om han saknade något i det flydda - mitt i sin gudomlighet - och han rår inte bot.  - Jag minns..., säger Gud. Och jag minns dig till godo. Han minns inte i förebråelse. Men av goda minnen. Här brister det för mig. Här brister jag. Och källan flödar fritt utan famntag vid en övergiven Gud. Kan Gud bli övergiven? Ja han har blivit det. Många, många gånger.

 "Du följde mig i landet där man intet sår"... 

Den som har varit ung och kär kan om möjligt förstå innebörden här. När man var ung kastade man sig hals överhuvud in i de mest oöverlagda projekt. Bibeln refererar till ungdomskärleken. Den har inga tyglar. Den mästrar man inte. Den tar inte råd. Och den går sin egen väg. Den rusar och den lägger grunden till det fortsatta livet som det skall te sig. Och många är de som på äldre dagar övergivit sin ungdomskärlek till förmån för ett bättre förstånd.

Ja, när man blir äldre kommer man till bättre förstånd. Man har mer erfarenhet och man kan bättre kalkylera och avsäga sig. Man följer inte längre med i ett projekt utan vidare. Öknen, i texten, har brist på det allt väsentligaste. Vatten. För den som vill så, gör det för att få skörda. Det är avhängigt vatten. De äldre går inte in i sådana utsiktslösa framtidsprojekt längre. De vet bättre idag.

Men här är det Gud som minns något från en ungdomstid och han minns det, Jerusalem till godo. Han minns det med välbehag. - Gud, är du nostalgisk? Ja, han är nostalgisk när han tänker tillbaka. Han som drog vägen genom öknen. Och hans brud slog följe med honom. Av  k ä r l e k.

Det är på kärleken det kommer an. Den tar och för medvandraren till Gud genom oländig terräng ibland. Kärleken till Gud tänker inte på den heta sanden och lägger den heller inte i den andra vågskålen och låter Herren få gå själv. Nej. Men vid Mara...vid Mara där klagar folket. Vattnet hade blivit bittert.

Jag kan inte läsa den raden utan att gripas. - " Du följde mig i landet där man intet sår". 

 

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Etikettmoln