Att förkunna i en nådegåva

Förkunnelse och predikan är det arbete som en människa som är kallad till att tala å Guds vägnar utför. En sådan är och skall vara kallad av Gud. Det kanske man inte behöver påtala. Jag riskerar här att låta snusförnuftig. Ändock.

Jag tycker mig höra och möta så mycket förkunnelse som är...ja, vad är den? Den är platt och den "tar inga fångar". Den arresterar inte och den överbevisar inte. Den möter inga utomordentliga behov utan främjar endast santförhållanden, dvs. den ger Guds ord rätt och är tillrättalagd i fina välformulerade logiska tankebanor, efter den antagna teologiska skola man tillhör. Ibland till och med lite uppschåsad - som om tempot legitimerar en särskild andlighet. Eller betoningar vid upprepningar. Det här är ett stort problem. Vi får inga verkliga andliga resultat på det här sättet. Retorik är aldrig ett verktyg för en andesmord. Inte heller lingvistik. Det är fel fokus. Ändå är den verkligt andesmorde mer än vältalig. Han är den mest vältalige för hans ord brinner av eld. Den andesmorde förkunnaren bryter sig in i dolda hjärterum och erbjuder nåd. Ingen skall gå därifrån oförlöst men verkligt frigjord. Sela.

Lösningen ligger i att varje förkunnare måste nå fram till det. " Jag klarar inte av det här något mer ". Men inte som en bekännelse eller som ytterligare en teologisk dogm bland alla andra teser. Förkunnaren behöver bli så trött på sitt eget framförande att han inte finner något råd och i princip vill kränga sig ur sig själv. Det är hälsosamt för denna tjänst! Då har man nått fram till en väldigt avgörande milstolpe i en gudomlig uppgift. Att gå i egen kraft för bara predikanten allt längre ut i ett allmänt livsbeskådande. Det har vi nog av. Där tar den andliga torkan vid.

Det fanns på 1800-talet en förkunnare med stor kapacitet. En gudagiven förmåga, naturligtvis. Han hette Charles Haddon Spurgeon. Jag har nog alla hans böcker utgivna på svenska. ( - vad hjälper det !) Han kom för eftervärlden att kallas för predikanternas predikant. Han skrev en bok som hette: "Predikantens rådgivare". Jag vet att jag har den i min källare någonstans. Han ger en massa råd och råd kan vara dyrbara. Men det är inte dit jag vill komma i min essä. Jag ville bara neutralisera boken och de allmängiltiga välmenande orden man kan ge till en förkunnare. Andens uppenbarelse kan man inte tradera. Det är min poäng här.

Jag vill istället slå fast en tes, en sanning: En förkunnare måste komma till vägs ände med sig själv. Där skall han strax upptäcka ett skriande behov av den andliga nådegåva som den helige Ande har att ge - för det är han som ger och utväljer de andliga gåvorna för var och en av oss. Där skall i brännande eld och rökstoder Gud lägga ner en förmåga som när det tänder till i människans ande, så uppenbaras saker och i ting i ord och i handling som ingen äger i sin naturliga utrustning. "Anden genom gåvorna, Herren genom tjänsterna och Gud genom kraftgärningarna". 

Men även predikantämnen och förkunnare är människor. Vi människor skyr kriser och vi är tusenkonstnärer på att slippa nå fram till Jabboks vad, där Gud kan möta oss med sina nådegåvor. Vi behöver eld i förkunnelsen! Vi behöver andesmorda vittnen! Vi behöver människor som i desperation sökt Gud för det som inte ligger inom mänsklig kraft eller förmåga. Därefter kan förkunnelsen gå ut i ande och kraft. Människor kommer att flockas till den frekvensen som den helige Ande uppenbarar sig igenom. Det är annat än att kämpa i egen rationell kraft. 

Kris. Vi undflyr kriser. Men vi behöver denna kris. Tillkortakommandet. Gud vill hjälpa oss i detta avseende. Det hjälper inte med att höja tonläget eller repetera homelegetiska sanningar. Kraften måste ha genomslag i språkröret. Då höjs rösten i överbevisande kraft!! Då först kan människorna höra Guds röst då den dundrar från berget. 

" Han ska fylla dig så att det flödar över, HERREN kallar kom till mig och tag alla kärl med dig, han skall fylla dig så att det flödar över, med den helige Ande och kraft. "

 

Etiketter: homeletik

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Etikettmoln