Förtrolighet

"HERREN umgås förtroligt med dem som fruktar honom, sitt förbund gör han känt för dem. Mina ögon se alltid upp till HERREN, ty han drar mina fötter ur nätet. Vänd dig till mig och var mig nådig, ty jag är ensam och betryckt. Mitt hjärtas ångest är stor, för mig ur min nöd! Se till mitt lidande och min möda, förlåt mig alla mina synder." Psaltaren 25

En underbar och insiktsfull psalm, av David.

Förtroende och tillit är förutsättningar bland människor för att vänskap skall kunna finnas, växa till sig och bestå. En utebliven kontakt kan bryta vänskap medan stark vänskap samlar på årgångar. Det kan ta tid för vänskap att bli stark. På samma sätt är det i en Guds relation. Vi vet med tiden att Gud aldrig sviker. Där skiljer han ut sig. Han står alltid kvar. Gudsrelationen är något annorlunda till sin karaktär än mellan människor. Det har med den nödvändiga fruktan till honom att göra - i vårt umgänge och relationen till honom. Inte en fruktan som är strykrädd men en fruktan som innerligt vördar honom. Det kan aldrig ske utan kärleken till honom. 

När David talar om fruktan så förstår vi att det handlar om en kännedom och vetskap om att Gud är mycket större i alla avseenden. Det finns en välsignad vila i det under alla livets förhållanden. Vi kan aldrig bli likar med Gud. Vi kan bli Gud lika men aldrig Gudslikar. Allt måste därför ske på Guds villkor och acceptans. Däri ligger förståelsen i "att frukta Gud". 

Umgicks kung David verkligen så förtroligt med Gud eller var det bara en insikt likt fromma teorier han förde fram? Jag är övertygad om att han varken förhävde sig eller skrymtar i den angivna psalmen. Inte heller att han ägde någon exklusiv teologisk kunskap om Gud utifrån dessa ting som han skulle yvas över. Det var istället upplevt och prövat bland lejon och björn. Bland stora människor och bland falska människor. Det var självupplevt och beprövat. I alla lägen ställde han sin tillit till Gud; viss om att Herren var större än alltsammans. Visst blir vi attraherade och längtansfulla inför en sådan ställning och position? Vi önskar också få äga den styrkan i Gud att få umgås förtroligt med Herren. Det är ju nästan livets mening när allt annat utvärderats färdigt, dvs. att Herren trivs i ens sällskap.

David skrev att han alltid såg upp till Herren. Men det fanns också - mitt upp i allt - en annan sida av livet. Han var betryckt, skriver han. Betryckt. Han var också ensam. Har du hört något liknade? Ensam, kung David... Många kan uppleva att de är ensamstående i olika konstellationer men väldigt sällan erkänner man öppet att man är ensam. David hade ett särskilt förhållande till Herren men uttrycker ändå ensamhet så svår för honom. Vad är friskt och vad är disharmoniskt här, i ett tillsynes exklusivt andligt liv, där den mänskliga sidan av livet haltar och lever i brist? Min vän, det är kärnfriskt - för om det kan gälla för David, så kan också vi få genomgå liknande förhållanden. Det är den stående sanningen. Håll ut! Livets väg är inte alltid jämn men den leder hemåt, framåt och uppåt. Han bär dig och han vill dela ditt sällskap i förtrolighet.

"Mitt hjärtas ångest är stor ", skriver David. Han levde  under möda. Nöd. Lidande och syndamedvetenhet. Man kan undra om David verkligen varit så särskilt redaktionell när han börjar sitt poem så högstående vackert men fortsätter sin vers i ångest och kval. Det borde vara tvärtom. Men han uppger det själv.

Att leva med Herren och inför Gud det är att leva i känslighet. Det kan kännas. Den helige Ande är känslig och han skapar denna känslighet i var och en. Allt är inte lidande även om språkbruket baserat på känslan kan illustrera det så. Vi har inte namn på allt vad Gud gör och uträttar i och för och med oss. Mycket är gudomligt vardande i närheten till honom, som vill umgås förtroligt. Du vet, de finaste tonerna är svårast att uppfatta. De innerligaste orden viskas alltid fram vid milda ord som krossar ben. För det krävs det en särskild utrustning. Sela.

Min vän, om Gud umgås förtroligt, då kan du vara förvissad om att det är ömsesidigt betingat. Den helige Ande skulle aldrig negligera den som står i förtroligt umgänge med Herren - utan att han också talar med "outsägliga suckar" för oss inför Gud. Han som vet vad Anden menar. Upplevelserna av jordelivets kval har ingen med förtroligheten med Gud att göra! Det lär oss texten och det finns därmed inget motsatsförhållande i det. Om vi i allt större utsträckning kunde ta lärdom av dessa eviga sanningar, så skulle mycket av vår frustration få vila i Guds väldig famn och vi få ro till våra själar. Det är balsam i de orden. 

Jesus vill umgås förtroligt med oss och han vill dela alla våra bördor. I viss mån får vi vara bärare av olika kännbarheter, men han är den som bär oss igenom allt.


 

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Etikettmoln