Rövarna

Jesus död på korset. Historiens största händelse. 

Jag erfar alla möjliga begränsningar i att kunna predika i skrift om denna händelse. Korsdöden är ingen slutscen i en historisk teaterakt. Ej heller ett dramaturgiskt tillfälle att skapa förstämning med skönlitterär penna. Det räcker inte att vara målerisk. Man kan vara oral så det förslår. Det hjälper inte. Budskap måste födas. Man föder inte genom munnen likt ett verbalt enmans oratorium. Ej heller genom förståndet. Andliga födslar sker ur hjärtan. 

Mitt skrivbord, mitt dokument hade bättre kunnat framstå i tal. Ett tal i rum. Där hade den stegrade och förtätande atmosfären kunnat hålla kvar den förra meningen i salen vid plötsliga rop och försmäktande intonationer. Sådan är väckelsepredikan. Den framträder och träffar rätt. Den hade kunnat bli ett forum, en budbärare, medan sanningarna fångade själar vid sprucket högtaleri. Ett brutet rör. En darrande stämma. Men nej. Jag dör i barnsäng av egen kraft. Men texten ropar likväl. Den vibrerar. Den är ödesmättad och definitiv.  Jag får skriva istället och försöka avvisa alla meningar som vill göra anspråk på finess och stil. Budskap ägnar sig inte åt akademisk retorik. Tillrättalagda ord liknas i dessa sammanhang vid proteser i brist på andekraft - likväl är en andeburen den mest vältalige. Väckelsebudskap gör anspråk på den högsta graden av angelägenhet. Ange lägenheten! Ja, Gud bor där!!  I budskapet. Sela.

Till Golgata. 

Tänk dig in i att vara korsfäst med ditt bakomvarande liv i minne där det inte finns någon instans att vädja till. Du kan inte ta dig loss själv. Och det är ingen som får hjälpa dig ner. Samtiden vill ha död på dig! Enligt lag. Du är fastspikad. Tänk att människor har gjort så emot varandra?! Så barbariskt. Allt tappar i värde inför döden och likväl blir den minsta lilla livsyttring värdefullt. En promenad. En fisketur. Ett motionslopp. En måltid. En ny dag. En bok. Välj själv. Det finns inga temporära kriser i livet som inte abdikerar - bara man får leva. Eller som psykakutpatienten sa: - Det var så hemskt därinne på akuten att jag fick uppbåda mina sista krafter i att verka må bra och vara stabil - för att bara komma ut därifrån så fort som möjligt. Det var så hemskt därinne. Sjukhusmiljön var sjukare än jag. Jag blev livrädd.

Livet vill leva. Men nej. Rövare skall dö långsamt på ett kors. Å andra sidan är det ett brott i sig att frihetsberöva någon. Att olaga frihetsberöva någon. Men det gäller inte här. Det är som vid krig. Man kan begå krigsbrott. Vad är det för något? Är inte krig ett brott i sig? Vi vill inte att du skall leva mer. Du har förbrukat den rätten. Det här är rövarna på korsets situation. Jesus hade ett helt annat perspektiv men via samma väg. Via Dolorosa. Jesus uppgift genom sin död var i den andliga världen men manifesterad i det synliga. I hans syndfria kropp och själ. 

Matteus skriver att det hängde rövare bredvid som smädade Jesus. Markus refererar likadant. Johannes likaså. Ingen av dem tar notis om att Jesus faktiskt samspråkar med två av rövarna. Utom Lukas. Han skriver att Jesus hade en konversation med två av rövarna. Ett unikt vittnesbörd i sig. Har du ett vittnesbörd om Gud - träd fram! Pansätt dig utan spekulation. Ditt vittnesbörd är unikt. Det kan uppbära sakkunskap som skapar ljus och klarhet för din omgivning. Kommer du fel in? Herren skall visst leda dig rätt ut. 

Vi vet inte hur många rövare det var den där dagen då Jesus korsfästes. Men en sak vet vi: de svaga gestalter som hänger där måste ha hängt mitt emot varandra eller alldeles nära intill varandra. Eller om lott.  I svag tillstånd kan inte den på ena sida tala med en tredje på den andra sidan. Sträck ut dina armar får du se. Även den bästes syndiga gestalt tar plats. Den ene förebrådde Jesus för att han inte räddade sig själv och sedan alla andra. Han trodde inte på Guds plan att Jesus skulle rädda alla genom att själv gå under. Än mindre sin egen hopplösa situation. Jag läser de två rövarnas ord och meningar. Den ene är mogen för frälsning. Den andre framhärdar i sin bitterhet och har tappat bort sig själv i ondskan. Han är full av hat och verbal galla. Han sinne är förmörkat och han andas hån och spe. Snart skall han vakna i evighetens värld där det tillståndet har permanentats. Där finns inget hopp om framtid. "Där skall vara gråt och tandagnisslan." 

Varför skriver bara Lukas om detta samtal och inte de andra evangelisterna? Ett riskabelt projekt att inte majoriteten vittnar samstämmigt. Ja, det är så inför döden. Där är det få som vet om utgången - för andra. Där är porten till himmel eller helvetet individuell. En är destinationen för denna enkelbiljett. "Andata ma non e´ritorno. 

En av rövarna förebrår den andre rövaren att han varken insåg sitt eget dilemma eller sin rättmätiga situation. " Vår dom är rättvis. Vi får vad vi har förtjänat. Men han har inte gjort något ont." Låt mig skynda till den botfärdige rövarens sista ord. Mitt utrymme tar slut. Han vädjar till Jesus att tänka på honom när han kommer i sitt rike. Det är verkligen den ödmjukes bön. Han ställer egentligen inga anspråk för egen del. Den minner om Josefs svåra tid i fängelset då han ber att bli ihågkommen inför Farao. Den förkrossades bön. Vilken skola för Josef! En helt nödvändig erfarenhet. Han skulle annars riskera att ha blivit despotisk då han senare fick makt. Makt är en färskvara. Förhäv dig inte.

Jesus frågar inte rövaren om  - likt ur en checklista - hur det var ställt med allt i hans liv. - Sannerligen i dag skall du vara med mig i paradiset! Han frågade inte heller rövaren om han kunde göra något i tiden för honom. Kanske befalla ner honom från korset och låta honom ses i Asdod eller bara räddat livet på honom här i tiden. Det hade varit stort nog. Nej, han tog honom med sig till paradiset.

Jesus for upp. Han for ner. Han tog fångar! Han gav människorna gåvor.

 

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Kommentarer

Bloggarkiv

Etikettmoln