Prästkragar

Det är allt vanligt förekommande att frikyrkopastorer köper sig en prästskjorta och en prästkrage. Det ligger i tiden. Motiveringen är säkert många. Jag har aldrig frågat någon. Säkert vilar det på tanken om att vara öppen och tillgänglig, likt en annonspelare. "Här är jag! Jag är en troende. Fråga mig. Jag kan också be för dig".

Men det är ändå på något vis sorgligt. Borde inte atmosfären runt en gudsmänniska vara så helig och härlig att det på något mer naturligt sätt skulle kunna göra sig påmint att man är en kristen? Är det inte med det som det var bland de första människorna, att när härligheten från Gud försvann i deras liv - ja, då fick man ta till ytterplagg som fick skyla det som gått förlorat? Man var naken. Alldeles säkert tror jag det är så bland frikyrkliga pastorer som klär på sig dessa element. Oskyldigt kan tyckas men ändå inte. Vad har man tappat på trons väg eftersom man behöver dessa yttringar helt plötsligt? Jag bara undrar och frågar. Ger prästkragen en särskild känsla eller auktoritet? Ligger smörjelsen plötsligt i den där lilla vita lappen framför strupen? Det väcker på ett högre plan ett löjets skimmer.

Teologer och präster... med risk att göra mig ovän med någon... jag talar inte generellt. Jag vill naturligtvis inte heller peka ut någon enskild men är det inte som en gudsman sa en gång om teologer som skrå; "De har stora huvuden men små hjärtan". Så provokativt.

Vad är en gudsman för någon? En människa av samma natur som du och jag. Du ser på ditt liv och jag ser på mitt. Vi konstaterar stora brister på var sitt håll. Så är det också med en gudsman. Han kan vara bristfull. Men han kan likväl vara en gudsman inför Gud och betjäna människor, för det. Bristen avgör inte om det är en gudsman. Gud har avgjort det i uppdraget! 

Det är märkligt med dessa gudsmän genom tiderna och på bibelns blad. De kommer och plötsligt försvinner de efter en tid. De blev sända för sin tid. Och de blir alltid lika saknade. Och ifrågasatta.

Teologer med stora huvuden behöver få ner huvudet i hjärtat. Tänk så storsinta de skulle bli. Jag vet att jag uppträder i självgodhet nu. Jag hittar inget annat sätt att förpacka det på.

Ibland är sanningen så ohöljd att inget omslagspapper skulle kunna dölja den.


 

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Kommentarer

Bloggarkiv

Etikettmoln